Tisdag – Min blogg handlar om samhället, inte om mig

Efter gårdagens blogg har jag funderat mycket på kommentarerna som kom in. Några höll med mig, andra hade en annan uppfattning. Det är helt okej. Jag tycker om när människor vågar diskutera och dela olika perspektiv.

Men det som gjorde mig ledsen var att flera kommentarer inte handlade om det jag skrev, utan om mig som person. Det skrevs om min ekonomi, att jag borde skaffa en god man, att jag lever över mina tillgångar och till och med kommentarer om min stegräknare.

Min blogg handlade inte om min egen ekonomi.

Bakgrunden till att jag skrev inlägget var ett samtal med en nära vän som har det ekonomiskt svårt. Det fick mig att fundera över hur samhället har förändrats. Jag vet också att det finns människor som inte alltid har råd att ställa mat på bordet varje dag. Det är en verklighet som många lever i, även här i Sverige.

Det var den frågan jag ville lyfta.

Jag vet att vi alla har ett ansvar för vår egen ekonomi. Men livet är inte alltid svart eller vitt. Sjukdom, arbetslöshet, skilsmässor, räntehöjningar och ökade levnadskostnader kan förändra en människas situation väldigt snabbt. Därför tycker jag att vi behöver kunna prata om de här frågorna utan att direkt döma den som har det svårt.

Jag vill också säga en sak till er som kommenterar.

Varför väljer ni att hoppa på mig personligen i stället för att diskutera det jag faktiskt skriver om? Vi behöver inte tycka lika, men vi kan visa varandra respekt. Personangrepp leder sällan till en bra diskussion.

Efter att ha pratat med en person som jag har förtroende för valde jag därför att ta bort de kommentarer som enbart handlade om att håna eller angripa mig. Det gjorde jag inte för att tysta någon, utan för att jag vill att min blogg ska vara en plats där vi diskuterar sakfrågor och bemöter varandra med respekt.

Jag kommer att fortsätta skriva om sådant som engagerar mig – om funktionsnedsättningar, vardagslivet och de samhällsfrågor som jag tycker är viktiga. Alla behöver inte hålla med mig, men jag hoppas att vi kan mötas med respekt även när vi tycker olika.

Bakom varje människa finns en berättelse. Vi känner inte alltid till den. Därför tror jag att lite mer medmänsklighet och lite mindre dömande skulle göra vårt samhälle bättre.

Ta hand om varandra.:

Måndag – Har samhället blivit svårare att leva i?

En ny vecka har börjat och jag är fortfarande kvar hos min vän. Måndagsmorgonen började lugnt med en god frukost tillsammans. Det är något speciellt med att få sitta ner i lugn och ro, dricka sitt kaffe och prata en stund innan dagen tar fart.

Efter frukosten bestämde vi oss för att åka en sväng till en loppis. Jag tycker om att strosa runt bland gamla saker. Man vet aldrig vad man kan hitta, och även om man inte köper något är det roligt att titta och inspireras. För mig handlar loppis inte bara om att göra fynd, utan också om upplevelsen och gemenskapen.

Under dagen fick vi också besök, så vi bjöd på kyckling, ris och currysås. Till efterrätt gjorde jag en rabarberpaj. Jag brukar göra den på mitt eget sätt. Först kokar jag rabarbern till en mjuk kräm innan jag lägger den i formen och toppar med smuldegen. Det gör att pajen blir extra saftig och får en härlig smak. Det är alltid roligt när det man lagat uppskattas.

Efter maten började jag fundera över hur samhället har förändrats. Jag tycker att det har blivit betydligt tuffare för många människor. Matpriser, hyror, el, försäkringar och andra vardagsutgifter har ökat mycket de senaste åren. För den som har en låg inkomst eller pension finns det ofta väldigt lite kvar när alla räkningar är betalda.

Jag tänker också på hur synen på utbildning har förändrats. I dag känns det ibland som att man förväntas ha en högskoleutbildning för att lyckas. När jag växte upp var det annorlunda. I vår familj var det viktigaste att ha ett arbete, göra rätt för sig och bidra efter sin förmåga. Alla hade inte möjlighet att läsa vidare, men man arbetade hårt och var stolt över det man gjorde.

Vi behöver komma ihåg att samhället behöver människor med många olika kunskaper och erfarenheter. Vi behöver undersköterskor, chaufförer, lokalvårdare, butiksanställda, pedagoger, hantverkare och många andra yrkesgrupper. Alla fyller en viktig funktion, och inget arbete är mindre värt än något annat.

Jag önskar att vi blev bättre på att se människan bakom utbildningen, yrket eller inkomsten. En människas värde avgörs inte av ett examensbevis eller storleken på lönen, utan av hur vi bemöter andra och vilket avtryck vi lämnar efter oss.

När jag ser tillbaka på dagen är det ändå gemenskapen jag tar med mig. En lugn frukost, en tur till loppisen, god mat och fina samtal påminner mig om att de bästa stunderna i livet sällan kostar särskilt mycket.

Jag hoppas att ni alla får en fin vecka. Ta hand om er själva och om människorna omkring er. Det är tillsammans vi skapar ett varmare samhälle.

Söndag – När omtanke betyder mer än pengar

Nu har den andra semesterveckan gått, och den har bjudit på både avkoppling och tid för eftertanke.

Söndagsmorgnar har något alldeles speciellt. Att få vakna i lugn och ro, duka fram en god frukost och dela den med någon man tycker om är en fin start på dagen. Det behöver inte vara märkvärdigt – en kopp kaffe, en smörgås och ett gott samtal räcker långt. Det är de små stunderna av närhet och gemenskap som ofta betyder allra mest.

Jag kom också på att jag glömde berätta om gårdagens middag. Till den grillade laxen gjorde jag en kall sås med majonnäs, gräddfil och örtkryddor. Den blev riktigt god och passade perfekt tillsammans med laxen och grönsakerna. Ibland är det de enkla smakerna som blir de allra bästa.

Fick veta pratade jag med en gammal vän. Samtalet fick mig att fundera över hur samhället har förändrats. Min vän berättade att en faktura hade gått vidare till inkasso. Personen ville dela upp betalningen men fick inte den möjligheten, och till slut hamnade ärendet hos Kronofogden.

Jag känner inte till alla detaljer i det här fallet, men berättelsen väckte en tanke hos mig. Har vårt samhälle blivit hårdare? Många människor hamnar någon gång i livet i en ekonomiskt svår situation på grund av sjukdom, arbetslöshet eller andra oväntade händelser. Ibland kan en avbetalningsplan vara det som gör att en människa kan ta sig vidare utan att problemen växer.

Självklart ska skulder betalas, men jag tror också att det behövs utrymme för dialog och förståelse när människor verkligen vill göra rätt för sig. Att mötas med respekt och försöka hitta lösningar kan vara en vinst för alla.

Samtal som dessa påminner mig om hur viktigt det är att vi inte bara ser siffror och skulder – utan människan bakom dem.

Jag önskar er alla en fin söndag. Ta hand om er själva, uppskatta de små stunderna och glöm inte att visa omtanke. Den kan betyda mer än vi anar.

#

Lördag – En tidig morgon och en dag att se fram emot

Lördagen började tidigare än jag hade tänkt mig. Redan vid femtiden på morgonen väcktes jag av ett högljutt jamande. Min katt tyckte att det var dags att gå upp, men själv var jag inte riktigt lika pigg. Hon ville ha uppmärksamhet och lite kel, men just då hade jag helst velat sova en stund till.

När jag ändå var vaken började jag packa upp väskan från veckan. Det känns alltid skönt att få ordning hemma innan man ger sig iväg igen. Små saker som att packa upp och göra i ordning ger ett lugn och en känsla av att börja om på nytt.

Sedan var det dags att åka till min vän. Jag tycker om de stunderna när man bara kan umgås utan några stora planer. Ett gott samtal, en kopp kaffe och ett skratt betyder ofta mer än man tror. Vänskap handlar inte om att göra något märkvärdigt – den finns i närvaron och i att ta sig tid för varandra.

När kvällen kom tände vi grillen och lagade en god middag tillsammans. Det blev grillad lax med broccoli, blomkål, morötter, ärtor och majs – en enkel, god och hälsosam måltid som passade perfekt en varm sommarkväll.

Det är något speciellt med att laga maten utomhus och bara njuta av lugnet. Samtalen blir ofta längre, stressen försvinner för en stund och man påminns om att livets bästa stunder sällan handlar om det dyraste eller mest märkvärdiga. De finns ofta i gemenskapen, i naturen och runt ett dukat bord.

Jag hoppas att ni alla får njuta av sommaren på ert eget sätt. Ta vara på de människor som betyder något och glöm inte att uppskatta de små stunderna – de blir ofta de finaste minnena.

Vad grillar ni helst på sommaren?

:

#

Fredag – Frågorna handlar inte om mig

Det är fredag och jag sitter med en kopp kaffe och funderar över veckan som har gått.

Jag har fått många reaktioner efter att jag skrev om ett offentligt beslut från Diskrimineringsombudsmannen. Det är helt naturligt att människor har olika åsikter. Det hör till ett öppet samhälle.

Men det som har fått mig att tänka är att flera kommentarer inte handlar om det jag skrev. I stället handlar de om mig.

Jag får frågor om mitt arbete, om jag gör tillräckligt i skolan, om jag tar upp frågorna på möten och till och med om min dyslexi. Någon undrar vem som läser åt mig. En annan skriver att jag borde göra ett bättre jobb.

Jag ställer mig frågan: Varför blir det så?

Jag skrev inte om mig själv. Jag skrev en reflektion om ett offentligt beslut som rör en elevs rättigheter. Min tanke var att lyfta en viktig fråga om hur vi kan skapa en mer likvärdig och tillgänglig skola. Ändå blev fokus plötsligt på mig som person.

Jag har inget emot frågor. Tvärtom. Jag svarar gärna när någon vill diskutera sakfrågan. Men jag tycker att vi behöver bli bättre på att skilja mellan personen och budskapet.

Ja, jag arbetar i skolan. Ja, jag deltar i möten där de här frågorna tas upp. Ja, jag engagerar mig genom Dyslexiförbundet och andra sammanhang. Och ja, jag kommer att fortsätta skriva när jag tycker att något är viktigt.

Jag gör inte anspråk på att ha alla svar. Men jag tror att förändring börjar med att vi vågar prata om det som inte fungerar.

Min dyslexi har lärt mig hur viktigt det är att bli lyssnad på. Mina erfarenheter har lärt mig att rätt stöd kan förändra ett liv. Därför tänker jag fortsätta använda min röst – även när den ifrågasätts.

Jag hoppas att vi kan skapa ett samtalsklimat där vi diskuterar innehållet i det som skrivs, i stället för att angripa den som skriver.

För i slutändan handlar det inte om mig.

Det handlar om alla de barn och elever som har rätt att bli sedda, lyssnade på och få det stöd de behöver för att lyckas i skolan.

Önskar er alla en fin fredag och en trevlig helg. Ta hand om varandra – och kom ihåg att respekt är grunden för ett bra samtal.

Torsdag – En dag för vänskap, eftertanke och respekt

I morse började jag dagen lugnt med en skål fil och flingor. Efter frukosten duschade jag, gjorde mig i ordning och slängde soporna innan det var dags att ge sig av.

Min väninna kom och hämtade mig, och tillsammans åkte vi till en grannkommun. Vi hade inga stora planer – vi ville bara komma iväg en stund, fika, prata och njuta av semestern.

När vi fikade reagerade jag på prisskillnaden. Samma typ av fika kostade under femtiolappen, nästan hälften av vad man ibland får betala på andra ställen. Det blev en påminnelse om att det inte alltid är det dyraste som är det bästa.

Efteråt gick vi runt i några butiker. Jag hittade ett par shorts för 50 kronor, en jumper och en kjol. Det handlar egentligen inte om hur mycket man köper, utan om glädjen i att hitta något man verkligen tycker om.

På vägen hem tänkte jag också på de kommentarer jag fått efter min senaste blogg. Jag skrev en reflektion om ett offentligt beslut från Diskrimineringsombudsmannen som handlade om en elevs rättigheter. Det var mina tankar om vikten av en likvärdig skola och om att vi behöver lära oss när samhället brister.

Det gjorde mig lite ledsen att några valde att ifrågasätta mig som person i stället för att diskutera det som blogginlägget faktiskt handlade om. Jag tycker att vi behöver kunna föra ett respektfullt samtal om viktiga samhällsfrågor utan att rikta personliga påhopp mot den som lyfter dem.

Jag kommer att fortsätta skriva om frågor som berör mig. Jag gör det därför att jag själv vet hur det är att ha det svårt i skolan och därför att jag tror att öppenhet och dialog kan leda till förändring. Vi behöver inte alltid tycka lika, men vi kan visa varandra respekt.

När jag kom hem kände jag framför allt tacksamhet. Tacksamhet över en fin dag tillsammans med en god vän, över alla människor som stöttar mig och över att få fortsätta engagera mig i det jag tror på.

Livet handlar inte bara om stora händelser. Ofta är det de små stunderna – ett gott samtal, ett skratt, en kopp kaffe och vänskap – som ger oss kraft att fortsätta.

Önskar er alla en fin torsdag. Ta hand om varandra och kom ihåg att respekt alltid är en bra utgångspunkt, även när vi tycker olika.

När rättigheter blir verklighet – en reflektion efter ett viktigt beslut

I dag sitter jag med tidningen framför mig och läser om att Trollhättans stad ska betala 220 000 kronor i ersättning efter ett ärende som rör diskriminering av en elev. Jag måste erkänna att jag blir både berörd och eftertänksam.

Efter många års engagemang för elevers rättigheter trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle få uppleva ett så tydligt avgörande. För mig handlar den här nyheten inte om ersättningsbeloppet. Den handlar om att alla elever har rätt till en likvärdig utbildning och att de rättigheterna också måste fungera i praktiken.

För några år sedan blev flera funktionsrättsföreningar, däribland vår lokalförening i Dyslexiförbundet, inbjudna till Antidiskrimineringsbyråns kontor i Trollhättan. Där träffade vi Nora Emanuelsson och diskuterade det aktuella ärendet. Det som gjorde starkast intryck på mig var att vi, trots att vi representerade olika föreningar och olika funktionsnedsättningar, beskrev samma verklighet.

Vi berättade om elever som inte alltid fick de anpassningar eller det stöd de hade rätt till. Våra erfarenheter såg olika ut, men budskapet var detsamma: rätten till en likvärdig utbildning fungerar inte alltid fullt ut i praktiken.

Som dyslexikonsulent har jag under många år mött elever, vuxna och familjer som vet hur avgörande rätt stöd och rätt bemötande är. När skolan arbetar inkluderande skapas möjligheter. När stödet uteblir kan konsekvenserna bli stora – både för lärandet, självkänslan och framtidstron.

Därför ser jag inte detta som en fråga om att någon har vunnit och någon annan har förlorat. Jag ser det som en möjlighet att utvecklas. När en kommun får kritik eller fälls i ett diskrimineringsärende behöver vi ställa frågan: Vad kan vi göra bättre? Hur säkerställer vi att nästa elev får rätt stöd från början?

Jag hoppas att Trollhättans stad tar till sig det som har hänt och använder erfarenheterna för att stärka sitt arbete. Samtidigt hoppas jag att alla kommuner och skolhuvudmän ser över sina rutiner. Ingen elev ska behöva kämpa i flera år för att få sina rättigheter tillgodosedda.

Lagar och rättigheter finns för att skydda människor. De ska inte bara finnas i lagboken – de ska märkas i klassrummet, varje dag.

Jag kommer att fortsätta arbeta för ett mer tillgängligt och inkluderande samhälle. För mig är detta inte slutet på en berättelse. Det är en påminnelse om att förändring är möjlig när människor vågar stå upp för sina rättigheter och när samhället är berett att lyssna.

Källa: TTELA:s artikel om att Trollhättans stad betalar 220 000 kronor i ersättning efter ett diskrimineringsärende. Läs artikeln här: TTELA – Trollhättans stad betalar 220 000 kronor efter sex års diskriminering av elev

Onsdag – Vart är vi på väg?

God morgon!

En ny dag har börjat. Varje ny dag ger nya möjligheter, och det försöker jag bära med mig. Men den senaste tiden har jag funderat mycket över hur vårt samhälle har förändrats.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt det har blivit att skriva elaka ord bakom ett tangentbord. Många verkar glömma att det finns en människa med känslor på andra sidan skärmen. Ord kan såra betydligt mer än vi ibland förstår.

Jag saknar den omtanke och respekt som jag upplever att det fanns mer av förr. I dag verkar hårda ord få större utrymme än vänliga. Ibland känns det som om moralen har försvunnit och att vissa skriver vad som helst, utan att tänka på vilka konsekvenser det kan få.

Jag tycker också att den svenska avundsjukan fortfarande finns kvar. När någon vågar vara öppen, visa styrka, berätta om sina känslor eller dela med sig av sina erfarenheter, är det ibland lättare att kritisera än att uppmuntra. Det tycker jag är sorgligt.

För mig har skrivandet blivit ett sätt att uttrycka mina tankar, min glädje, min frustration och mina erfarenheter. Jag sitter hemma i lugn och ro och skriver om det jag upplever och det jag tycker är viktigt. Om mina texter får någon att stanna upp och tänka efter, då har de fyllt ett syfte.

Vi behöver inte alltid hålla med varandra. Olika åsikter är en naturlig del av ett demokratiskt samhälle. Men vi kan alltid välja att bemöta varandra med respekt. Ett vänligt ord kostar ingenting, men kan betyda väldigt mycket för den som tar emot det.

Jag tror fortfarande på människan. Jag tror att de flesta vill väl, men ibland glömmer vi hur mycket våra ord betyder. En kommentar kan såra någon under lång tid, men ett vänligt ord kan också ge någon kraft att orka vidare. Om vi alla tänker efter en extra gång innan vi skriver kan vi tillsammans skapa ett samhälle där respekt, omtanke och medmänsklighet får ta större plats än hat och hårda ord.

Jag vet en sak – jag kommer alltid att fortsätta skriva när jag känner att jag har något viktigt att säga. Mina ord kommer från mitt hjärta och från mina egna erfarenheter.

Till er som väljer att kommentera vill jag be om en sak: Visa respekt. Vi behöver inte tycka lika, men vi kan behandla varandra med vänlighet och omtanke. Tänk efter en extra gång innan ni skriver. Tillsammans kan vi skapa ett bättre samtalsklimat och ett vänligare samhälle.

Ta hand om varandra. Det börjar med hur vi väljer att bemöta varandra.