Att stå kvar i sig själv

 God morgon, fredag.

Nu vill jag säga detta tydligt och utan fler missförstånd. Den här texten är riktad till er som väljer att kommentera anonymt. Stanna upp och läs igenom orden en gång till. Känn efter om ni känner igen er i hur ni själva uttrycker er och hur ni bemöter andra människor i ett offentligt rum.

Jag vet hur mycket energi det tar att läsa ord som sårar. Att gång på gång mötas av andras påståenden om vem man är, utan att själv få definiera det. Jag har ofta blivit kallad självcentrerad, bekväm och någon som inte ställer upp som förr. Men min verklighet ser annorlunda ut.

Jag har lärt mig mina gränser. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp, min ork och mitt hjärta. Det som utifrån kan uppfattas som bekvämlighet handlar i själva verket om att jag inte längre kör över mig själv. Det som kallas egoism är i grunden ett ansvarstagande för mitt eget mående.

Jag vänder inte bort från människor – jag vänder mig mot mig själv. Det är en nödvändig riktning för att kunna fortsätta vara hel och närvarande, både för mig själv och för andra.

Anonyma kommentarer säger ofta mer om den som skriver dem än om den som tar emot dem. Det är enkelt att formulera hårda ord bakom en skärm, svårare att stå öppet för sina åsikter och ta ansvar för hur de påverkar andra. I många fall bottnar sådana ord i frustration, missförstånd eller något hos avsändaren snarare än hos mottagaren.

Ord kan såra, även när de skrivs snabbt och utan eftertanke. Därför väljer jag att inte låta andras tolkningar definiera mitt värde. Jag vet vem jag är och vad jag arbetar med inom mig själv varje dag.

Så kalla mig vad ni vill. Lat. Bekväm. Egoistisk. Orden säger lika mycket om er bild som om mig som person.

Jag ber inte längre om ursäkt för att jag lyssnar på mig själv. Jag överger inte längre mitt eget mående för att passa andras förväntningar.

Här sätter jag punkt. Kommentarsfältet stängs. Anonyma ord utan ansvar får inte längre ta min energi. Den som vill säga något är välkommen att göra det öppet, respektfullt och med ansvar för sina egna ord.

Idag väljer jag mig själv – inte istället för andra, utan för att jag också är värd omtanke. Och det är inget jag tänker skämmas för längre.

Om du står för det du skriver borde du också våga sätta ditt namn bakom orden.

– jag gick utanför min comfort zone på GöteborgsOperan!

---

Godmorgon på er! ☀️

Igår gjorde jag något som jag aldrig trodde att jag skulle våga… jag gick utanför min comfort zone och såg en helt fantastisk musikal på GöteborgsOperan 2025: Miss Saigon 🎭✨

Jag ska vara helt ärlig: jag är inte så stark i engelska, och jag kan ibland ha svårt att läsa snabbt. Därför tänkte jag först:

”Hur ska det här ens gå? Kommer jag förstå något?”

Men vet ni vad? Det gick faktiskt jättebra!

Det fanns både engelsk och svensk text, och man kunde läsa på en monitor. Det hjälpte mig otroligt mycket och gjorde att jag kunde följa med i allt som hände och förstå berättelsen på ett helt annat sätt. Jag blev verkligen positivt överraskad.

Miss Saigon är en stark och berörande historia som utspelar sig under Vietnamkriget. Den handlar om en ung kvinna som heter Kim, som bor i Vietnam, och vars liv förändras totalt när kriget och kaoset tar över.

Kim träffar en amerikansk soldat som heter Chris, och de blir snabbt kära. Det känns som att de verkligen vill ha en framtid tillsammans, men allt kompliceras av den farliga och osäkra tiden de lever i – mitt i krig, rädsla och ständig oro.

När kriget förvärras måste Chris lämna landet, medan Kim blir kvar. Hon kämpar för att överleva och för att skydda det som betyder mest för henne. Det är en känslosam berättelse om kärlek, hopp och om hur krig kan förändra människors liv på ett brutalt och orättvist sätt.

Och alltså… en av de häftigaste scenerna under hela föreställningen var när helikoptern kom in! 🚁
Det var så otroligt verkligt att man fick gåshud. Det kändes som att man själv var mitt i det som hände på scenen. Den scenen kommer jag aldrig glömma.

Efter föreställningen kände jag mig både rörd och stolt.
Inte för att allt var perfekt – utan för att jag vågade göra något nytt.

Och det jag tar med mig från igår är detta:

Man behöver inte kunna allt för att få vara med.
Man behöver bara våga ta första steget. 💛

Ha en fin dag! 🌸✨

---

Om inomhusmiljö, återhämtning och ansvar i kommentarsfältet

Morgonen inleddes under mindre gynnsamma omständigheter. Efter ett sent arbetspass under natten väcktes jag av att hunden skällde, vilket bidrog till en påtaglig trötthet och en känsla av att dagen startade innan kroppen riktigt hunnit återhämta sig.

Samma morgon fick jag även besök av en hantverkare som skulle kontrollera ventilationen i lägenheten. Bakgrunden till detta är återkommande problem med att brandlarmet aktiveras i samband med matlagning, vilket inte bara orsakar stress för mig utan även stör grannarna. Vid mätningen konstaterades att lufttrycket låg på 85, medan rekommenderad nivå är 100. Detta indikerar att ventilationssystemet inte fungerar optimalt.

En otillräcklig ventilation innebär att matos, ånga och rök inte förs bort i tillräcklig utsträckning, vilket gör att partiklar stannar kvar i köksmiljön under längre tid. Det ökar i sin tur sannolikheten för att brandlarmet reagerar, även vid normal matlagning. Problemet är således inte subjektivt upplevt, utan har en teknisk förklaring.

Det finns flera tänkbara orsaker till att luftflödet endast når cirka 85 % av den förväntade nivån. Bland de vanligaste återfinns smutsiga eller igensatta ventiler, förorenade filter och ventilationskanaler, otillräcklig drift i fastighetens fläktsystem, felaktig injustering av spjäll och ventiler samt förändringar i undertrycket, exempelvis om ventiler blockerats i någon del av fastigheten. Sammantaget pekar detta på ett systemfel som kräver åtgärd, snarare än ett enskilt tillfälligt problem.

Parallellt med detta vill jag också lyfta en annan aspekt – den återkommande tonen i vissa kommentarer jag möter. Fotograferingen vid operan ägde rum efter föreställningen och skedde i enlighet med de ramar som fanns. Trots detta fortsätter ifrågasättanden och antaganden, ofta formulerade som om skribenterna har full insyn i min vardag och mina arbetsvillkor.

I nuläget befinner jag mig på arbetet och kommer att arbeta ytterligare några timmar innan jag återvänder hem för att ta hand om hushållet och katten samt påbörja förberedelser inför en kommande resa. Det återstår endast en vecka av arbete innan en period av ledighet, vilket jag ser fram emot – inte minst för möjligheten att återhämta mig och ägna tid åt hemmet.

Samtidigt vill jag framföra en tydlig uppmaning: tonen i kommentarsfältet behöver förändras. Upprepade, kritiska och ibland personligt riktade inlägg riskerar att skapa en miljö som är svår att hantera. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning kommer jag att överväga att stänga kommentarsfältet helt.

Det är viktigt att komma ihåg att det finns en människa bakom varje publicering – någon som läser, reagerar och påverkas av det som skrivs. Antaganden om min person, min arbetssituation eller mina rutiner saknar ofta grund och bidrar inte till en konstruktiv dialog.

Respekt, eftertanke och ansvar i kommunikationen borde vara självklara utgångspunkter i det offentliga samtalet, oavsett plattform. När dessa saknas blir resultatet inte bara sårande, utan också ett uttryck för en alltmer egenfokuserad och ansvarsförskjutande kommunikationskultur.

Här behöver en gräns dras. Nu räcker det.

Måndag igen – och respekt kostar inget

 

Jag drömde att det var söndag, en sån där dag som känns lite mjukare och snällare, där man får gå ner i tempo och bara vara utan att behöva prestera eller bevisa något. I drömmen var allt stilla och lugnt, som om tiden gav mig en extra chans att vila och samla kraft. Men jag tvärvaknade och insåg direkt hur fel jag hade. Det var måndag. En ny vecka. Nya tider att passa, nya saker att ta tag i och ett ansvar som redan låg och väntade innan jag ens hunnit landa i verkligheten.

Det är nästan provocerande hur snabbt allt kan skifta. Ena stunden känns det som att man har tid kvar, nästa stund står man där igen med vardagen rakt framför sig. Jag låg kvar en kort stund och försökte dra ut på ögonblicket, som om jag kunde lura tiden genom att blunda lite längre, men måndagen väntar inte. Den kommer oavsett om man känner sig redo eller inte. Så jag gör som jag alltid gör, tar ett andetag, kliver upp och går in i dagen.

Det blir en vanlig dag med beredskap som vanligt, larmaren på och fokus på det som måste göras. Jag vet att det kan hända saker snabbt, och det är en speciell känsla att leva med den beredskapen, men samtidigt finns det något tryggt i att veta att jag tar ansvar och gör det jag ska. Mitt i allt det där kan små saker göra stor skillnad, som att lunchlådan står i kylen och är klar. Det kanske låter som en liten grej, men på en måndag kan just det göra hela dagen lite enklare och mer stabil.

Samtidigt finns det tankar som alltid ligger någonstans i bakgrunden. Jag vet att jag har dyslexi, och jag vet att det är ärftligt. Det är inget jag kan pausa eller stänga av, utan något som följt med mig genom livet och påverkat hur jag tar in saker, hur jag läser, hur jag skriver och hur jag tänker. Därför blir det extra tydligt hur mycket språket spelar roll, särskilt när folk medvetet skriver rörigt eller “sönderförstör” ord för att göra det svårare att läsa. Om någon till exempel förstör ett vanligt ord och gör det otydligt, kan det bromsa hela förståelsen, inte för att man inte kan, utan för att texten blir onödigt svårläst. Det är viktigt att förstå att läs- och skrivsvårigheter inte handlar om intelligens, utan om hur hjärnan bearbetar språk.

Jag vill också vara tydlig med en sak: jag är inte felbehandlad. Däremot tänker jag ofta på hur många andra som blivit fel bemötta i vården, människor som sökt hjälp men inte blivit tagna på allvar, som fått fel diagnoser, fel behandlingar eller ingen hjälp alls. Det gör ont att tänka på, eftersom det inte bara lämnar spår i kroppen utan också i självkänslan och i livet. Det finns forskning som visar att neuropsykiatriska och utvecklingsrelaterade svårigheter ofta överlappar och sällan kommer ensamma. I en artikel i Läkartidningen från 23 september 2014, skriven av Christopher Gillberg, beskrivs begreppet ESSENCE som ett samlingsnamn för tidiga svårigheter som kan handla om ADHD, autism, språkstörning, motoriska svårigheter och inlärningssvårigheter som dyslexi. Det blir en påminnelse om hur viktigt det är att både vården och skolan ser helheten och inte bara små delar var för sig, för när man blir missförstådd för länge eller inte får rätt stöd i tid kan livet bli onödigt tungt.

Och en sak vill jag säga helt klart: ni är inte läkare, och ni har ingen rätt att döma mig. Ni vet inte hela min historia, ni vet inte vad jag gått igenom och ni vet inte vad som faktiskt stämmer bakom orden jag skriver. Att försöka sätta etiketter på mig eller göra narr av hur jag skriver säger mer om er än om mig. Jag delar det jag vill dela, på mitt sätt. Jag gör det jag kan, varje vecka och varje dag, och ibland är det faktiskt mer än nog av er.

Respekt kostar inget.

Efter 32 år vet jag exakt vad min dyslexi innebär, och jag behöver inte bli ifrågasatt.

de gör mig rik på ord.

Nu är det dags att kicka igång dagen. Jag vill börja med att skapa en lugn och tydlig start, där jag får struktur på det som behöver göras utan att stressa upp mig i onödan. För mig handlar en bra morgon om balans – att både ta ansvar för dagens uppgifter och samtidigt lyssna in kroppen och energinivån.

Idag känner jag också att jag fått en liten belöning i vardagen: jag fick möjlighet att ta det lugnt och återhämta mig. Det är något jag verkligen behöver ibland, eftersom det tar mycket på krafterna att ha fullt upp under helgerna.

När söndagen kommer handlar det ofta om att komma ikapp med det praktiska. Jag behöver tvätta, diska och ta tag i sysslorna hemma. Jag brukar även planera veckans lunchlådor utifrån det som redan finns i frysen, samt se vad jag behöver komplettera med.

Under min ungdom läste jag inte särskilt mycket och fick heller inte det stöd jag hade behövt. Jag var omkring 30 år gammal första gången jag faktiskt började läsa en talbok. Därefter gick jag på olika Komvux-kurser. Under Komvux-tiden hamnade jag i en miljö där många deltagare bar på ett starkt utanförskap och där flera hade svårt att hitta sin plats i samhället. Jag kände mig därför ganska utanför, och samtidigt upplevde jag att jag hamnade i ett sammanhang som inte riktigt mötte mina behov.

Det jag behövde hjälp med var mina läs- och skrivsvårigheter, men undervisningen blev ofta mer inriktad på att stötta andra med deras vardagsutmaningar och deras grundläggande svenska. Jag gick dit eftersom jag blev tillsagd att det var där jag skulle vara, men sanningen är att jag inte lärde mig särskilt mycket. Jag förstod ofta inte upplägget, och jag upplevde att jag inte fick den pedagogiska hjälp jag faktiskt behövde för att utvecklas.

Samtidigt vill jag förtydliga en viktig sak. Under min undersköterskeutbildning genomförde jag min första dyslexiutredning. Den gjordes av professionella aktörer, bland annat läkare, logoped, psykolog och specialpedagog. Utredningen resulterade i diagnosen dyslexi – och inget annat. Därför vill jag vara tydlig med att sådant som ibland påstås om mig, men som inte stämmer överens med det som faktiskt är medicinskt utrett, inte är korrekt.

Det jag har är läs- och skrivsvårigheter kopplade till dyslexi. Jag vill också lyfta något som många missförstår: dyslexi kan ibland innebära att man får svårare att hitta orden i stunden, särskilt om man är stressad, trött eller har mycket att tänka på. Det betyder dock inte att man har en språkstörning.

Jag vill även säga att en viktig del i detta är att jag inte fick rätt stöd i början. När man har dyslexi kan det bli extra svårt, inte bara att läsa och skriva, utan också att känna sig säker på hur ord ska uttalas. Det kan göra att man tvekar, stannar upp eller behöver mer tid – och det är helt okej.

För min del handlar det inte om någon språkstörning alls, utan om att jag ibland behöver lite extra tid för att formulera mig och få fram orden på rätt sätt – något som många med dyslexi kan känna igen sig i.

Jag har alltid varit nyfiken på skolvärlden och haft en stark vilja att förstå mig själv bättre och få rätt stöd. Det är därför det känns extra tungt när människor ”hoppar på” och uttalar sig utan att känna till min bakgrund.

Här på kanalen vill jag kunna prata öppet om mina utmaningar, men också dela med mig av tips och strategier som kan fungera i vardagen.

Så idag kör vi – rte, en sak i taget, med ett lugnt tempo och ett tydligt mål. Nu kickar vi igång dagen!

Ha det så gott nu.

⸻

---

Jag gör mitt bästa

Godmorgon 💛

Jag var uppe tidigt idag och hann göra mig i ordning i lugn och ro. Det väntar möten hela dagen, så jag försöker ladda upp ordentligt och bara köra på.

Morgonen är faktiskt en av de stunder på dagen som jag försöker hålla lite extra stabil. Jag går upp, tar mina hårprodukter, fixar mig och sätter mig ner för att äta en god frukost. Det är en liten rutin, men den gör mycket mer än man tror.

Idag ska jag åka på distriktsstyrelsemöte. Det är alltid givande att träffa andra och prata om det som händer i samhället, och hur vi kan göra skillnad. Samtidigt märker jag att många är väldigt kritiska mot oss, men jag försöker ändå hålla fokus på det vi gör och varför det är viktigt.

Jag brinner särskilt för att ungdomar ska få möjlighet att hitta på saker och ha något att se fram emot, speciellt nu när våren närmar sig. Nästa helg blir det Laserdome och längre fram har vi ett läger planerat. Sådana aktiviteter betyder mer än vad många tror.

Innan jag åker hemifrån brukar jag kolla klockan flera gånger. Min tidsuppfattning kan vara svår ibland, och det kan bli stressande när jag inte riktigt vet hur lång tid saker tar. För andra kanske det låter som en liten sak, men för mig gör det stor skillnad att ha koll – annars kan hela dagen kännas som en lång stress.

Därför använder jag alarmet i mobilen. Inte för att det är “bekvämt”, utan för att det är en strategi som hjälper mig att få vardagen att fungera. Jag försöker inte göra livet perfekt – jag försöker bara göra det hanterbart.

Jag vet att många är nyfikna och att frågor ofta kommer från omtanke, och det uppskattar jag. Men det finns också en gräns för hur mycket man orkar förklara, svara och alltid vara “på”.

När man jobbar heltid och samtidigt försöker få ihop allt runt omkring, då blir man ibland bara hjärntrött. Det handlar inte om lathet eller ovilja – utan om att kroppen och huvudet säger ifrån. Vissa dagar flyter allt på, och andra dagar tar energin slut mycket snabbare än man vill erkänna.

Ibland vet jag exakt vad jag vill säga, men jag hittar inte riktigt orden. Jag kan bli frustrerad när jag inte får fram det jag menar, eller när jag känner mig missförstådd. Men jag försöker påminna mig själv om att det också är okej.

Jag är människa. Jag gör mitt bästa. Och ibland behöver man bara få vara trött, samla tankarna och ta en paus – utan att behöva förklara allt för alla.

Jag vill också säga en sak, även om jag egentligen tvekar lite.

Vissa kommentarer som jag får kan vara både onödigt hårda och nedvärderande, och ibland känns det som att man försöker trycka ner mig. Jag förstår inte riktigt vad man får ut av det.

Jag gör det jag kan för att få ihop jobb, ansvar och livet runt omkring. Jag har inte all tid och energi i världen, och ibland räcker det bara till det viktigaste.

Och till dig som skriver som om du vet exakt vem jag är eller hur mitt liv ser ut: det gör du inte. Du vet inte vad jag bär på, vad jag kämpar med eller hur mycket jag faktiskt försöker.

Jag kommer inte lägga mer energi på det efter det här. Men den som behöver höra det – du vet vad jag menar.

Idag hade jag även en grej som gav mig lite extra nervositet.

Jag skulle sälja saker som legat ute på försäljning, och bara tanken på att träffa en helt främmande person gjorde mig stressad. Jag tycker det kan kännas obehagligt att ha någon hemma, även om personen säkert är trevlig. Det handlar inte om att vara otrevlig eller misstänksam – utan om trygghet.

Så jag valde en lösning som kändes bäst för mig: jag mötte upp ute på en öppen plats, så att jag slapp ta in någon i mitt hem. Det kanske ser enkelt ut för andra, men för mig är det ett sätt att skydda min energi och minska stressen.

Och vet ni? Bara det gjorde att jag kunde andas lite lättare.

Det är det jag försöker bli bättre på: att lyssna på mig själv, välja det som känns tryggt och acceptera att jag får göra saker på mitt sätt.

Nu ska jag fylla på med kaffe och försöka hålla fokus genom dagens möten.

Vi hörs senare 💛

Varför jag har min blogg – och varför jag vill ha äkta respons

Godmorgon fredag! ☀️✨

Varför jag har min blogg – och varför jag vill ha äkta respons

Idag vill jag skriva om något jag har tänkt på ett tag.

Jag delar ofta saker här om vardagen – tips, appar, rutiner och sådant som kan göra livet lite enklare. Inte för att allt ska se perfekt ut, utan för att jag vet att små verktyg ibland kan göra stor skillnad. För många handlar det om struktur, trygghet och att få ihop dagen på ett sätt som fungerar.

Och jag vill vara tydlig: det är därför jag har min blogg.

Jag skriver och delar för att jag vill stötta andra, inspirera och visa att man inte är ensam om att kämpa med vissa delar av livet. Det kan vara allt från planering och påminnelser till hjälpmedel som att få text uppläst – saker som underlättar på riktigt.

Men jag har också märkt något som tar energi.

Ibland blir responsen mest standardsvar – samma fraser om och om igen. Jag förstår att det kan vara välmenat, men för mig blir det lätt tomt när det aldrig blir något mer än så. Jag vill hellre ha en äkta kommentar, även om den är kort, än något som bara känns automatiskt.

Och en annan sak: tonen spelar roll.
Det finns inga krav på att alla ska tycka lika, men jag tycker att respekt är en självklarhet. Jag är en människa bakom skärmen, och jag delar inte för att bli ifrågasatt eller nedtryckt.

Jag vill att den här platsen ska vara trygg, positiv och snäll – både för mig och för er som läser.

Så jag hoppas att vi kan göra det här tillsammans. 💛
Dela gärna era egna tips också!

✨ Vilken app använder du mest i vardagen?
✨ Har du något hjälpmedel som verkligen gjort skillnad för dig?

Jag blir jätteglad om du vill skriva en kommentar – och kanske kan ditt tips hjälpa någon annan mer än du tror.

Trevlig fredag! 😊☀️✨

Jag kan inte förstå hur någon har så mycket tid att lägga på att skriva nedlåtande kommentarer.

Men det säger mer om dig än om mig.

Här inne ska det finnas respekt, annars publiceras det inte. Punkt.

---

En dag kvar – ett steg i taget

---

En dag kvar

Det är nästan svårt att fatta att det bara är en dag kvar att jobba. Den här veckan har verkligen sprungit rakt in i väggen – snabbt, intensivt och lite som att jag inte riktigt hunnit andas mellan allt.

Jag har känt mig trött på ett sätt som sitter i hela kroppen. Som om energin bara har läckt ut lite i taget under dagarna, och nu finns det nästan inget kvar. Min energi har varit helt slut, och det är inget jag kan blunda för längre. Jag märker det i allt: hur jag tänker, hur jag rör mig, hur små saker kan kännas stora när man redan är på gränsen.

Men mitt i allt det där finns det ändå något jag faktiskt är nöjd med.

Den här veckan har jag nämligen planerat min lunch, och det har gått över förväntan. Det låter kanske som en liten grej, men för mig har det gjort en stor skillnad. Att slippa stressa, slippa fundera i sista sekund och bara veta att ”det här har jag fixat” – det har varit en trygghet.

Jag fick också ett tips om att använda appen Anteckningar, och det har faktiskt hjälpt mig mer än jag trodde. Jag har börjat skriva små saker där och lagt det direkt på min iPhone-skärm som en widget. (Du hittar det genom att gå in på skärmen och välja Widgetar.) Då ser jag tydligt vad jag behöver göra måndag till söndag, både hemma och på jobbet. Inte allt på en gång, utan små saker som känns möjliga att orka med.

Det blir som ett eget litet tips till mig själv i vardagen: att ta en sak i taget och inte försöka bära allt i huvudet.

För även om allt känns rörigt, och även om veckan varit tung, så finns det ändå saker som fungerar. Saker jag kan ge mig själv cred för. Ibland är det inte de stora förändringarna som räddar en, utan de små rutinerna som gör dagarna lättare att ta sig igenom.

Så även om jag är helt slut, försöker jag ändå tänka:
Jag gjorde något som funkade för mig. Och det räcker.

Imorgon är sista dagen, och sen hoppas jag att kroppen får komma ikapp. Att huvudet får vila lite. Att jag får landa. Just nu känns det som det jag behöver mest.

Samtidigt ser jag faktiskt fram emot helgen. Det ska bli kul att åka på möte med distriktet. Jag tror att det kan ge mig lite ny energi, inspiration och ett annat fokus. Ibland behövs det något som bryter av, något som får en att känna sig lite mer levande igen.

Och kanske är det precis det jag behöver nu.
Det behöver inte vara perfekt. Det viktigaste är att jag fortsätter framåt, ett steg i taget.

--- 💛