Måndag – nu räcker det med personliga påhopp

God morgon måndag!

En ny vecka börjar, och egentligen hade jag tänkt skriva om helt andra saker idag. Men efter helgens kommentarer känner jag att det finns något jag behöver säga.

Jag delar mycket här på bloggen. Jag skriver om vardagen, föreningslivet, resor, mat, motorintresset och sådant som händer runt omkring mig. Föreningslivet är en viktig del av mitt liv, och jag tycker om att berätta om det arbete jag gör och de människor jag möter.

Men att jag väljer att vara öppen betyder inte att allt i mitt liv är öppet för andras bedömningar.

Nätklimatet har blivit hårdare

Jag tycker faktiskt att nätklimatet har blivit mycket hårdare. Respekten för andra människor verkar ibland vara helt borta.

Det tycker jag är både sorgligt och skrämmande.

Bakom varje blogg, Facebookinlägg eller annan text finns en riktig människa. En människa som kanske försöker göra rätt för sig, berätta sin historia, dela sina erfarenheter eller helt enkelt våga uttrycka sina tankar.

Varför ska den personen behöva mötas av hån, nedvärderande kommentarer och personliga påhopp?

Det är lätt att säga: ”Bry dig inte om kommentarerna.”

Men så enkelt är det faktiskt inte.

Ord kan göra ont. Man kan bli sårad, ledsen och bestört över vad en helt främmande människa tycker sig ha rätt att skriva. Ibland kan en enda elak kommentar stanna kvar i huvudet mycket längre än den som skrev kommentaren någonsin tänkte på.

Jag är också en människa med känslor.

Att jag skriver offentligt betyder inte att jag automatiskt ska tåla vad som helst. Man får ha olika åsikter och man får tycka annorlunda än jag. Men respekt och vanligt hyfs borde fortfarande gälla.

Tänk efter innan ni trycker på ”skicka”. Det sitter en människa på andra sidan skärmen. Ord kan såra mycket mer än ni kanske tror.

Under helgen har det kommit flera kommentarer från anonyma personer. Någon undrar hur jag ska klara mig ensam några dagar. Någon annan hoppas att jag får mycket att göra så att jag måste göra saker själv. Och när jag berättade att ryggen gjorde ont efter en lång dag på Motorfestivalen fick jag höra att jag var en ”latmask”.

En annan kommentar löd att jag skulle ha ”tagit det lugnt hela mitt liv”.

Hur kan någon som inte ens känner mig veta det?

Det är väldigt lätt att sitta bakom ett tangentbord och skapa sig en bild av en annan människa utifrån några stycken på en blogg. Men min blogg visar delar av mitt liv – inte hela mitt liv.

Jag arbetar. Jag sköter mitt hem och min vardag. Jag klarar alldeles utmärkt av att vara själv och ta hand om ett hus några dagar. Dessutom lägger jag mycket av min fritid på föreningslivet och frågor som jag tycker är viktiga.

Och vet ni vad?

Ibland får jag hjälp av andra.

Precis som människor har hjälpt varandra i alla tider.

Jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara något negativt. Att hjälpa och ta emot hjälp är en del av gemenskapen. Ingen människa behöver bevisa sin självständighet genom att alltid göra precis allting ensam.

Sedan har vi kommentarerna om min rygg. Att skriva att jag inte borde få ont eftersom jag ”bara står stilla” och sedan kalla mig latmask är inte saklig kritik.

Det är ett personligt påhopp.

Ni befinner er inte i min kropp. Ni vet inte hur det känns efter många timmar på benen. Och framför allt behöver jag inte försvara inför anonyma människor varför jag ibland är trött eller har ont.

Det märkligaste är kanske hur detaljerat vissa verkar följa mitt liv.

Det har kommenterats hur jag städar, om jag har egen tvättmaskin, vad jag äter, min ekonomi, mitt arbete, vem som hjälper mig och nu till och med hur min rygg fungerar.

Om ni nu tycker att jag är så ointressant och lat – varför lägger ni då så mycket av er egen tid på att följa varje liten detalj i mitt liv?

Den frågan tycker jag faktiskt att ni kan fundera över.

Jag har dyslexi och använder tekniska hjälpmedel när jag skriver. Det tänker jag inte skämmas för. Tvärtom är jag glad att tekniken gör det möjligt för fler människor att uttrycka sig och göra sina röster hörda.

Jag tänker fortsätta skriva.

Jag tänker fortsätta engagera mig.

Jag tänker fortsätta åka på aktiviteter, arbeta med föreningslivet, träffa människor och berätta om sådant som betyder något för mig.

Och framför allt tänker jag fortsätta bestämma själv vad jag delar och vad jag behåller privat.

Saklig kritik och olika åsikter får gärna finnas här. Ingen behöver hålla med mig om allt. Men det är stor skillnad mellan att diskutera det jag skriver och att försöka trycka ner människan bakom texten.

Och till er som gång på gång skriver under namnet ”Okänd”:

Om ni har så mycket att säga om hur jag lever mitt liv kanske ni också ska fundera över varför ni inte vill stå för era egna ord med era namn.

Att gömma sig bakom anonymitet och samtidigt dela ut personliga påhopp imponerar inte på mig.

Jag tänker inte låta anonyma tangentbordskommentarer bestämma vad jag får skriva om, vad jag får göra eller hur jag ska leva mitt liv.

Min blogg.
Mitt liv.
Mina gränser.

Nu börjar en ny vecka, och min energi tänker jag lägga på människor och saker som faktiskt betyder något.

Ha en fin måndag!

//
Gullan

.

Söndag – efter fullt ös kommer ett lugnare tempo ❤️

God morgon söndag!

Idag vaknar jag med gårdagens Motorfestival fortfarande kvar, både i huvudet och i kroppen. Vilken dag det blev!

Mycket folk, många samtal, musik, gamla bilar och föreningsliv från morgon till kväll. Det var verkligen fullt ös medvetslös, och idag säger framför allt ryggen att den gärna vill ha ett lite lugnare tempo. 😅

När jag tänker tillbaka på gårdagen känner jag framför allt glädje. Föreningslivet är en viktig del av mitt liv och jag lägger ner mycket tid och engagemang på det. Men sådana här dagar visar också varför jag gör det.

Att få möta människor, prata om dyslexi, berätta om Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad och diskutera viktiga frågor med politiker betyder mycket för mig.

Samtidigt är motorkulturen viktig. Våra gamla bilar är en del av vår historia och jag tycker att vi ska vara rädda om dem och bevara dem för framtiden. Det handlar inte bara om själva bilarna, utan också om kunskapen, hantverket och alla historier som finns runt dem.

För att motorkulturen ska leva vidare behöver vi också få med barn och ungdomar. De måste få möjlighet att upptäcka motorintresset, bli nyfikna, lära sig och kanske själva börja skruva och ta hand om gamla bilar i framtiden. Någonstans måste ju ett intresse börja.

Därför var det extra roligt med ungdomarna som var med igår. ❤️

De stod på lastbilsflaket och spelade sina låtar och tyckte att det var riktigt häftigt. Och jag kan säga att det var häftigt även för oss som stod och lyssnade!

Musik, ungdomar och motorkultur blev en väldigt fin kombination. 🎶🚗

Jag fick filma deras uppträdande och idag tänker jag sätta mig ner och redigera filmerna. När filmen är färdig ska jag skicka den vidare till deras pedagog.

Jag hoppas att ungdomarna också får se resultatet och känna sig stolta över sitt framträdande, för det tycker jag verkligen att de ska vara. ❤️

Men innan jag sätter mig vid datorn ska vi fixa en riktigt god lunch tillsammans. Det blir rostad potatis och rödbetor i ugnen tillsammans med gott kött. 😋

Efter en intensiv lördag känns det som en perfekt söndagslunch.

Sedan blir det dags att säga hej då till min vän för några dagar. Min vän ska iväg och arbeta på annan ort och jag blir kvar här och passar huset under tiden.

Det blir förstås lite annorlunda när jag blir själv här några dagar, men efter gårdagens alla människor och aktiviteter kan det faktiskt vara ganska skönt med lite lugn också. Jag har saker att göra och min vanliga vardag fortsätter.

Det är nästan lite roligt med kontrasterna.

Ena dagen står man mitt på en Motorfestival bland gamla bilar, musik, människor, beachflaggor och flygblad. Nästa dag sitter man i ett betydligt tystare hus och redigerar filmer från ungdomarnas uppträdande.

Det är väl just den blandningen som är livet. ❤️

Så idag tänker jag inte ha fullt ös. Ryggen behöver få säga sitt också. Det blir god lunch, säga hej då till min vän, lite filmredigering och sedan får resten av dagen komma som den kommer.

Gårdagen gav mycket energi till huvudet – även om kroppen idag kanske tycker något annat. 😂

Föreningslivet, motorkulturen och mötena med människor betyder mycket för mig. Det är sådana dagar som påminner mig om varför jag fortsätter engagera mig.

Nu önskar jag er alla en riktigt fin söndag.

Ta hand om er och glöm inte att ibland får man faktiskt lov att ta det lite lugnt också. ❤️

Lördag – fullt ös medvetslös! 🎶🚗

Vilken lördag det blev! Fullt ös medvetslös är nästan den bästa beskrivningen av dagen på Motorfestivalen. Det blev en lång dag med mycket folk, många samtal, skratt och en härlig stämning.

Jag stod där tillsammans med Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad och Svenska Volvoklubben, två delar av föreningslivet som betyder mycket för mig. Föreningslivet har varit en stor del av mitt liv under många år. Visst tar det både tid och energi, men det ger också otroligt mycket tillbaka. Gemenskapen, alla människor man möter och känslan av att faktiskt kunna göra skillnad betyder mycket.

Under dagen kom många fram och pratade med oss. Det var extra roligt att få bekräftelse på att vår föreläsning om dyslexi väcker intresse. När människor stannar, frågar och vill veta mer känner jag att det arbete vi gör verkligen behövs.

Jag fick också möjlighet att prata och diskutera med politiker. För mig är sådana samtal viktiga. Jag vill lyfta frågor om dyslexi, tillgänglighet och de hinder som människor fortfarande kan möta i samhället. Man förändrar kanske inte världen under ett enda samtal, men någonstans måste samtalet börja.

En av dagens absoluta höjdpunkter var ungdomarna från Trollhättans Stad som kom och spelade. Vilka ungdomar! ❤️ De fick stå på ett lastbilsflak och spela sina låtar, och de tyckte själva att det var riktigt häftigt. Det var minst lika häftigt för oss som stod och lyssnade.

Jag fick också filma deras framträdande och ska skicka filmen vidare till deras pedagog. Det känns roligt att kunna föreviga en sådan stund. Att se ungdomar få möjlighet att visa vad de kan, våga stå inför publik och känna stolthet över det de gör är fantastiskt.

Vi hade dessutom tur med vädret – regnet höll sig borta! Det är man väldigt tacksam för när man ska vara ute en hel dag.

När dagen började gå mot sitt slut kom däremot kvittot från kroppen. Ryggen sa ganska bestämt: Nu räcker det! 😅 Efter fullt ös hela dagen längtade jag bara efter att få komma hem och sätta mig ner.

På vägen hem gick vi in på Coop och köpte färdiglagad mat. Jag valde wok med nudlar och kyckling. Efter en sådan dag fanns det inte mycket energi kvar till matlagning, och ibland är det väldigt skönt att göra det enkelt för sig.

Sedan blev det soffan och Svenska fall. Där satt vi och tog det lugnt, och det var precis vad som behövdes efter alla timmar på benen.

När jag tänker tillbaka på dagen känner jag framför allt glädje och stolthet. Det här är en av anledningarna till att föreningslivet är så viktigt för mig. Det handlar inte bara om möten, papper, planering, beachflaggor och flygblad. Det handlar om människor, gemenskap, samtal, ungdomar, kunskap och möjligheten att påverka.

Jag lägger ner mycket tid på föreningslivet, men när man får uppleva en sådan här dag känner man också varför man gör det. Att få möta människor, sprida kunskap om dyslexi, diskutera viktiga frågor och samtidigt ha roligt tillsammans – det ger mig väldigt mycket tillbaka.

Det är sådana dagar som påminner mig om varför jag fortsätter engagera mig. ❤️

Ett stort tack till alla som kom fram, pratade, lyssnade och diskuterade med oss. Och tack till alla som på olika sätt var med och gjorde Motorfestivalen till en så trevlig och minnesvärd dag.

Fullt ös, en rygg som till slut sa stopp – men framför allt en väldigt glad och stolt Gullan. 💙

Fredag – idag berättar jag något jag hållit för mig själv ❤️

.

God morgon fredag!

Idag var det riktigt segt att komma upp. Vissa morgnar känns täcket helt enkelt lite tyngre än andra, och idag var definitivt en sådan morgon. Men när man väl inser vilken dag det är känns det genast lite lättare – äntligen fredag!

Jag ser verkligen fram emot morgondagen, men först ska den här fredagen få ha sin gång. Arbetsdagen ska klaras av innan jag kan börja tänka på helg på riktigt.

Efter jobbet ska jag träffa en väninna och ta en fika. Det ska bli trevligt att få slå sig ner en stund, prata om allt möjligt och bara umgås innan jag åker vidare.

Sedan väntar ett par dagar hemifrån. Jag ska faktiskt inte särskilt långt bort, utan jag åker till min vän och stannar där några dagar. Weekendväskan är packad och det ska bli skönt att komma iväg lite.

Men idag tänkte jag också berätta något som jag faktiskt har hållit för mig själv i ungefär sex månader.

Jag har gjort en ganska stor förändring i mitt liv och kan nu berätta att jag har gått ner 16 kilo.

Det känns nästan lite märkligt att skriva det öppet här på bloggen. Jag har medvetet valt att hålla den här delen av mitt liv privat under tiden. Jag ville göra den här resan i min egen takt, utan att känna att jag behövde förklara eller redovisa varje steg på vägen.

För mig har det framför allt handlat om min hälsa.

Jag har typ 2-diabetes, och idag ligger mina värden på en bra nivå och jag behöver inte längre insulin. Det är något som jag är väldigt glad över och som betyder betydligt mer för mig än vad vågen visar.

Min hälsa går före allt annat.

Visst är 16 kilo en stor förändring och självklart är jag glad över det. Men den största vinsten för mig är att se vad förändringen har betytt för min hälsa och mitt välmående.

Sedan finns det förstås en lite roligare sida av det hela också.

Jag behöver byta ut en del av garderoben! 😂

När man har gått ner 16 kilo sitter inte kläderna riktigt som de gjorde tidigare. En del har blivit alldeles för stort, så nu får jag så småningom börja titta efter lite nytt.

Men kläder går att köpa nya.

Hälsan har jag bara en av, och den tänker jag vara rädd om. ❤️

Jag känner mig glad över hur långt jag har kommit, men jag ser det inte som att jag är färdig. Hälsa är något man behöver fortsätta ta hand om, och jag tänker fortsätta framåt i min egen takt.

Kanske är det också viktigt att säga att allt inte behöver berättas direkt. Bara för att jag skriver öppet om mycket i mitt liv betyder det inte att jag måste dela med mig av allt medan det pågår. Vissa saker behöver man få behålla för sig själv tills man känner sig redo.

Nu var jag redo att berätta det här.

Så den här fredagen känns faktiskt lite extra speciell.

Först väntar jobbet, sedan en trevlig fika med min väninna och därefter några dagar hos min vän. Och imorgon väntar dessutom något roligt som jag har sett fram emot.

Men just nu tar jag en sak i taget och börjar med fredagen.

Äntligen fredag – och idag känns det faktiskt extra gott att säga det.

Ha en riktigt fin fredag och en härlig start på helgen!

Torsdag – vardagen ska också hinnas med

God morgon torsdag!

Så var vi framme vid torsdag igen. Den här veckan har gått fort, samtidigt som det har varit mycket både på jobbet och sådant som har snurrat runt i huvudet.

De senaste dagarna har jag skrivit om lite tyngre frågor här på bloggen, bland annat myndighetsspråk, Pisa, läsförståelse och vikten av att också se samhället ur ett funktionsrättsperspektiv. Det är frågor som betyder mycket för mig och som jag tycker behöver få ta plats. Men idag lämnar jag de större frågorna åt sidan en stund och landar mitt i den vanliga vardagen.

Efter jobbet väntar nämligen en hel del praktiskt här hemma. Det ska tvättas och städas, och weekendväskan behöver packas inför helgen. Det är sådant som kanske inte låter särskilt spännande, men som ändå måste göras.

Jag tycker dessutom att det är skönt att få lite ordning hemma innan jag åker iväg. Det är betydligt trevligare att komma tillbaka när tvätten är undanplockad och hemmet någorlunda städat. Sedan återstår förstås det där med att packa och försöka komma ihåg allt som ska med. Det brukar alltid dyka upp en liten fundering när väskan väl är stängd: Vad har jag glömt nu? 😂

Till helgen väntar Motorfestivalen i Trollhättan, så det blir ännu en helg med aktiviteter, människor och många möten. Jag ser fram emot det, för jag tycker om att komma ut, träffa människor och engagera mig i sådant som betyder något för mig.

Samtidigt känner jag att det snart skulle vara skönt med en helg utan en full kalender. De senaste helgerna har det varit mycket på gång, och även roliga saker tar energi. Ibland behöver man få vakna på morgonen utan att behöva passa en tid eller fundera på vart man ska åka härnäst.

Men den lugna helgen får vänta lite till.

Först väntar en vanlig torsdag med jobb och sedan tvätt, städning och packning. Det är kanske just blandningen av allt det där som är livet – engagemang och upplevelser, men också tvättkorgen som står där hemma och väntar.

Så nu tar jag torsdagen som den kommer och gör en sak i taget. När kvällen är slut hoppas jag att hemmet är lite renare, tvättkorgen lite tommare och weekendväskan färdigpackad.

Sedan kan helgen få komma.

Ha en riktigt fin torsdag!

#

Onsdag – Pisa är mer än bara siffror

God morgon onsdag!

Det skrivs mycket i medierna om Pisa-undersökningen och svenska elevers kunskapsresultat. När resultaten går åt fel håll kommer rubrikerna snabbt och diskussionen om den svenska skolan tar fart.

Vi har sett svaga resultat tidigare. 2012 var ett år då Sveriges Pisa-resultat låg på en mycket låg nivå, och nu diskuteras återigen elevernas kunskaper och framför allt läsförståelsen.

Men jag tycker att vi behöver komma längre än till siffror, tabeller och placeringar.

Var finns funktionsrättsperspektivet?

När resultaten diskuteras saknar jag ibland funktionsrättsperspektivet.

Alla elever går i samma skola, men alla har inte samma förutsättningar. Det finns elever med dyslexi, dyskalkyli, språkstörning, NPF och andra funktionsnedsättningar. Därför måste vi också fråga oss hur tillgänglig undervisningen och själva kunskapsmätningen är.

En elev kan vara kunnig, nyfiken och ha kloka tankar men ändå ha svårt att visa allt detta genom långa texter eller ett sätt att mäta kunskap som inte tar hänsyn till olika behov.

Det är därför jag tycker att vi måste våga fråga:

Vilka elever finns bakom resultaten? Har de fått rätt stöd? Har de haft tillgång till de hjälpmedel och anpassningar de behöver? Och har de verkligen fått möjlighet att visa vad de kan?

Det är minst lika viktiga frågor som vilken placering Sverige får.

Ett stavfel säger ingenting om människans tankar

För oss som lever med läs- och skrivsvårigheter kan de där små ”skrivspökena” dyka upp när vi minst önskar det.

Men ett stavfel betyder inte att man saknar kunskap, erfarenhet eller åsikter.

Det tycker jag är viktigt att komma ihåg, både i skolan och senare i livet. Vi måste bli bättre på att skilja mellan förmågan att stava och förmågan att tänka, förstå och bidra.

Igår skrev jag om mina egna erfarenheter av myndighetspapper. Jag tänker inte upprepa det idag, men det visar hur viktigt det är att det vi lär oss i skolan också hänger ihop med möjligheten att vara delaktig i samhället som vuxen.

För mig handlar funktionsrätt inte om att sänka några krav.

Det handlar om att människor ska få rätt förutsättningar för att kunna nå kraven och visa sina verkliga kunskaper.

Så nästa gång vi läser en rubrik om Pisa kanske vi ska stanna upp en stund innan vi bara tittar på siffrorna.

Bakom statistiken finns elever – inte bara resultat.

Och deras olika förutsättningar måste också få vara en del av diskussionen.

Ha en riktigt fin onsdag!

Tisdag – när myndighetsspråket blir ett hinder

God morgon tisdag!

Det är fullt upp även idag. Jag har fått papper från en myndighet som jag behöver ta tag i, och bara det kan ta mycket energi.

Det handlar inte om att jag har gjort något fel. Det finns andra som är skyldiga mig saker, och nu behöver jag försöka förstå vad myndigheten vill att jag ska skicka in och komplettera med.

För många kanske ett myndighetsbrev bara är några sidor att läsa igenom. För oss som har läs- och skrivsvårigheter kan det däremot bli betydligt mer komplicerat. Långa meningar, svåra ord och formella formuleringar kan göra att man får läsa samma stycke flera gånger och ändå fundera över vad som egentligen menas.

Det är precis i sådana situationer som mina svårigheter blir extra tydliga. Jag vet vad mitt ärende handlar om, men när informationen presenteras på ett svårt sätt skapas ett hinder som egentligen inte skulle behöva finnas.

Så idag får jag helt enkelt ringa myndigheten och fråga vad de faktiskt behöver från mig. Jag vill vara säker på att jag har förstått brevet rätt innan jag skickar in någonting.

Det märkliga är att det faktiskt har tagit tre år innan jag fått svar i det här ärendet. Tre år är en väldigt lång tid att vänta, så nu hoppas jag att det äntligen går att komma vidare.

När läsförståelsen blir allt viktigare

Samtidigt läser jag om resultaten från Pisa, där 15-åringars kunskaper i bland annat läsning, matematik och naturvetenskap jämförs. Resultaten visar på stora utmaningar för svenska elever, inte minst när det gäller läsförståelse.

Det får mig att fundera.

Vi lever i ett samhälle där vi förväntas kunna läsa och förstå allt från myndighetsbrev och avtal till information från skolan, vården och andra delar av samhället. Om språket samtidigt blir så komplicerat att människor har svårt att förstå vad som faktiskt står, då har vi ett problem.

Det här handlar inte bara om personer med dyslexi. Tydligt och begripligt språk är viktigt för alla.

Vi behöver arbeta mer med läsning och läsförståelse redan i skolan, men myndigheter och andra verksamheter har också ett ansvar för hur de kommunicerar. Information ska inte behöva vara svår bara för att den är formell.

Jag vet själv hur mycket energi det kan ta när några sidor papper slutar med att man måste lyfta telefonen och ringa för att över huvud taget förstå vad som efterfrågas.

Och så till något betydligt enklare – dagens lunch 😋

Idag tänker jag faktiskt ”synda” lite.

Till lunch blir det kålpudding och potatis från en av matlådorna som jag gjorde i ordning tidigare. Och det ska bli riktigt gott!

Myndighetspapper och allvarliga funderingar får helt enkelt vänta en stund när det är dags för lunch. 😉

Nu tar vi oss an den här tisdagen, en sak i taget.

Ni får ha en riktigt fin tisdag!

Måndag – död eller levande när väckarklockan ringer 😴

God morgon!

Död eller levande? Det är nästan den första frågan man ställer sig när väckarklockan ringer och man inser att det är måndag igen. 😂 Helgen gick alldeles för fort och nu är vardagen tillbaka.

Framför mig väntar en hel arbetsvecka och nästa helg blir det återigen full fart, för då är det dags för Motorfestivalen. Efter det hoppas jag faktiskt på en lite lugnare helg. Jag tycker om när det händer saker, men ibland är det också skönt att inte ha kalendern fullbokad.

En helg jag längtar efter varje år ❤️

Skördefesten på Värmlandsnäs är en av de helger som jag verkligen ser fram emot. Under två dagar finns 15 olika stationer att besöka, och en stor del av upplevelsen är just att åka runt mellan dem, stanna där man känner för det och upptäcka vad som finns.

De här trakterna betyder mycket för mig. Jag har vistats här sedan jag var tre år gammal, och skördefesten har jag besökt till och från under ungefär 20 års tid. Därför finns det både gamla minnen och en stark känsla av igenkänning när jag kommer tillbaka.

Helgen bjöd på trevligt sällskap, härlig atmosfär och förstås en hel del gott att äta.

En av våra traditioner är att äta på skördefesten. I år blev det kålsoppa med nötkött och en god smörgås. Varmt och riktigt gott när hösten börjar kännas i luften.

På kvällen plockade vi fram det vi hade köpt hos Mor-Carin – ostkaka med hjortronsylt. Det blev ett mysigt och gott avslut efter en dag ute bland stationerna.

Det är egentligen de här ganska enkla stunderna jag uppskattar mest. Man behöver inte alltid göra något stort eller märkvärdigt. Att komma bort några dagar, träffa människor man tycker om och få njuta av en miljö som betyder mycket kan räcka långt.

Och så var det kommentarerna...

Mitt bland allt det trevliga dök det förstås upp några anonyma kommentarer igen.

Den här gången handlade frågorna om min plånbok, mina räkningar och om jag hade tagit ledigt från jobbet.

Jag blir faktiskt förvånad över hur intresserade vissa människor är av sådant som inte har någonting med blogginlägget att göra.

Min ekonomi sköter jag själv och mitt arbetsschema är min sak.

När jag väljer att dela med mig av en trevlig helg, en utflykt eller en god måltid betyder det inte att resten av mitt privatliv automatiskt blir allmän egendom.

Jag kommer fortsätta skriva om det jag tycker om och det som händer i min vardag. Den som vill följa med på den resan är varmt välkommen. Men någon ekonomisk redovisning eller rapport över mitt arbetsschema kommer det inte att bli. 😉

Nu lägger jag skördefesten bakom mig för den här gången och tar med mig de fina minnena från helgen.

Men först ska den här arbetsveckan klaras av – och sedan väntar Motorfestivalen nästa helg.

Därefter hoppas jag faktiskt på lite lugn och ro.

Men nu är det måndag och väckarklockan har redan sagt sitt.

Död eller levande – upp ska man tydligen ändå! 😂

Ha en riktigt fin måndag!