44 år i samma stad – och fortfarande hemma 🌿

---

Torsdag – att hinna ikapp sig själv

Det är något med torsdagar – som att livet saktar ner en aning.
God morgon torsdag.

Det känns som att jag hinner ikapp mig själv igen.

Veckan har gått i sitt tempo, med allt som ska göras och hinnas med. Dagarna har avlöst varandra, och plötsligt är det torsdag. Det är inte riktigt lugnt än, men något har förändrats. Tempot känns mjukare, som att pressen inte är lika tung längre.

Morgonen började som den brukar. Jag vaknade, följde mina rutiner och lät kroppen göra det den är van vid. Det finns en trygghet i det invanda. I det som inte kräver så mycket tanke. Särskilt de morgnar när huvudet fortfarande är lite trött, men kroppen redan vet vägen framåt.

Igår gjorde jag mig själv en liten tjänst. I frysen fanns korvstroganoff och ris, färdigt att bara ta fram och värma. Det är en enkel sak, men det gör stor skillnad. Det kändes nästan som omtanke från mig själv, fast i efterhand. Som att jag hade förberett för en dag då orken inte riktigt skulle räcka till.

Samtidigt finns det en längtan efter något annat. Jag vill läsa, eller kanske lyssna på en bok. Få försvinna in i en annan värld en stund. Jag vet hur mycket det ger, men ändå skjuter jag ofta upp det. Kanske är det just på torsdagar den längtan blir tydligare, när tempot börjar släppa och tankarna får mer plats.

Och så de där små sakerna i vardagen. Mina hörlurar är borta. Det är en sådan där sak som först känns obetydlig, men som ändå stör mer än man vill erkänna. De är alltid där – tills de plötsligt inte är det.

Mitt i allt detta kommer tankarna på tiden.

I år har jag bott här i 44 år. Det är länge. Fyrtiofyra år av liv, av vardag, av små och stora händelser. Årstider som har kommit och gått, om och om igen. Och ändå känns det inte som en så lång tid. Mer som en stilla rörelse framåt.

Jag flyttade hit från Värmland en gång i tiden. Det var ett stort steg, även om jag inte riktigt förstod det då. Jag lämnade något tryggt och välbekant bakom mig och började något nytt. I början var det ovant. Jag behövde hitta min plats, lära mig nya vägar och skapa en ny vardag.

Men med tiden förändrades det.

Det som en gång kändes främmande blev bekant. Jag hittade mina rutiner, mina platser, mitt sätt att leva här. Och utan att jag riktigt märkte när det hände, blev det här mitt hem.

Jag tänker ibland på Värmland. På hur livet såg ut då. På hur det hade kunnat bli om jag stannat kvar. Men det är inga tunga tankar. De är stilla och passerar, utan att stanna kvar som saknad.

För det är här mitt liv finns.

Det är här åren har lagts på varandra, lager för lager. Här minnena har vuxit fram, både de stora och de små som nästan går obemärkta förbi men ändå betyder något.

44 år.

Det är en lång tid. Och samtidigt bara ett liv.

Ändå känns det idag som att något har släppt.

Jag andas lite lugnare. Jag behöver inte skynda lika mycket.

Torsdagen gör så med mig.

Den påminner mig om att veckan snart är slut.
Att vilan är nära.
Och att jag redan är där jag hör hemma.

---

Hashtags

#torsdag #torsdagsblogg #vardagsreflektion #livsresa
#44år #hemma #värmland #minnen
#lugnochro #vardagsliv #personligblogg #reflektioner

---

 🌿🌿

Att börja om i det lilla

 Onsdag, 18 mars 2026 – Att börja om i det lilla

Efter en natt med bristande sömn var morgonen tung, och det krävdes ansträngning att ta sig upp efter gårdagens intryck. Trots det valde jag att börja dagen i det lilla – jag gick upp och kokade ris till köttgrytan som skulle bli min lunch. Det enkla blev en startpunkt.

En ny dag innebär inte alltid en ny känsla, men den rymmer ändå en möjlighet att börja om. Efter en lång och tankefylld gårdag väcks ett behov av lugn och struktur.

Vardagen fortsätter, oavsett hur mycket tankarna rör sig. Det finns en trygghet i det – i rutinerna, i det som ska göras och i det som förväntas. Samtidigt dröjer sig gårdagen kvar, särskilt i de frågor som ännu saknar tydliga svar.

Idag försöker jag i stället rikta fokus mot nuet. Att ta en sak i taget och inte låta allt växa till något större än det behöver vara. Det är inte alltid enkelt, men det är en nödvändig hållning.

Det jag tar med mig är vikten av tydlighet – både i kommunikationen från andra och i mig själv. Att våga ställa frågor, be om stöd och stå upp för det som gör vardagen mer hanterbar är avgörande.

Samtidigt blir det tydligt att återhämtning inte är något som kan skjutas upp hur länge som helst. Att stanna upp, även för en kort stund, kan göra stor skillnad för både kropp och tanke.

Idag handlar inte om att prestera eller göra allt perfekt, utan om att göra det som är möjligt. Och ibland är det fullt tillräckligt.

När arbetsdagen är slut får kvällen handla om något annat – att ta det lugnt, landa och bara vara.

En lång men meningsfull tisdag i föreningslivet

 

Tisdag, 17 mars 2026 – En lång men meningsfull dag i föreningslivet

God morgon tisdag!

I ett samhälle där engagemang, tillgänglighet och delaktighet ständigt lyfts som centrala värden, blir det tydligt hur vardagliga erfarenheter kan spegla större strukturella utmaningar. Denna dag, präglad av både föreningsarbete och personliga reflektioner, synliggör samspelet mellan individens förutsättningar och samhällets ansvar.

Dagen inleddes tidigt med arbete mellan klockan 07:00 och 16:00. Efter arbetsdagen fortsatte kvällen i föreningslivets tecken, då jag tog mig vidare till ett möte i staden. Trots att dagen blev lång präglades den av ett tydligt syfte och engagemang.

Mötet inleddes med en informell samling, där deltagarna gavs möjlighet att samtala och utbyta erfarenheter. I detta sammanhang fick jag även träffa en person som ska bistå mig i skrivprocesser genom Taltjänst. Detta stöd är av stor betydelse för mitt fortsatta arbete, då det skapar bättre förutsättningar för delaktighet och kommunikation inom föreningen.

En central del av mötet utgjordes av information från kommunen gällande föreningsbidrag för perioden 2026–2027. Denna typ av ekonomiskt stöd är avgörande för många föreningar, inte enbart ur ett finansiellt perspektiv, utan även för deras möjligheter att upprätthålla verksamhet, skapa gemenskap och bidra till samhällsutveckling. Samtidigt framkom ett behov av ökad tydlighet i hur bidragen fördelas och vilka riktlinjer som gäller framåt.

Samtalen som fördes i grupp visade på en stor variation i förutsättningar mellan olika föreningar. Det som fungerar väl i en verksamhet är inte nödvändigtvis överförbart till en annan. Detta understryker vikten av ett flexibelt och inkluderande synsätt i beslutsprocesser som rör civilsamhället.

Mitt engagemang i Dyslexiförbundet och Funktionsrättrådet är av särskild betydelse i detta sammanhang. Genom dessa forum ges möjlighet att lyfta frågor om tillgänglighet, delaktighet och rättigheter. Det handlar om att synliggöra behov som annars riskerar att förbises, samt att verka för ett samhälle där fler ges möjlighet att delta på lika villkor.

Efter hemkomsten uppstod en ny situation som krävde uppmärksamhet. Ett brev från bostadsföreningen informerade om planerad rengöring av imkanaler. Informationen var dock otydlig, vilket skapade osäkerhet och stress. För att få klarhet behövde jag själv ta initiativ till kontakt via e-post. Först efter ytterligare efterforskning framkom att åtgärden skulle genomföras fram till klockan 11.

Denna händelse belyser en återkommande problematik kring informationshantering. Trots tidigare önskemål om digital kommunikation skickas viktig information fortfarande i pappersformat. Detta kan innebära hinder för tillgänglighet och förståelse, särskilt när alternativa sätt att ta till sig information – såsom uppläsning – kräver extra tid och resurser.

Vidare väcker situationen frågor om framförhållning och planering. Kort varsel i samband med åtgärder som påverkar den privata boendemiljön kan skapa oro och svårigheter att anpassa vardagen. Att behöva ta emot okända personer i hemmet upplevs dessutom som energikrävande och påverkar känslan av trygghet.

Trots trötthet efter en lång dag kvarstod vardagliga uppgifter som behövde genomföras. Genom att stegvis ta itu med dessa blev det möjligt att avsluta dagen på ett fungerande sätt. Detta kan ses som ett uttryck för en mer vardaglig form av handlingskraft – där kontinuitet och ansvarstagande får företräde framför återhämtning i stunden.

Avslutningsvis visar dagen hur viktigt det är med tydlig kommunikation, god framförhållning och tillgängliga informationskanaler. Små brister i dessa avseenden kan få stor påverkan på individens vardag. Samtidigt framträder styrkan i att fortsätta vara delaktig och engagerad, trots utmaningar. Det är i detta samspel mellan individ och samhälle som verklig förändring blir möjlig.

Ha en fin tisdag! 🌿

Hjälpmedel är en styrka, inte en svaghet

 

Jag kan arbeta, delta i möten och ta ansvar. Jag gör det bara på mitt sätt.

Många tror att man måste läsa och skriva på ett visst sätt för att kunna arbeta och vara delaktig. Jag vill visa att det inte stämmer. Med hjälpmedel kan jag ta del av information, delta i möten och ta ansvar i föreningsarbete.

Ibland händer det att människor påstår att jag inte kan läsa eller skriva. Det stämmer inte. Jag använder hjälpmedel som gör att jag kan ta del av texter och arbeta med dokument. I dag finns det många verktyg som gör det möjligt att arbeta på olika sätt. Det viktigaste är att arbetet blir gjort och att man kan vara delaktig.

Jag använder till exempel talsyntes för att lyssna på texter, dokument och andra papper. Ibland kan någon också läsa upp innehållet. På möten läser sekreteraren upp handlingarna så att alla kan följa med i det som diskuteras.

Jag är engagerad och deltar aktivt i arbetet i föreningen. Till exempel var jag med och fick ordning på protokollen från årsmötet, och de skickades sedan ut för justering. Det finns också protokolljusterare som läser igenom protokollet efter mötet och kontrollerar att det stämmer innan det godkänns. Det känns alltid bra när sådant arbete är klart.

Efter en söndagseftermiddag kan det vara skönt att koppla av. En dag åt jag korvstroganoff med ris tillsammans med en vän, och efteråt åkte jag hem. Väl hemma tog jag det lugnt en stund, läste tidningen och passade också på att tvätta, städa lite och plocka fram kläder inför nästa dag. Det blev en lugn och behaglig avslutning på dagen.

Den nya veckan börjar ganska lugnt. Jag och kassören ska gå på ett möte om bidrag till föreningen. På sådana möten använder jag taltjänst. Det innebär att någon skriver ner det som sägs under mötet, så att jag kan ta del av texten efteråt. Sedan kan jag lyssna på texten med hjälp av talsyntes och ta med mig informationen vidare till våra egna möten.

Taltjänst är ett stöd för personer som har svårt att tala, höra eller kommunicera. En taltjänsttolk kan skriva ner det som sägs under ett möte så att jag kan följa vad som har sagts och ta del av informationen.

Nästa morgon börjar en ny dag. Det känns bra att stiga upp i lugn och ro, äta frukost och veta att det är studiedag i skolan. Jag tog bussen och träffade en bekant som körde bussen, och det gav dagen en fin start.

Min dag består av några möten, och jag passar också på att plocka i ordning och rensa lite. Senare under dagen åkte vi ut och åt lunch. Jag valde hemlagad köttfärslimpa med krämig champinjonsås och kokt potatis. Det smakade väldigt gott och blev ett trevligt avbrott i dagen.

När veckan går mot sitt slut försöker jag ta det lite lugnare och samla energi inför nästa vecka.

För mig handlar arbete inte om att göra allt på exakt samma sätt som alla andra. Det handlar om att hitta lösningar, använda de hjälpmedel som finns och ta ansvar för sina uppgifter. Med rätt stöd och rätt verktyg kan jag följa möten, ta del av information och vara delaktig i beslut och arbete.

Alla människor arbetar på olika sätt, och med hjälpmedel kan fler vara delaktiga och göra ett bra arbete.

Jag hittar lösningar, tar ansvar och gör mitt arbete – och det är det som räknas.

Helgens reflektioner – möten, föreningsliv och tankar på vägen

Helgens reflektioner – möten, föreningsliv och tankar på vägen

Efter gårdagens möte tog jag tåget hem. Resan gav tid för eftertanke efter ett innehållsrikt distriktsmöte med många diskussioner och olika perspektiv. Det är ofta under sådana resor man hinner reflektera över samtal som förts, beslut som fattats och vad som väntar framöver.

Under hemresan fick jag ett trevligt sms från en vän som bjöd in mig på middag. En sådan inbjudan är svår att tacka nej till, särskilt efter en lång dag fylld av möten. Det finns något fint i de spontana stunder av gemenskap som ibland uppstår mitt i vardagen.

Under kvällen kom också frågan upp om jag har bil. Jag svarade att jag i de flesta fall väljer att resa kollektivt. För mig är det ett medvetet val, både av praktiska skäl och av hänsyn till miljön. Buss och tåg fungerar bra i vardagen och ger dessutom möjlighet till en stunds lugn – tid att läsa, tänka eller bara betrakta omgivningen.

Under kvällen blev jag också bjuden på kyckling och curry. Efter en lång dag fylld av möten var det verkligen skönt att få sätta sig vid ett dukat bord och bara koppla av en stund.

Helgen har också påmint mig om hur mycket arbete och engagemang som ligger bakom ideellt arbete. Bakom varje möte och aktivitet finns planering, ansvar och många människors vilja att bidra.

Söndagen började med gemenskap och en god frukost tillsammans innan arbetet i föreningen tog vid.

Under söndagen fortsatte arbetet inom föreningen på lokal nivå. Vi samlades för att arbeta vidare med föreningens frågor och planera kommande aktiviteter. Föreningslivet bygger i stor utsträckning på gemensamma insatser, och det är inspirerande att se hur människor tillsammans bidrar med tid, energi och idéer.

Dagen i dag har ägnats åt arbete och administrativa uppgifter. Papper har skickats och ett nyhetsbrev håller på att färdigställas. Dessutom behöver flera protokoll justeras efter mötena. I sådana stunder är man extra tacksam för att ha en kompetent sekreterare som håller ordning på dokumentationen.

En del handlingar behöver också skickas till kommunen i samband med en ansökan om bidrag. Det är en viktig del av arbetet för att verksamheten ska kunna fortsätta utvecklas och skapa aktiviteter för medlemmar och omgivning. Även om mycket av arbetet sker bakom kulisserna är det just dessa insatser som gör att föreningslivet kan fortsätta utvecklas.

Kvällen kommer jag att ägna åt att läsa den senaste medlemstidningen Läs & Skriv från Dyslexiförbundet. Tidningen bidrar ofta med både kunskap, aktuella frågor och reflektioner kring läs- och skrivsvårigheter i samhället. Det är värdefullt att få ta del av andra människors erfarenheter och berättelser. Genom sådana texter påminns man om hur viktigt det är att fortsätta arbeta för ökad förståelse, tillgänglighet och bättre stöd för personer med läs- och skrivsvårigheter.

När helgen går mot sitt slut blir det tydligt hur mycket engagemang som finns i föreningslivet. Bakom varje aktivitet finns människor som bidrar med sin tid, sina idéer och sitt engagemang.

Om kommentarer, kritik och varför jag ändå fortsätter skriva

Ibland när man skriver på nätet händer det att kommentarerna inte handlar så mycket om det man faktiskt skrivit, utan om något annat. Den senaste tiden har jag fått några sådana kommentarer.

Det började efter ett inlägg om en tidig lördagsmorgon och en resa till storstaden. Ett ganska vardagligt inlägg egentligen – några reflektioner längs vägen, inget särskilt dramatiskt. Men i kommentarsfältet dök det upp flera anonyma röster som hade helt andra saker att säga.

Jag fick veta att jag “gnäller”, att jag söker bekräftelse, att jag inte klarar att vara ensam och att människor på andra plattformar skrattar åt mig. Någon undrade också varför jag inte har bil och varför jag “måste ha hjälp med allt”.

Jag ska vara ärlig: sådana kommentarer kan först kännas lite märkliga. Inte för att kritik i sig är konstig – kritik kan vara både rimlig och nyttig. Men när kritiken handlar mer om att beskriva vem man är som person än om det man faktiskt har skrivit, blir den svårare att ta till sig på ett meningsfullt sätt.

Samtidigt säger sådana kommentarer också något om hur det är att skriva öppet på nätet. När man delar tankar, även ganska enkla vardagstankar, så kommer människor att reagera. En del känner igen sig, andra tycker annorlunda, och några reagerar väldigt starkt.

När jag läser kommentarerna i efterhand ser jag också ett tydligt mönster. Flera använder liknande formuleringar och fokuserar mer på personen bakom texten än på innehållet i själva inlägget. Det är ett ganska vanligt fenomen i kommentarsfält på internet, där diskussioner ibland glider över från sakfrågor till personliga tolkningar.

Jag försöker därför påminna mig själv om varför jag började skriva här från början. Det var inte för att få bekräftelse eller för att alla skulle tycka likadant. Jag började skriva för att jag tycker om att formulera tankar, dela vardagliga erfarenheter och ibland stanna upp och reflektera.

Bloggen är på sätt och vis en plats där sådana tankar kan samlas. Den behöver inte vara perfekt eller sensationell – ibland räcker det att få sätta ord på det som händer i vardagen.

Den som tycker om att läsa är varmt välkommen att göra det. Den som inte gör det har förstås full frihet att låta bli.

Och jag kommer nog fortsätta skriva ändå. Inte för att alla ska hålla med, utan för att skrivandet i sig är något jag tycker om.

Tankar och reflektioner får gärna mötas här i kommentarsfältet. Sakliga synpunkter och olika perspektiv är alltid välkomna.

Personangrepp och kommentarer som inte handlar om innehållet bidrar däremot sällan till någon meningsfull dialog. Därför väljer jag att lägga min energi på samtal som faktiskt för diskussionen framåt.

#blogg #helgreflektion #föreningsliv #ideelltarbete #gemenskap #reflektion #tankar #minvardag #dyslexi #dyslexiförbundeti✍️

En tidig lördag, en resa till storstaden och några tankar på vägen

Ingen sovmorgon i dag. Klockan ringde alldeles för tidigt och jag kände direkt att kroppen inte riktigt höll med om planen. Jag låg kvar några minuter och funderade på livet, täcket och varför lördagar ibland kan kännas som en måndag. Till slut var det dock bara att acceptera situationen och stiga upp.

Det var mörkt och tyst i huset. Jag gick runt lite halvsömnig och försökte vakna till. Först blev det kaffe – utan kaffe fungerar jag ungefär som en mobiltelefon med två procent batteri. Sakta men säkert började jag vakna och hjärnan kom också igång, om än i lugn takt. För säkerhets skull tog jag dessutom med mig en kopp kaffe på resan.

Anledningen till den tidiga morgonen var att jag skulle åka in till storstaden för ett möte. Bara ordet möte på en lördag kan få vem som helst att sucka lite. Samtidigt kan det vara skönt att komma iväg och göra något annat än att bara sitta hemma.

När jag väl kom ut och började resan in mot staden kändes det faktiskt ganska bra. Luften var frisk och morgonen hade den där speciella känslan som bara finns tidigt på dagen, när nästan alla andra fortfarande sover. Vägarna var lugna och allt kändes stilla.

På vägen hann jag tänka på lite av varje: vad dagen skulle bjuda på, hur mötet skulle gå och om jag skulle vara tillräckligt vaken för att säga något klokt. Ibland känns det nästan som om hjärnan vaknar först när man är på väg någonstans.

När jag kom fram var storstaden redan i full gång. Människor överallt, bilar, ljud och ett högre tempo. Kontrasten mot lugnet hemma är tydlig. Ibland känns det nästan som att kliva in i en helt annan värld där allt går lite snabbare.

Nu återstår mötet och jag hoppas att allt går bra. Förhoppningsvis flyter det på utan krångel. När det är över tänker jag nog ta en liten paus – kanske köpa något gott eller bara sätta mig en stund och ta det lugnt innan jag åker hem igen.

En sak är i alla fall säker: när jag kommer hem senare tänker jag njuta av resten av lördagen. Kanske tar jag det lugnt, kanske hittar jag på något roligt, eller så slappnar jag helt enkelt av.

Det är ibland märkligt hur vissa saker skrivs på olika platser. Jag märker till exempel att en del skriver om TikTok i kommentarerna här på bloggen. Här finns ju möjligheten att vara anonym, vilket kanske gör att vissa vågar uttrycka sig mer öppet. På TikTok är det däremot inte anonymt på samma sätt, eftersom man är inloggad med sitt konto. Kanske är det därför vissa väljer att skriva sina tankar här i kommentarerna i stället för där. Det är intressant hur människor ibland väljer olika platser för vad de vill säga och dela.

Vi får se vad dagen har att bjuda på. Lördagar kan ju ibland överraska.

Avslutningsvis vill jag också uppmana alla att visa hänsyn och respekt här på bloggen. Var vänliga mot varandra.

---

Fredag igen – vardagstankar och en tanke till alla nior

Fredag 13 mars – veckan rundas av och en tanke till alla nior

Så var det fredag igen och ännu en vecka börjar gå mot sitt slut. Ibland känns det nästan som att dagarna bara springer iväg utan att man riktigt hinner med. Vardagen går sin gilla gång och plötsligt är det fredag igen.

Den här veckan har innehållit lite av varje, precis som de flesta veckor gör. Jag har skrivit några inlägg här på bloggen och märkt att det har kommit en del reaktioner och kommentarer. Det är alltid intressant att se hur olika människor tolkar det man skriver. Alla läser ju med sina egna erfarenheter och tankar i bakhuvudet, och därför kan samma text uppfattas på många olika sätt.

För mig handlar bloggen mycket om att få skriva av mig lite och dela tankar från vardagen. Ibland är det små saker som sätter igång funderingar och ibland är det större frågor. Att skriva ner sina tankar kan vara ett sätt att sortera dem och kanske också få nya perspektiv.

Det är också tydligt när man skriver öppet att alla inte alltid håller med. Och det är egentligen helt naturligt. Vi människor är olika och ser på saker ur olika synvinklar. Jag tycker faktiskt att det kan vara intressant när människor tänker olika, så länge samtalet sker på ett respektfullt sätt.

Idag tänker jag också lite extra på alla elever i årskurs 9 som skriver nationella prov. Jag kan tänka mig att många sitter där med både nervositet och förväntan. Nationella prov kan kännas stora och viktiga och det är nog inte ovanligt att känna en viss press.

Samtidigt tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att ett prov inte säger allt om en människa. Vi är alla olika och lär oss på olika sätt. För vissa passar provformen bra, medan andra har lättare att visa sina kunskaper på andra sätt. Skolan kan ibland kännas ganska krävande och därför är det viktigt att också komma ihåg att göra sitt bästa räcker långt.

Så till alla er som sitter med prov idag vill jag bara säga: försök ta det lugnt och gör så gott ni kan. Resultatet är inte hela bilden av vem man är eller vad man kan.

Nu börjar veckan alltså rundas av och helgen ligger framför oss. För min del väntar ett distriktsmöte i morgon som kommer att ta upp en stor del av dagen. Det innebär en ganska tidig morgon, nästan som när man ska upp till jobbet. Men det gör faktiskt ingenting. Jag tycker att det är trevligt att få träffas, diskutera olika frågor och utbyta tankar och idéer med andra.

Sådana möten kan ibland bli långa, men samtidigt kan de också vara givande. Det är alltid intressant att höra hur andra tänker och vilka erfarenheter de har.

Helgen brukar annars vara en tid då man försöker varva ner lite efter veckan som gått. Kanske ta det lite lugnare, fundera över veckan som varit och samla lite ny energi inför den som kommer.

Nu hoppas jag att ni alla får en lugn och fin fredag. Och när helgen väl kommer hoppas jag att den blir bra, oavsett om den fylls med aktiviteter eller bara lite välbehövlig vila.

Tankar kring bloggen och kommentarerna – Josla-Dyslexi

JTankar kring bloggen och kommentarerna – Josla-Dyslexi

Jag känner att jag behöver skriva några rader om kommentarerna som har kommit den senaste tiden här på min blogg Josla-Dyslexi.

Jag har haft den här bloggen i ungefär 20 år. Under de åren har jag skrivit om vardagliga saker, tankar och funderingar kring livet. För mig har bloggen varit en plats där jag kunnat uttrycka mig och dela det jag tänker på.

Den senaste tiden har det dock kommit flera kommentarer med en ganska hård ton. Olika åsikter har jag inget emot – det är helt naturligt att människor tänker olika. Men när kommentarer går över till personliga påhopp känns det förstås inte särskilt roligt.

Jag tycker också att man kan se hur klimatet på internet har förändrats genom åren. Internet har utvecklats mycket och i takt med det har tonen ibland blivit hårdare mellan människor. Det verkar ibland som att det är lättare att skriva hårda ord bakom en skärm än att säga samma sak ansikte mot ansikte.

Ibland känns det faktiskt som att det inte spelar någon roll hur jag formulerar mig eller hur jag försöker skriva – det blir ändå kritik. Samtidigt vill jag säga en sak: ni som läser här känner inte till hela min livshistoria eller hur mycket jag har kämpat genom livet. Precis som alla andra människor bär jag på sina erfarenheter.

Jag vet inte vem eller vilka som skriver kommentarerna. Ibland kan det kännas som att samma person skriver flera gånger, men jag kan förstås inte veta säkert.

När jag ser på kommentarerna verkar många av dem ta upp samma saker om och om igen och de är skrivna i en ganska liknande ton. Därför kan det ibland ge intrycket av att det kanske inte är så många olika personer som skriver, även om jag förstås inte kan veta säkert.

Efter 20 år med bloggen gör det ändå att jag stannar upp och funderar lite över hur jag vill göra framöver.

Bakom den här bloggen finns en människa. Precis som alla andra har jag haft både motgångar och perioder i livet där jag har fått kämpa mer än vad många kanske tror.

Min blogg Josla-Dyslexi har i snart 20 år varit en plats där jag har kunnat dela tankar, funderingar och erfarenheter från livet. Man behöver inte hålla med om allt jag skriver, men jag hoppas ändå att vi kan möta varandra med respekt.

Jag kommer nu att ta lite tid och fundera över hur jag vill fortsätta med bloggen framöver.

Tack till er som har följt och läst bloggen genom åren.

1. ❌ Personliga påhopp → tas bort

2. ❌ Förolämpningar → tas bort

3. ✅ Saklig kritik → kan få vara kvar

#josladyslexi #blogg #reflektioner #internettone #respektpånettet