Lördagsblogg – Att se framåt

God morgon!

Idag väntar en lugn och trevlig dag. Jag ska sälja några av mina saker, och en person kommer och hämtar dem. Det känns skönt att få ordning på lite saker.

Igår kväll satte jag en deg till kalljästa grahamsbullar som fick jäsa över natten. Nu på morgonen ska jag baka dem och ta med dem till min vän. Det ska bli roligt att bjuda på nybakade bullar under helgen.

Senare idag åker jag och katten till min vän, där vi ska tillbringa hela helgen tillsammans. Det ska bli härligt att komma iväg, koppla av och njuta av lugnet och det trevliga sällskapet. Jag ser verkligen fram emot en fin helg tillsammans.

Jag vill också skriva några ord om kommentarerna jag ibland får på min blogg.

Jag väljer att inte publicera alla kommentarer. Anledningen är att en del inte handlar om själva inlägget, utan innehåller personliga påhopp eller handlar om helt andra saker. Jag vill att kommentarerna ska hålla sig till ämnet och bidra till en respektfull dialog.

Jag ska vara ärlig och säga att vissa kommentarer gör mig ledsen och otrygg. Det påverkar mig mer än många kanske tror. Bakom bloggen finns en människa med känslor, precis som bakom varje kommentar.

Jag har inga problem med att människor tycker olika eller kommer med sakliga synpunkter. Tvärtom kan olika åsikter leda till bra samtal. Men jag upplever att samtalstonen ibland inte är respektfull. Det blir då svårt att föra en konstruktiv diskussion.

Jag vill också säga något som känns viktigt för mig. Jag har aldrig bett om åsikter eller bedömningar om mig som person, min träning eller mina sjukdomar. Att jag väljer att dela delar av mitt liv på bloggen innebär inte att det är fritt fram att skriva personliga omdömen eller påhopp.

Ni får gärna ha synpunkter på det jag skriver och diskutera innehållet i mina inlägg. Men jag önskar att vi visar varandra hänsyn och respekt. Att vara offentlig med en blogg betyder inte att man ska behöva acceptera att bli behandlad hur som helst. Ett vänligt och respektfullt bemötande gör stor skillnad och skapar ett bättre samtalsklimat för alla.

Jag deltar både i fysiska möten och i annat arbete inom Dyslexiförbundet. Allt jag gör syns inte på bloggen, eftersom jag inte väljer att dokumentera varje aktivitet eller varje möte. Min blogg visar bara en del av mitt engagemang.

Trots detta kommer jag att fortsätta dela med mig av min vardag, mitt engagemang, mina erfarenheter av dyslexi, föreningslivet och sådant som ger mig glädje. Jag hoppas att bloggen också kan inspirera och sprida kunskap.

Nu ser jag fram emot en fin helg tillsammans med min vän och hoppas att den fylls av många trevliga stunder.

Önskar er alla en riktigt fin lördag!

Kram, Gullan

Fredagsblogg – Glädjen i de små stunderna

Den här veckan har varit fylld av många små guldkorn.

Jag har träffat mina väninnor, kommit ut och fikat och haft trevliga stunder tillsammans. Jag har också fyndat ett par skor, vilket alltid är lite extra roligt när man gör ett bra köp.

Igår var vi på en bilträff – ett av mina stora intressen. Jag tycker verkligen om att träffa människor som delar samma intresse och att umgås med goda vänner. Det ger energi, glädje och många fina minnen.

När jag kom hem från bilträffen bakade jag grahamsbullar som fick jäsa över natten. I morse gräddade jag dem, och det finns nästan inget bättre än doften av nybakat bröd. Det är de små stunderna i vardagen som gör livet lite extra gott.

Den här veckan har också påmint mig om hur viktigt det är att ta vara på de små sakerna i livet. Ett gott samtal, en fika, ett skratt eller en trevlig utflykt kan betyda mer än man tror.

Jag vill också passa på att säga ett stort tack till er alla som läser min blogg. Under juli månad har bloggen lästs 9 996 gånger, och det betyder oerhört mycket för mig. Tack för att ni följer min vardag, mina tankar och mina erfarenheter.

Under hösten kommer jag att dela med mig av mycket mer – om vardagen, dyslexi, föreningslivet, bilträffar och andra händelser som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag vill också passa på att påminna om Dyslexiveckan i oktober. Det blir en viktig vecka då vi tillsammans uppmärksammar dyslexi, sprider kunskap och ökar förståelsen för de utmaningar som många barn, ungdomar och vuxna möter varje dag.

Håll gärna utkik under Dyslexiveckan! Då arrangeras många föreläsningar, aktiviteter och evenemang runt om i hela landet. Det är ett utmärkt tillfälle att lära sig mer om dyslexi, träffa andra och tillsammans bidra till ökad kunskap, förståelse och tillgänglighet. Jag hoppas att vi ses på någon av aktiviteterna!

Jag hoppas att ni vill fortsätta följa min blogg under hösten. Det väntar många spännande inlägg, möten och upplevelser som jag ser fram emot att dela med er.

Önskar er alla en riktigt fin fredag och en härlig helg!

Kram, Gullan

Torsdagsblogg – Att våga stå kvar

Efter min onsdagsblogg kom det fler kommentarer. Några skrev att jag nog har många ovänner, att jag lever i en “egen bubbla” och att jag borde fundera över varför jag får kritik.

Jag läste kommentarerna och funderade en stund.

Jag tror att det är viktigt att kunna ta till sig saklig kritik. Ingen människa är perfekt, och vi har alla något att lära. Men det finns också en gräns där kritik övergår till personliga omdömen och antaganden om någon annans liv.

Den gränsen tycker jag att vi behöver prata mer om.

Den som följer en blogg eller ett konto på sociala medier ser bara en liten del av en människas liv. Ingen känner till hela min historia, mina erfarenheter, mina samtal med vården, mina motgångar eller mina glädjeämnen. Därför blir det lätt fel när människor drar långtgående slutsatser om vem jag är.

Jag har valt att vara öppen med min dyslexi och med att jag använder talsyntes, tal-till-text och AI som hjälpmedel. Hjälpmedlen hjälper mig att uttrycka mina egna tankar – de skapar inte mina erfarenheter.

Jag lever också med diabetes. Därför har jag, i samråd med vården, behövt göra förändringar för min hälsa. Det handlar inte om utseende, utan om att ta ansvar för min hälsa och behandla min diabetes.

Jag har också funderat mycket på vänskap.

För mig handlar vänskap inte om hur många vänner man har, utan om tillit, respekt och omtanke. En del vänskaper varar hela livet. Andra finns med oss under en viss period och betyder mycket just då. Ibland glider människor ifrån varandra när livet förändras, och det är en naturlig del av livet.

Jag tror inte att en människas värde kan mätas i hur många vänner hon har eller vad andra säger om henne. Det viktigaste är att vårda de relationer som bygger på ömsesidig respekt, ärlighet och glädje.

Äkta vänskap handlar inte om att alltid tycka lika. Den handlar om att kunna glädjas med varandra, stötta varandra när livet är svårt och visa respekt även när man har olika åsikter.

Jag har också förlorat många människor som har betytt mycket för mig. Flera vänner och andra personer som stått mig nära har gått vidare, och det känns fortfarande väldigt sorgligt. Sådana förluster påminner mig om hur värdefull tiden tillsammans är och hur viktigt det är att ta vara på de människor vi har omkring oss.

Jag vet inte hur livet ser ut för dem som skriver de här kommentarerna, och jag tänker inte spekulera i hur många vänner de har eller vilka erfarenheter de bär på. Jag önskar att samma respekt visas tillbaka. Vi vinner mer på att försöka förstå varandra än på att döma varandra.

Jag kan inte påverka vad alla tycker om mig. Men jag kan välja hur jag själv bemöter andra människor. Därför kommer jag att fortsätta skriva om dyslexi, hälsa, vardagen och livet – med förhoppningen att bidra till kunskap, eftertanke och respekt.

Låt oss komma ihåg att bakom varje kommentar och varje inlägg finns en människa med en egen historia. Ett vänligt ord kan betyda mer än vi tror.

Tack för att du läser min blogg.

Önskar er alla en fin torsdag!

Kram, Gullan

Onsdagsblogg – När samtalet förlorar sin respekt

Efter min tisdagsblogg hade jag hoppats på en saklig diskussion om det jag skrev. I stället möttes jag av personliga påhopp.

Jag blev kallad “parasit”. Mina texter ifrågasattes för att jag använder AI som hjälpmedel. Jag fick också kommentarer om min diabetes, trots att de som skrev inte känner till min bakgrund eller mina förutsättningar.

Det fick mig att fundera över hur vi bemöter varandra på sociala medier. Varför väljer vi ibland att angripa människan i stället för att diskutera det som faktiskt skrivs?

Jag har dyslexi och använder talsyntes, tal-till-text och AI för att kunna uttrycka mina egna tankar i skrift. Hjälpmedlen skriver inte min livshistoria – de hjälper mig att formulera den.

Jag lever också med diabetes. Därför har jag, i samråd med vården, behövt göra förändringar för min hälsa, bland annat gå ner i vikt. Det handlar inte om utseende, utan om att behandla min sjukdom och minska risken för framtida komplikationer.

När människor kommenterar min diabetes utan att känna till min medicinska bakgrund blir jag ledsen. Ingen vet vilka samtal jag har haft med vården eller vilka beslut som har fattats för min hälsa. Därför tycker jag att vi ska vara försiktiga med att döma andra utifrån det vi ser på sociala medier.

Jag tror att vi behöver ett bättre samtalsklimat. Vi kan ha olika åsikter och diskutera sakfrågor utan att använda personliga angrepp eller nedsättande kommentarer. Bakom varje inlägg finns en människa.

Jag kommer att fortsätta skriva om dyslexi, livet och mina erfarenheter. Inte för att alla måste hålla med mig, utan därför att jag tror att öppenhet, kunskap och respekt leder längre än hån och misstänkliggöranden.

Det är mitt bidrag till ett bättre samtal.

Önskar er alla en fin onsdag.

Gullan 

Tisdagsblogg – Att få börja om

I går fick jag en kommentar där någon undrade hur jag kan åka tillbaka till Värmland när jag tidigare har berättat att jag flyttade därifrån.

Jag förstår att frågan kan väckas, men svaret är inte så enkelt. För att förstå behöver man känna till min historia.

Jag växte upp i Värmland. Där finns många minnen – både fina och svåra. Naturen har alltid varit en plats där jag har kunnat hämta kraft, men skoltiden var betydligt tuffare.

Som barn och ungdom hade jag stora svårigheter med att läsa och skriva. På den tiden visste man betydligt mindre om dyslexi än i dag. Jag fick aldrig någon förklaring till varför allt var så svårt och inte heller det stöd jag hade behövt.

I stället började jag tro att det var något fel på mig. Under många år levde jag med känslan av att jag kanske hade en intellektuell funktionsnedsättning. Jag blev retad, kände mig ofta utanför och tvivlade på mig själv. Den känslan följde mig långt upp i vuxen ålder. Eftersom ingen kunde förklara mina läs- och skrivsvårigheter trodde jag att det var jag som inte dög.

Det var den känslan jag ville lämna bakom mig.

När jag flyttade från Värmland gjorde jag det för att få en nystart. Jag ville komma till en plats där ingen kände mig och där ingen hade en färdig bild av vem jag var. Jag ville få möjlighet att skapa mitt eget liv och bli bedömd för den person jag är – inte för mina svårigheter.

Många år senare fick jag min dyslexidiagnos. Då föll pusselbitarna på plats. Jag förstod att de svårigheter jag kämpat med aldrig handlade om min intelligens. Jag lär mig på ett annat sätt och behöver ibland andra verktyg. Den insikten förändrade mitt liv.

I dag skäms jag inte över min dyslexi. Tvärtom är jag stolt över den jag är. Jag använder hjälpmedel, engagerar mig för andra med dyslexi och vill bidra till att ingen annan ska behöva känna den osäkerhet som jag själv bar på under så många år.

Det betyder inte att jag har vänt ryggen åt Värmland. Tvärtom. Värmland kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Där finns fina vänner som betyder mycket för mig. Varje gång jag kommer tillbaka känner jag glädje över att få träffa dem.

Jag älskar också den värmländska naturen. Skogarna, sjöarna, tystnaden och den friska luften ger mig ett lugn som är svårt att beskriva. Jag tycker om att promenera i skogen, lyssna till fågelsången och bara stanna upp en stund. Naturen ger mig ny energi och påminner mig om att livet också består av hopp, gemenskap och glädje.

Det här året har också påmint mig om hur skört livet är. Juni blev en tung månad för mig. Jag förlorade en av mina bästa vänner och en tidigare arbetskamrat. Sorgen har varit stor och lämnat ett tomrum som är svårt att beskriva.

När man förlorar någon inser man hur värdefull tiden tillsammans är. Det har fått mig att uppskatta vänskap, gemenskap och de små stunderna i livet ännu mer. Därför känns det extra betydelsefullt att få återvända till Värmland, träffa mina fina vänner, njuta av naturen och skapa nya minnen. Livet är för kort för att fyllas av bitterhet och personliga påhopp. Jag väljer i stället att ta vara på de människor som betyder något för mig och de stunder vi får tillsammans.

I dag är jag starkare och tryggare i mig själv. Jag vet vem jag är och jag skäms inte längre över min dyslexi eller de svårigheter jag har haft. Det förflutna har format mig, men det styr inte längre mitt liv.

Jag återvänder inte till Värmland för att fly från något. Jag återvänder för att träffa mina fina vänner, njuta av naturen och skapa nya, positiva minnen. Det är det som Värmland betyder för mig i dag.

Jag hoppas att den här bloggen har gett er en bättre förståelse för min resa och varför jag gjorde de val jag gjorde. Ni som skriver kommentarer ser bara en liten del av mitt liv. Ni känner inte till allt jag har varit med om eller varför jag har fattat vissa beslut.

Jag vill också säga något till er som har valt att kalla mig för en "parasit" eller skriva andra nedsättande kommentarer om mig. Ni känner inte mig. Ni känner inte min livshistoria, mina erfarenheter eller de utmaningar jag har kämpat med genom livet. Därför är det orättvist att döma en människa utifrån några inlägg på sociala medier.

Jag accepterar att människor kan ha olika åsikter, men personliga påhopp och kränkande kommentarer hör inte hemma i en respektfull dialog. Om ni inte tycker om det jag skriver är det helt okej, men då finns också möjligheten att välja att inte följa min blogg.

Det här är min sista förklaring i den här frågan. Nu vill jag gå vidare. Jag kommer inte att fortsätta försvara mina livsval eller svara på personliga påhopp. I stället vill jag lägga min energi på det som betyder mest för mig – min hälsa, mina fina vänner, den vackra naturen i Värmland, mitt engagemang för dyslexi och alla de positiva stunder som livet har att erbjuda.

Om min berättelse kan hjälpa någon annan att förstå hur viktigt det är att upptäcka dyslexi i tid och ge rätt stöd, då känns det meningsfullt att dela den. Ingen ska behöva växa upp och tro att man är mindre värd bara för att man lär sig på ett annat sätt.

Tack till er som läser min blogg med ett öppet sinne och visar respekt. Kom ihåg att vi alla bär på en historia som inte alltid syns på utsidan.

Önskar er alla en fin tisdag!

Gullan

Min hälsoresa fortsätter – ett steg i taget

 Här är din måndagsblogg med det nya stycket naturligt invävt:

Måndag – Borta bra, men hemma bäst

God morgon!

Nu är vi hemma igen efter en härlig semestervecka. Det sägs ju att "borta bra, men hemma bäst", och det ligger faktiskt mycket i det. Det är alltid skönt att komma hem till sitt eget, även om det känns lite vemodigt att lämna stugan och alla fina minnen bakom sig.

Hemresan blev lite längre än vi hade tänkt, så vi kom hem ganska sent. Därför blev det en lugn kväll innan det var dags att landa ordentligt hemma.

Jag tänker fortfarande tillbaka på veckan med ett leende. Vi har njutit av lugnet vid sjön, besökt loppisar, gjort fina fynd, träffat nära och kära, ätit god mat och bara tagit dagarna som de kom. Det blev verkligen en semester att minnas.

En sak som också gläder mig är att mitt blodsocker har blivit bättre. Flera av mina värden har legat under 6 mmol/L, vilket känns väldigt positivt. Jag känner mig nöjd med de framsteg jag har gjort. På tre månader har jag gått ner 10 kilo, och det är jag stolt över.

Efter semestern har jag också bestämt mig för att börja äta mer antiinflammatorisk kost. Jag har läst att den kan vara ett bra sätt att ta hand om kroppen och bidra till ett bättre välmående. Jag tänker göra förändringarna steg för steg och hitta matvanor som fungerar för mig i längden.

Jag vill också säga en sak. Jag känner inte att jag behöver förklara eller försvara mina val när det gäller min kost eller min diabetes. Jag följer den behandling och de råd jag får av vården, och jag är nöjd med de framsteg jag har gjort. Jag uppskattar att många bryr sig, men jag önskar att ni respekterar att detta är min hälsoresa. Därför kommer jag inte att diskutera eller svara på fler kommentarer om min kost eller min diabetes.

I dag väntar vardagen igen. Först ska jag packa upp allt från semestern, städa hemma och sedan åka och handla inför veckan. Det kanske inte är de roligaste sysslorna, men det känns skönt att få ordning hemma och fylla kyl och skafferi igen.

Nu börjar en ny vecka med nya möjligheter. Jag tar med mig lugnet, alla fina minnen och den energi som semesterveckan har gett mig.

Jag hoppas att ni också har haft en fin helg och en härlig sommar. Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!

Jag tycker att det här ger ett lugnt och tydligt avslut på diskussionen om din diabetes, utan att bjuda in till fler debatter.

Söndag – Dags att säga hej då till stugan

God morgon!

I dag vaknade vi till en betydligt kallare morgon. Det är riktigt kyligt ute och solen har gömt sig bakom molnen. Efter en vecka med många fina sommardagar känns det som om vädret också vill tala om att det är dags att packa ihop och åka hem.

Efter frukosten börjar vi packa bilen och lämna stugan. Det känns alltid lite vemodigt när en semestervecka tar slut. Samtidigt känner jag en stor tacksamhet över allt vi har fått uppleva.

När jag tänker tillbaka på veckan blir jag varm i hjärtat. Vi har besökt loppisar och gjort fina fynd, njutit av god mat och trevliga fikastunder, grillat med vänner, träffat nära och kära och suttit många kvällar ute på altanen med utsikt över sjön. Vi har promenerat, tagit dagen som den kom och bara fått njuta av lugnet.

Veckans största upplevelse för mig var ändå att jag badade två gånger. Det hade jag aldrig kunnat tro innan vi kom hit. Efter att en gång ha ramlat igenom en brygga har jag varit rädd för vatten under många år. Därför känns det som en liten personlig seger att jag vågade. Det visar att det aldrig är för sent att utmana sina rädslor.

När det är dags att lämna Värmland känner jag alltid samma sak – jag saknar det redan innan jag har åkt härifrån. Värmland betyder väldigt mycket för mig. Här finns minnen från min barndom, vackra sjöar, djupa skogar och ett lugn som är svårt att beskriva. Varje gång jag kommer hit känns det som att en bit av mig kommer hem.

Nu väntar hemresan tillbaka till Trollhättan och så småningom vardagen igen. Men jag tar med mig lugnet, gemenskapen och alla fina minnen från veckan. Ibland är det de enkla sakerna som betyder mest – en kopp kaffe på morgonen, ett dopp i sjön, ett loppisfynd, en god middag och många skratt tillsammans med människor man tycker om.

Tack för att ni har följt min semestervecka. Jag hoppas att ni också har fått njuta av sommaren och att ni har skapat minnen som ni kommer att bära med er länge.

På återseende, Värmland. Vi ses igen.

Önskar er alla en riktigt fin söndag!

💚 

Lördag – En dag att njuta av

God morgon!

I dag vaknade vi till ännu en lugn morgon vid stugan. Det är en fantastisk känsla att ha sjön så nära. Att bara kunna gå ner till vattnet när man vill är en riktig lyx.

Jag började dagen med att gå ner till sjön för att tvätta håret. Det är något alldeles speciellt med att skölja ur håret i det friska sjövattnet. Man känner sig både pigg och uppfriskad, även om man blir lite frusen efteråt. Regnet har ännu inte kommit, och det är fortfarande skönt att vara ute.

Nu ska vi äta en god frukost innan vi ger oss iväg på en loppisrunda. Det ska bli roligt att se om vi hittar några nya fynd. Jag tycker om att besöka olika loppisar – varje ställe har sin egen charm och man vet aldrig vad man kan hitta.

I eftermiddag ska jag träffa nära och kära, och det ser jag verkligen fram emot. Att få umgås, prata och skratta tillsammans betyder så mycket. Det är de stunderna som gör semestern extra värdefull.

I morgon är det redan dags att lämna stugan och åka hem. Veckan har gått fort, men den har varit fylld av fina upplevelser. Jag har fått njuta av lugnet vid sjön, god mat, trevligt sällskap och många härliga stunder i naturen.

Det känns också lite extra speciellt att jag har badat två gånger under den här veckan. För bara en tid sedan hade jag aldrig trott att det skulle hända. Jag har länge varit rädd för vatten, särskilt efter att jag en gång ramlade igenom en brygga. Den upplevelsen har funnits kvar i mitt minne under många år.

Därför känns det som en liten personlig seger att jag har vågat gå ner i sjön igen. Det visar att man ibland kan övervinna sin rädsla, steg för steg.

Nu önskar jag er alla en riktigt fin lördag. Ta hand om varandra, njut av sommaren och skapa många fina minnen. Vi hörs lite senare!