I denna vecka handlar det mycket om dyslexi och sånt. Det är europeiska dyslexiveckan. Tänk om jag hade fått veta i min ungdom att jag hade dyslexi, då hade jag inte fått så dålig självkänsla. Jag kände det som jag var dum i huvudet och jag trodde jag skulle hamna på särskola. Jag mådde jättedåligt under ungdomslivet.
Jag hoppas att skolor och sånt upptäcker det i tid, med läs- och skrivsvårigheter! Så man inte behöver gå långt i livet och i arbetslivet få veta av sin arbetsgivare att det är det här som man har och få hjälp då. Man ska ha hjälp under ungdomslivet, så man slipper att få dålig självkänsla, som påverkar resten av livet och man blir osäker.
Det är samhällets syn och det drabbar oss som har det här funktionshindret – det har inget med begåvning att göra, över huvudtaget.
Tänk om jag hade fått veta det – då hade jag inte behövt tro att jag skulle in på särskolan.
Det försöker jag att jobba så mycket som möjligt med. Jag har ett väldigt bra jobb idag, där jag försöker att berätta för ungdomar hur jag har haft det och jag hoppas att de kan ta till sig det och de vill ha hjälpen. Idag finns det bra appar till mobilerna och mängder av tekniska hjälpmedel, som man kan använda. Men det är du själv, som har läs- och skrivsvårigheter, som måste känna och ta till dig den nya tekniken och vara nyfiken och försöka. Det har jag varit – nyfiken!
Första gången jag läste en bok ”Inte utan min dotter” – det var helt fantastiskt att läsa en bok. Att inte behöva komma med den största boken in i klassrummet och vara som en clown. Jag läste ut den på en vecka. Det var skönt att få lyssna på böcker! Det finns väldig många böcker man kan läsa och ta till sig. Man kan få materialet i skolan inläst och man får det materialet man behöver och man får ta till sig att man vill ha den här hjälpen.
Jag tänkte bara pysa ur mig hur jag har haft det i ungdomslivet och att självkänslan blev dålig ända upp i arbetslivet, men idag är det jättebra!
Ni får ha en trevlig dag och vecka!
