Snart i mål – men först en sista kraftansträngning

:

---

Onsdagskänsla: En dag kvar

Onsdagen är här, och det känns i hela kroppen att veckan börjar runda av. Det är något särskilt med just den här dagen – känslan av att ha tagit sig igenom det mesta, samtidigt som man fortfarande har lite kvar att ge.

I dag är en sådan dag då det gäller att hålla i. Energin är kanske inte på topp, men stegen framåt fortsätter ändå. Möten ska tas, uppgifter ska slutföras och tankar ska landa. Och någonstans i allt det där finns också en rytm – ett lugn i att bara göra det som behöver göras.

På jobbet rör sig dagarna kring frågor som handlar om barn och unga, skola och kultur. Det är ett arbete som kräver både närvaro och tålamod – och som ibland växer fram i det lilla. Vissa dagar går allt snabbt, andra dagar handlar mer om att reflektera, följa upp och låta idéer mogna.

Efter de senaste dagarnas möten känns det som att mycket börjar falla på plats. Inte med stora, tydliga kliv – utan snarare genom små bitar som sakta fogas samman till något större. Det är ofta där det verkliga arbetet sker.

Och just i dag är en sådan dag. En dag att knyta ihop, reflektera och ta de sista stegen innan veckan landar.

Tankarna börjar såklart redan vandra mot ledighet och vila. Men det finns också något fint i att avsluta veckan med omsorg – att ge det där lilla extra, även när målet är nära.

Så jag fortsätter framåt, i samma anda. Ett steg i taget.

I dag ska jag också börja packa inför vår motorfestival. Det är mycket att tänka på inför ett så stort arrangemang, men också något jag verkligen ser fram emot. I helgen väntar arbete tillsammans med engagerade föreningsaktiva – och det ger energi. Att få vara med och skapa, bidra och bygga något inkluderande känns både viktigt och meningsfullt.

Snart är vi där.

Ha en riktigt fin onsdag ✨

---

Att lyssna på unga – en viktig del av vardagen

---

Tisdagstankar: Små steg som gör stor skillnad

Tisdagar har en speciell plats i veckan. Måndagens rivstart har lagt sig, och helgen känns fortfarande långt borta. Det är just här, mitt i allt det vardagliga, som de små stegen verkligen räknas.

Idag vill jag påminna mig själv (och dig som läser) om att framsteg inte alltid behöver vara stora eller spektakulära. Ibland handlar det bara om att dyka upp, göra det man kan och ta ett steg framåt – hur litet det än känns. Ibland känns det som två steg framåt och ett steg bakåt, men det är ändå framsteg.

Kanske handlar det om att ta tag i den där uppgiften du skjutit upp. Kanske är det att gå en promenad, dricka en kopp kaffe i lugn och ro eller höra av sig till någon du tänkt på. Små handlingar bygger momentum, och momentum skapar förändring.

På mitt jobb får jag vara med i olika sammanhang där vi arbetar med frågor som rör barn och unga, särskilt kopplat till skola och kultur. Det handlar mycket om att lyssna, skapa dialog och bidra till att de ungas röster får ta plats.

Idag fick jag själv lite extra motion på jobbet. Det blev ett extra möte där jag fick en inblick i hur andra arbetar med miljön i skolan, vilket var både intressant och lärorikt.

Jag deltog också i ett uppdrag kopplat till grundskolan, där vi samlades för att lyssna in och diskutera hur verksamheten och kulturen upplevs av våra ungdomar. Det blev fina samtal om vilken kultur de faktiskt vill ha i skolan – inte bara vad vi vuxna tror, utan vad de själva känner och tycker är viktigt.

Idag var jag även på ett kulturmöte för alla inom grundskolan, där vi fick ta del av information om hur kommunen arbetar med kultur för barn och unga. Det var både intressant och inspirerande och gav en tydligare bild av hur kultur kan bli en naturlig del av elevernas vardag.

Det känns genuint bra att vår kommun satsar på att ge unga en röst och inte bara pratar om delaktighet, utan faktiskt försöker skapa den i praktiken.

Vi fick också en inblick i hur kommunen arbetar med kultur för barn och unga. Tanken är att alla ska få möjlighet att ta del av kultur, oavsett bakgrund, genom samarbete mellan skola, förskola och andra verksamheter.

Inom kultur- och fritidsverksamheten planeras varje år olika insatser för att ge barn och unga roliga, kreativa och meningsfulla stunder. Det märks att det finns en vilja att göra skillnad, inte bara fylla kalendern.

N3 och utbildningsförvaltningen samarbetar genom Kulturbyrån, där de tillsammans tar fram en gemensam plan för hur arbetet ska bedrivas, vilka aktiviteter som erbjuds och hur barn och unga i olika åldrar kan vara delaktiga och påverka. Det känns tryggt att det finns en struktur, men ännu viktigare är att de ungas röster faktiskt tas på allvar. Det märks att det finns en vilja att lyssna – på riktigt – och inte bara fatta beslut över deras huvuden. Och just det ger hopp om att det vi bygger nu kan bli något som verkligen gör skillnad framöver.

Jag gick därifrån med en känsla av att det här är något som verkligen kan växa över tid. Särskilt med tanke på att 2026–2027 kommer att ha ett extra stort fokus på kultur för ungdomar. Det ska bli spännande att följa.

Det blev en dag med många intryck och mycket information, så det var tur att jag fick anteckningar från mötet. Det känns också bra att få vara delaktig i viktiga frågor utan att behöva anstränga mig för mycket med att skriva allt själv. Det finns hjälp att få, till exempel taltjänst som stöttar mig.

Så idag, denna helt vanliga tisdag, valde jag att ta de där små extra stegen – både bokstavligt och bildligt. Och det känns bra.

För det är så stora saker börjar – med små, konsekventa steg.

Ha en fin tisdag!

Ny vecka, nya steg

---

Måndag – tidig morgon och ny start 🌿

Klockan ringer klockan fem på morgonen. Jag går upp, tar hand om Habibi katten och ser att jag har plockat fram allt jag ska ha med mig till jobbet. Det känns skönt att vara förberedd inför fyra dagar med jobb.

Igår orkade jag inte så mycket mer än att städa och röja hemma, samt packa inför motorfestivalen. Det blev bara en lunchlåda, så jag får fixa resten idag.

Morgonen går i lugn takt. Jag gör det jag ska och försöker att inte stressa, även om det är tidigt. Det är något särskilt med de där tysta morgontimmarna innan dagen riktigt har börjat.

Jag känner mig både trött och ändå ganska bra på samma gång. En ny vecka ligger framför mig, och jag försöker ta den i min egen takt.

Måndagar är långa jobbdagar för mig, så jag försöker ladda upp mentalt redan från morgonen. Ta det lugnt, fokusera på en sak i taget och inte tänka för långt fram.

Ibland handlar det inte om att göra allt perfekt, utan om att bara komma igång. Att ta ett steg, och sedan ett till.

Jag vill också säga tack till dig som skrev en stöttande kommentar till mig. Det betyder mer än man tror när någon visar omtanke och står upp för en. Jag väljer att ta med mig det positiva.

Samtidigt fortsätter jag att hålla en respektfull ton här på bloggen. Jag delar mitt liv på mitt sätt, och jag gör så gott jag kan.

Nu börjar en ny arbetsvecka, och jag tar den steg för steg.
Vi tar en dag i taget 🌿

'

Söndag – vila, tankar och vikten av respekt 🌿

---

🌿 Du ser en del – men inte hela min vardag

🌿 Sammanfattning

En lugn söndag med tid för återhämtning, eftertanke och förberedelser inför veckan. Jag delar också hur min vardag faktiskt ser ut – där stöd ibland behövs. Inte för att jag inte kan, utan för att få det att fungera.

Jag vill också förklara att min dyslexi gör vissa saker svårare, särskilt när det gäller ord och siffror. Därför tar saker ibland mer tid och energi.

Bakom varje människa finns en hel bild som inte alltid syns. Jag önskar mer förståelse, mindre dömande – och att vi möter varandra med respekt.

Vi tar en dag i taget 🌿

---

Söndag – sista dagen på helgen.

Det har varit mysigt att få vara tillsammans. Samtidigt finns det mycket i livet som andra inte alltid ser eller förstår, även om de ibland tror det.

Morgonen fick vara lugn och utan stress. Jag stannade kvar hos min vän en stund till. Vi satt och pratade, tog det lugnt och bara var. Sådana stunder betyder mycket. Det är då man får landa och hämta ny energi.

Senare åkte jag hem igen. Det är alltid lite vemodigt att åka, men också skönt att komma hem till sitt eget. Jag plockade i ordning i lugn takt och gjorde det som behövdes inför veckan.

Jag passade på att fixa matlådor. Det blev fyra stycken, och det känns alltid skönt att ha det klart. Jag började även tänka på nästa helg och packade ihop lite saker inför motorfestivalen. Det är skönt att vara ute i god tid.

Kvällen blev lugn. Jag varvade ner, tänkte igenom veckan som varit och försökte samla energi inför det som kommer.

---

Samtidigt finns det tankar som stannar kvar.

Jag blir ibland ledsen över hur vi människor kan vara mot varandra. Ord kan göra ont, mer än man tror. Bakom varje människa finns så mycket som inte syns – ändå är det lätt att döma.

Jag förstår inte riktigt varför vissa drar slutsatser om mitt liv utifrån det jag skriver här. Min blogg visar bara en del av min vardag och min helg, inte hela bilden. Det finns mycket jag inte delar, och det betyder inte att det inte finns.

Ibland får jag kommentarer om att jag verkar få hjälp med allt fysiskt arbete. För mig handlar det om att använda det stöd jag behöver i min vardag. Det gör att jag kan fungera och vara delaktig. Att ta emot hjälp gör mig inte mindre – det gör att jag klarar mer.

När jag skriver om hur det faktiskt ser ut, till exempel med fakturor och andra vardagliga saker, är det viktigt att förstå att jag inte är ensam. Många behöver stöd i vardagen av olika anledningar. Samhället är inte alltid enkelt att navigera i, och ibland behövs hjälp för att få det att fungera.

Jag vill också förklara för er som är nya här: jag klarar mig själv i grunden. Men jag har dyslexi, och det gör vissa saker svårare – särskilt på iPhone, där appar och funktioner ibland kan kännas röriga.

Jag kämpar varje dag med ord och siffror. Det kan handla om att läsa, skriva eller förstå information. Sådant som är enkelt för andra kan ta mer tid och energi för mig.

Ibland blir det fel, och ibland missförstår jag saker. Det är en del av min vardag. Jag gör alltid mitt bästa, men allt blir inte perfekt.

Därför kan det också kännas jobbigt när kommentarer blir dömande eller när någon drar slutsatser utan att förstå hela bilden.

Det handlar alltså inte om att jag inte kan, utan om att jag gör saker på mitt sätt och i min takt. Med rätt stöd fungerar det – och jag klarar mer än många kanske tror.

Och det är helt okej.

---

Jag önskar att vi kunde visa varandra mer omtanke och respekt. Att tänka efter innan man säger eller skriver något kan göra stor skillnad.

Vi vet aldrig hela bilden av någon annans liv.

Jag gör så gott jag kan, på mitt sätt och i min takt. Och det får vara nog.

Söndagar för mig handlar om att landa, ta hand om sig själv och bara vara.

Det är okej att ta det lugnt.
Det är okej att vila.

---

Vi är inte ensamma. Det finns många som kämpar med fakturor och olika betalningar varje månad.

Alla har sin egen vardag och sina egna utmaningar, även om det inte alltid syns.

Vi gör så gott vi kan – och det är tillräckligt.

Vi tar en dag i taget 🌿

---

Lördag – med stöd i skrivandet och lugn i helgen 🌿

Lördag 🌿

Jag vaknar pigg och tillsammans med en vän. Det känns fint att inte vara ensam och att få börja dagen i lugn och ro. Vi tar morgonen som den kommer och njuter av att det är helg.

Vi äter frukost i lugn takt och pratar om allt möjligt. Det är skönt att få bara vara, utan stress eller måsten. Sådana stunder ger energi.

Sen kopplar vi upp oss till ett digitalt möte. Under mötet använder jag taltjänst som stöd, vilket hjälper mig att hänga med i det som sägs och ta in information i min egen takt. Det gör att jag känner mig mer delaktig och trygg.

När jag skriver använder jag både Microsoft Word och ChatGPT som stöd. Jag börjar med mina egna tankar och skriver ner det jag vill säga. Sedan får jag hjälp att rätta texten och få bättre flyt.

I Word lyssnar jag också på texten flera gånger för att höra hur den låter. Det hjälper mig att upptäcka sådant jag vill ändra och gör att texten blir tydligare.

Det tar tid för mig att skriva, ibland flera timmar. Jag jobbar steg för steg och i min egen takt, men det är värt det när texten till slut känns rätt.

Att leva med dyslexi gör att skrivandet kan vara en utmaning, men med stöd av taltjänst och AI känns det lättare. Jag kan uttrycka mig mer fritt och känner mig tryggare.

När jag är klar lägger jag ut texten på bloggen. Det är en fin känsla varje gång.

Resten av dagen fortsätter i lugn takt med mys, samtal och tid tillsammans.

Vi tar en dag i taget 🌿

Fredag – mellan möten och mys i helgen 🌿

---

Fredag ☕🌿

---

är fredag och jag känner i kroppen att det har varit en intensiv vecka. Jag försöker ta dagen i lugn takt och inte stressa mer än nödvändigt. Ibland får det faktiskt räcka att göra det viktigaste.

När jag klev på bussen i morse kände jag igen chauffören, och vi småpratade en stund. Det var en enkel men fin start på dagen. Vädret är verkligen härligt idag, så jag valde att gå av några hållplatser tidigare för att ta en promenad innan jobbet. Det gjorde gott att få lite frisk luft och rörelse.

Under våren har det varit många möten och årsmöten, och det kommer fler framöver. Det tar energi att vara igång så mycket, men samtidigt känns det viktigt för mig att vara delaktig och bidra. Jag vill vara en del av något som betyder något.

Efter jobbet ska jag packa och åka iväg över helgen. Jag ska hälsa på en vän, och vi planerar en lugn och mysig helg tillsammans. Det blir film, god mat och tid att bara vara utan stress. Det känns som precis det jag behöver.

I morgon väntar ett digitalt möte. Även om det också tar energi, är jag tacksam över att jag har taltjänst som stöd. Det gör att jag kan följa med bättre och ta in det som sägs i min egen takt.

En sak jag tänker extra mycket på idag är hur mycket som har förändrats i mitt skrivande. Att leva med dyslexi har påverkat mig mycket, och under lång tid kändes skrivandet både tungt och frustrerande. Det tog mycket energi att få ner det jag ville säga.

Med hjälp av AI som stöd har det blivit annorlunda. Jag kan nu uttrycka mig mer fritt och känner mig tryggare i det jag skriver. Jag får hjälp att formulera mina tankar och skapa ett bättre flyt i texten, vilket gör stor skillnad.

Det handlar inte längre bara om att skriva rätt, utan om att känna glädje i skrivandet. Stressen har minskat, och jag kan istället fokusera på det jag vill förmedla. Det ger mig en känsla av frihet.

Nästa vecka blir kortare, vilket känns skönt. Samtidigt vet jag att nästa helg blir intensiv, då det är motorfestival och vi ska vara där och visa Dyslexiförbundet. Det känns både roligt och viktigt.

Det är okej att vara trött efter en sådan här vecka. Jag försöker påminna mig själv om det och inte ställa för höga krav.

Vi tar en dag i taget – i vår egen takt 🌿

Torsdag – en lång dag med möte, gemenskap och små pauser ☕

---

Torsdag – en lite längre dag ☕🌿

I dag ser dagen lite annorlunda ut. Jag vaknar och vet redan från början att det kommer bli en lång dag, så jag försöker ta morgonen i lugn takt. Ingen stress i onödan, bara komma i gång steg för steg.

Habibi får sin stund först, som vanligt. Det är något tryggt i de där rutinerna som hjälper mig att landa innan dagen drar i gång på riktigt.

Arbetet rullar på, men jag har hela tiden i bakhuvudet att kvällen inte kommer bli som vanligt.

I dag ska jag åka iväg på ett årsmöte för en studieorganisation. Det är de som är medlemmar där som har kallat till mötet. Vårt dyslexiförbund är medlem i studieorganisationen, och därför är det viktigt att vara med och höra vad som händer och vad som tas upp. Samtidigt känner jag mig lite spänd inför det – det är alltid mycket intryck på sådana möten.

Tur att vi är två stycken som åker tillsammans till nästa kommun. Det känns tryggt och gör resan lite lättare, speciellt när man inte behöver göra allt själv.

Så är det när man är engagerad i en förening och sitter med i en styrelse – då behöver man gå på olika möten. Det är viktigt för oss, och det känns betydelsefullt att vara med och lyssna och bidra.

Jag försöker hushålla med energin under dagen. Inte ta på mig för mycket, inte stressa upp mig i onödan. Bara göra det jag ska, i min takt.

När eftermiddagen närmar sig känns det i kroppen att dagen redan varit lång, men det är bara att fortsätta lite till. Jag påminner mig själv om att det är okej att det känns så.

Sen är det dags att åka. Jag försöker släppa lite av nervositeten och bara följa med i stunden.

När vi kom till mötet var det många jag kände igen. Vi går ofta på samma möten, fast i olika uppdrag och roller. Det känns ändå fint att känna igen människor och inte vara helt ny i sammanhanget.

Jag hade också med mig skrivtolkning via taltjänst under mötet, så att jag kan läsa och lyssna på texten i efterhand och bättre ta in vad som sades. Det är ett viktigt stöd för mig och gör stor skillnad.

Själva årsmötet med studieorganisationen gick snabbt och smidigt. Vi fick en god macka och kaffe, vilket var uppskattat. Det känns fint att det finns stöd att få, till exempel med föreläsningar och lokaler, och att man kan vara med och ta del av det. Det är viktigt att höra hur det går och vad som planeras framåt.

Efter mötet var det dags att ta sig hem igen. Det blev en hel promenad i dag, och vi lyckades hitta till lokalen utan problem. Det kändes i benen att det varit en lång dag, men samtidigt skönt att röra på sig och få lite frisk luft.

Nu är jag hemma efter en lång dag med både jobb och möte. Det känns i kroppen att det varit mycket i dag. När jag kommer innanför dörren är det första jag gör att prata lite med Habibi. Den stunden betyder mycket efter en lång dag.

Nu blir det att landa, ta det lugnt och låta kroppen vila.

Vi tar en dag i taget – även de lite längre 🌿

---

Onsdag i min takt ☕🌿

Onsdag i min takt ☕🌿

Jag vaknar och känner att det är en lite lugnare morgon i dag. Ljuset smyger sig in och jag försöker att inte stressa upp mig direkt. Först ger jag Habibi lite kärlek, och vi tar en stund tillsammans innan dagen börjar på riktigt.

Frukosten blir enkel, och jag låter morgonen få ta den tid den behöver. Det är inte alltid lätt att hålla tempot nere, men jag försöker påminna mig själv om att det är okej att ta det lugnt.

Jag gör mig i ordning och förbereder det jag behöver för dagen. Små rutiner hjälper mig att känna lite mer kontroll, även när tankarna går åt olika håll.

På bussen sitter jag tyst och tittar ut genom fönstret. Landskapet rör sig sakta förbi och det finns något rogivande i det. Jag tar ett djupt andetag ibland och försöker bara vara i stunden.

Arbetsdagen går i vågor. Vissa stunder flyter allt på, andra kräver mer energi. Jag gör så gott jag kan och försöker att inte vara för hård mot mig själv – det är en påminnelse jag ofta behöver.

I dag tänker jag också på niorna som har NO i nationella prov, och jag är korridorvakt under tiden. Tiden gick faktiskt ganska fort.

När jag kommer hem möts jag av Habibi, lika glad och närvarande som alltid. Den stunden betyder mycket. Jag tar hand om honom och känner hur dagen sakta rinner av mig.

Tankarna finns där som vanligt, men jag försöker att inte ta allt på en gång. En sak i taget får räcka.

Kvällen blir lugn. Kanske en kopp kaffe eller te, kanske bara tystnad. Jag låter kroppen vila och försöker ge mig själv den återhämtning jag behöver.

Jag delar detta för att visa hur min vardag ser ut, och kanske skapa igenkänning hos någon annan. Här inne vill jag ha en vänlig och respektfull ton. Vi lever olika liv och har olika förutsättningar – och det behöver få vara okej 🌷

Kanske kan någon känna igen sig i det jag skriver. Ibland räcker det att veta att man inte är ensam.

Nu ska jag ta det lugnt resten av kvällen, titta i frysen vad jag ska ha med i lunchlådan och koka några ägg. Sen blir det nog att kika lite på TikTok.

Vi tar en dag i taget – i vår egen takt 🌿