Onsdag – lite mer vänlighet kostar ingenting ❤️

God morgon onsdag! 🌸

Jag förstår faktiskt inte varför det ska vara så svårt att vara lite mer positiv och vänlig i kommentarerna man skriver på nätet.

Jag blir både bestört och ledsen över hur nätklimatet har blivit. Bakom varje blogg, inlägg och bild finns en människa med känslor. Ord kan göra ont, även när de skrivs anonymt bakom en skärm.

Man behöver självklart inte hålla med om allt jag skriver. Vi får tycka olika, diskutera och ha olika åsikter. Det är en del av livet. Men det går faktiskt att göra det med respekt och ett trevligt bemötande.

Ibland undrar jag vad man egentligen får ut av att skriva en elak kommentar till någon man kanske inte ens känner. Gör det ens den egna dagen bättre? Jag tror att vi skulle må mycket bättre om vi försökte uppmuntra varandra lite mer istället för att hela tiden leta efter saker att kritisera.

Jag delar delar av mitt liv här på bloggen – både roliga saker, vardagen, jobbet, föreningslivet, resor och sådant som ibland är lite tuffare. Jag har bloggat länge och tycker fortfarande att det är roligt att dela med mig. Men bara för att jag väljer att berätta om mitt liv betyder det inte att allt är öppet för andra att döma eller att det är fritt fram med personliga påhopp.

Kritik är en sak. Personliga påhopp är något helt annat.

Tänk om vi kunde hjälpas åt att skapa ett vänligare nätklimat. ❤️ Nästa gång du tänker skriva en kommentar, fundera en extra gång: Hade jag sagt samma sak till personen om vi stod mitt emot varandra?

Och varför inte göra tvärtom idag? Skriv något positivt till någon. Berätta att någon har gjort något bra, ge en komplimang eller bara önska någon en fin dag. En liten vänlig kommentar kan faktiskt göra större skillnad än man tror.

Skönt att vara hemma igen 🏡

Idag har jag kommit hem igen och det var verkligen gött att få sova i sin egen säng. Det spelar nästan ingen roll hur bra man har haft det borta – den egna sängen är ändå något speciellt. 😴❤️

Nu är det tillbaka till vardagen igen med jobb, hemmet och allt föreningsarbete som väntar. Det händer mycket, men det är också sådant jag tycker är roligt och som ger mig mycket tillbaka.

Och tänk – vi har redan börjat få blicka framåt mot 2027! 🚗🎉

Vi har redan fått två inbjudningar till motorträffar nästa år, där man vill att vi ska vara med och stå med Dyslexiförbundet och informera om dyslexi och vår verksamhet. Det känns verkligen roligt att arrangörer hör av sig och vill ha med oss.

Det visar också att vårt arbete syns. På en motorträff kommer människor av alla möjliga slag och i alla åldrar, och då får vi möjlighet att prata med personer som vi kanske inte hade mött på en vanlig föreningsaktivitet. Dyslexi finns ju överallt – även bland oss som tycker om motorer och gamla bilar. 🚗❤️

Inbjudningarna ska naturligtvis tas upp med styrelsen innan något bestäms. Föreningsarbete är något vi gör tillsammans och beslut ska också fattas tillsammans. Men personligen tycker jag att det är väldigt kul att vi blir tillfrågade.

Det är dessutom ganska häftigt att redan nu börja se saker dyka upp i kalendern för 2027. Tiden går fort!

Så den här onsdagen börjar med en liten önskan från mig: mer vänlighet på nätet, mer respekt för varandra och fler positiva ord. ❤️

Vi behöver inte tycka lika. Vi behöver inte leva likadant. Men vi kan fortfarande behandla varandra med respekt.

Nu tar vi oss an onsdagen och ser vad den har att bjuda på. 🌷

Ha en riktigt fin onsdag!

J

Tisdag – KU-dag och nu får det faktiskt räcka

God morgon tisdag!

Idag har vi KU-dag på jobbet. Det innebär att eleverna är lediga medan vi som arbetar på skolan har en arbetsdag. Det blir en annorlunda dag utan elever, men det betyder verkligen inte att vi är lediga. Det finns mycket arbete som ska göras även när eleverna inte är på plats.

Men jag måste också återkomma till kommentarerna på bloggen, för nu börjar jag faktiskt bli riktigt trött på dem.

Jag fick bland annat den här kommentaren:

”Du gjorde väl den lätta vägen med bantningen också. Du har ju skrivit om den dyra sprutan för flera tusen som du får betala själv. Träna och äta rätt var väl för svårt. Sprutan får du ta livet ut och kostnaden stiger hela tiden.”

Nej, jag valde inte ”den lätta vägen”.

Och vem ger egentligen en främmande människa rätten att bestämma vad som är en lätt eller svår väg för någon annan?

Jag stod inför ett val när det gällde min behandling. Antingen behövde min medicinering ökas eller så behövde jag arbeta med att gå ner i vikt. Jag valde den väg som passade mig och min situation.

Och vet ni vad? Resultatet har blivit väldigt bra.

Det är något jag är glad över och stolt över. Jag tänker inte skämmas för att jag har tagit emot medicinsk hjälp. Att använda ett läkemedel är inte att fuska, och det säger ingenting om hur mycket eller lite en människa kämpar.

Det är väldigt enkelt att sitta anonymt bakom en skärm och skriva ”träna och ät rätt”. Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.

Ni som skriver sådana kommentarer känner inte till hela min situation. Ni sitter inte med när beslut om min behandling tas och ni vet inte vilka överväganden som ligger bakom.

Och när det gäller vad min medicin kostar: det är jag som betalar den. Hur jag väljer att använda mina egna pengar behöver jag inte försvara inför anonyma personer på internet.

Min kropp är min. Min hälsa är min. Min ekonomi är min.

Jag har valt att vara öppen på bloggen och berätta om delar av mitt liv. Men öppenhet är inte ett frikort för andra att döma, håna eller försöka förminska mina val.

Man får gärna tycka annorlunda än jag. Man får diskutera och ställa respektfulla frågor. Men personliga påhopp om min kropp, min vikt, min hälsa eller hur jag väljer att leva mitt liv hör inte hemma här.

Bakom varje blogg finns en riktig människa. Ord kan såra, även när avsändaren gömmer sig bakom ordet ”Anonym”.

Så nu säger jag det tydligt:

Sluta döma människor utifrån några rader ni läser på en blogg. Ni känner inte hela deras historia.

Jag tänker fortsätta leva mitt liv, göra mina egna val och skriva om det jag vill skriva om.

Det här är min blogg, min kropp, mitt liv och min berättelse.

Och jag tänker inte be om ursäkt för att något faktiskt har fungerat väldigt bra för mig.

Nu går jag vidare med tisdagens KU-dag och lägger min energi på sådant som faktiskt betyder något. ❤️

Måndag – nu räcker det med personliga påhopp

God morgon måndag!

En ny vecka börjar, och egentligen hade jag tänkt skriva om helt andra saker idag. Men efter helgens kommentarer känner jag att det finns något jag behöver säga.

Jag delar mycket här på bloggen. Jag skriver om vardagen, föreningslivet, resor, mat, motorintresset och sådant som händer runt omkring mig. Föreningslivet är en viktig del av mitt liv, och jag tycker om att berätta om det arbete jag gör och de människor jag möter.

Men att jag väljer att vara öppen betyder inte att allt i mitt liv är öppet för andras bedömningar.

Nätklimatet har blivit hårdare

Jag tycker faktiskt att nätklimatet har blivit mycket hårdare. Respekten för andra människor verkar ibland vara helt borta.

Det tycker jag är både sorgligt och skrämmande.

Bakom varje blogg, Facebookinlägg eller annan text finns en riktig människa. En människa som kanske försöker göra rätt för sig, berätta sin historia, dela sina erfarenheter eller helt enkelt våga uttrycka sina tankar.

Varför ska den personen behöva mötas av hån, nedvärderande kommentarer och personliga påhopp?

Det är lätt att säga: ”Bry dig inte om kommentarerna.”

Men så enkelt är det faktiskt inte.

Ord kan göra ont. Man kan bli sårad, ledsen och bestört över vad en helt främmande människa tycker sig ha rätt att skriva. Ibland kan en enda elak kommentar stanna kvar i huvudet mycket längre än den som skrev kommentaren någonsin tänkte på.

Jag är också en människa med känslor.

Att jag skriver offentligt betyder inte att jag automatiskt ska tåla vad som helst. Man får ha olika åsikter och man får tycka annorlunda än jag. Men respekt och vanligt hyfs borde fortfarande gälla.

Tänk efter innan ni trycker på ”skicka”. Det sitter en människa på andra sidan skärmen. Ord kan såra mycket mer än ni kanske tror.

Under helgen har det kommit flera kommentarer från anonyma personer. Någon undrar hur jag ska klara mig ensam några dagar. Någon annan hoppas att jag får mycket att göra så att jag måste göra saker själv. Och när jag berättade att ryggen gjorde ont efter en lång dag på Motorfestivalen fick jag höra att jag var en ”latmask”.

En annan kommentar löd att jag skulle ha ”tagit det lugnt hela mitt liv”.

Hur kan någon som inte ens känner mig veta det?

Det är väldigt lätt att sitta bakom ett tangentbord och skapa sig en bild av en annan människa utifrån några stycken på en blogg. Men min blogg visar delar av mitt liv – inte hela mitt liv.

Jag arbetar. Jag sköter mitt hem och min vardag. Jag klarar alldeles utmärkt av att vara själv och ta hand om ett hus några dagar. Dessutom lägger jag mycket av min fritid på föreningslivet och frågor som jag tycker är viktiga.

Och vet ni vad?

Ibland får jag hjälp av andra.

Precis som människor har hjälpt varandra i alla tider.

Jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara något negativt. Att hjälpa och ta emot hjälp är en del av gemenskapen. Ingen människa behöver bevisa sin självständighet genom att alltid göra precis allting ensam.

Sedan har vi kommentarerna om min rygg. Att skriva att jag inte borde få ont eftersom jag ”bara står stilla” och sedan kalla mig latmask är inte saklig kritik.

Det är ett personligt påhopp.

Ni befinner er inte i min kropp. Ni vet inte hur det känns efter många timmar på benen. Och framför allt behöver jag inte försvara inför anonyma människor varför jag ibland är trött eller har ont.

Det märkligaste är kanske hur detaljerat vissa verkar följa mitt liv.

Det har kommenterats hur jag städar, om jag har egen tvättmaskin, vad jag äter, min ekonomi, mitt arbete, vem som hjälper mig och nu till och med hur min rygg fungerar.

Om ni nu tycker att jag är så ointressant och lat – varför lägger ni då så mycket av er egen tid på att följa varje liten detalj i mitt liv?

Den frågan tycker jag faktiskt att ni kan fundera över.

Jag har dyslexi och använder tekniska hjälpmedel när jag skriver. Det tänker jag inte skämmas för. Tvärtom är jag glad att tekniken gör det möjligt för fler människor att uttrycka sig och göra sina röster hörda.

Jag tänker fortsätta skriva.

Jag tänker fortsätta engagera mig.

Jag tänker fortsätta åka på aktiviteter, arbeta med föreningslivet, träffa människor och berätta om sådant som betyder något för mig.

Och framför allt tänker jag fortsätta bestämma själv vad jag delar och vad jag behåller privat.

Saklig kritik och olika åsikter får gärna finnas här. Ingen behöver hålla med mig om allt. Men det är stor skillnad mellan att diskutera det jag skriver och att försöka trycka ner människan bakom texten.

Och till er som gång på gång skriver under namnet ”Okänd”:

Om ni har så mycket att säga om hur jag lever mitt liv kanske ni också ska fundera över varför ni inte vill stå för era egna ord med era namn.

Att gömma sig bakom anonymitet och samtidigt dela ut personliga påhopp imponerar inte på mig.

Jag tänker inte låta anonyma tangentbordskommentarer bestämma vad jag får skriva om, vad jag får göra eller hur jag ska leva mitt liv.

Min blogg.
Mitt liv.
Mina gränser.

Nu börjar en ny vecka, och min energi tänker jag lägga på människor och saker som faktiskt betyder något.

Ha en fin måndag!

//
Gullan

.

Söndag – efter fullt ös kommer ett lugnare tempo ❤️

God morgon söndag!

Idag vaknar jag med gårdagens Motorfestival fortfarande kvar, både i huvudet och i kroppen. Vilken dag det blev!

Mycket folk, många samtal, musik, gamla bilar och föreningsliv från morgon till kväll. Det var verkligen fullt ös medvetslös, och idag säger framför allt ryggen att den gärna vill ha ett lite lugnare tempo. 😅

När jag tänker tillbaka på gårdagen känner jag framför allt glädje. Föreningslivet är en viktig del av mitt liv och jag lägger ner mycket tid och engagemang på det. Men sådana här dagar visar också varför jag gör det.

Att få möta människor, prata om dyslexi, berätta om Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad och diskutera viktiga frågor med politiker betyder mycket för mig.

Samtidigt är motorkulturen viktig. Våra gamla bilar är en del av vår historia och jag tycker att vi ska vara rädda om dem och bevara dem för framtiden. Det handlar inte bara om själva bilarna, utan också om kunskapen, hantverket och alla historier som finns runt dem.

För att motorkulturen ska leva vidare behöver vi också få med barn och ungdomar. De måste få möjlighet att upptäcka motorintresset, bli nyfikna, lära sig och kanske själva börja skruva och ta hand om gamla bilar i framtiden. Någonstans måste ju ett intresse börja.

Därför var det extra roligt med ungdomarna som var med igår. ❤️

De stod på lastbilsflaket och spelade sina låtar och tyckte att det var riktigt häftigt. Och jag kan säga att det var häftigt även för oss som stod och lyssnade!

Musik, ungdomar och motorkultur blev en väldigt fin kombination. 🎶🚗

Jag fick filma deras uppträdande och idag tänker jag sätta mig ner och redigera filmerna. När filmen är färdig ska jag skicka den vidare till deras pedagog.

Jag hoppas att ungdomarna också får se resultatet och känna sig stolta över sitt framträdande, för det tycker jag verkligen att de ska vara. ❤️

Men innan jag sätter mig vid datorn ska vi fixa en riktigt god lunch tillsammans. Det blir rostad potatis och rödbetor i ugnen tillsammans med gott kött. 😋

Efter en intensiv lördag känns det som en perfekt söndagslunch.

Sedan blir det dags att säga hej då till min vän för några dagar. Min vän ska iväg och arbeta på annan ort och jag blir kvar här och passar huset under tiden.

Det blir förstås lite annorlunda när jag blir själv här några dagar, men efter gårdagens alla människor och aktiviteter kan det faktiskt vara ganska skönt med lite lugn också. Jag har saker att göra och min vanliga vardag fortsätter.

Det är nästan lite roligt med kontrasterna.

Ena dagen står man mitt på en Motorfestival bland gamla bilar, musik, människor, beachflaggor och flygblad. Nästa dag sitter man i ett betydligt tystare hus och redigerar filmer från ungdomarnas uppträdande.

Det är väl just den blandningen som är livet. ❤️

Så idag tänker jag inte ha fullt ös. Ryggen behöver få säga sitt också. Det blir god lunch, säga hej då till min vän, lite filmredigering och sedan får resten av dagen komma som den kommer.

Gårdagen gav mycket energi till huvudet – även om kroppen idag kanske tycker något annat. 😂

Föreningslivet, motorkulturen och mötena med människor betyder mycket för mig. Det är sådana dagar som påminner mig om varför jag fortsätter engagera mig.

Nu önskar jag er alla en riktigt fin söndag.

Ta hand om er och glöm inte att ibland får man faktiskt lov att ta det lite lugnt också. ❤️

Lördag – fullt ös medvetslös! 🎶🚗

Vilken lördag det blev! Fullt ös medvetslös är nästan den bästa beskrivningen av dagen på Motorfestivalen. Det blev en lång dag med mycket folk, många samtal, skratt och en härlig stämning.

Jag stod där tillsammans med Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad och Svenska Volvoklubben, två delar av föreningslivet som betyder mycket för mig. Föreningslivet har varit en stor del av mitt liv under många år. Visst tar det både tid och energi, men det ger också otroligt mycket tillbaka. Gemenskapen, alla människor man möter och känslan av att faktiskt kunna göra skillnad betyder mycket.

Under dagen kom många fram och pratade med oss. Det var extra roligt att få bekräftelse på att vår föreläsning om dyslexi väcker intresse. När människor stannar, frågar och vill veta mer känner jag att det arbete vi gör verkligen behövs.

Jag fick också möjlighet att prata och diskutera med politiker. För mig är sådana samtal viktiga. Jag vill lyfta frågor om dyslexi, tillgänglighet och de hinder som människor fortfarande kan möta i samhället. Man förändrar kanske inte världen under ett enda samtal, men någonstans måste samtalet börja.

En av dagens absoluta höjdpunkter var ungdomarna från Trollhättans Stad som kom och spelade. Vilka ungdomar! ❤️ De fick stå på ett lastbilsflak och spela sina låtar, och de tyckte själva att det var riktigt häftigt. Det var minst lika häftigt för oss som stod och lyssnade.

Jag fick också filma deras framträdande och ska skicka filmen vidare till deras pedagog. Det känns roligt att kunna föreviga en sådan stund. Att se ungdomar få möjlighet att visa vad de kan, våga stå inför publik och känna stolthet över det de gör är fantastiskt.

Vi hade dessutom tur med vädret – regnet höll sig borta! Det är man väldigt tacksam för när man ska vara ute en hel dag.

När dagen började gå mot sitt slut kom däremot kvittot från kroppen. Ryggen sa ganska bestämt: Nu räcker det! 😅 Efter fullt ös hela dagen längtade jag bara efter att få komma hem och sätta mig ner.

På vägen hem gick vi in på Coop och köpte färdiglagad mat. Jag valde wok med nudlar och kyckling. Efter en sådan dag fanns det inte mycket energi kvar till matlagning, och ibland är det väldigt skönt att göra det enkelt för sig.

Sedan blev det soffan och Svenska fall. Där satt vi och tog det lugnt, och det var precis vad som behövdes efter alla timmar på benen.

När jag tänker tillbaka på dagen känner jag framför allt glädje och stolthet. Det här är en av anledningarna till att föreningslivet är så viktigt för mig. Det handlar inte bara om möten, papper, planering, beachflaggor och flygblad. Det handlar om människor, gemenskap, samtal, ungdomar, kunskap och möjligheten att påverka.

Jag lägger ner mycket tid på föreningslivet, men när man får uppleva en sådan här dag känner man också varför man gör det. Att få möta människor, sprida kunskap om dyslexi, diskutera viktiga frågor och samtidigt ha roligt tillsammans – det ger mig väldigt mycket tillbaka.

Det är sådana dagar som påminner mig om varför jag fortsätter engagera mig. ❤️

Ett stort tack till alla som kom fram, pratade, lyssnade och diskuterade med oss. Och tack till alla som på olika sätt var med och gjorde Motorfestivalen till en så trevlig och minnesvärd dag.

Fullt ös, en rygg som till slut sa stopp – men framför allt en väldigt glad och stolt Gullan. 💙

Fredag – idag berättar jag något jag hållit för mig själv ❤️

.

God morgon fredag!

Idag var det riktigt segt att komma upp. Vissa morgnar känns täcket helt enkelt lite tyngre än andra, och idag var definitivt en sådan morgon. Men när man väl inser vilken dag det är känns det genast lite lättare – äntligen fredag!

Jag ser verkligen fram emot morgondagen, men först ska den här fredagen få ha sin gång. Arbetsdagen ska klaras av innan jag kan börja tänka på helg på riktigt.

Efter jobbet ska jag träffa en väninna och ta en fika. Det ska bli trevligt att få slå sig ner en stund, prata om allt möjligt och bara umgås innan jag åker vidare.

Sedan väntar ett par dagar hemifrån. Jag ska faktiskt inte särskilt långt bort, utan jag åker till min vän och stannar där några dagar. Weekendväskan är packad och det ska bli skönt att komma iväg lite.

Men idag tänkte jag också berätta något som jag faktiskt har hållit för mig själv i ungefär sex månader.

Jag har gjort en ganska stor förändring i mitt liv och kan nu berätta att jag har gått ner 16 kilo.

Det känns nästan lite märkligt att skriva det öppet här på bloggen. Jag har medvetet valt att hålla den här delen av mitt liv privat under tiden. Jag ville göra den här resan i min egen takt, utan att känna att jag behövde förklara eller redovisa varje steg på vägen.

För mig har det framför allt handlat om min hälsa.

Jag har typ 2-diabetes, och idag ligger mina värden på en bra nivå och jag behöver inte längre insulin. Det är något som jag är väldigt glad över och som betyder betydligt mer för mig än vad vågen visar.

Min hälsa går före allt annat.

Visst är 16 kilo en stor förändring och självklart är jag glad över det. Men den största vinsten för mig är att se vad förändringen har betytt för min hälsa och mitt välmående.

Sedan finns det förstås en lite roligare sida av det hela också.

Jag behöver byta ut en del av garderoben! 😂

När man har gått ner 16 kilo sitter inte kläderna riktigt som de gjorde tidigare. En del har blivit alldeles för stort, så nu får jag så småningom börja titta efter lite nytt.

Men kläder går att köpa nya.

Hälsan har jag bara en av, och den tänker jag vara rädd om. ❤️

Jag känner mig glad över hur långt jag har kommit, men jag ser det inte som att jag är färdig. Hälsa är något man behöver fortsätta ta hand om, och jag tänker fortsätta framåt i min egen takt.

Kanske är det också viktigt att säga att allt inte behöver berättas direkt. Bara för att jag skriver öppet om mycket i mitt liv betyder det inte att jag måste dela med mig av allt medan det pågår. Vissa saker behöver man få behålla för sig själv tills man känner sig redo.

Nu var jag redo att berätta det här.

Så den här fredagen känns faktiskt lite extra speciell.

Först väntar jobbet, sedan en trevlig fika med min väninna och därefter några dagar hos min vän. Och imorgon väntar dessutom något roligt som jag har sett fram emot.

Men just nu tar jag en sak i taget och börjar med fredagen.

Äntligen fredag – och idag känns det faktiskt extra gott att säga det.

Ha en riktigt fin fredag och en härlig start på helgen!

Torsdag – vardagen ska också hinnas med

God morgon torsdag!

Så var vi framme vid torsdag igen. Den här veckan har gått fort, samtidigt som det har varit mycket både på jobbet och sådant som har snurrat runt i huvudet.

De senaste dagarna har jag skrivit om lite tyngre frågor här på bloggen, bland annat myndighetsspråk, Pisa, läsförståelse och vikten av att också se samhället ur ett funktionsrättsperspektiv. Det är frågor som betyder mycket för mig och som jag tycker behöver få ta plats. Men idag lämnar jag de större frågorna åt sidan en stund och landar mitt i den vanliga vardagen.

Efter jobbet väntar nämligen en hel del praktiskt här hemma. Det ska tvättas och städas, och weekendväskan behöver packas inför helgen. Det är sådant som kanske inte låter särskilt spännande, men som ändå måste göras.

Jag tycker dessutom att det är skönt att få lite ordning hemma innan jag åker iväg. Det är betydligt trevligare att komma tillbaka när tvätten är undanplockad och hemmet någorlunda städat. Sedan återstår förstås det där med att packa och försöka komma ihåg allt som ska med. Det brukar alltid dyka upp en liten fundering när väskan väl är stängd: Vad har jag glömt nu? 😂

Till helgen väntar Motorfestivalen i Trollhättan, så det blir ännu en helg med aktiviteter, människor och många möten. Jag ser fram emot det, för jag tycker om att komma ut, träffa människor och engagera mig i sådant som betyder något för mig.

Samtidigt känner jag att det snart skulle vara skönt med en helg utan en full kalender. De senaste helgerna har det varit mycket på gång, och även roliga saker tar energi. Ibland behöver man få vakna på morgonen utan att behöva passa en tid eller fundera på vart man ska åka härnäst.

Men den lugna helgen får vänta lite till.

Först väntar en vanlig torsdag med jobb och sedan tvätt, städning och packning. Det är kanske just blandningen av allt det där som är livet – engagemang och upplevelser, men också tvättkorgen som står där hemma och väntar.

Så nu tar jag torsdagen som den kommer och gör en sak i taget. När kvällen är slut hoppas jag att hemmet är lite renare, tvättkorgen lite tommare och weekendväskan färdigpackad.

Sedan kan helgen få komma.

Ha en riktigt fin torsdag!

#

Onsdag – Pisa är mer än bara siffror

God morgon onsdag!

Det skrivs mycket i medierna om Pisa-undersökningen och svenska elevers kunskapsresultat. När resultaten går åt fel håll kommer rubrikerna snabbt och diskussionen om den svenska skolan tar fart.

Vi har sett svaga resultat tidigare. 2012 var ett år då Sveriges Pisa-resultat låg på en mycket låg nivå, och nu diskuteras återigen elevernas kunskaper och framför allt läsförståelsen.

Men jag tycker att vi behöver komma längre än till siffror, tabeller och placeringar.

Var finns funktionsrättsperspektivet?

När resultaten diskuteras saknar jag ibland funktionsrättsperspektivet.

Alla elever går i samma skola, men alla har inte samma förutsättningar. Det finns elever med dyslexi, dyskalkyli, språkstörning, NPF och andra funktionsnedsättningar. Därför måste vi också fråga oss hur tillgänglig undervisningen och själva kunskapsmätningen är.

En elev kan vara kunnig, nyfiken och ha kloka tankar men ändå ha svårt att visa allt detta genom långa texter eller ett sätt att mäta kunskap som inte tar hänsyn till olika behov.

Det är därför jag tycker att vi måste våga fråga:

Vilka elever finns bakom resultaten? Har de fått rätt stöd? Har de haft tillgång till de hjälpmedel och anpassningar de behöver? Och har de verkligen fått möjlighet att visa vad de kan?

Det är minst lika viktiga frågor som vilken placering Sverige får.

Ett stavfel säger ingenting om människans tankar

För oss som lever med läs- och skrivsvårigheter kan de där små ”skrivspökena” dyka upp när vi minst önskar det.

Men ett stavfel betyder inte att man saknar kunskap, erfarenhet eller åsikter.

Det tycker jag är viktigt att komma ihåg, både i skolan och senare i livet. Vi måste bli bättre på att skilja mellan förmågan att stava och förmågan att tänka, förstå och bidra.

Igår skrev jag om mina egna erfarenheter av myndighetspapper. Jag tänker inte upprepa det idag, men det visar hur viktigt det är att det vi lär oss i skolan också hänger ihop med möjligheten att vara delaktig i samhället som vuxen.

För mig handlar funktionsrätt inte om att sänka några krav.

Det handlar om att människor ska få rätt förutsättningar för att kunna nå kraven och visa sina verkliga kunskaper.

Så nästa gång vi läser en rubrik om Pisa kanske vi ska stanna upp en stund innan vi bara tittar på siffrorna.

Bakom statistiken finns elever – inte bara resultat.

Och deras olika förutsättningar måste också få vara en del av diskussionen.

Ha en riktigt fin onsdag!