Fredag – äntligen en ledig helg efter fem fullbokade helger 🍂❤️

God morgon fredag! ☕☔

Då var fredagen här igen och ännu en arbetsvecka börjar gå mot sitt slut.

I morse när jag gav mig iväg regnade det. En riktig höstmorgon med grå himmel, regn och kyligare luft. Nu märks det verkligen att oktober har gjort entré. ☔🍂

Det börjar också bli mörkare på morgnarna, så nu har reflexbandet åkt på. Det är en enkel sak, men ack så viktig. Att synas ordentligt i mörkret kan göra stor skillnad, särskilt när vädret är grått och regnigt.

Äntligen en ledig helg 🌸

Den här helgen känns faktiskt lite extra efterlängtad. Jag har varit upptagen fem helger i rad, så nu ser jag fram emot en helg utan en massa tider att passa eller saker som måste göras.

Det ska bli skönt att vakna på morgonen och känna att dagen får komma lite som den kommer. Ibland behöver man en helg där kalendern inte styr allt.

Helt sysslolös blir jag förstås inte. Jag har samlat ihop en del skräp hemma, så det blir en tur till återvinningen. Det är alltid skönt att rensa och bli av med sådant som bara står och tar plats.

Men i övrigt tänker jag inte ställa några stora krav på helgen. Jag vill ta det lugnt, göra det jag känner för och njuta av att faktiskt vara ledig.

Och Habibi lär förstås se till att jag inte glömmer hennes viktigaste punkt på helgens schema – mjukmaten! 😻

Efter fem fullbokade helger känns det väldigt välkommet med lite lugn och ro.

Ibland är det bästa man kan ha i kalendern faktiskt ingenting alls. ❤️

Jag önskar er en riktigt fin fredag och en härlig helg! ☕🍂🌸

God morgon torsdag och välkommen oktober! ☕🍂

Då har vi vänt blad i kalendern igen. Det är torsdag och den 1 oktober. En ny månad har börjat och hösten är verkligen här.

September har varit en intensiv månad för mig, fylld av jobb, föreningsliv, möten och Bokmässan. Det har varit mycket roligt, men samtidigt många intryck och långa dagar.

Bakom bloggen finns också sådant ni inte ser

Innan jag berättar vidare vill jag be om en sak: snälla, försök att inte döma mig utifrån några få rader på bloggen.

Ni som läser får ta del av vissa delar av mitt liv, men långt ifrån allt. Bakom det jag skriver finns också sådant som jag inte alltid väljer att berätta om.

Under den senaste månaden har jag till exempel haft problem med hörseln. Jag har tappat hörseln på ena örat och försöker fortfarande få reda på vad som har hänt.

Jag har varit hos läkaren och även hos tandläkaren, men än så länge har jag inte fått något tydligt svar på vad problemet beror på eller vilken hjälp jag behöver.

Det är frustrerande att känna att något inte står rätt till och samtidigt inte veta varför. När hörseln inte fungerar som vanligt blir man också påmind om hur viktig den är i vardagen.

Jag hoppas att jag snart kan komma vidare, få rätt hjälp och framför allt få veta vad som orsakar problemet.

Så nästa gång någon snabbt dömer mig för något jag skriver, tänk gärna på att vi aldrig vet allt om vad en annan människa går igenom.

Hemma väntade Habibi ❤️

Efter en hel arbetsdag kom jag hem till en glad Habibi som mötte mig med sitt jamande. Naturligtvis var det mjukmat hon ville ha! Det är härligt att bli välkomnad på det sättet när man kommer hem efter en lång dag.

Nu är det också dags för veckostädningen här hemma. Jag får se hur mycket energi som finns kvar efter arbetsdagen, men förhoppningsvis orkar jag få gjort lite i alla fall. Allt behöver faktiskt inte göras på en gång.

Snart väntar höstlovet 🍁

På jobbet rullar vardagen vidare. Nu är det ungefär tre veckor kvar för eleverna innan det är dags för höstlov.

Tiden går verkligen fort. Det känns nästan som om höstterminen precis började och nu närmar vi oss redan lovet.

En viktig vecka väntar

Mitt i allt finns det också mycket positivt att se fram emot.

Nästa vecka är det Europeiska Dyslexiveckan, en viktig vecka då vi får möjlighet att sprida kunskap och öka förståelsen för dyslexi.

För oss i Dyslexiförbundet Fyrstad närmar sig också vår föreläsning den 7 oktober med Inger Rålenius. Det ska bli väldigt roligt och jag hoppas på en fin och givande dag.

Så jag går in i oktober med blandade känslor. Jag är bekymrad över hörseln och hoppas få svar, men samtidigt har jag mycket positivt framför mig.

Livet är sådant ibland. Det som syns utåt är bara en liten del av allt en människa bär med sig.

Därför tror jag att vi alla kan bli lite bättre på att inte döma varandra så snabbt. Vi vet faktiskt inte vad personen på andra sidan går igenom.

Ha en riktigt fin torsdag och en bra start på oktober! ☕🍂🌸

Onsdag – när våra röster blir hörda och gör skillnad ❤️

God morgon onsdag! ☕🌸

I dag vill jag börja med något positivt.

Jag har inte berättat så mycket här på bloggen om mitt arbete i Funktionsrättsrådet, men förra veckan hade vi ett möte som jag gick ifrån med en väldigt bra känsla.

För mig är Funktionsrättsrådet viktigt eftersom vi från funktionsrättsföreningarna får möjlighet att föra fram våra erfarenheter och synpunkter till både tjänstepersoner och politiker. Våra röster behöver finnas med när beslut fattas som påverkar människors vardag.

På mötet fick vi bland annat återkoppling på frågor som vi tidigare hade lyft om kollektivtrafiken.

Vi pratade om tillgängligheten vid busshållplatser och hur viktigt det är att hela vägen fram till hållplatsen fungerar. Det spelar ingen roll hur tillgänglig själva bussen är om en person inte kan ta sig fram till hållplatsen på ett tryggt och säkert sätt.

Ett konkret exempel som diskuterades var Bergsliden. Hållplatsen är inte ansluten till gång- och cykelvägen, vilket har lyfts som ett problem. Synpunkten ska tas vidare i dialogen med Vägtrafik.

Vi pratade även om tillgänglighetsanpassning av hållplatser, framkomlighet och snöröjning. Sådant kanske kan verka som små detaljer för den som inte själv möter hindren, men för en person som exempelvis använder rullstol eller rollator kan det vara helt avgörande för om resan fungerar.

Våra synpunkter har gjort skillnad

Det som gjorde mig extra glad var återkopplingen på kollektivtrafikplanen2050.

Synpunkter från Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad har lett till tillägg i kollektivtrafikplanens2 målområden.

Där lyfts bland annat tryggare, säkrare och mer tillgängliga resecentrum och bytespunkter. Det ska vara tryggt och enkelt att resa och olika gruppers behov och perspektiv ska finnas med i planeringen. Särskild hänsyn ska också tas till människor som inte har tillgång till eller möjlighet att köra bil.

Det känns faktiskt väldigt bra.

Det visar att föreningsarbete och engagemang kan göra skillnad. Vi läser dokument, ställer frågor och lämnar synpunkter – och ibland får vi också svart på vitt att det vi har lyft tas vidare.

Vi pratade dessutom om hur informationen i kollektivtrafiken kan bli tydligare och mer tillgänglig. Det kan handla om skyltar, utrop, displayer och information om biljetter och zoner.

Tillgänglighet handlar nämligen inte bara om ramper, rullstolar och den fysiska miljön.

Det handlar också om att kunna hitta, läsa, förstå och känna sig trygg.

Därför behövs våra röster

Jag gick från mötet med en positiv känsla. Vi fick svar på våra frågor, hade bra diskussioner och fick möjlighet att lyfta konkreta problem.

Det är precis så jag tycker att Funktionsrättsrådet ska fungera.

Våra erfarenheter behöver nå fram till både tjänstepersoner och politiker. Helst ska våra perspektiv finnas med redan från början när något planeras – inte först när allt redan är bestämt.

När människor med olika erfarenheter får komma till tals kan vi också skapa ett samhälle som fungerar bättre för fler. ❤️

Det är därför jag fortsätter engagera mig.

Ha en riktigt fin onsdag! ☕🌸

För den som vill läsa mer finns protokollet från Funktionsrättsrådet på Trollhättans Stads webbplats.

Tisdag – över 15 000 besök, men var är de positiva kommentarerna? 🌸

God morgon tisdag! ☕🌸

Nu är det tisdag morgon och en ny dag börjar.

Jag måste faktiskt säga att jag blev väldigt förvånad när jag tittade på statistiken för bloggen. Över 15 000 besök/visningar den här månaden!

Om det är 15 000 olika personer eller om samma personer går in flera gånger vet jag förstås inte. Men oavsett vilket är det väldigt många som har varit inne och läst det jag skriver.

Det som däremot är lite märkligt är att trots alla dessa besök är det väldigt få som lämnar en positiv kommentar. När någon inte håller med eller vill kritisera verkar det däremot vara betydligt lättare att skriva.

Jag vet att alla inte kommer att hålla med om det jag skriver. Det förväntar jag mig inte heller. Min blogg handlar om min vardag, mina tankar, mitt föreningsliv och sådant som händer runt omkring mig. Ibland skriver jag om roliga saker och ibland om sådant som gör mig irriterad eller fundersam.

Men tänk vad trevligt det skulle vara om vi människor också blev lite bättre på att säga något positivt när vi uppskattar något.

Det är lätt att skriva när man stör sig på något. Det verkar betydligt svårare att skriva: ”Det där var bra”, ”Tack för att du berättade” eller bara ”Ha en fin dag”.

Jag tänker i alla fall fortsätta skriva. Att så många besök görs på bloggen visar åtminstone att det finns ett intresse för det jag delar med mig av.

Så till alla er som läser, även ni som aldrig kommenterar: tack för att ni tittar in här. 🌸

Och kanske kan vi försöka sprida lite mer positivitet omkring oss. Ett vänligt ord kostar faktiskt ingenting, men det kan betyda mycket för den som får det.

Nu tar vi oss an tisdagen! ☕❤️

Måndag – lite hänsyn och respekt kostar faktiskt ingenting ❤️

God morgon måndag! ☕🌸

Då var det måndag igen och en ny vecka börjar.

Efter helgens dagar på Bokmässan är jag både glad och trött. Det har varit mycket människor, många samtal och väldigt många intryck. Men innan jag lämnar helgen bakom mig vill jag förtydliga en sak efter några av kommentarerna som kommit här på bloggen.

Jag har inga problem med att människor tycker annorlunda än jag. Det är helt okej att diskutera det jag skriver. Men det är skillnad på att ha en annan åsikt och att gå till personangrepp.

Vi behöver visa hänsyn till varandra

När vi åker buss, tåg eller spårvagn delar vi utrymmet med många andra människor. Alla har olika behov och vi vet inte hur dagen har sett ut för personen som sitter bredvid oss.

Efter en hel dag på Bokmässan, med mycket människor, samtal och ljud, var jag trött både i kroppen och huvudet. På resan hem ville jag därför kunna sätta mig ner, lyssna på min ljudbok och varva ner.

Jag förväntar mig självklart inte att det ska vara knäpptyst. Människor måste få prata, skratta och umgås. Men det finns en stor skillnad mellan vanliga ljud och att störa andra.

Att spela musik eller filmer högt från mobilen utan hörlurar, blockera gångar eller säten och inte tänka på människorna omkring sig är sådant vi faktiskt kan undvika.

Det handlar om vanlig hänsyn.

Att fråga om hjälp är inget att skämmas för

Det har också kommenterats att jag skulle vara bekväm och att andra människor alltid ser till att jag kommer rätt när jag reser.

Så ser inte min vardag ut.

Jag reser många gånger själv. Är jag på en plats jag inte känner till och blir osäker på vart jag ska gå eller var jag ska byta, då frågar jag någon.

Det tänker jag inte skämmas för.

Att fråga om hjälp är inte bekvämlighet. För mig är det ett sätt att lösa situationen och komma dit jag ska. Hellre frågar jag än chansar och hamnar fel.

Kritik är okej – personangrepp är det inte

Ni får gärna tycka annorlunda om det jag skriver. Ni får diskutera och säga emot mig.

Men att kalla mig egoistisk eller börja kommentera mitt privatliv och ifrågasätta hur någon kan vilja vara tillsammans med mig har ingenting med saken att göra.

Där går min gräns.

Min blogg handlar om mitt liv och mina upplevelser. Ibland skriver jag om sådant som gör mig glad och ibland om sådant som gör mig trött, irriterad eller besviken. Så ser livet ut.

Jag tänker fortsätta berätta om både det positiva och det negativa.

Till sist

Vi behöver inte göra resandet svårare för varandra än det redan är.

Man ska inte behöva känna att man måste resa sig och stå resten av vägen hem för att andra medresenärer stör så mycket att man inte orkar sitta kvar.

Jag begär inte total tystnad. Jag önskar bara vanlig respekt och hänsyn till människorna omkring oss.

Och samma sak gäller här på bloggen.

Ni behöver inte hålla med mig. Men håll er till det jag faktiskt skriver och lämna personangreppen utanför.

Nu lämnar jag den diskussionen bakom mig och börjar en ny vecka. ❤️

Ha en fin måndag! 🌸

Ny dag på bokmässan

God morgon söndag! 🌸

Då var det söndag och dags för den sista dagen på Bokmässan i Göteborg. Det har varit en intensiv helg med tidiga morgnar, långa dagar och mycket resande, men också många fina och betydelsefulla möten.

Igår på hemresan måste jag erkänna att tålamodet sattes på prov. Det var stökigt under resan och barn sprang omkring utan att någon verkade säga ifrån. Efter en lång dag, när man är trött och bara vill få en lugn stund på vägen hem, blir sådant extra påfrestande. Jag trodde nästan att jag skulle få hjärnsläpp innan jag var hemma!

Men mitt i tröttheten kände jag faktiskt också en stor stolthet.

Jag har klarat att åka buss, tåg och spårvagn och dessutom hittat fram till rätt plats och montern på Bokmässan. För många kanske det låter som en självklarhet, men för mig har det inte alltid varit det. Det har tagit många år att känna mig trygg med att hitta, byta mellan olika färdmedel och ta mig fram på egen hand.

Det som är enkelt för en person kan ha krävt många års träning för en annan. Därför är jag stolt över det jag klarar idag.

Idag har jag turen att kunna åka tillsammans med en av mina styrelsekollegor ner till Göteborg. Det blir trevligt med sällskap på vägen innan vi tar oss an den sista dagen på mässan.

Föreningslivet är mer än det som syns

Jag får ibland kommentarer om att jag skulle vara ”lat och bekväm” eller att jag engagerar mig bara för att få synas. Det börjar faktiskt bli ganska tröttsamt.

Föreningsliv handlar om så mycket mer än att stå i en monter på Bokmässan eller delta på olika evenemang. Bakom det som syns finns möten, planering, mejl, telefonsamtal, administration och påverkansarbete.

Alla i en förening behöver inte heller göra samma saker. Någon trivs med att möta människor och representera föreningen utåt, medan någon annan gör ett fantastiskt arbete bakom kulisserna. Alla behövs.

Om ingen engagerar sig och arbetar för våra frågor blir det också svårt att förvänta sig att saker ska förändras. Någon måste uppmärksamma problemen, prata med beslutsfattare, sprida kunskap och försöka få ord att bli till handling.

En viktig fråga just nu

Ett tydligt exempel är en fråga som Dyslexiförbundet arbetar med just nu: långa väntetider på tillgänglig kurslitteratur för studenter med läsnedsättning.

När en student behöver anpassad litteratur ska den studenten inte behöva börja utbildningen på sämre villkor än sina kurskamrater. Om kursen redan har börjat medan studenten fortfarande väntar på att få tillgång till litteraturen finns risken att personen hamnar efter från första början.

Det är just sådana frågor som visar varför organisationer och föreningar behövs. Någon måste lyfta problemen och föra fram erfarenheterna från dem som faktiskt berörs.

För mig är det självklart att människor med dyslexi och andra läsnedsättningar ska kunna studera på så likvärdiga villkor som möjligt.

Det är en av anledningarna till att jag tycker att föreningslivet är så viktigt. Förändring sker inte bara genom att vi konstaterar att något är fel. Någon måste också engagera sig och försöka förändra det.

Så när ni ser oss på Bokmässan är det bara en liten del av arbetet ni ser. Bakom montern finns ett mycket större arbete som pågår året runt. ❤️

Nu väntar den sista dagen på Bokmässan. Sedan blir det hemresa, och jag misstänker att jag kommer att vara både trött och nöjd när jag kommer hem ikväll. 📚

Vilken fråga tycker du att en förening eller organisation borde kämpa mer för?

Önskar er en fin söndag! 🌸

God morgon lördag! 🌸

Klockan ringde tidigt idag. Redan vid femtiden gick jag upp för att göra mig i ordning inför ännu en dag i Göteborg. Nu sitter jag i busskuren och väntar på bussen som ska ta mig vidare. Det är tidigt, men jag ser verkligen fram emot dagen och alla möten som väntar.

Jag älskar föreningslivet och det engagemang som följer med det. För mig handlar det inte bara om att vara med i en förening. Det handlar om att kunna göra skillnad och kanske inspirera någon annan som känner sig utanför på grund av svårigheter med läsning och skrivning.

Därför tycker jag att det är så viktigt att Dyslexiförbundet syns på olika platser runt om i landet. Bokmässan är ett fantastiskt tillfälle för det. Här möter vi många människor som kommer fram till oss, ställer frågor, berättar om sina erfarenheter eller helt enkelt vill veta mer om dyslexi.

Det som berör mig särskilt är när vi träffar vuxna som har kämpat med läsning och skrivning under stora delar av livet, men som kanske inte ens känner till att Dyslexiförbundet finns. En del har gått genom livet utan att riktigt förstå varför vissa saker har varit så svåra.

Då känns vårt arbete extra betydelsefullt.

Jag har själv levt med dyslexi hela mitt liv och vet hur det kan påverka vardagen. Men jag vet också att svårigheter med att läsa och skriva inte behöver hindra en från att vara engagerad, utvecklas och göra sådant man tycker om.

Kan min berättelse och mitt engagemang få någon annan att känna ”jag är inte ensam”, då är det värt mycket för mig. ❤️

Nu väntar en ny dag på Bokmässan. Jag hoppas på många spännande samtal, nya möten och kanske möjligheten att nå någon som behöver veta att det finns både stöd, hjälpmedel och gemenskap.

Nu får bussen gärna komma – Göteborg och Bokmässan väntar! 🚌📚

Kände du till Dyslexiförbundet och vilket stöd och vilken gemenskap som finns för personer med dyslexi?

#