Äntligen fredag – men inte ledig

Fredag igen. Många pustar ut, ser fram emot sovmorgon, kanske en film i soffan eller något gott på bordet. Men inte jag – inte den här gången. För mig blir det ingen ledighet den här helgen heller. Jag är föreningsaktiv, och det betyder att helgen är fullbokad med möten, planering, och kanske lite fixande och donande bakom kulisserna.

Det kan låta slitsamt – och ja, ibland önskar jag bara att få dra täcket över huvudet och ignorera klockan – men samtidigt ger det så mycket. Att få vara en del av något större, träffa människor, skratta tillsammans och känna att man gör något som betyder något. Det är värt det.

Och mitt i allt det där, fastnar en låt i huvudet. Du vet, en sån där TikTok-dänga som man först bara skakar på huvudet åt – men sen, plötsligt, går och nynnar på hela dagen.

"Ska vi till Biltema…?"
 Ja, det är den. Den rullar på repeat i skallen som om någon glömt att stänga av radion där inne. Det är något med hur den sägs, hur rösten nästan trallar fram orden. Och jag vet inte ens varför jag gillar den – men den sitter där nu. Kanske för att den fångar en känsla av spontanitet och vardagsbus.

Så medan jag förbereder mig för helgen – kanske med en kaffe i handen och checklistan framför mig – så sjunger jag tyst för mig själv:
 "Ska vi till Biltema..."

Och vet du vad? Det känns nästan som en liten stunds ledighet, mitt i allt det andra.

Torsdagstankar – våren känns, men kroppen säger ifrån

Nu börjar jag verkligen känna våren. Ljuset letar sig in tidigare på morgonen, fåglarna kvittrar så där uppmuntrande, och det ligger en doft av något nytt i luften. Det borde ge energi – och på ett sätt gör det det – men samtidigt reagerar kroppen direkt. Två gånger den här veckan har jag behövt ta min astmamedicin akut. Det kommer så plötsligt. Ett tryck över bröstet, svårt att andas… och rädslan smyger sig på. Jag blir så rädd att bli sjuk på riktigt. Det känns som att kroppen vill bromsa mig när jag själv försöker växla upp.

Idag har det varit fullt upp: jobbmöte, Teams, och så det där eviga med deklarationen. Bara ordet "deklaration" får mig att känna mig trött. Det är som om hjärnan blir överfull av allt man måste ha koll på – siffror, datum, blanketter… Det känns som ett enda kaos när det blir för mycket att tänka på samtidigt.

Men jag försöker hålla humöret uppe. Det är bara två arbetsdagar kvar tills helgen, och det känns ändå skönt att ha det som ett litet ljus i tunneln. Jag längtar efter att få andas ut lite, kanske bara sitta med en kopp te och inte behöva tänka alls.

Imorgon gör jag ett nytt försök att ta mig till tandläkaren. Det känns som att varje gång jag försöker, så är det något som kör ihop sig. Antingen blir jag sjuk, eller så händer det något annat. Men jag ger inte upp – en sak i taget, som jag brukar säga. Det får bli morgondagens mission.

Fullt upp – men något att se fram emot!

 

Imorse var jag först på plats igen. Upp ur sängen, på med kaffet – och sen iväg till jobbet för att möta ännu en dag tillsammans med ungdomar som kämpar med sina nationella prov. Det är något särskilt med att få peppa dem – se hur nervositeten i ögonen förvandlas till fokus och jäklar anamma. Lunchlådan slinker ner i farten, och sen är det bara att fortsätta tills det är dags att åka hemåt igen.

Den här veckan är det verkligen mycket på gång. På jobbet är det fullt av möten, och även i föreningen rullar det på med en hel del att stå i. Man får ta ett andetag i taget och beta av punkt för punkt.

Men mitt i allt det intensiva ser jag faktiskt fram emot torsdag – då är det dags för en föreläsning via Zoom som Dyslexiförbundet Andor ordnar. Den heter "Intensivläsning – en interventionsstudie i årskurs 2", och det låter riktigt intressant. Tidiga insatser är så viktiga, särskilt för barn som redan i lågstadiet har det kämpigt med läsningen.

"När vi lär oss mer, växer vi – både som människor och som samhälle."

Det känns alltid bra att fylla på med ny kunskap – och att få känna att man inte är ensam i det man brinner för. Så även om veckan är späckad, känns det ändå som att något riktigt värdefullt väntar där framme.

Till helgen fortsätter det med möten – både lördag och söndag. Tur att de också sker via Zoom, det gör det lite lättare att orka med. Dyslexiförbundet Andor håller i båda, och det ena är en distriktsutbildning jag verkligen ser fram emot. Det är så skönt att kunna delta hemifrån, utan att behöva lägga tid och energi på resor.

Så här ser min vecka ut – full, men meningsfull. Och faktiskt ganska rolig. Det är något speciellt med att vara en föreningsmänniska. Att få engagera sig, påverka, vara delaktig och göra skillnad – tillsammans.

Men... hemma väntar en annan sorts kamp – Telenor. Har du också varit med om det där när man kontaktar kundtjänst flera gånger och får olika svar varje gång?

En säger att allt är inkopplat. Nästa säger att det inte är det. Jag testade – det fungerade inte. Ringde igen och fick ett helt nytt besked. Det blir både förvirrande och frustrerande. 

Ett barn som läser i vårsolen

---

Vårkänslor och framtidsplaner

Nu börjar våren verkligen komma – luften blir varmare och härligare. Man känner det i hela kroppen, hur ljuset gör skillnad! Samtidigt märker jag redan av min astma. Det är mycket i luften som påverkar mig.

Jag tänker också mycket på ungdomarna i nian. Det är en tuff tid för många just nu. I morgon och på fredag är det nationella prov i engelska, och innan påsklovet har de NO-prov. Jag tänker särskilt på dem som kämpar med läsförståelse, hörförståelse och skrivande. Många har inte med sig ett rikt ordförråd i "bagaget", och det gör det ännu svårare.
Till alla föräldrar där ute – försök att prata mycket med era barn, ställ frågor, lyssna och locka dem att börja läsa, även lite i taget. Det ger så mycket mer än man tror! Ord är som verktyg – ju fler man har, desto bättre rustad är man.
Samtidigt väcker våren en längtan efter att planera framåt. Det känns som en nystart på något sätt. Jag tänker mycket på vad jag vill hinna med innan sommaren – kanske rensa bland saker, fixa lite i stugan eller bara ta vara på de där små stunderna av sol och stillhet.

Nu är det bara två veckor kvar till semestern – det ska bli härligt! Jag ser fram emot att umgås med vänner, andas ut lite och kanske äntligen boka tid hos frisören. Man får ta vara på ledigheten medan man har den.
Hur påverkas du av våren? Känner du också att det händer något inombords?

Måndagstankar – lite kaos i kanten

 

Det blev lite kaos igår kväll – jag fick liksom inte riktigt plockat ihop mig, vilket jag upptäckte senare. Ibland känns det som att hjärnan springer åt ett håll och kroppen åt ett annat. Man tror att man har koll, men så står man där med ett "oj då" i handen.

Hela helgen har varit så himla fin. Det är något speciellt med att bara få vara tillsammans – inga stora planer, bara det där lilla: att äta ihop, småfixa med grejer, skratta åt något man ser på tv eller bara sitta tysta med varsin kopp kaffe. Sådant som liksom värmer hela vägen in.

Men nu är det måndag igen, och allt är i alla fall klart med insticket. Vi har skickat in det, och nu håller jag tummarna för att vi får bidrag. Man vet ju aldrig, men jag tycker vi gjort ett bra jobb. Hoppas att någon annan ser det också.

Och så denna klocka… den som ringer så bestämt efter frukost. Det är som att den inte har någon känsla för hur trött man faktiskt är. Den bara: "Upp nu, iväg!" Så jag masade mig iväg till bussen, med kaffe i kroppen men hjärnan var kvar hemma i sängen.

Plötsligt, mitt i allt, slår det mig: jag har inte jobbnyckeln! Jag hade ju bytt jacka – vinterjackan kändes för tung, så jag tog den där lättare vårjackan istället. Och nyckeln… ja, den låg kvar i innerfickan på vinterjackan hemma. Typiskt mig. Så det blev till att ringa och lösa det, och ja… jag tror det ordnade sig till slut. 😅

Lite nervös är jag också – ska tillbaka till tandläkaren idag. Det är inte så att jag har tandläkarskräck, men jag gillar inte känslan av att ligga där med lampan i ögonen och någon som petar runt i munnen. Vi får se hur det går.

Nu ska jag försöka landa lite, dricka upp mitt kaffe och börja arbeta. Måndagar är som de är – men jag försöker tänka att det ändå är en ny chans att börja om. Och vem vet, det kanske blir en riktigt bra vecka.

När tiden inte är värd något – en tandläkarupplevelse jag helst vill glömma

Blev jag riktigt bestört av ett besök hos tandvården. Eller ja, det blev ju inget besök – men ändå tog det av min tid, energi och ledighet.

Jag hade tagit ledigt från jobbet för att fixa en tand, något jag verkligen behövde göra. Det är inte alltid lätt att få ihop tiden när man jobbar heltid, så jag hade planerat och bokat den här tiden i god tid. Väl på plats satte jag mig i väntrummet. Och väntade.

5 minuter.
10 minuter.
15 minuter.
20 minuter.
Nästan 25 minuter gick – utan att någon kom ut och sa något. Inget meddelande om att tandläkaren var sen. Inget “hej, vi är ledsna för förseningen”. Bara tystnad. Jag började känna mig osynlig.

Till slut gick jag till kassan. De sa bara kort att tandläkaren var försenad – och försökte lite nonchalant rycka på axlarna åt det. Inget beklagande, ingen förklaring, ingen respekt för att jag hade tagit mig tid, ställt om min dag och kommit dit i god tro.

Jag valde att avboka tiden. För hur mycket ska man behöva tåla? Jag kände mig både lurad och förbannad. Det kändes som att de tjuvat min tid – tid jag aldrig får tillbaka. Och dessutom en ledig dag som jag kunnat använda till något annat, något som faktiskt gör nytta eller ger mig återhämtning.

Det är lätt att känna sig liten i såna här situationer. Som om ens tid inte är värd något. Men det är den. Min tid är värdefull. Din också. Och när vården – oavsett om det är tandvård eller något annat – inte visar respekt för det, då blir det svårt att känna förtroende.

Nästa gång hoppas jag på bättre bemötande. Och framför allt – en påminnelse till mig själv att stå upp för den tid jag faktiskt har rätt till.

En trivsam söndag

En trivsam söndag

Det blev en riktigt trivsam söndag. Vi åt frukost i lugn och ro innan vi begav oss till Arena-loppisen. Där strosade vi runt och kikade på allt möjligt. Jag hittade en fin ram som jag köpte – tänkte sätta upp en lapp i den med regler för uthyrningen. vi tog en fikaa på loppisen se var också ,det var mysigt.

Efteråt åkte vi iväg åt olika håll för att fixa lite ärenden. När vi kom hem igen satte jag igång med middagen – det blev pepparkryddad potatisgratäng, kassler och lite grönt till. En enkel men god middag som passade perfekt efter en sån där småpysslig dag.

Jag passade även på att förbereda en tacopaj som blir perfekt till en lättare kvällsmat eller att värma upp till middag en annan dag.

Och precis när vi var klara med allt kom den nya gästen. Hen hade med sig en present till mig – jag blev verkligen överraskad! Så fint och omtänksamt. Det satte verkligen guldkant på dagen.

Nästan som en riktig familj – taco fredag och tidig morgon

---

Nästan som en riktig familj – taco fredag och tidig morgon

Igår var det nästan helt som att vara en riktig familj. Taco fredag, ni vet. Det var så mysigt – skratten, dofterna från köket, alla samlade runt bordet. Det behövs inte mycket för att känna sig lite mer hel. Bara att få sitta tillsammans, fylla sina tortillabröd med allt gott och skicka runt skålar – det gjorde något med hjärtat. Ibland räcker det med små stunder för att känna den där värmen, den man kanske längtat efter hela veckan.

I morse vaknade jag tidigt, som vanligt. Upp med tuppen, fast det är helg. Det sitter i ryggmärgen, tror jag. Gjorde mig en kopp kaffe, åt frukost i lugn och ro. Inget stress, ingen tid att passa. Det är något visst med helgmorgnar när hela världen känns stilla och man får ha tiden för sig själv. Då hinner tankarna ifatt, eller tvärtom – då slipper man tänka alls.

Det blev en fin start på helgen. Jag känner tacksamhet idag. För tacos, för stilla morgnar, och för att ibland få känna sig som en del av något större – som en familj, på sitt eget sätt.

Efter lunch satte jag igång med lite pyssel, mitt andra jobb och föreningsarbete. Det var fullt upp ett tag, men på eftermiddagen blev jag uppbjuden till Thai Singbar. Det var väldigt trevligt! En kopp kaffe och en liten mjukglass efteråt. Små saker som gör dagen lite extra fin.

Det har varit en trevlig dag, men med mycket att göra. Nu ser jag fram emot en lugn kväll.