Torsdag – nu sätter jag ner foten

 

God morgon torsdag!

Idag känner jag att jag faktiskt måste sätta ner foten efter ännu en kommentar här på bloggen:

”Tror inte på några promenader hem efter jobbet. AI-trams och påhitt för att det ska se bra ut i dina texter.”

Nu får det faktiskt räcka. Om jag skriver att jag promenerar hem från jobbet så är det precis vad jag har gjort. Jag förstår inte varför en främmande människa bakom en skärm känner ett sådant behov av att ifrågasätta små saker i min vardag. Jag tänker inte börja bevisa var jag går, vad jag gör eller hur jag väljer att leva mitt liv bara för att några personer har bestämt sig för att leta fel i allt jag skriver.

Det som gör mig ännu mer irriterad är att AI hela tiden används som ett argument för att försöka förminska mina texter. Ja, jag använder AI och andra tekniska hjälpmedel. Jag har dyslexi och har svårt med både stavning och läsning. För mig har den nya tekniken öppnat en värld som tidigare varit betydligt svårare att ta del av. Jag kan få hjälp med stavning, grammatik och att göra mina texter tydligare och mer lättlästa. Det är något positivt, inte något jag ska behöva skämmas för.

Tankarna är fortfarande mina, åsikterna är mina och erfarenheterna jag berättar om är mina. AI går inte till jobbet åt mig, promenerar inte hem åt mig, lagar inte min mat, träffar inte människorna i min vardag och lever definitivt inte mitt liv. Tekniken hjälper mig att sätta ord på det jag själv vill berätta.

Jag tycker faktiskt att människor borde fundera över vad de signalerar när de hånar personer som använder sådana hjälpmedel. Vi som har svårt att läsa och skriva har under många år mött hinder i samhället. Nu har vi äntligen fått teknik som gör det lättare att skriva, kommunicera och delta i samhällsdebatten. Då borde vi uppmuntras att använda den i stället för att mötas av kommentarer om ”AI-trams”.

Kanske är det provocerande för vissa att människor som tidigare hade svårt att uttrycka sig skriftligt idag kan göra sina röster hörda. Men den utvecklingen tänker jag inte be om ursäkt för. Jag tycker tvärtom att det är fantastiskt att fler människor får möjlighet att delta. Man ska inte behöva vara perfekt på stavning och grammatik för att ha en åsikt, berätta om sitt liv eller delta i samhällsdebatten.

Därför vill jag också vara väldigt tydlig med vad som gäller här på min blogg. Ni får gärna tycka annorlunda än jag. Ni får argumentera emot mina åsikter och diskutera det jag faktiskt skriver om. Det är en del av en öppen debatt och det har jag inga problem med. Men det är stor skillnad mellan att diskutera en sakfråga och att gång på gång ifrågasätta mitt privatliv, kalla det jag berättar för påhitt eller håna de hjälpmedel jag använder på grund av min dyslexi.

Det är inte en vettig debatt. Det är bara respektlöst.

Jag har bloggat i många år och tänker fortsätta skriva om både min vardag och sådant som händer i samhället. Jag tänker fortsätta använda talsyntes, tal-till-text, AI och andra hjälpmedel som gör det möjligt för mig att uttrycka det jag vill säga. Min dyslexi ska inte tysta mig, och några anonyma kommentarer på internet kommer definitivt inte att göra det heller.

Och till sist vill jag säga en sak till alla dessa anonyma tangentbordsspöken: dra åt skogen!

Nu tänker jag inte lägga mer tid och energi på att bemöta dumma kommentarer som inte ens handlar om det aktuella blogginlägget. Min blogg är ingen plats där ni fritt kan sitta och granska, misstänkliggöra och kommentera varenda liten detalj i mitt privatliv.

Från och med nu kommer jag därför att radera kommentarer som inte hör till inläggets ämne. Vill ni diskutera det jag skriver om är ni välkomna att göra det, även om ni tycker helt annorlunda än jag. Men personliga påhopp, hån, misstänkliggöranden och kommentarer som bara verkar vara skrivna för att provocera kommer inte längre att få något utrymme här.

Det här är min blogg, och jag bestämmer vilka gränser som gäller här.

Så till er tangentbordsspöken som bara är ute efter att provocera: ni får hitta någon annanstans att lägga er energi. Här är det färdigdiskuterat.

Jag tänker fortsätta skriva, fortsätta debattera och fortsätta göra min röst hörd. Den rätten har jag precis lika mycket som alla andra.

Efter att ha sagt det tänker jag släppa de här kommentarerna och gå vidare med min torsdag. Jag har betydligt bättre saker att lägga min energi på än människor som sitter bakom ett tangentbord och försöker provocera.

Nu väntar en vanlig arbetsdag, och sedan får vi se vad resten av dagen har att bjuda på. Vardagen består trots allt av så mycket mer än kommentarer på en blogg. Jobbet, hemmet, katten, maten och allt det där vanliga som ska hinnas med.

Jag tänker fortsätta vara den jag är, leva mitt liv på mitt sätt och skriva om både vardagen och de samhällsfrågor som engagerar mig. Alla behöver inte hålla med mig, men jag tänker inte låta några tangentbordsspöken förstöra min dag.

Nu stänger jag dörren till den här diskussionen och går vidare med min torsdag.

Ha en fin torsdag, ni som faktiskt är här för att läsa, diskutera och bemöta andra människor med respekt!

Onsdag – när kommentarerna börjar kännas sega

God morgon onsdag!

En ny onsdag är här. I morse gick jag upp och gjorde en omelett som jag tog med mig till jobbet. Innan det var dags att ge sig iväg tog jag förstås också hand om min lilla katt. Hon ska ha sitt på morgonen och få lite kärlek och omsorg innan arbetsdagen börjar.

Idag känner jag faktiskt att det börjar bli lite segt med vissa kommentarer här på bloggen.

Jag har inga problem med att människor tycker olika. Tvärtom kan det vara både intressant och givande med olika åsikter. Men det är skillnad på att diskutera det jag skriver och att gång på gång granska och ifrågasätta hur jag lever mitt liv.

Nu har det bland annat kommit kommentarer om att jag återigen skulle ha skjutit upp mina sysslor hemma. Det har också ifrågasatts varför jag gör flera matlådor när jag bor ensam, med jämförelsen att stora familjer har betydligt mer att göra.

Men att jag bor ensam betyder inte att jag behöver laga en portion mat åt gången. När jag ändå står i köket gör jag gärna ett ordentligt storkok som räcker länge. Ibland delar jag dessutom maten med min vän. För mig är det både praktiskt och ekonomiskt.

Jag tycker också att det är bättre att använda spis och ugn ordentligt vid ett tillfälle än att stå och laga små mängder mat flera dagar i veckan. Jag sparar tid och min egen ork, och förhoppningsvis blir även energiförbrukningen lite lägre.

Sedan ifrågasattes även min promenad hem från jobbet. Personen skrev helt enkelt att hen inte tror på att jag promenerar hem. Där någonstans undrar jag faktiskt varför en helt vanlig promenad behöver ifrågasättas. Jag vet själv vad jag gör och behöver inte bevisa det för någon annan.

Det kom även kommentarer om att mina texter skulle vara ”AI-trams och påhitt” för att få dem att se bättre ut.

Jag har varit öppen med att jag använder hjälpmedel för att få ett tydligare och mer korrekt språk. För mig är det ett stöd i skrivandet. Men det betyder naturligtvis inte att någon annan hittar på mitt liv åt mig. Händelserna, erfarenheterna, tankarna och åsikterna är mina. Hjälpen handlar om att formulera dem så att det jag vill säga blir tydligt för den som läser.

Jag tänker inte heller skämmas för att använda de hjälpmedel som finns. Tvärtom tycker jag att människor ska använda de verktyg som hjälper dem att uttrycka sig och vara delaktiga.

Det som blir tröttsamt är när nästan varje liten detalj i vardagen ska granskas – maten, hemmet, promenaderna och till och med om det jag berättar är sant.

Jag lever mitt liv på det sätt som fungerar för mig. Andra får leva sina liv på sitt sätt. Vi har olika rutiner, olika förutsättningar och olika prioriteringar.

Jag tänker fortsätta skriva om min vardag, mina tankar och sådant som engagerar mig. Men jag behöver inte försvara varje matlåda, promenad eller val jag gör.

Ibland säger en kommentar faktiskt mer om den som skriver den än om personen den riktas till.

Nu lämnar jag detta och går vidare med min onsdag.

Ha en fin onsdag!

Tisdag – att hitta balans i vardagen

 

God morgon tisdag!

Igår blev det en lång arbetsdag eftersom vi hade föräldramöte på kvällen. Allt gick bra, men efter en sådan dag känner man att energin börjar ta slut. När jag väl kom hem fanns det inte mycket ork kvar till något annat, och ibland får det helt enkelt vara så. Hemmet finns kvar och allt behöver inte göras på en gång.

Jag är i alla fall glad över att jag förberedde flera matlådor och gjorde 3-veckorssallad redan i söndags. Att planera maten i förväg gör vardagen betydligt enklare, särskilt under veckor när det är mycket på jobbet och även en hel del annat som ska hinnas med.

Under vardagarna försöker jag undvika potatis och pasta och istället tänka lite mer på vad jag äter. På helgen vill jag däremot kunna unna mig något extra gott. För mig handlar det om att hitta en balans där det finns utrymme både för bra vardagsvanor och för att njuta av maten.

Nu är det tisdag och ännu en arbetsdag väntar. Efter jobbet har jag bestämt mig för att promenera hem. Det tar ungefär 30 minuter, och jag ser faktiskt fram emot den stunden. En promenad efter arbetsdagen kan vara ett bra sätt att få frisk luft, rensa tankarna och låta kroppen varva ner innan man kommer hem.

Jag har också börjat fundera mer på balansen mellan arbete, föreningsliv och privatliv. Jag tycker om att engagera mig och föreningslivet betyder mycket för mig, men det får inte innebära att all min lediga tid försvinner. Det måste också finnas plats för återhämtning, hemmet och sådant som jag själv vill göra.

Det är kanske just de små förändringarna som kan göra skillnad. En promenad hem, färdiga matlådor och lite bättre planering kan skapa mer utrymme och lugn i vardagen.

Man behöver inte hinna med allt. Ibland är det viktigare att stanna upp och fundera över vad man faktiskt vill lägga sin tid och energi på.

Nu kör vi tisdag – med lite mer tid för både vardagen och mig själv!

Måndag – Debattera gärna, men sluta med personangreppen

God morgon måndag och välkommen till en ny vecka!

Efter min lördagsblogg om skolfrånvaro fick jag några kommentarer som gjorde mig både ledsen och besviken. Därför känner jag att jag behöver ta upp något som är större än själva sakfrågan: hur vi bemöter varandra när vi tycker olika.

Jag vill vara tydlig från början. På min blogg är olika åsikter välkomna. Säg gärna emot mig, argumentera och berätta hur du ser på saken. En levande debatt behöver olika perspektiv.

Men det finns en tydlig gräns mellan att kritisera en åsikt och att angripa personen bakom den.

När jag skriver om skolfrånvaro, NPF, dyslexi eller behovet av stöd i skolan handlar det inte om mig som person. Jag lyfter samhällsfrågor som jag tycker är viktiga och som förtjänar att diskuteras.

Mitt inlägg om skolfrånvaro utgick dessutom från ett regeringsuppdrag till Specialpedagogiska skolmyndigheten. Dyslexiförbundet har deltagit i ett samråd kring detta uppdrag. Frågan om skolfrånvaro och stöd till elever är alltså inte något jag har hittat på.

Jag har under många år engagerat mig i frågor som rör dyslexi och en bättre och mer tillgänglig skola. Jag vill att barn och ungdomar ska få rätt stöd och bättre möjligheter att lyckas med sin utbildning.

Det är den frågan jag vill diskutera.

Ändå fick jag kommentarer om min egen skolgång. Jag fick läsa att jag ”bara vill synas” och att jag använder AI för att publicera texter som jag påstås inte förstå.

Sådant gör mig faktiskt ledsen.

Bakom den här bloggen finns en människa. Att jag väljer att skriva offentligt innebär inte att jag ska behöva acceptera personliga och nedvärderande kommentarer.

Så arbetar jag med mina texter

Jag har dyslexi och använder talsyntes för att kunna lyssna på text samtidigt som jag läser. Jag använder också andra digitala hjälpmedel, bland annat AI, för att få hjälp med stavning, grammatik, meningsbyggnad och struktur.

Det innebär inte att jag trycker på en knapp och sedan publicerar en text som jag inte förstår.

Tvärtom.

Jag kan lägga många timmar på att skriva, läsa, lyssna, ändra och kontrollera att en text verkligen uttrycker det jag vill säga. Det som går snabbt för någon annan kan ta betydligt längre tid för mig.

Därför gör det ont när någon påstår att jag publicerar AI-texter som jag ”nog inte förstår”.

Jag förstår det jag publicerar. Jag använder hjälpmedel för att kunna uttrycka mig på mina villkor.

Jag tänker inte skämmas för att jag använder talsyntes, AI eller andra hjälpmedel.

Vi uppmuntrar människor med dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter att använda de hjälpmedel som finns. Då blir det märkligt att samtidigt kritisera en person för att faktiskt använda dem.

Talsyntesen hjälper mig att ta till mig och kontrollera text. AI kan hjälpa mig att formulera mina tankar tydligare och få grammatiken och språket att flyta bättre.

Men tankarna, erfarenheterna och åsikterna är mina.

Hjälpmedlen tar inte ifrån mig min röst. De hjälper mig att få fram den.

Våga stå för det ni tycker

Jag funderar ibland över varför vissa människor hellre skriver anonyma och personliga kommentarer än deltar öppet i en diskussion.

Handlar det om avundsjuka? Handlar det om rädsla för att själv stå för sin åsikt? Det kan jag naturligtvis inte veta.

Men jag önskar att fler vågade diskutera samhällsfrågor öppet och respektfullt.

Debatt innebär inte att alla ska tycka likadant. Tvärtom behöver vi människor som vågar säga emot, ställa frågor och komma med andra perspektiv.

Men låt oss diskutera sak mot sak i stället för att försöka trycka ner den som uttrycker en åsikt.

Jag skriver öppet och står för det jag publicerar. Ibland håller människor med mig och ibland tycker de precis tvärtom. Det är helt okej. Så fungerar en debatt.

Men anonymitet ska inte bli en fribiljett till att skriva sådant till andra som man kanske aldrig skulle säga om man stod framför personen.

Här går min gräns

Jag välkomnar diskussion och kritik. Säg emot mig, argumentera och berätta varför du tycker annorlunda.

Men personangrepp, nedvärderande kommentarer och återkommande påhopp på mig som person kommer jag inte att ge utrymme åt.

Jag vill ha ett kommentarsfält där människor kan tycka helt olika och ändå behandla varandra med respekt.

Min blogg handlar inte om att alla ska hålla med mig. Jag skriver för att lyfta frågor, dela tankar och erfarenheter och ibland skapa debatt om sådant som jag anser behöver uppmärksammas eller förbättras.

Kritisera gärna mina åsikter – men respektera människan bakom dem.

Och till sist vill jag skicka med en tanke:

Att behöva hjälpmedel betyder inte att man har mindre att säga. Ibland behöver man bara andra verktyg för att få sin röst hörd.

Ha en fin måndag och en bra start på veckan!

Söndag – Matfestival, sofflock och ett skrik i trapphuset!

God morgon söndag!

Igår var det dags för en både viktig och trevlig dag på Matfestivalen i Skövde tillsammans med Dyslexiförbundet Västra Götaland.

Vi hade faktiskt tur med vädret under första delen av dagen. Det var först på eftermiddagen som regnet började komma. ☔ Då var det bara att gilla läget – lite vatten från ovan får inte stoppa oss!

Trots regnet fortsatte människor att komma fram till oss för att prata, ställa frågor och få information. Det blev många fina och intressanta samtal. Det är sådana dagar som påminner mig om hur viktigt föreningslivet är. Vi behöver komma ut, synas och visa att Dyslexiförbundet finns. Det känns verkligen meningsfullt när människor stannar till och vill prata med oss.

Sedan hade vi ju bussresan dit och hem…

Jag trodde faktiskt att en långfärdsbuss skulle bjuda på lite mer komfort. Men nej! Sätet kändes ungefär som ett sofflock med tyg på. 😂 Efter ett antal mil började rumpan undra vad den egentligen hade gjort för att förtjäna detta. Man tycker ändå att en långfärdsbuss borde vara gjord för att man ska kunna sitta bekvämt en längre stund.

När jag äntligen kom hem på kvällen trodde jag att dagens äventyr var över. Men tydligen inte!

Jag öppnade ytterdörren och skulle precis stänga den när jag plötsligt upptäckte att det stod en helt okänd karl bakom mig i trapphuset. Jag hade aldrig sett honom förut och blev så överraskad att jag skrek rakt ut! 😱😂

Det är inte så ofta jag möter främmande människor i vårt trapphus, och framför allt inte någon som plötsligt står precis bakom mig. Hjärtat hann nog slå några extra slag där! Jag vet inte vem som blev mest överraskad – jag eller karln. Han fick i alla fall ett ordentligt välkomnande av mina stämband! 😂

Efter en hel dag i Skövde, regn på eftermiddagen och en lång bussresa på ett säte som kändes som ett sofflock, var det kanske inte riktigt den avslutningen på dagen jag hade räknat med.

Idag blev det Hantverkardagen i Gärdhem med fint hantverk och naturligtvis ärtsoppa och pannkakor. 😋 Det hör nästan till när man är där!

Och tur är det att det fortfarande finns snälla människor i världen. ❤️ Jag fick möjlighet att åka och handla i min fina mataffär. För mig känns det faktiskt som lite vardagslyx att få komma dit, gå runt i lugn och ro och handla det jag behöver inför veckan.

När jag kom hem var det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång i köket. Det blev rena rama storköket här hemma! 😂

Jag gjorde kålpudding, stekte kotletter och gjorde tacofärs. Tacofärsen sparar jag till imorgon, för då tänker jag göra en god tacogratäng. 🌮 Så nu finns det både färdig mat och lite förberett inför den nya veckan.

Och köket städar ju tyvärr inte sig självt efter allt detta! 😂 Det blev disk, plock och tvätt också. Sådant där vanligt söndagsarbete som kanske inte alltid är så spännande att skriva om, men som naturligtvis måste göras.

Så nog har söndagen innehållit en hel del: utflykt, handling, matlagning, disk, plock och tvätt. Nu tycker jag faktiskt att soffan är ganska välförtjänt!

Imorgon väntar en ny vecka och nya äventyr. Men först ska jag njuta av resten av söndagskvällen.

Ha en fortsatt fin söndag allihopa! 🌻

Lördagsbloggen – När en elev slutar gå till skolan har något redan gått för långt

God morgon lördag!

Jag fastnade för något viktigt som Dyslexiförbundet nyligen skrev på Facebook. Förbundet har deltagit i ett samråd om Specialpedagogiska skolmyndighetens regeringsuppdrag ”Stärkt stöd till skolor för att minska skolfrånvaron för elever med NPF-diagnoser”.

Det fick mig att fundera ännu mer på den här frågan.

Redan 2024 gav regeringen Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, i uppdrag att ge skolorna mer verksamhetsnära stöd och sprida kunskap om konkreta metoder och arbetssätt. Uppdraget ska slutredovisas 2027.

Att Dyslexiförbundet finns med i ett sådant samråd tycker jag är viktigt. För diskussionen om skolfrånvaro får inte bli för smal.

Vi pratar ofta om elever med adhd och autism när NPF och skolfrånvaro diskuteras. Men vi måste också se elever med dyslexi, dyskalkyli och andra svårigheter som varje dag kan behöva kämpa betydligt hårdare än sina klasskamrater för att klara undervisningen.

Skolfrånvaro börjar sällan den dagen eleven slutar komma till skolan.

Signalerna kan ha funnits långt tidigare.

Det kan vara eleven som får ont i magen varje morgon. Eleven som börjar komma för sent. Eleven som blir hemma någon dag här och där. Eleven som är fullständigt slut efter skoldagen. Eller eleven som sitter längst bak i klassrummet och försöker göra sig osynlig för att ingen ska upptäcka hur svårt det faktiskt är.

Därför tycker jag att vi måste vara försiktiga med ord som ”hemmasittare”. Det beskriver var eleven befinner sig, men inte varför eleven hamnade där.

I stället för att bara fråga:

”Varför kommer eleven inte till skolan?”

borde vi också våga fråga:

”Vad är det i skolan som gör att eleven inte längre klarar av att vara där?”

Har stödet satts in tillräckligt tidigt? Har eleven fått rätt hjälpmedel? Har undervisningen anpassats? Finns det tillräckligt med specialpedagogiska resurser? Har någon verkligen lyssnat på eleven?

Det här handlar inte om att peka ut enskilda lärare. Jag vet att många inom skolan arbetar oerhört hårt och försöker göra sitt bästa med de resurser de har.

Därför ligger ansvaret också högre upp.

Politiker och huvudmän kan inte tala om en inkluderande skola och samtidigt förvänta sig att personalen ska lösa allt utan tillräckligt med tid, kompetens och resurser.

Vi kan tillsätta utredningar, ge myndigheter nya uppdrag och skriva nya rapporter. Men det avgörande är vad som faktiskt förändras i klassrummet på måndag morgon.

För eleven som redan har börjat ge upp hjälper inga fina formuleringar i ett dokument.

Stödet måste finnas där när eleven behöver det.

Och framför allt måste det komma innan frånvaron har blivit ett stort problem.

Bakom varje siffra i statistiken över skolfrånvaro finns ett barn eller en ungdom med en egen historia.

Därför behöver vi sluta fråga vad det är för fel på eleven och oftare våga fråga:

Vad behöver vi vuxna förändra runt eleven för att skolan ska bli en plats där eleven klarar av att vara, lära och känna sig trygg?

Det är där arbetet mot skolfrånvaro måste börja.

God morgon fredag – hur mycket mer ska allt få kosta?

God morgon fredag!

Då var fredagen här igen. Idag har vi aktivitetsdag på jobbet, och det ser jag verkligen fram emot. Det brukar vara en både rolig och mysig dag där jag får vara med, hjälpa till och serva där det behövs. Det blir ett trevligt avbrott från den vanliga arbetsdagen och framför allt en dag med gemenskap.

Men denna fredagsmorgon fastnade mina tankar också vid något helt annat.

Jag läste om politiska förslag om en kilometerskatt, eller avståndsbaserad vägskatt, för tung trafik. Bland annat har Vänsterpartiet och Miljöpartiet drivit förslag om avståndsbaserad beskattning av tung trafik.

Jag brukar inte gå in särskilt mycket i politiska diskussioner här på bloggen. Alla måste själva få bestämma vilket parti de vill rösta på. Men nu när vi går mot ett val tycker jag att det är viktigt att läsa vad partierna faktiskt föreslår och fundera över vilka konsekvenser deras politik kan få.

För mig känns en kilometerskatt på tung trafik väldigt svår att förstå.

Åkerier och andra företag har redan stora kostnader för att hålla sina verksamheter igång. Fordon ska köpas, underhållas och repareras. Drivmedel, löner, försäkringar, skatter och olika avgifter ska betalas.

Hur mycket mer ska företagen klara av?

Den tunga trafiken finns inte på våra vägar för nöjes skull. Lastbilar transporterar livsmedel, kläder, byggmaterial och mängder av andra varor som vi behöver varje dag. Sverige är dessutom ett långt land och vi är beroende av fungerande transporter.

Om det blir dyrare att transportera varor måste vi också fundera över vad som händer i nästa led. Företagen kan behöva ta ut högre priser för sina transporter och då finns det en risk att kostnaden förs vidare genom hela kedjan.

Till slut kan det vara vi konsumenter som får betala mer.

Och är inte vardagen tillräckligt dyr redan?

Det räcker att gå in i en mataffär idag. Man lägger några helt vanliga varor i kundkorgen och summan springer snabbt iväg. Mat och andra nödvändiga vardagsvaror kostar mycket. Sedan ska boende, el, försäkringar och alla andra räkningar betalas.

Hur mycket mer ska vanliga hushåll egentligen klara av?

Jag kommer också att tänka på plastpåseskatten. När den infördes märkte vi konsumenter tydligt hur priset på en vanlig plastkasse steg. Skatten är numera borttagen, men den är fortfarande ett exempel på hur politiska beslut om skatter kan märkas i människors vardag.

Det är därför jag tycker att man måste se hela kedjan när nya skatter och avgifter på tung trafik diskuteras.

Det räcker inte att bara säga att företagen eller åkerierna ska betala. Man måste också fråga sig vad som händer därefter. Vad innebär det för transportföretagen? Vad innebär det för andra företag som är beroende av transporterna? Och vad innebär det för oss som står i mataffären och betalar våra varor?

Självklart behöver vi ta ansvar för miljön och klimatet. Det är viktigt för framtiden. Men politiska åtgärder måste också vara genomtänkta och fungera i verkligheten.

Vi behöver våra åkerier. Vi behöver våra företag. Och vi behöver en fungerande tung trafik för att hela Sverige ska fungera.

Nu när vi går mot ett val tycker jag därför att vi väljare ska läsa ordentligt vad partierna faktiskt föreslår. Inte bara lyssna på vallöften, utan också våga fråga: Vad kommer förslagen att innebära i praktiken och vem kommer i slutändan att betala?

Jag vet vad jag själv tycker, men alla andra får naturligtvis bilda sig sin egen uppfattning.

Det var mina funderingar denna fredagsmorgon.

Nu lämnar jag politiken för stunden och ser fram emot vår aktivitetsdag. Jag hoppas på en riktigt härlig fredag med gemenskap, aktiviteter och många skratt.

Önskar er alla en riktigt fin fredag!

Bakom varje skuld finns en människa – och ibland räcker inte orken till

 Jag har varit lite frånvarande här på bloggen under veckan. Det har helt enkelt varit fullt upp, både på jobbet och hemma. Ibland räcker varken tiden eller orken till allt man skulle vilja göra.

Efter en arbetsdag kan man vara riktigt trött, och vissa dagar mår man inte heller helt bra. Då får bloggen och andra saker vänta lite. Man kan inte hinna med allt på en gång.

När ekonomiska problem blir en mänsklig kris

Det är också en annan sak som har berört mig mycket den här veckan. Jag har en bekant som har hamnat riktigt i klistret med inkasso. Hon försöker göra rätt för sig och betala, men har inte möjlighet att betala hela summan på en gång.

Jag vet att personen ringde inkassoföretaget redan förra månaden och pratade med dem om sin situation och vad hon hade möjlighet att betala. Därför blev chocken stor när hon nu öppnade Kivra och såg att summan hon skulle betala hade blivit ungefär dubbelt så hög.

Hon ringde tillbaka till inkassoföretaget för att fråga vad som hade hänt och förklara att hon redan hade pratat med dem. Men då blev det ord mot ord om vad som egentligen hade sagts och kommit överens om i det tidigare telefonsamtalet.

Det är just sådant här som gör mig upprörd. När en person faktiskt tar kontakt, försöker göra rätt för sig och försöker hitta en betalningslösning – hur kan det då sluta med att personen en månad senare får en chock när hon öppnar Kivra?

Bakom varje skuld finns faktiskt en människa.

Självklart ska skulder betalas. Men alla människor har inte möjlighet att betala en stor summa på en gång. Om någon säger: ”Jag vill betala, men jag klarar bara en viss summa varje månad”, tycker jag åtminstone att man ska bli lyssnad på och bemött med respekt.

Människor kan hamna i ekonomiska problem av många olika anledningar. Livet kan förändras snabbt och plötsligt sitter man där med räkningar man inte klarar av. När avgifter och andra kostnader dessutom läggs ovanpå kan situationen bli ännu svårare.

Jag tycker faktiskt att det är skit att människor ska behöva må så dåligt över pengar. Inkassoföretag arbetar naturligtvis med att driva in skulder, men det betyder inte att empati och respekt behöver försvinna.

Man är fortfarande en människa, även när man är skyldig pengar.

Mycket händer framöver

Samtidigt börjar hösten fyllas med aktiviteter som jag ser fram emot.

Den 12 september kommer vi från Dyslexiförbundet Fyrstad att finnas på Motorfestivalen i Trollhättan. Det ska bli roligt att träffa människor, prata om dyslexi och visa att dyslexi finns överallt – även bland människor som älskar bilar, motorer och praktiskt arbete.

Jag vill också påminna om Dyslexiveckan första veckan i oktober. Det är en viktig vecka då dyslexi uppmärksammas runt om i landet. Vi behöver fortsätta sprida kunskap och skapa större förståelse för dyslexi och läs- och skrivsvårigheter.

Det händer alltså mycket framöver, både i livet och i föreningslivet. Ibland behöver man acceptera att man inte hinner eller orkar med allt på en gång.

Ta hand om varandra. ❤️ Vi vet aldrig vilken kamp en annan människa går igenom bakom stängda dörrar.