Fredagstankar – stress, naglar och middag med kärlek

---

Fredagstankar – stress, naglar och middag med kärlek

Jösses, det är redan fredag. Veckorna springer verkligen iväg! Jag var uppe med tuppen i morse och åkte direkt till köpcentret för att fixa naglarna. Det borde ha varit en liten stund av lyx och avkoppling – men tyvärr blev det raka motsatsen.

Personalen kändes både otrevlig och stressad, och de pratade inte ens svenska. Det var som att de bara ville få allt klart så snabbt som möjligt, utan ett leende eller någon känsla för service. Trist nog förstörde det hela upplevelsen. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att gå dit igen. När man unnar sig något, vill man ju känna sig välkommen – särskilt när det handlar om egen tid och omtanke.

Efteråt tog jag en promenad bort från köpcentret, mest för att rensa tankarna lite. Jag passade på att handla också och fick med mig kyckling samt en färdig sås med crème fraîche, citron, vitlök och dragon. Jag piffade till den lite extra hemma med mer vitlök, grädde och ännu mer dragon – en riktigt god kombo, om ni frågar mig! Allt åkte in i ugnen, och så kokade jag ris till.

Och det bästa av allt: min älskade kom förbi och åt middag med mig. Vi satt länge, pratade, skrattade och bara njöt av maten och varandras sällskap. Det var precis vad jag behövde efter en smått rörig dag. Såna stunder är verkligen guld värda – det lilla som gör livet stort.

Hoppas ni också haft en fin fredsdag. Nu laddar vi för helg!
Kram 💛

---

Vad jag hittade på mjölkpaketet i morse – och varför det värmde hjärtat

Vad jag hittade på mjölkpaketet i morse – och varför det värmde hjärtat

Ibland är det små saker som träffar rätt.

Jag stod i köket i morse, halvvaken med frukosten framför mig. Kaffet doftade gott, mackan var halvt bredd – och där, på sidan av mjölkpaketet från Garant, fastnade jag med blicken. Rubriken löd:

"Lästygslådan"

Och under den stod det:

"Att tycka det är knepigt att lära sig bokstäver och ord är helt normalt. Men för vissa kan det faktiskt vara extra svårt. Det kallas läs- och skrivsvårigheter och är väldigt vanligt."

Jag blev faktiskt lite rörd.
Mitt i något så vardagligt som ett mjölkpaket fick läs- och skrivsvårigheter ta plats – ett ämne som ofta glöms bort eller missförstås.

Texten fortsatte:

"Som tur är finns det smarta verktyg som gör läsning enklare, och det är Dyslexiförbundet experter på. De har tips på smarta program som både kan läsa upp text och hjälpa till med stavningen."

Och längst ner:

"Kom ihåg, det är viljan att träna som gör oss till duktiga läsare – inte hur vi läser."

Det här är så fint.
Inte bara för att budskapet är viktigt, utan för hur det ges: vänligt, lågmält och utan pekpinnar. Precis så som läs- och skrivsvårigheter borde bemötas – med förståelse, kunskap och värme.

Det fanns också en QR-kod som leder direkt till Dyslexiförbundets hemsida, för den som vill veta mer eller hitta hjälpmedel. Så enkelt, så tillgängligt.

Så – ett stort tack till Garant för att ni använder era förpackningar till mer än bara innehållsdeklarationer.
Och tack till Dyslexiförbundet, för det viktiga arbete ni gör varje dag.

Ibland är det inte större än så:
Ett mjölkpaket. En text. Och en påminnelse om att alla har rätt till läsning – på sitt eget sätt.

Hotet mot veteranbilen – när EU bestämmer vad som får finnas kvar

Hotet mot veteranbilen – när EU bestämmer vad som får finnas kvar

Ingress:
I en tid då klimatfrågan dominerar den politiska agendan hotas ett älskat kulturarv – veteranbilen. EU:s nya miljöstrategier riskerar att ställa tusentals historiska fordon utanför lagen, trots deras minimala miljöpåverkan. Men måste kampen för ett hållbart samhälle verkligen stå i konflikt med vårt rullande arv?

I garage över hela Europa står de. Gamla Volvos, Saabar, Mercedes och amerikanare från 60-, 70- och 80-talet. Omsorgsfullt bevarade, älskade och ofta i utmärkt skick. Många har ägts i generationer. Andra har räddats från skroten och rustats upp med stor kärlek. Men nu hotas de alla – inte av rost, utan av politik.

EU planerar att införa strängare regler som påverkar alla äldre bilar, även veteranbilar som är över 30 år gamla. Målet är ett klimatneutralt Europa senast 2050. Det är förståeligt och viktigt. Men i sin iver att minska utsläppen riskerar EU att sopa bort en hel kultur. För enligt flera förslag kan äldre bilar klassas som miljöfarliga – oavsett om de körs eller bara står still.

Bilar äldre än 30 år kan förbjudas från att köra i miljözoner, och många länder diskuterar nu även hårdare beskattning eller krav på att avregistrera bilar som inte används aktivt. Det betyder att även en veteranbil som står i ett garage och inte ens körs kan räknas som "miljöbelastning" – och därmed riskera att skrotas.

För många entusiaster är detta både orättvist och okunnigt. En veteranbil är inte en vardagsbil. Den används kanske några gånger per år – till träffar, helgturer eller utställningar. Många veteranbilsägare lägger ner hundratals timmar på att underhålla sina fordon. De bilarna är kulturarv, inte utsläppshot.

EU:s nuvarande strategi skiljer inte tillräckligt tydligt på bruk och missbruk. En SUV som rullar varje dag med höga utsläpp får ibland mer utrymme än en 70-talsbil som körs tre gånger per år. Det är en feltolkning av problemet – och ett direkt hot mot veteranbilskulturen.

Om reglerna inte förtydligas riskerar vi att se tusentals välbevarade bilar klassas som "för gamla", och därmed förbjudas från vägarna. I vissa länder diskuteras även att bilar som inte körs aktivt ska tvångsregistreras som avställda, tas ur trafik – eller i värsta fall, skrotas. Oavsett skick eller historia.

Detta betyder i praktiken att många veteranbilar, trots att de står i garage, kan tvingas bort. Inte för att de är dåliga, utan för att de inte längre "passar in". Men ska verkligen en bil som stått skyddad i ett garage i 40 år, och vårdats bättre än många nya bilar, tvingas skrotas bara för att den är gammal?

Det handlar inte om att säga nej till klimatarbete – det handlar om att göra det rätt. Veteranbilar är kultur, nostalgi, historia. Deras miljöpåverkan är minimal jämfört med all annan trafik. De ska inte klumpas ihop med gamla arbetsbilar eller slitna dieselbilar från 2005. De ska respekteras för vad de är: rullande arv som berättar något om vårt samhälle, vår teknik och vår passion.

Om EU menar allvar med att bevara kultur och värna mångfald, måste det finnas undantag och skydd för veteranbilar. Inte bara på museer – utan i vardagens verklighet. För när en veteranbil rullar ut från ett garage, rullar också ett stycke historia. Och det måste få fortsätta.

Hur undantag kan utformas i lagstiftningen

För att skydda kulturhistoriskt värdefulla fordon samtidigt som klimatmålen nås, krävs en balanserad och nyanserad lagstiftning. Ett möjligt angreppssätt är att införa särskilda undantagskategorier för fordon som uppfyller följande kriterier:

• Veteranstatus enligt gällande definition: Fordon som är 30 år eller äldre, och som har bevarats i ursprungligt eller restaurerat skick med historiskt värde.
• Begränsad användning: Fordonet används endast vid särskilda tillfällen (t.ex. bilträffar, utställningar, kortare hobbyskörningar) och inte i daglig trafik.
• Låg körsträcka: Ett årligt körsträcketak (exempelvis 500–1 000 km/år) skulle kunna användas som en objektiv gräns för undantag.
• Registrering i ett särskilt register: En möjlighet är att skapa ett nationellt eller europeiskt register för historiska fordon, där endast fordon som uppfyller vissa tekniska och kulturella krav godkänns.
• Miljözonstillstånd vid särskilda evenemang: Lättnader bör finnas så att veteranfordon kan delta i godkända kultur- eller föreningsevenemang inom miljözoner.

Dessa undantag skulle kunna speglas i både EU-direktiv och nationell lagstiftning – genom att föreskriva att "historiska fordon med begränsad användning och dokumenterat kulturvärde" inte omfattas av samma krav som moderna fordon.

Samtidigt kan tydliga kontroller införas för att säkerställa att reglerna inte missbrukas, exempelvis med årlig besiktning eller intyg från erkända fordonsklubbar. På så sätt bevaras balansen mellan miljöhänsyn och kulturarv – utan att tusentals bilar riskerar att försvinna i onödan.

För när vi pratar om veteranbilar, pratar vi inte bara om metall och motorer – vi pratar om berättelser. Och lagstiftningen måste också kunna skydda berättelserna.

En personlig reflektion – när det blir för mycket styrning från EU

Jag äger ingen veteranbil själv. Men jag ser vad som håller på att hända – och det känns fel. Det blir för mycket detaljstyrning när EU sitter och bestämmer över allt, till och med om vad som får finnas i människors garage. En bil som är över 30 år gammal, som någon lagt ner tid, kärlek och historia på, borde inte betraktas som ett problem.

För mig handlar det här inte om en bil, utan om respekt för kultur, frihet och sunt förnuft. När regler går så långt att de hotar något så symboliskt som en gammal Volvo eller en 60-talsamerikanare som körs ett par gånger om året – då har vi tappat balansen. Det är inte miljötänk, det är byråkratisk överreach. Och det borde vi alla reagera på, oavsett om vi själva har en gammal bil eller inte.

Källor:
EU Green Deal – European Commission
FIVA – Fédération Internationale des Véhicules Anciens

När bensindoften tystnar – om ett kulturarv på väg bort

Räkmacka i regnet – och det som håller på att försvinna

En onsdag med kaffe, tvätt och veteranbilsträff – men också med en växande känsla av att något håller på att försvinna. EU:s nya regler riskerar att sätta punkt för en hel kultur. Det här handlar inte bara om gamla bilar. Det handlar om frihet, hantverk och mänsklig kontakt.

Ingen telefon i sängen idag. Jag gick upp direkt, tog en kopp kaffe och tittade ut genom fönstret mot en stad som fortfarande låg och drog sig. Små saker, men de gör skillnad. Jag börjar bli trött på att känna mig passiv. Det får vara nog.

Tvätten blev klar igår. Nu ska den vikas och läggas in i skåpet. Det var dags – både praktiskt och symboliskt. Något så enkelt kan bli en markering: jag tar ansvar för min dag, mitt rum, mitt liv. Inga fler dagar som bara glider förbi.

I eftermiddag gick vi ner till Slussen. Det är veteranbilsträff där varje onsdag – en av veckans finaste stunder. Gamla bilar, doften av bensin, folk i olika åldrar som pratar motorer, minnen och hantverk. Det är något levande och äkta i det. Något vi håller på att förlora.

Vi hann precis slå oss ner på Slusscaféet innan regnet kom. Åskan mullrade i fjärran och höstregnet drog in snabbt – rakt från sidan. Vi tog en räkmacka, trots molnen. En sån där klassisk, med för mycket majo, citron och dill. Det var blött, men gott. Vi försökte sitta kvar under paviljongen, men det var snart tydligt att den inte var byggd för regn från alla håll. Vattnet slog in från sidorna, ner från taket, och efter ett tag fick vi ge upp. Men ändå – vi var där. Vi försökte.

Och det slog mig: det vi gjorde var precis det som håller på att försvinna. Att vara ute, att stå i regn, att sitta kvar ändå. Att samlas kring något som luktar metall och bensin. Något som inte går att ladda ner.

För samtidigt som människor samlas där och vårdar sin kultur, sitt intresse, sin historia – så pågår något helt annat i bakgrunden. EU arbetar med lagstiftning, miljözoner och tekniska krav som i praktiken gör det allt svårare att äga eller köra äldre fordon. Allt som inte är nytt, tyst och digitalt ska bort.

Och visst – klimatet är viktigt. Men att ge sig på veteranbilar som körs några få gånger per månad? Det är inte miljökamp. Det är symbolpolitik. Ett sätt att ta ifrån människor det lilla de har kvar av något eget.

Det här handlar inte bara om fordon. Det handlar om ett kulturarv. Om händiga människor som mekar själva, som bevarar och bygger med sina händer. Om något att samlas kring – något mellan generationer. När det försvinner, försvinner också ännu en bit av den mänskliga kontakten. Det analoga. Det oförutsägbara.

Så när vi gick ner till Slussen idag var det inte bara för att titta på gamla bilar. Det var för att ta del av något vi kanske inte får ha kvar särskilt länge till. För om de får bestämma – då är det här sista generationens bilträffar.

Och vi borde fråga oss:
Är det verkligen framtidens samhälle vi bygger – eller håller vi bara på att montera ner allt som en gång var levande?

Vi åt vår räkmacka i regnet, bland gamla bilar och åskmuller. Det var blött, det var stökigt – men det var verkligt. Och just det riskerar att gå förlorat.

Allt det där som inte är perfekt eller effektivt. Som luktar avgaser, smakar kaffe ur pappmugg, låter lite för högt och rör sig lite för långsamt. Det som människor själva bygger, lagar, vårdar. Som delas, inte laddas ner. Det är inte bara bilträffarna som hotas – det är ett sätt att leva. Ett sätt att känna närvaro. Ett sätt att höra till.

Och det är det vi måste försvara, även om det "bara" är en räkmacka i ösregn på Slussen en onsdagskväll i juli.

kattvaktslogistiken

Det finns vissa förändringar som kanske inte märks så mycket utåt, men som känns djupt inuti. För mig har en sån förändring varit att börja säga nej. Inte på ett kallt eller avvisande sätt, utan för att ge plats åt det som faktiskt spelar roll. Jag har länge varit den som försöker få ihop allt – jobbet, relationer, hemmet, sociala sammanhang – och har ofta sagt ja av vana, ibland på bekostnad av min egen energi. Men det funkar inte i längden.

Så nu har jag börjat välja medvetet. Jag säger nej oftare – till sånt som stressar, dränerar eller bara inte passar just nu. Och kanske viktigast av allt: jag säger ja till det som får mig att må bra. Som att åka bort några dagar.

Vi har länge pratat om att komma iväg en sväng, och nu är det äntligen dags – nästa vecka ska vi resa bort några dagar. Ingen lång resa, inget märkvärdigt. Men bara att byta miljö, få andas annan luft och pausa vardagen känns som en riktig vinst. Det vill säga… om vi lyckas få allt på plats.

För den som har husdjur vet att det där med spontanitet är ett minne blott. Och vi har inte bara en katt. Vi har tre. Tre underbara, egenkärleksfulla, ganska krävande pälsklingar som inte direkt klarar sig själva. Så innan vi kunde boka något överhuvudtaget behövde vi lösa den stora frågan: vem ska ta hand om katterna?

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi hörde runt bland vänner och familj, skickade meddelanden, bollade datum, tider, önskemål, matvanor och lådrutiner. Det blev snabbt tydligt att vi inte bara planerade vår resa – vi planerade också en hel liten minivardag för tre katter. Flera gånger fick vi flytta resedatum för att försöka anpassa oss efter när någon kunde ställa upp. Det kändes nästan som att hela kalendern snurrade kring tre små bossar med morrhår och tydliga preferenser.

Men nu verkar det som att det faktiskt kommer att gå ihop. Kattvakt är ordnad (halleluja!), vi har ett datum som funkar för både oss och våra fyrbenta familjemedlemmar, och jag har börjat tillåta mig själv att se fram emot resan. Det känns som en liten seger. Inte bara för att vi får komma iväg – utan för att jag tagit mig själv och mina behov på lite större allvar den här gången.

Katterna kommer såklart få det bra hemma, med mat, gos och ordnade rutiner. Och jag hoppas få komma hem med lite mer lugn i kroppen, kanske till och med ny inspiration. För ibland räcker det med ett litet avbrott för att hitta tillbaka till sig själv.

Till dig som läser – jag hoppas att du också hittar ditt sätt att skapa andrum. Kanske handlar det om att resa bort, kanske om något helt annat. Men vad det än är: våga säga ja till det du längtar efter. Och nej

 till sånt som tar mer än det ger. Du förtjänar det!

. 

📝 Ensam efter helgen – när hjärtat inte hunnit ikapp vardagen

En sömnlös natt, en grå tisdag och en tomhet som känns extra tydlig efter en helg i sällskap. Men bland tröttheten finns små ljusglimtar – en omtänksam vän, en spinnande katt och något att se fram emot.

Fy vilken natt jag haft. En sån där natt när man ligger vaken, fast kroppen egentligen är helt slut. Jag kunde inte somna, bara vred och vände på mig. Allt kändes tomt och stilla efter helgen – när man har haft sällskap och plötsligt är ensam igen, blir tystnaden nästan öronbedövande.

Men habibi… innan jag gick upp, hade jag en liten stund med dig ändå. Jag låg kvar i sängen och kände hur du låg där nära, precis som du brukar. Jag blundade och tänkte på hur du spinner, hur du sträcker ut dig i sängen, hur du tittar på mig med dina trygga, kloka ögon. Det blev en mysig liten stund i tankarna – en tröst mitt i ensamheten.

Tisdagar har alltid varit lite gråa, men idag känns allt extra tungt. Jag vaknade alldeles för tidigt efter en sömnlös natt och försökte få dagen att rulla igång – satte på en tvättmaskin, började städa lite. Det hjälpte för stunden, men tröttheten ligger kvar som en dimma över hela kroppen.

Jag saknar närheten. Inte bara av en människa, utan just den speciella närheten som bara en katt kan ge. Tyst, självklar, trygg. Bara att höra dig tassa omkring, känna dig kura ihop dig intill – det gör så stor skillnad.

Nu börjar dagen smyga förbi, men något fint väntar i köket – jag fick med mig lunch från helgen, från en vän som verkligen känner mig. Det känns så omtänksamt och tryggt. Ska strax gå och värma den. Ibland räcker det med sådana små saker för att dagen ska kännas lite mjukare.

Jag hoppas också att jag kan komma iväg till vattenträningen på torsdag. Det har varit paus nu eftersom jag haft inflammation i hörselgången. Jag avslutade örondropparna igår, så jag hoppas verkligen att det lugnat sig. Jag saknar känslan av vattnet – den lugnar både kropp och tanke.

Och mitt i allt det här lite tunga finns det ändå något jag ser fram emot – motorfestivalen den 9 augusti! Det ska bli så roligt att få känna energin, ljudet, rörelsen, folket. Något helt annat än dagens tystnad. Och kanske du får följa med på ett hörn också, habibi – på något sätt. Eller så väntar du bara hemma tills jag kommer tillbaka, och spinner när jag öppnar dörren. ❤️

Sista timmarna på en fantastisk helg

Helgen lider mot sitt slut, men jag dröjer mig kvar hos min vän en liten stund till. Vi ska strax fixa lite lunch tillsammans innan det är dags för mig att ta bussen hem. Det känns fint att få landa i de sista lugna timmarna, njuta av tystnaden och det där enkla samspelet som finns när man umgås med någon man trivs med.

Till lunch blir det grillat kött, potatis och en kall, krämig örtsås – enkel mat men så full av smak. Det är något särskilt med att laga mat tillsammans i sommarens tempo, utan stress, med dörrarna öppna mot trädgården och doften av grill som letar sig in i köket.

Den här helgen har verkligen varit något extra. Vi har ätit gott, delat flaskor av både vin och en skvätt gin, skrattat mycket och låtit dagarna bara rinna iväg. Höjdpunkten var nog vår lilla roadtrip i cabben – vinden i håret, solen i ansiktet och det där oväntade i att bara stanna till där vi kände för det. Vi tog fikapauser på mysiga små platser, drack kaffe ur pappersmuggar och pratade om allt mellan himmel och jord. Inga måsten, inga planer – bara närvaro och frihet.

I morse vaknade jag tidigt och gick ut i trädgården. Där stod rabarbern ståtlig och frodig, och jag kunde inte låta bli att skörda några stjälkar. Jag kokade en enkel kräm till honom – en liten kärleksfull gest, något som får helgens smak att leva kvar ännu några dagar. Doften av vanilj och syrlig rabarber spreds i köket, och vi åt den tillsammans medan morgonsolen långsamt värmde upp dagen.

Nu börjar det bli dags att rulla hemåt. Väskan är packad, men i hjärtat bär jag så mycket mer än bara kläder och tandborste. Jag tar med mig lugnet, samtalen, skratten, och den där känslan av att vara full av liv. Det är så lätt att glömma hur viktiga de där små, enkla stunderna är – men just nu känns det tydligt. Den här helgen kommer jag bära med mig länge.

Och kanske, när vinden blåser mot kinden på väg hem, kommer jag fortfarande kunna känna smaken av grill, höra ekot av vårt skratt – och minnas doften av rabarberkräm i ett sommarkök.

Snart är helgen över – bara fyra veckor kvar av semestern 🌿🌞

Tiden springer verkligen iväg! Helgen går mot sitt slut och det känns nästan lite overkligt att det bara är fyra veckor kvar tills vardagen rullar igång igen. Men samtidigt försöker jag verkligen ta vara på varje stund. Det är så skönt att få landa lite, sakta ner tempot och bara vara i nuet.

Just nu är jag hos min kära, och det finns något väldigt speciellt med att få dela de här lediga dagarna tillsammans. Vi vaknade upp till en lång och lugn söndagsmorgon. Frukosten blev sen – precis som det ska vara när man är ledig. Ingen stress, bara kaffe, god mat och småprat vid köksbordet.

Efter att ha gjort oss i ordning i lugn och ro bestämde vi oss för att ta bilen ut på en liten spontan utflykt. Inget särskilt planerat – bara köra dit vägen tog oss. Och ibland är det just de där oplanerade turerna som blir de allra bästa.

🚗 Utflykt till Gustavsberg

hamnade i vackra Gustavsberg, där det verkligen bjöds på sommarstämning. Solen sken, människor promenerade längs vattnet och det var liv och rörelse utan att kännas stressigt. Vi fortsatte vidare till ett mysigt café i Utby där vi tog en eftermiddagsfika i solen – kaffe, prat och bara ren semesterkänsla.

Väl hemma igen avslutade vi dagens med en klassisk sommarmiddag: pannbiff med potatis och rivna morötter. Och som kronan på verket – en iskall gin & tonic på altanen medan kvällssolen långsamt dalade. En sån där dag som man sparar i hjärtat.

Semestern fortsätter, och jag känner mig tacksam för varje dag. Att få vila, skratta, upptäcka och bara vara tillsammans – det är verkligen det finaste med sommaren. 🌼✨