När rättigheter blir verklighet – en reflektion efter ett viktigt beslut

I dag sitter jag med tidningen framför mig och läser om att Trollhättans stad ska betala 220 000 kronor i ersättning efter ett ärende som rör diskriminering av en elev. Jag måste erkänna att jag blir både berörd och eftertänksam.

Efter många års engagemang för elevers rättigheter trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle få uppleva ett så tydligt avgörande. För mig handlar den här nyheten inte om ersättningsbeloppet. Den handlar om att alla elever har rätt till en likvärdig utbildning och att de rättigheterna också måste fungera i praktiken.

För några år sedan blev flera funktionsrättsföreningar, däribland vår lokalförening i Dyslexiförbundet, inbjudna till Antidiskrimineringsbyråns kontor i Trollhättan. Där träffade vi Nora Emanuelsson och diskuterade det aktuella ärendet. Det som gjorde starkast intryck på mig var att vi, trots att vi representerade olika föreningar och olika funktionsnedsättningar, beskrev samma verklighet.

Vi berättade om elever som inte alltid fick de anpassningar eller det stöd de hade rätt till. Våra erfarenheter såg olika ut, men budskapet var detsamma: rätten till en likvärdig utbildning fungerar inte alltid fullt ut i praktiken.

Som dyslexikonsulent har jag under många år mött elever, vuxna och familjer som vet hur avgörande rätt stöd och rätt bemötande är. När skolan arbetar inkluderande skapas möjligheter. När stödet uteblir kan konsekvenserna bli stora – både för lärandet, självkänslan och framtidstron.

Därför ser jag inte detta som en fråga om att någon har vunnit och någon annan har förlorat. Jag ser det som en möjlighet att utvecklas. När en kommun får kritik eller fälls i ett diskrimineringsärende behöver vi ställa frågan: Vad kan vi göra bättre? Hur säkerställer vi att nästa elev får rätt stöd från början?

Jag hoppas att Trollhättans stad tar till sig det som har hänt och använder erfarenheterna för att stärka sitt arbete. Samtidigt hoppas jag att alla kommuner och skolhuvudmän ser över sina rutiner. Ingen elev ska behöva kämpa i flera år för att få sina rättigheter tillgodosedda.

Lagar och rättigheter finns för att skydda människor. De ska inte bara finnas i lagboken – de ska märkas i klassrummet, varje dag.

Jag kommer att fortsätta arbeta för ett mer tillgängligt och inkluderande samhälle. För mig är detta inte slutet på en berättelse. Det är en påminnelse om att förändring är möjlig när människor vågar stå upp för sina rättigheter och när samhället är berett att lyssna.

Källa: TTELA:s artikel om att Trollhättans stad betalar 220 000 kronor i ersättning efter ett diskrimineringsärende. Läs artikeln här: TTELA – Trollhättans stad betalar 220 000 kronor efter sex års diskriminering av elev

Onsdag – Vart är vi på väg?

God morgon!

En ny dag har börjat. Varje ny dag ger nya möjligheter, och det försöker jag bära med mig. Men den senaste tiden har jag funderat mycket över hur vårt samhälle har förändrats.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt det har blivit att skriva elaka ord bakom ett tangentbord. Många verkar glömma att det finns en människa med känslor på andra sidan skärmen. Ord kan såra betydligt mer än vi ibland förstår.

Jag saknar den omtanke och respekt som jag upplever att det fanns mer av förr. I dag verkar hårda ord få större utrymme än vänliga. Ibland känns det som om moralen har försvunnit och att vissa skriver vad som helst, utan att tänka på vilka konsekvenser det kan få.

Jag tycker också att den svenska avundsjukan fortfarande finns kvar. När någon vågar vara öppen, visa styrka, berätta om sina känslor eller dela med sig av sina erfarenheter, är det ibland lättare att kritisera än att uppmuntra. Det tycker jag är sorgligt.

För mig har skrivandet blivit ett sätt att uttrycka mina tankar, min glädje, min frustration och mina erfarenheter. Jag sitter hemma i lugn och ro och skriver om det jag upplever och det jag tycker är viktigt. Om mina texter får någon att stanna upp och tänka efter, då har de fyllt ett syfte.

Vi behöver inte alltid hålla med varandra. Olika åsikter är en naturlig del av ett demokratiskt samhälle. Men vi kan alltid välja att bemöta varandra med respekt. Ett vänligt ord kostar ingenting, men kan betyda väldigt mycket för den som tar emot det.

Jag tror fortfarande på människan. Jag tror att de flesta vill väl, men ibland glömmer vi hur mycket våra ord betyder. En kommentar kan såra någon under lång tid, men ett vänligt ord kan också ge någon kraft att orka vidare. Om vi alla tänker efter en extra gång innan vi skriver kan vi tillsammans skapa ett samhälle där respekt, omtanke och medmänsklighet får ta större plats än hat och hårda ord.

Jag vet en sak – jag kommer alltid att fortsätta skriva när jag känner att jag har något viktigt att säga. Mina ord kommer från mitt hjärta och från mina egna erfarenheter.

Till er som väljer att kommentera vill jag be om en sak: Visa respekt. Vi behöver inte tycka lika, men vi kan behandla varandra med vänlighet och omtanke. Tänk efter en extra gång innan ni skriver. Tillsammans kan vi skapa ett bättre samtalsklimat och ett vänligare samhälle.

Ta hand om varandra. Det börjar med hur vi väljer att bemöta varandra.

Tisdag – att uppskatta det som betyder mest

Igår eftermiddag kom jag hem efter en fin helg. Det första jag gjorde var att laga en god purjolökssoppa. Som ett litet tack bjöd jag även den som hade kört hem mig på en tallrik. Det känns viktigt att visa uppskattning när någon ställer upp.

Vi satte oss sedan en stund på min balkong. Faktum är att jag inte har suttit där en enda gång i år. Det var riktigt skönt att sitta ute i sommarvärmen, dricka en kopp kaffe och prata en stund innan det var dags att säga hej då. Ibland är det de enkla stunderna som betyder allra mest.

Efteråt packade jag upp mina saker och lät helgens alla intryck sjunka in. Det har varit några intensiva dagar, så det känns skönt att vara hemma igen. Man kan inte fly från sorgen. Den finns där och följer med, men jag har också lärt mig att det är viktigt att fortsätta ta hand om sig själv och sitt hem. Att laga mat, packa upp sina saker och skapa ordning omkring sig är små steg som hjälper en att gå vidare, även när hjärtat känns tungt.

I dag är det tisdag. Jag väntar på att hantverkare ska komma under dagen. Senare ska jag träffa en god vän och ta en fika. Om orken finns kanske jag åker förbi en bilträff i kväll, men just nu känner jag mig ganska trött och energin är inte riktigt där. Då gäller det att lyssna på kroppen och ge sig själv den återhämtning man behöver.

Den senaste tiden har också fått mig att tänka på hur värdefulla våra möten med andra människor är. Vi lever ofta som om det alltid kommer en ny dag och ett nytt tillfälle att ses. Men livet ser inte alltid ut så.

Därför vill jag skicka med en tanke: Ta hand om dem ni tycker om. Ring den där vännen, ta den där fikan och säg de ord som ibland får vänta. Nästa gång ni tänker att “vi ses en annan dag” kanske den möjligheten inte längre finns.

Livet är skört, men vänskap, omtanke och tid tillsammans är bland det finaste vi kan ge varandra.

Önskar er alla en fin tisdag. Ta hand om er – och framför allt, ta hand om varandra.

Måndag – Att våga är ingen svaghet

Att vara stark handlar inte om att aldrig känna sig ledsen eller rädd. För mig handlar styrka om att våga, även när det gör ont.

I fredags gjorde jag en resa som jag egentligen inte ville göra – en resa för att ta farväl av en barndomsvän. Det var en tung dag, men jag klarade den. När jag tänker tillbaka känner jag mig faktiskt stark inombords.

Redan vid det första bytet hände något oväntat. I busskuren mötte jag en person som kände igen mig från min ungdom. Det väckte många minnen. Senare berättade chauffören att det skulle komma ytterligare en person som skulle till kyrkan.

När vi steg av vid kyrkan frågade hon om hon fick följa mig. Jag kände mig egentligen ganska svag just då, men hon sa något som stannade kvar hos mig: hon upplevde mig som en stark person.

Vi gick tillsammans hela vägen fram till min väns grav. Det betydde mer än hon kanske förstod. Att slippa gå den sista biten ensam gav mig ett lugn och en trygghet mitt i sorgen.

Efter den här dagen har jag också förstått lite mer om min egen barndom och hur den har format mig. Vissa sår bär vi med oss länge, men de behöver inte hindra oss från att gå vidare.

Att våga be om stöd, att ta emot omtanke och att fortsätta gå – även när stegen känns tunga – det är inte ett tecken på svaghet.

Det är styrka.

#

Söndag – de enkla stunderna betyder mest

I dag vaknade vi upp tillsammans och började dagen med en god frukost. Det är något särskilt med lugna morgnar när man bara får sitta ner, prata och njuta av att dagen ligger framför en.

Efter frukosten tog vi en sväng till köpcentret och handlade det vi behövde. När vi kom hem blev det en skål med färska jordgubbar, glass och en skvätt Baileys. Medan vi satt där och njöt hann jag fundera en del över livet. Ibland behöver man stanna upp och uppskatta de små stunderna – de betyder ofta mer än man tror.

På kvällen tände vi grillen och avslutade dagen med god mat och ett glas i den ljumma sommarkvällen. Vädret har verkligen varit fantastiskt, och det finns verkligen inget att klaga på.

I morgon är det dags att åka hem igen. En ny vecka väntar med lite att göra hemma. Bland annat kommer några hantverkare, så det blir en vecka med både praktiska saker och vardag igen efter en skön helg.

Men just i kväll väljer jag att njuta av lugnet, sommaren och tacksamheten över en fin dag.

Nya förväntansdokument i skolan – vad innebär det?

Från och med den 1 augusti 2026 införs ett nytt förväntansdokument i den svenska skolan. Jag tycker att det är en intressant förändring som kan bidra till ett bättre samarbete mellan skolan, eleverna och vårdnadshavarna.

Ett förväntansdokument handlar om att tydliggöra vad vi kan förvänta oss av varandra. Skolan ska erbjuda en trygg miljö, undervisning av hög kvalitet och ge det stöd som eleverna behöver. Eleverna förväntas delta i undervisningen, visa respekt och göra sitt bästa. Vårdnadshavarna har en viktig roll genom att stötta sitt barn och samarbeta med skolan.

För mig, som både arbetar i skolan och själv har dyslexi, väcker detta många tankar. Jag vet hur stor betydelse vuxnas förväntningar har. När någon tror på en elev och ser möjligheterna i stället för svårigheterna växer både självförtroendet och motivationen.

Samtidigt tycker jag att ett förväntansdokument måste vara mer än en lista över vad skolan förväntar sig av eleven. Det måste också tydligt beskriva vad eleven och vårdnadshavarna har rätt att förvänta sig av skolan – ett respektfullt bemötande, en trygg skolmiljö, rätt stöd och anpassningar när det behövs.

För mig handlar detta inte bara om regler och dokument. Det handlar om relationer. När skolan, eleven och vårdnadshavarna förstår varandra bättre blir det lättare att skapa trygghet och studiero. Ett förväntansdokument kan därför bli ett bra stöd, om det används på rätt sätt – med respekt, tydlighet och en vilja att samarbeta.

Skolverket betonar också att ett väl fungerande samarbete mellan skolan och vårdnadshavare är en viktig förutsättning för att elever ska utvecklas och trivas. Förtroendefulla relationer, en trygg lärmiljö och en öppen dialog minskar risken för konflikter och gör det lättare att hantera frågor och klagomål när de uppstår. Därför är det viktigt att både elever, vårdnadshavare och skolans personal känner till vilka förväntningar som finns och vilket ansvar var och en har.

När alla tar sitt ansvar skapas de bästa förutsättningarna för att elever ska lyckas. Ett bra samarbete bygger på dialog, förtroende och gemensamma mål – inte bara på regler.

Fakta

Förväntansdokument – Från och med den 1 augusti 2026 ska alla skolor ha ett förväntansdokument. Syftet är att tydliggöra vilka förväntningar som finns mellan skolan, eleverna och vårdnadshavarna. Dokumentet är en del av de nya reglerna för att stärka trygghet, studiero och samarbetet mellan hem och skola. Samtidigt ersätts de tidigare ordningsreglerna med skolregler.

Skolverket betonar att ett gott samarbete mellan hem och skola bygger på tydlig kommunikation, förtroende och gemensamt ansvar. När relationerna fungerar väl skapas bättre förutsättningar för elevernas utveckling och lärande.

Vill du läsa mer finns information hos Skolverket om de nya reglerna och i Skollagen (2010:800), som är grunden för den svenska skolans uppdrag.

Vad tycker du?

Tror du att ett förväntansdokument kan bidra till en bättre skola? Eller finns det något som är viktigt att tänka på när det införs?

Jag ser fram emot att läsa era tankar i kommentarsfältet.

Ett telefonsamtal jag aldrig kommer att glömma

Den 13 december förra året hade jag arbetat hela dagen. Vi hade åkt runt med luciatåget från morgon till kväll, och när jag kom hem var jag både trött och slut.

Då ringde telefonen.

Vi pratade länge. Jag hörde att du hade svårt att prata, och jag förstod att du inte mådde bra. Det var ett samtal jag egentligen inte ville ha. Jag ville inte ens tänka tanken att du var så sjuk.

Men jag valde att vara rak och ärlig mot dig.

Jag sa att om man inte har nära anhöriga som kan hjälpa till, då är det viktigt att själv göra i ordning det som behöver ordnas. Att städa upp efter sig, skriva ner sina önskemål och berätta hur man vill ha det den dag man inte längre finns kvar.

Du berättade aldrig att du bara hade några månader kvar att leva.

Först i går, när jag satt i kyrkan på din begravning, förstod jag. Då såg jag att du hade tagit tag i allt. Allt var ordnat precis som du ville ha det. Det blev en ljus och vacker begravning, och jag kände en värme i att dina önskemål hade blivit verklighet.

Samtidigt bär jag på en sorg. Jag önskar att jag hade åkt upp och hälsat på dig en sista gång. Det är lätt att tro att det finns mer tid, men ibland gör det inte det.

Den här veckan har lärt mig en viktig sak: Vänta inte med det som är viktigt. Säg det du vill säga. Gör det du tänkt göra. Livet kan förändras fortare än vi tror.

Vila i frid, min vän. 🕊️❤️

När orden följer en genom livet

Jag har tänkt mycket den senaste tiden på hur det är att växa upp och känna sig oönskad. Som barn förstår man inte alltid vad orden gör med en. Man försöker bara passa in, göra rätt och bli omtyckt.

Jag minns fortfarande orden:

“Tig, unge! Du begriper ingenting.”

De orden har följt mig genom livet.

När man är barn tror man lätt att de vuxna har rätt. Man börjar tvivla på sig själv och undrar om man verkligen duger. Med tiden blir orden en del av ens självbild.

Först som vuxen har jag förstått hur mycket sådana ord kan påverka en människa. De försvinner inte bara för att man blir äldre. De finns kvar och kan väckas till liv igen när man blir ifrågasatt eller känner att man aldrig räcker till.

I dag har jag insett att det inte längre går att ha en lugn och respektfull dialog med den personen. Varje försök att förklara slutar i stället med hårda ord, avbrott eller att jag inte blir lyssnad på. Det gör ont att behöva acceptera, men ibland måste man inse att man inte kan förändra någon annan.

Det enda jag kan påverka är hur jag själv väljer att gå vidare. Jag väljer att omge mig med människor som visar respekt, lyssnar och behandlar mig med omtanke.

Till alla föräldrar och andra vuxna vill jag säga: Tänk en gång till innan du säger något sårande till ett barn. Ord kan leva kvar långt efter att de uttalats. De kan forma ett barns självkänsla för resten av livet.

Vi kanske glömmer vad vi själva sagt, men barnet glömmer ofta aldrig hur orden fick dem att känna.