När helgen går mot sitt slut – och hjärtat är fullt av tankar
Nu är det sista dagen på påskhelgen, och det är alltid något speciellt med just den här dagen. Det infinner sig ett lugn, men också ett litet vemod. Väskor ska packas, man börjar tänka på hemresan och på allt som väntar när man kommer hem igen. För mig har det varit en fin helg. Jag har fått vara nära människor som betyder mycket, haft trevliga stunder och känt den där värmen som man ibland behöver lite extra av. Sådant bär man med sig och sparar i hjärtat. Nu väntar hemfärd, packning och att landa hemma igen. Det ska faktiskt bli skönt att vara ledig några dagar, även om det också finns mycket som behöver tas tag i. Men mitt i allt det fina finns det också tankar som har följt mig länge, tankar som inte bara försvinner för att det är helg eller för att solen skiner.
Jag har tänkt mycket på hur människor skriver till och om varandra idag, hur tonen har förändrats och hur lätt det verkar vara att skriva saker bakom en skärm som man kanske aldrig hade sagt om man stod framför en annan människa. Och det gör mig ledsen, inte bara för min egen skull utan också när jag tänker på hur det ser ut idag, särskilt för unga människor, hur lätt någon kan bli förlöjligad, uthängd eller nedtryckt av ord som skickas iväg på bara några sekunder. Det tar så lite tid att skriva något, men det kan stanna kvar länge hos den som får ta emot det. Därför tror jag att vi alla behöver stanna upp lite oftare och tänka ett varv till innan vi skriver, kommenterar eller delar vidare något, om det är sant, om det är snällt och om det är nödvändigt, för ord på nätet väger också tungt.
Under en längre tid har jag själv blivit utsatt för påhopp, ifrågasättanden och påståenden om mig, inte bara en gång utan vid flera tillfällen och i olika former. När det händer om och om igen påverkar det mer än man kanske vill erkänna, det påverkar orken, tryggheten och känslan av att bara få vara i fred. Det som har gjort extra ont är att människor har uttalat sig om sådant som är personligt, det har skrivits om min dyslexi och om mina svårigheter, och det har kommit kommentarer där människor försöker analysera mig och dra slutsatser om vem jag är. Det är inte omtanke, det är brist på respekt.
Det är också viktigt att säga att man inte kan uttala sig om sådant man egentligen inte vet något om. Att ha sett något i några sekunder på en annan plattform, eller blandat ihop saker från olika håll, ger inte hela bilden av en människa eller en situation. Det har också hänt att människor sett något kort och sedan kommit in här för att skriva saker om mig som inte stämmer. Att tro att man känner hela sanningen utifrån några sekunder av en film är både fel och orättvist. Man vet inte vad som hänt före, efter eller bakom det som syns, ändå väljer vissa att döma, förlöjliga och skriva sådant som sårar. Det har också skrivits kommentarer om mig som är både grova, osmakliga och helt orimliga, där det har förekommit anklagelser och påståenden som är djupt kränkande och som försöker koppla mig till sådant som jag varken står för eller vill förknippas med. Att skriva sådana saker om en annan människa är inte bara respektlöst, utan också ett tydligt exempel på hur långt vissa är beredda att gå för att såra, smutskasta och förminska någon. När människor skriver på det sättet handlar det inte längre om åsikter eller kommentarer, då handlar det om kränkningar. Det är inte rättvist och det är inte respektfullt.
Att jag har dyslexi är min ensak, och om jag väljer att berätta om det, dela med mig av mina erfarenheter eller visa vilka hjälpmedel jag använder, så gör jag det på mina villkor. Det ska aldrig användas emot mig. Mobbning och kränkningar är aldrig småsaker, och även om vissa säger att man bara ska inte bry sig så är det inte så enkelt. När något händer om och om igen sätter det spår, det syns kanske inte alltid på utsidan men det känns på insidan. Ingen människa ska behöva bli utsatt för sådant, varken i verkliga livet eller bakom en skärm.
Till slut kommer man till en punkt där man känner att nu räcker det. Det här måste få ett slut. Jag accepterar inte fler kränkningar, fler påhopp eller fler försök att trycka ner mig. Jag har valt att agera och markera att det här har gått för långt, och det handlar inte om konflikt utan om att få ett slut på det. Jag har också valt att visa detta för en myndighet genom min blogg, och nu återstår det att se vad de säger om de 2246 kommentarer som finns.
Jag vill bara få leva mitt liv i lugn och ro, med respekt och utan att behöva försvara sådant som aldrig borde ha blivit ett samtalsämne från början. Nu ska jag åka hem, landa i vardagen och samla kraft inför det som väntar. Och till er som visar omtanke, respekt och värme – tack. Det betyder mer än ni kanske tror, och det glömmer man aldrig.
💛 HOPPAS NI HAFT FIN PÅSK!
