Söndag – en lugn och skön dag ☕🌷
Jag vaknade upp hos min vän efter en riktigt trevlig och mysig kväll igår. Det var så skönt att få stanna kvar över natten – det blir liksom en annan ro när man slipper tänka på att åka hem sent. Morgonen var lugn och stilla, precis som jag tycker om.
Vi satt länge vid frukosten och pratade om allt möjligt, så där som man gör när man inte har bråttom någonstans. Sådana stunder är verkligen guld värda. Jag kände mig både utvilad och glad.
Vi gick också ut en sväng och klippte buskar, eftersom en container skulle komma till området. Det var faktiskt skönt att röra på sig lite och få något gjort tillsammans. Luften var frisk och det var en sådan där stund när man bara gör något enkelt, men ändå känner sig nöjd efteråt. Vi småpratade lite samtidigt och tog det i vår egen takt – inget stress, bara göra det som behövdes. Det är konstigt egentligen hur sådana små saker kan kännas så bra i kroppen efteråt.
Lite senare begav jag mig hem igen. Det är ändå något alldeles särskilt med att komma hem till sitt eget, sätta ifrån sig väskan och bara landa lite. Och såklart stod min lilla Habibi där och mötte mig, som om jag hade varit borta i evigheter. Han pratade på som bara den och ville ha uppmärksamhet direkt. Då smälter hjärtat lite extra – det gör det verkligen. Man är rätt rik ändå, som har en sådan liten vän som väntar på en 💛
Väl hemma tog jag tag i min lunchlåda inför måndagen. Jag skalade potatis och gjorde ett riktigt gott potatismos, och så blev det köttbullar och lingon till. Enkel mat, men det är ju ofta det som är allra godast. Det känns tryggt att ha det klart inför veckan.
Jag plockade lite hemma också, i lugn och ro. Det är något speciellt med söndagar – man får göra saker i sin egen takt, utan stress. Bara komma i ordning och landa lite inför veckan som kommer.
Och så fick Habibi lite extra kärlek i dag också – det är han värd 💛
Men jag har också tänkt en del i dag på hur det är i samhället, och hur vissa saker känns igen från förr.
Jag tänker tillbaka – det är nog över 30 år sedan nu – när jag fick veta att jag hade dyslexi. Jag minns hur det kändes: både förvirrande och lite tungt. På den tiden fanns det mycket okunskap, och det var inte alltid så lätt att bli förstådd. Ibland kände man sig nästan lite ensam i det. I dag kan det ibland kännas som att vi är där igen – fast nu handlar det om dyskalkyli.
Dyskalkyli – när svårigheterna inte syns
Just eftersom svårigheterna inte alltid märks, riskerar elever att inte få det stöd de behöver. I stället kan de bli uppfattade som slarviga, omotiverade eller ointresserade. Och det gör ont att tänka på.
Det påverkar inte bara lärandet – utan också självkänslan. Att gång på gång känna att man inte klarar det som andra verkar göra utan problem sätter spår. Jag tror många känner igen sig i det.
Därför känns det så viktigt att sprida kunskap. Jag är glad att Dyslexiförbundet finns för oss. Där finns både stöd och förståelse.
Så nu hoppas jag att vi börjar se en förändring, och att siffror och matematiksvårigheter tas på lika stort allvar. Det här handlar om dyskalkyli – något som finns, även om det inte alltid syns.
Läs gärna vår tidning från Dyslexiförbundet – den tar upp viktiga saker som fler borde få veta.
Jag delar inte detta för att bli ifrågasatt eller granskad, utan för att skriva om min vardag och kanske skapa igenkänning hos någon annan. Här inne vill jag ha en vänlig och respektfull ton. Vi lever olika liv och har olika förutsättningar – och det behöver få vara okej 🌷
Nu ska jag nog sätta mig med en kopp te och bara ta det lugnt resten av kvällen.
