God morgon söndag – när bokstäverna inte gör som man vill

God morgon söndag! ☕🍂

Igår skrev jag om dyslexi i arbetslivet. Idag vill jag fortsätta på samma tema, men gå lite djupare. Hur känns det egentligen att leva med läs- och skrivsvårigheter när man under många år inte förstår varför vissa saker är så svåra?

Det har funnits många tillfällen i mitt liv då jag har försökt gömma mina svårigheter. Jag vågade inte alltid säga att jag inte förstod eller be om hjälp. Istället försökte jag hitta olika sätt att klara mig och hoppas att ingen skulle märka något.

När man ser andra läsa en text utan problem och själv kämpar med samma text är det lätt att börja tvivla på sig själv.

Varför klarar de det, men inte jag? Vad är det för fel?

Under många år visste jag inte varför jag hade så svårt med läsning och skrivning. Jag kunde inte förklara vad som hände. Under en period trodde jag till och med att jag kanske hade en intellektuell funktionsnedsättning, eftersom jag själv inte hade någon annan förklaring.

När jag senare fick veta att jag hade dyslexi och läs- och skrivsvårigheter började många pusselbitar falla på plats. Jag kunde börja förstå varför orden och bokstäverna hade varit en sådan kamp.

När ett långt ord blir ett hinder

Dyslexi handlar för mig inte bara om att stava fel. Bokstäverna kan kännas som att de hoppar och det kan vara svårt att koppla ihop bokstäverna med rätt ljud. Framför allt kan långa ord ställa till det.

Jag minns en gång när jag och en elev satt tillsammans och läste en barnbok.

Då kom vi fram till ordet:

”söndagförstöraren”

När jag såg hela ordet framför mig fick jag inte ihop det direkt.

Men när man delar upp det blir det förstås tydligare:

söndag + förstöraren.

Någon eller något som förstör en söndag.

Det här är ett bra exempel på vad som kan hända för mig. Jag kan förstå vad orden betyder, men när de sätts ihop till ett långt ord kan själva avkodningen bli svår. Jag behöver stanna upp, dela ordet och ta en bit i taget.

För någon annan kanske ”söndagförstöraren” bara är ett vanligt ord i en barnbok. För mig blev det ett ord som fick mig att stanna upp.

Det säger ingenting om min kunskap eller min förmåga att förstå innehållet. Det är själva vägen från bokstäverna på sidan till att få ihop ordet som kan bli besvärlig.

Det är inte alltid lätt för anhöriga heller

Jag tänker också på alla som är anhöriga till någon med dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter.

Det är inte alltid lätt att förstå vad problemet är när man själv aldrig har upplevt det.

Varför tar det så lång tid att läsa ett brev? Varför vill personen inte läsa högt? Varför blir ett långt ord så besvärligt? Varför kan en blankett skapa frustration?

Det är lätt att säga: ”Men det står ju där.”

Ja, det gör det. Men det betyder inte att alla kan ta till sig texten på samma sätt eller lika snabbt.

Därför är det viktigt att fråga personen vad som är svårt och om det finns något man kan göra för att underlätta. Hjälp inte automatiskt – fråga först.

Ibland behövs hjälp. Ibland behövs mer tid. Ibland behövs talsyntes eller något annat hjälpmedel. Och ibland behöver man bara någon som förstår.

Idag vågar jag prata om det

Idag gömmer jag inte mina svårigheter på samma sätt.

Visst kan jag fortfarande bli frustrerad. Jag kan läsa fel, skriva fel eller fastna på ett ord som jag inte får ihop. Skillnaden är att jag idag förstår varför.

Jag vågar säga att jag inte förstår. Jag vågar fråga. Jag använder hjälpmedel när jag behöver dem. Och ibland kan jag faktiskt skratta åt de tokigheter som uppstår.

Det är en stor skillnad mot att gå omkring och tro att man inte är tillräckligt kunnig.

Nu när Dyslexiveckan närmar sig tycker jag att vi behöver prata ännu mer om detta. Kunskap skapar förståelse – både för oss som själva har dyslexi och för människorna omkring oss.

Att ha svårt med bokstäver och ord betyder inte att man har svårt att tänka, förstå eller ha kunskap. Vi behöver bara ibland ta en annan väg till texten.

En fråga till dig

Har du någon gång försökt gömma dina läs- och skrivsvårigheter?

Eller är du anhörig till någon med dyslexi och har funderat över varför vissa saker blir så svåra?

Berätta gärna om dina erfarenheter. Ju mer vi vågar prata om dyslexi, desto större förståelse kan vi skapa. ❤️

 Nu önskar jag er en riktigt fin söndag – och förhoppningsvis slipper vi alla en ”söndagförstörare” idag. 😄☕🍂

#

Lördagstankar – låt inte dyslexin få dig att tvivla på din kompetens

God morgon lördag! ☕🍂

Idag vill jag skriva om något som ligger mig varmt om hjärtat – dyslexi i arbetslivet. Nu när Dyslexiveckan närmar sig tycker jag att det är extra viktigt att prata om hur det faktiskt kan vara att ha dyslexi på jobbet.

Att ha dyslexi i arbetslivet kan se väldigt olika ut. Jag vet av egen erfarenhet att man kan vara trygg i sitt arbete och veta vad man kan, men ändå hamna i situationer där läsning, skrivning och språk skapar stress och osäkerhet.

Ibland kan man börja tvivla på sig själv och tänka: Gör jag verkligen ett bra jobb?

Jag har många gånger varit osäker på hur ett ord ska uttalas eller skrivas. Ibland vet jag precis vad jag vill säga, men får inte ner det rätt i text. Då kan jag bli frustrerad och orden kan hamna lite tokigt.

Efter många år tillsammans med mina kollegor känner de mig och vet hur jag fungerar. De märker när jag börjar tveka eller blir frustrerad. Förr kunde sådana situationer göra mig mycket mer osäker. Idag vet jag vad jag kan och vad jag är bra på. Blir ett ord fel eller en mening lite tokig, så får det vara så.

Och ibland blir det faktiskt riktigt roligt!

En gång skulle jag skriva till mina kollegor i vår chatt att det skulle vara ”peppkväll”. Men istället lyckades jag skriva ”pipkväll”.

Det fick vi oss ett gott skratt åt dagen efter! 😄

Förr kanske jag hade blivit generad över ett sådant misstag. Idag kan jag skratta åt det. Mina kollegor förstod vad jag menade och vi fick något roligt att skratta åt tillsammans. Allt behöver inte alltid vara så allvarligt.

Min dyslexi är en del av mig, men den avgör inte hur bra jag är på mitt arbete.

Du ska inte tvivla på din kompetens bara för att du har dyslexi eller ibland har svårt att hitta rätt ord, uttala något eller uttrycka dig i skrift. Ett stavfel eller en mening som blir fel tar inte bort din kunskap och erfarenhet.

Det kan också uppstå situationer på arbetsplatsen som blir extra utmanande. På ett möte kanske flera sidor text delas ut och alla förväntas läsa igenom dem på några minuter. För mig fungerar det inte alltid så. Jag kan behöva mer tid för att läsa och få en helhetsbild.

Det betyder inte att jag inte förstår eller inte har något att bidra med. Jag behöver bara få informationen på ett sätt som fungerar för mig.

Det kan även vara när någon räcker fram sin mobil och säger: ”Läs det här!” och väntar på en snabb reaktion. Eller när jag har skickat ett mejl och efteråt funderar på om jag verkligen fick fram det jag ville säga.

Jag fick min dyslexidiagnos som vuxen och har genom åren lärt mig mycket om hur jag fungerar. Hjälpmedel som talsyntes och tal-till-text har blivit viktiga för mig. De gör att jag kan lägga mer energi på innehållet istället för att fastna i läsning och stavning.

Tillgänglighet på arbetsplatsen

Små förändringar kan göra stor skillnad. Kan material inför ett möte skickas ut i förväg? Finns texten digitalt så att den går att lyssna på med talsyntes? Kan viktig information också ges muntligt?

Det handlar inte om att någon ska göra jobbet åt oss. Det handlar om att skapa förutsättningar för människor att använda sin kompetens.

Tänk på din kollega

Har du en kollega med dyslexi? Utgå inte från att du vet vad personen behöver. Fråga istället:

”Finns det något jag kan göra för att underlätta för dig?”

Alla med dyslexi är olika och behöver inte samma stöd. Våga prata om dyslexi och berätta att det finns hjälpmedel, kunskap och föreningar där man kan få information och stöd.

Nu går vi snart in i Dyslexiveckan, och därför tycker jag att det här är extra viktigt att lyfta. Människor med dyslexi finns på arbetsplatser över hela Sverige – som anställda, chefer, företagare och inom många olika yrken.

Vi behöver inte göra allting på samma sätt för att göra ett bra jobb.

Fråga istället för att anta. Lyssna på personen och se kompetensen – inte bara svårigheterna.

En fråga till dig som läser

Har du någon gång tvivlat på dig själv eller känt dig osäker i olika situationer på jobbet på grund av din dyslexi?

Kanske har du varit rädd för att skriva fel, uttala ett ord fel eller inte hinna läsa en text lika snabbt som andra. Hur har du hanterat det?

Berätta gärna om dina erfarenheter i kommentarsfältet. Vi kan lära oss mycket av varandra. ❤️

Och till dig som själv har dyslexi vill jag säga:

Tvivla inte på vad du kan bara för att orden ibland blir fel. Du är så mycket mer än dina stavfel. ❤️

Ha en riktigt fin lördag och var rädda om varandra! 🍂☕

Fredag – äntligen en ledig helg efter fem fullbokade helger 🍂❤️

God morgon fredag! ☕☔

Då var fredagen här igen och ännu en arbetsvecka börjar gå mot sitt slut.

I morse när jag gav mig iväg regnade det. En riktig höstmorgon med grå himmel, regn och kyligare luft. Nu märks det verkligen att oktober har gjort entré. ☔🍂

Det börjar också bli mörkare på morgnarna, så nu har reflexbandet åkt på. Det är en enkel sak, men ack så viktig. Att synas ordentligt i mörkret kan göra stor skillnad, särskilt när vädret är grått och regnigt.

Äntligen en ledig helg 🌸

Den här helgen känns faktiskt lite extra efterlängtad. Jag har varit upptagen fem helger i rad, så nu ser jag fram emot en helg utan en massa tider att passa eller saker som måste göras.

Det ska bli skönt att vakna på morgonen och känna att dagen får komma lite som den kommer. Ibland behöver man en helg där kalendern inte styr allt.

Helt sysslolös blir jag förstås inte. Jag har samlat ihop en del skräp hemma, så det blir en tur till återvinningen. Det är alltid skönt att rensa och bli av med sådant som bara står och tar plats.

Men i övrigt tänker jag inte ställa några stora krav på helgen. Jag vill ta det lugnt, göra det jag känner för och njuta av att faktiskt vara ledig.

Och Habibi lär förstås se till att jag inte glömmer hennes viktigaste punkt på helgens schema – mjukmaten! 😻

Efter fem fullbokade helger känns det väldigt välkommet med lite lugn och ro.

Ibland är det bästa man kan ha i kalendern faktiskt ingenting alls. ❤️

Jag önskar er en riktigt fin fredag och en härlig helg! ☕🍂🌸

God morgon torsdag och välkommen oktober! ☕🍂

Då har vi vänt blad i kalendern igen. Det är torsdag och den 1 oktober. En ny månad har börjat och hösten är verkligen här.

September har varit en intensiv månad för mig, fylld av jobb, föreningsliv, möten och Bokmässan. Det har varit mycket roligt, men samtidigt många intryck och långa dagar.

Bakom bloggen finns också sådant ni inte ser

Innan jag berättar vidare vill jag be om en sak: snälla, försök att inte döma mig utifrån några få rader på bloggen.

Ni som läser får ta del av vissa delar av mitt liv, men långt ifrån allt. Bakom det jag skriver finns också sådant som jag inte alltid väljer att berätta om.

Under den senaste månaden har jag till exempel haft problem med hörseln. Jag har tappat hörseln på ena örat och försöker fortfarande få reda på vad som har hänt.

Jag har varit hos läkaren och även hos tandläkaren, men än så länge har jag inte fått något tydligt svar på vad problemet beror på eller vilken hjälp jag behöver.

Det är frustrerande att känna att något inte står rätt till och samtidigt inte veta varför. När hörseln inte fungerar som vanligt blir man också påmind om hur viktig den är i vardagen.

Jag hoppas att jag snart kan komma vidare, få rätt hjälp och framför allt få veta vad som orsakar problemet.

Så nästa gång någon snabbt dömer mig för något jag skriver, tänk gärna på att vi aldrig vet allt om vad en annan människa går igenom.

Hemma väntade Habibi ❤️

Efter en hel arbetsdag kom jag hem till en glad Habibi som mötte mig med sitt jamande. Naturligtvis var det mjukmat hon ville ha! Det är härligt att bli välkomnad på det sättet när man kommer hem efter en lång dag.

Nu är det också dags för veckostädningen här hemma. Jag får se hur mycket energi som finns kvar efter arbetsdagen, men förhoppningsvis orkar jag få gjort lite i alla fall. Allt behöver faktiskt inte göras på en gång.

Snart väntar höstlovet 🍁

På jobbet rullar vardagen vidare. Nu är det ungefär tre veckor kvar för eleverna innan det är dags för höstlov.

Tiden går verkligen fort. Det känns nästan som om höstterminen precis började och nu närmar vi oss redan lovet.

En viktig vecka väntar

Mitt i allt finns det också mycket positivt att se fram emot.

Nästa vecka är det Europeiska Dyslexiveckan, en viktig vecka då vi får möjlighet att sprida kunskap och öka förståelsen för dyslexi.

För oss i Dyslexiförbundet Fyrstad närmar sig också vår föreläsning den 7 oktober med Inger Rålenius. Det ska bli väldigt roligt och jag hoppas på en fin och givande dag.

Så jag går in i oktober med blandade känslor. Jag är bekymrad över hörseln och hoppas få svar, men samtidigt har jag mycket positivt framför mig.

Livet är sådant ibland. Det som syns utåt är bara en liten del av allt en människa bär med sig.

Därför tror jag att vi alla kan bli lite bättre på att inte döma varandra så snabbt. Vi vet faktiskt inte vad personen på andra sidan går igenom.

Ha en riktigt fin torsdag och en bra start på oktober! ☕🍂🌸

Onsdag – när våra röster blir hörda och gör skillnad ❤️

God morgon onsdag! ☕🌸

I dag vill jag börja med något positivt.

Jag har inte berättat så mycket här på bloggen om mitt arbete i Funktionsrättsrådet, men förra veckan hade vi ett möte som jag gick ifrån med en väldigt bra känsla.

För mig är Funktionsrättsrådet viktigt eftersom vi från funktionsrättsföreningarna får möjlighet att föra fram våra erfarenheter och synpunkter till både tjänstepersoner och politiker. Våra röster behöver finnas med när beslut fattas som påverkar människors vardag.

På mötet fick vi bland annat återkoppling på frågor som vi tidigare hade lyft om kollektivtrafiken.

Vi pratade om tillgängligheten vid busshållplatser och hur viktigt det är att hela vägen fram till hållplatsen fungerar. Det spelar ingen roll hur tillgänglig själva bussen är om en person inte kan ta sig fram till hållplatsen på ett tryggt och säkert sätt.

Ett konkret exempel som diskuterades var Bergsliden. Hållplatsen är inte ansluten till gång- och cykelvägen, vilket har lyfts som ett problem. Synpunkten ska tas vidare i dialogen med Vägtrafik.

Vi pratade även om tillgänglighetsanpassning av hållplatser, framkomlighet och snöröjning. Sådant kanske kan verka som små detaljer för den som inte själv möter hindren, men för en person som exempelvis använder rullstol eller rollator kan det vara helt avgörande för om resan fungerar.

Våra synpunkter har gjort skillnad

Det som gjorde mig extra glad var återkopplingen på kollektivtrafikplanen2050.

Synpunkter från Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad har lett till tillägg i kollektivtrafikplanens2 målområden.

Där lyfts bland annat tryggare, säkrare och mer tillgängliga resecentrum och bytespunkter. Det ska vara tryggt och enkelt att resa och olika gruppers behov och perspektiv ska finnas med i planeringen. Särskild hänsyn ska också tas till människor som inte har tillgång till eller möjlighet att köra bil.

Det känns faktiskt väldigt bra.

Det visar att föreningsarbete och engagemang kan göra skillnad. Vi läser dokument, ställer frågor och lämnar synpunkter – och ibland får vi också svart på vitt att det vi har lyft tas vidare.

Vi pratade dessutom om hur informationen i kollektivtrafiken kan bli tydligare och mer tillgänglig. Det kan handla om skyltar, utrop, displayer och information om biljetter och zoner.

Tillgänglighet handlar nämligen inte bara om ramper, rullstolar och den fysiska miljön.

Det handlar också om att kunna hitta, läsa, förstå och känna sig trygg.

Därför behövs våra röster

Jag gick från mötet med en positiv känsla. Vi fick svar på våra frågor, hade bra diskussioner och fick möjlighet att lyfta konkreta problem.

Det är precis så jag tycker att Funktionsrättsrådet ska fungera.

Våra erfarenheter behöver nå fram till både tjänstepersoner och politiker. Helst ska våra perspektiv finnas med redan från början när något planeras – inte först när allt redan är bestämt.

När människor med olika erfarenheter får komma till tals kan vi också skapa ett samhälle som fungerar bättre för fler. ❤️

Det är därför jag fortsätter engagera mig.

Ha en riktigt fin onsdag! ☕🌸

För den som vill läsa mer finns protokollet från Funktionsrättsrådet på Trollhättans Stads webbplats.

Tisdag – över 15 000 besök, men var är de positiva kommentarerna? 🌸

God morgon tisdag! ☕🌸

Nu är det tisdag morgon och en ny dag börjar.

Jag måste faktiskt säga att jag blev väldigt förvånad när jag tittade på statistiken för bloggen. Över 15 000 besök/visningar den här månaden!

Om det är 15 000 olika personer eller om samma personer går in flera gånger vet jag förstås inte. Men oavsett vilket är det väldigt många som har varit inne och läst det jag skriver.

Det som däremot är lite märkligt är att trots alla dessa besök är det väldigt få som lämnar en positiv kommentar. När någon inte håller med eller vill kritisera verkar det däremot vara betydligt lättare att skriva.

Jag vet att alla inte kommer att hålla med om det jag skriver. Det förväntar jag mig inte heller. Min blogg handlar om min vardag, mina tankar, mitt föreningsliv och sådant som händer runt omkring mig. Ibland skriver jag om roliga saker och ibland om sådant som gör mig irriterad eller fundersam.

Men tänk vad trevligt det skulle vara om vi människor också blev lite bättre på att säga något positivt när vi uppskattar något.

Det är lätt att skriva när man stör sig på något. Det verkar betydligt svårare att skriva: ”Det där var bra”, ”Tack för att du berättade” eller bara ”Ha en fin dag”.

Jag tänker i alla fall fortsätta skriva. Att så många besök görs på bloggen visar åtminstone att det finns ett intresse för det jag delar med mig av.

Så till alla er som läser, även ni som aldrig kommenterar: tack för att ni tittar in här. 🌸

Och kanske kan vi försöka sprida lite mer positivitet omkring oss. Ett vänligt ord kostar faktiskt ingenting, men det kan betyda mycket för den som får det.

Nu tar vi oss an tisdagen! ☕❤️

Måndag – lite hänsyn och respekt kostar faktiskt ingenting ❤️

God morgon måndag! ☕🌸

Då var det måndag igen och en ny vecka börjar.

Efter helgens dagar på Bokmässan är jag både glad och trött. Det har varit mycket människor, många samtal och väldigt många intryck. Men innan jag lämnar helgen bakom mig vill jag förtydliga en sak efter några av kommentarerna som kommit här på bloggen.

Jag har inga problem med att människor tycker annorlunda än jag. Det är helt okej att diskutera det jag skriver. Men det är skillnad på att ha en annan åsikt och att gå till personangrepp.

Vi behöver visa hänsyn till varandra

När vi åker buss, tåg eller spårvagn delar vi utrymmet med många andra människor. Alla har olika behov och vi vet inte hur dagen har sett ut för personen som sitter bredvid oss.

Efter en hel dag på Bokmässan, med mycket människor, samtal och ljud, var jag trött både i kroppen och huvudet. På resan hem ville jag därför kunna sätta mig ner, lyssna på min ljudbok och varva ner.

Jag förväntar mig självklart inte att det ska vara knäpptyst. Människor måste få prata, skratta och umgås. Men det finns en stor skillnad mellan vanliga ljud och att störa andra.

Att spela musik eller filmer högt från mobilen utan hörlurar, blockera gångar eller säten och inte tänka på människorna omkring sig är sådant vi faktiskt kan undvika.

Det handlar om vanlig hänsyn.

Att fråga om hjälp är inget att skämmas för

Det har också kommenterats att jag skulle vara bekväm och att andra människor alltid ser till att jag kommer rätt när jag reser.

Så ser inte min vardag ut.

Jag reser många gånger själv. Är jag på en plats jag inte känner till och blir osäker på vart jag ska gå eller var jag ska byta, då frågar jag någon.

Det tänker jag inte skämmas för.

Att fråga om hjälp är inte bekvämlighet. För mig är det ett sätt att lösa situationen och komma dit jag ska. Hellre frågar jag än chansar och hamnar fel.

Kritik är okej – personangrepp är det inte

Ni får gärna tycka annorlunda om det jag skriver. Ni får diskutera och säga emot mig.

Men att kalla mig egoistisk eller börja kommentera mitt privatliv och ifrågasätta hur någon kan vilja vara tillsammans med mig har ingenting med saken att göra.

Där går min gräns.

Min blogg handlar om mitt liv och mina upplevelser. Ibland skriver jag om sådant som gör mig glad och ibland om sådant som gör mig trött, irriterad eller besviken. Så ser livet ut.

Jag tänker fortsätta berätta om både det positiva och det negativa.

Till sist

Vi behöver inte göra resandet svårare för varandra än det redan är.

Man ska inte behöva känna att man måste resa sig och stå resten av vägen hem för att andra medresenärer stör så mycket att man inte orkar sitta kvar.

Jag begär inte total tystnad. Jag önskar bara vanlig respekt och hänsyn till människorna omkring oss.

Och samma sak gäller här på bloggen.

Ni behöver inte hålla med mig. Men håll er till det jag faktiskt skriver och lämna personangreppen utanför.

Nu lämnar jag den diskussionen bakom mig och börjar en ny vecka. ❤️

Ha en fin måndag! 🌸