Min utbildning

 Det är många som frågar om min utbildning. Jag gick utbildningen till pedagogassistent och dyslexikonsulent på folkhögskolan i Ludvika under 2000-talet. För mig var det lättare att studera på folkhögskola än i den vanliga skolan, eftersom miljön var mer anpassad och personlig.

Utbildningen kostade cirka 50 000 kronor, vilket var en stor investering, men den betydde mycket för min framtid och min möjlighet att arbeta med människor som behöver stöd i sitt lärande.

Varje år deltog en mindre grupp studerande, ungefär 20–30 personer per omgång. Det gjorde att undervisningen kunde anpassas efter varje individ och att vi fick nära kontakt med lärare och handledare.

Gruppernas storlek gjorde det möjligt att arbeta praktiskt och fördjupa kunskaperna inom pedagogik, läs- och skrivsvårigheter samt stöd till elever med dyslexi. Vi lärde oss hur man bemöter människor, hur man ger individuellt stöd och hur man skapar en trygg lärmiljö.

Många av dem som gick utbildningen fortsatte vidare till arbete inom skola, vuxenutbildning och andra verksamheter där behovet av pedagogassistenter och dyslexikonsulenter var stort. För mig blev utbildningen ett viktigt steg i livet och en grund för att kunna hjälpa andra att utvecklas och lyckas i sina studier.

Tiden på folkhögskolan var rolig och gemenskapen var mycket fin. Den fick mig att våga försöka och tro mer på mig själv. Jag har fortfarande god kontakt med flera från min utbildning, och vi minns tiden på skolan med värme.

Det bästa var också att jag fick en större förståelse för mig själv och mina läs- och skrivsvårigheter. Jag lärde mig hur jag fungerar i lärandet och vilka strategier som hjälper mig. Det gav mig både trygghet och självförtroende, och gjorde att jag kunde gå vidare med nya mål i livet.

När jag får frågor om utbildningen brukar jag hänvisa till folkhögskolan, eftersom det är de som ansvarar för kursens innehåll och information.

Struktur, ansvar och respekt – tankar inför en ny vecka

God morgon och välkommen till en ny vecka.

Jag har etablerat en morgonrutin som fungerar väl och som präglas av struktur, eftertanke och långsiktighet. Den bidrar till ökat fokus, bättre arbetsro och en mer hållbar start på dagen. Att förbereda mig i god tid, exempelvis genom att ha en färdig matlåda, skapar dessutom en känsla av ordning och riktning inför det som väntar.

Samtidigt reflekterar jag ibland över meningsfullheten i att fortsätta skriva här. Tonen i vissa kommentarer blir tyvärr ofta hård och nedlåtande, vilket påverkar viljan att dela tankar och erfarenheter. Jag efterlyser därför en mer konstruktiv samtalsmiljö där tonläget dämpas och där större hänsyn tas till varandra.

Den kvarliggande snön är också en påminnelse om vikten av ansvar i vardagen – att ta bort den i tid eller säkerställa att den skottas ordentligt. Små praktiska åtgärder har ofta större betydelse än man först inser, både för den egna tillvaron och för omgivningen.

Jag vill även lyfta en mer allvarlig aspekt. Det är lätt att uttrycka sig snabbt bakom ett tangentbord, men det är viktigt att minnas att det alltid finns en mottagare på andra sidan. Ord påverkar, och sättet vi formulerar oss på bidrar till vilken samtalskultur som växer fram.

Av den anledningen väljer jag ibland att stänga kommentarsfältet. Det görs inte för att undvika dialog, utan för att värna en respektfull och konstruktiv samtalsmiljö. Diskussion är fortsatt välkommen, men den behöver vara saklig, genomtänkt och präglad av ömsesidig respekt – oavsett om ämnet rör ekonomi eller andra frågor jag skriver om.

MotivationIVardagen

Söndag och tankar inför veckan

Nu är helgen snart över, och jag känner både lugn och lite vemod på samma gång. Det har varit så mysigt att träffa min vän – sådana stunder betyder verkligen mycket. Vi avslutade helgen med en lugn frukost tillsammans på söndagen, pratade om livet och veckan som kommer.

Snart packar jag ihop mina saker och åker hem igen, hem till min katt och vardagen. Det är alltid skönt att komma hem, även om helgerna gärna hade fått vara lite längre ibland.

Det är bara en vecka kvar tills jag är ledig en hel vecka. Det ser jag verkligen fram emot. Då ska jag ta tag i allt som har blivit liggande – sådant där man vet att man behöver göra men som inte alltid hinns med i vardagen. Små måsten, men också sådant som ger ro när det väl är gjort.

Inför veckan behöver jag fixa fem matlådor. Det är så skönt att ha maten klar, det sparar både tid och energi. Jag försöker verkligen planera bättre nu för att få mer balans i dagarna.

I slutet av veckan väntar också ett viktigt uppdrag i funktionsrättsrådet. Där samlas alla råd i kommunen och får samma information. Det känns meningsfullt att vara en del av det arbetet, att få bidra och vara med i samtalen om viktiga frågor. Jag vet också att kommunen gick med plus under 2025, och det väcker tankar om hur resurser kan användas på bästa sätt framöver.

Nu tar jag med mig känslan från helgen in i den nya veckan – lugnet, tacksamheten och viljan att göra det bästa av dagarna som kommer.

Det enkla som håller oss samman

 Det är alltid något särskilt med att vakna bredvid någon man tycker om. Lördagsmorgnar bär på ett eget lugn, som om tiden rör sig lite långsammare och världen utanför får vänta. Vi ligger kvar en stund längre, pratar, skrattar och låter närheten få ta plats. I de ögonblicken känns vänskapen och samhörigheten viktigare än allt annat.

Radhuset är varmt och tryggt, som en liten bubbla där vardagens krav inte riktigt når in. Vi gör frukost tillsammans och sitter länge vid bordet, låter samtalen ta tid och tystnaden vara lika självklar. Inga måsten, ingen stress – bara känslan av att få dela stunden med någon som betyder något.

Jag skriver det här lika mycket till mig själv som på min öppna blogg.
Det är en dag då jag medvetet väljer bort bruset. Sociala medier och annan media får vila. Jag upplever ofta att det är där mycket av oro, tolkningar och onödiga spänningar skapas – i flöden där ord saknar tonfall och där människor lätt missförstår varandra. I stället vill jag rikta uppmärksamheten mot det som är på riktigt: samtal som berör, tystnad som känns naturlig, doften av kaffe och tryggheten i att höra ihop.

Samtidigt märker jag hur tankar ibland väcks just av det jag ser och läser. En känsla av att någon kanske bär på irritation eller agg mot mig. Kanske är det bara en bild som skapats genom sociala medier, där allt förstoras och nyanser försvinner. Om något skaver vill jag därför hellre mötas i verkligheten och prata öppet. Jag vill ha relationer som bygger på respekt, ärlighet och omtanke – där vi vågar möta varandra i det som är svårt, i stället för att låta media och missförstånd skapa avstånd.

Ett särboförhållande passar oss bättre än jag kanske först förstod. Vi får behålla våra egna liv, våra rutiner och vårt utrymme, samtidigt som vi aktivt väljer varandra. Det skapar en frihet som gör att vänskapen kan stå i centrum – utan krav, utan att kvävas av vardagens måsten. När vi ses är det för att vi vill, inte för att vi måste. Samtalen blir mer närvarande, tiden mer värdefull och omtanken tydligare. För oss handlar det inte om avstånd, utan om balans – att få vara två självständiga personer som ändå hör ihop.

Lördagar handlar om att andas, landa och påminna sig om vad som faktiskt betyder något. Vänskap, omtanke och de små ögonblicken som inte syns på någon skärm men som stannar kvar länge i hjärtat. Det är där, i det enkla och äkta, som livet känns som mest levande. Vi lagar mat tillsammans, äter i lugn och ro och låter samtalen fortsätta utan att behöva skynda vidare.

Samtidigt rullar livet vidare. Vi arbetar med föreningen och tar tag i det som behöver göras. Jag står ofta för det praktiska och mer krävande arbetet, och det känns tryggt att ha bra sekreterare omkring mig som stöttar och hjälper till att hålla allt på plats. Tillsammans ser vi till att arbetet går framåt – steg för steg.

Att stå kvar i sig själv

 God morgon, fredag.

Nu vill jag säga detta tydligt och utan fler missförstånd. Den här texten är riktad till er som väljer att kommentera anonymt. Stanna upp och läs igenom orden en gång till. Känn efter om ni känner igen er i hur ni själva uttrycker er och hur ni bemöter andra människor i ett offentligt rum.

Jag vet hur mycket energi det tar att läsa ord som sårar. Att gång på gång mötas av andras påståenden om vem man är, utan att själv få definiera det. Jag har ofta blivit kallad självcentrerad, bekväm och någon som inte ställer upp som förr. Men min verklighet ser annorlunda ut.

Jag har lärt mig mina gränser. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp, min ork och mitt hjärta. Det som utifrån kan uppfattas som bekvämlighet handlar i själva verket om att jag inte längre kör över mig själv. Det som kallas egoism är i grunden ett ansvarstagande för mitt eget mående.

Jag vänder inte bort från människor – jag vänder mig mot mig själv. Det är en nödvändig riktning för att kunna fortsätta vara hel och närvarande, både för mig själv och för andra.

Anonyma kommentarer säger ofta mer om den som skriver dem än om den som tar emot dem. Det är enkelt att formulera hårda ord bakom en skärm, svårare att stå öppet för sina åsikter och ta ansvar för hur de påverkar andra. I många fall bottnar sådana ord i frustration, missförstånd eller något hos avsändaren snarare än hos mottagaren.

Ord kan såra, även när de skrivs snabbt och utan eftertanke. Därför väljer jag att inte låta andras tolkningar definiera mitt värde. Jag vet vem jag är och vad jag arbetar med inom mig själv varje dag.

Så kalla mig vad ni vill. Lat. Bekväm. Egoistisk. Orden säger lika mycket om er bild som om mig som person.

Jag ber inte längre om ursäkt för att jag lyssnar på mig själv. Jag överger inte längre mitt eget mående för att passa andras förväntningar.

Här sätter jag punkt. Kommentarsfältet stängs. Anonyma ord utan ansvar får inte längre ta min energi. Den som vill säga något är välkommen att göra det öppet, respektfullt och med ansvar för sina egna ord.

Idag väljer jag mig själv – inte istället för andra, utan för att jag också är värd omtanke. Och det är inget jag tänker skämmas för längre.

Om du står för det du skriver borde du också våga sätta ditt namn bakom orden.

– jag gick utanför min comfort zone på GöteborgsOperan!

---

Godmorgon på er! ☀️

Igår gjorde jag något som jag aldrig trodde att jag skulle våga… jag gick utanför min comfort zone och såg en helt fantastisk musikal på GöteborgsOperan 2025: Miss Saigon 🎭✨

Jag ska vara helt ärlig: jag är inte så stark i engelska, och jag kan ibland ha svårt att läsa snabbt. Därför tänkte jag först:

”Hur ska det här ens gå? Kommer jag förstå något?”

Men vet ni vad? Det gick faktiskt jättebra!

Det fanns både engelsk och svensk text, och man kunde läsa på en monitor. Det hjälpte mig otroligt mycket och gjorde att jag kunde följa med i allt som hände och förstå berättelsen på ett helt annat sätt. Jag blev verkligen positivt överraskad.

Miss Saigon är en stark och berörande historia som utspelar sig under Vietnamkriget. Den handlar om en ung kvinna som heter Kim, som bor i Vietnam, och vars liv förändras totalt när kriget och kaoset tar över.

Kim träffar en amerikansk soldat som heter Chris, och de blir snabbt kära. Det känns som att de verkligen vill ha en framtid tillsammans, men allt kompliceras av den farliga och osäkra tiden de lever i – mitt i krig, rädsla och ständig oro.

När kriget förvärras måste Chris lämna landet, medan Kim blir kvar. Hon kämpar för att överleva och för att skydda det som betyder mest för henne. Det är en känslosam berättelse om kärlek, hopp och om hur krig kan förändra människors liv på ett brutalt och orättvist sätt.

Och alltså… en av de häftigaste scenerna under hela föreställningen var när helikoptern kom in! 🚁
Det var så otroligt verkligt att man fick gåshud. Det kändes som att man själv var mitt i det som hände på scenen. Den scenen kommer jag aldrig glömma.

Efter föreställningen kände jag mig både rörd och stolt.
Inte för att allt var perfekt – utan för att jag vågade göra något nytt.

Och det jag tar med mig från igår är detta:

Man behöver inte kunna allt för att få vara med.
Man behöver bara våga ta första steget. 💛

Ha en fin dag! 🌸✨

---

Om inomhusmiljö, återhämtning och ansvar i kommentarsfältet

Morgonen inleddes under mindre gynnsamma omständigheter. Efter ett sent arbetspass under natten väcktes jag av att hunden skällde, vilket bidrog till en påtaglig trötthet och en känsla av att dagen startade innan kroppen riktigt hunnit återhämta sig.

Samma morgon fick jag även besök av en hantverkare som skulle kontrollera ventilationen i lägenheten. Bakgrunden till detta är återkommande problem med att brandlarmet aktiveras i samband med matlagning, vilket inte bara orsakar stress för mig utan även stör grannarna. Vid mätningen konstaterades att lufttrycket låg på 85, medan rekommenderad nivå är 100. Detta indikerar att ventilationssystemet inte fungerar optimalt.

En otillräcklig ventilation innebär att matos, ånga och rök inte förs bort i tillräcklig utsträckning, vilket gör att partiklar stannar kvar i köksmiljön under längre tid. Det ökar i sin tur sannolikheten för att brandlarmet reagerar, även vid normal matlagning. Problemet är således inte subjektivt upplevt, utan har en teknisk förklaring.

Det finns flera tänkbara orsaker till att luftflödet endast når cirka 85 % av den förväntade nivån. Bland de vanligaste återfinns smutsiga eller igensatta ventiler, förorenade filter och ventilationskanaler, otillräcklig drift i fastighetens fläktsystem, felaktig injustering av spjäll och ventiler samt förändringar i undertrycket, exempelvis om ventiler blockerats i någon del av fastigheten. Sammantaget pekar detta på ett systemfel som kräver åtgärd, snarare än ett enskilt tillfälligt problem.

Parallellt med detta vill jag också lyfta en annan aspekt – den återkommande tonen i vissa kommentarer jag möter. Fotograferingen vid operan ägde rum efter föreställningen och skedde i enlighet med de ramar som fanns. Trots detta fortsätter ifrågasättanden och antaganden, ofta formulerade som om skribenterna har full insyn i min vardag och mina arbetsvillkor.

I nuläget befinner jag mig på arbetet och kommer att arbeta ytterligare några timmar innan jag återvänder hem för att ta hand om hushållet och katten samt påbörja förberedelser inför en kommande resa. Det återstår endast en vecka av arbete innan en period av ledighet, vilket jag ser fram emot – inte minst för möjligheten att återhämta mig och ägna tid åt hemmet.

Samtidigt vill jag framföra en tydlig uppmaning: tonen i kommentarsfältet behöver förändras. Upprepade, kritiska och ibland personligt riktade inlägg riskerar att skapa en miljö som är svår att hantera. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning kommer jag att överväga att stänga kommentarsfältet helt.

Det är viktigt att komma ihåg att det finns en människa bakom varje publicering – någon som läser, reagerar och påverkas av det som skrivs. Antaganden om min person, min arbetssituation eller mina rutiner saknar ofta grund och bidrar inte till en konstruktiv dialog.

Respekt, eftertanke och ansvar i kommunikationen borde vara självklara utgångspunkter i det offentliga samtalet, oavsett plattform. När dessa saknas blir resultatet inte bara sårande, utan också ett uttryck för en alltmer egenfokuserad och ansvarsförskjutande kommunikationskultur.

Här behöver en gräns dras. Nu räcker det.

Måndag igen – och respekt kostar inget

 

Jag drömde att det var söndag, en sån där dag som känns lite mjukare och snällare, där man får gå ner i tempo och bara vara utan att behöva prestera eller bevisa något. I drömmen var allt stilla och lugnt, som om tiden gav mig en extra chans att vila och samla kraft. Men jag tvärvaknade och insåg direkt hur fel jag hade. Det var måndag. En ny vecka. Nya tider att passa, nya saker att ta tag i och ett ansvar som redan låg och väntade innan jag ens hunnit landa i verkligheten.

Det är nästan provocerande hur snabbt allt kan skifta. Ena stunden känns det som att man har tid kvar, nästa stund står man där igen med vardagen rakt framför sig. Jag låg kvar en kort stund och försökte dra ut på ögonblicket, som om jag kunde lura tiden genom att blunda lite längre, men måndagen väntar inte. Den kommer oavsett om man känner sig redo eller inte. Så jag gör som jag alltid gör, tar ett andetag, kliver upp och går in i dagen.

Det blir en vanlig dag med beredskap som vanligt, larmaren på och fokus på det som måste göras. Jag vet att det kan hända saker snabbt, och det är en speciell känsla att leva med den beredskapen, men samtidigt finns det något tryggt i att veta att jag tar ansvar och gör det jag ska. Mitt i allt det där kan små saker göra stor skillnad, som att lunchlådan står i kylen och är klar. Det kanske låter som en liten grej, men på en måndag kan just det göra hela dagen lite enklare och mer stabil.

Samtidigt finns det tankar som alltid ligger någonstans i bakgrunden. Jag vet att jag har dyslexi, och jag vet att det är ärftligt. Det är inget jag kan pausa eller stänga av, utan något som följt med mig genom livet och påverkat hur jag tar in saker, hur jag läser, hur jag skriver och hur jag tänker. Därför blir det extra tydligt hur mycket språket spelar roll, särskilt när folk medvetet skriver rörigt eller “sönderförstör” ord för att göra det svårare att läsa. Om någon till exempel förstör ett vanligt ord och gör det otydligt, kan det bromsa hela förståelsen, inte för att man inte kan, utan för att texten blir onödigt svårläst. Det är viktigt att förstå att läs- och skrivsvårigheter inte handlar om intelligens, utan om hur hjärnan bearbetar språk.

Jag vill också vara tydlig med en sak: jag är inte felbehandlad. Däremot tänker jag ofta på hur många andra som blivit fel bemötta i vården, människor som sökt hjälp men inte blivit tagna på allvar, som fått fel diagnoser, fel behandlingar eller ingen hjälp alls. Det gör ont att tänka på, eftersom det inte bara lämnar spår i kroppen utan också i självkänslan och i livet. Det finns forskning som visar att neuropsykiatriska och utvecklingsrelaterade svårigheter ofta överlappar och sällan kommer ensamma. I en artikel i Läkartidningen från 23 september 2014, skriven av Christopher Gillberg, beskrivs begreppet ESSENCE som ett samlingsnamn för tidiga svårigheter som kan handla om ADHD, autism, språkstörning, motoriska svårigheter och inlärningssvårigheter som dyslexi. Det blir en påminnelse om hur viktigt det är att både vården och skolan ser helheten och inte bara små delar var för sig, för när man blir missförstådd för länge eller inte får rätt stöd i tid kan livet bli onödigt tungt.

Och en sak vill jag säga helt klart: ni är inte läkare, och ni har ingen rätt att döma mig. Ni vet inte hela min historia, ni vet inte vad jag gått igenom och ni vet inte vad som faktiskt stämmer bakom orden jag skriver. Att försöka sätta etiketter på mig eller göra narr av hur jag skriver säger mer om er än om mig. Jag delar det jag vill dela, på mitt sätt. Jag gör det jag kan, varje vecka och varje dag, och ibland är det faktiskt mer än nog av er.

Respekt kostar inget.