En stilla påminnelse om hur vi möter varandra

 Jag har tänkt mycket på det där med hur vi pratar med varandra. Hur snabbt allt går, hur lätt det är att reagera – och hur svårt det ibland verkar vara att bara stanna upp och lyssna.

Det känns som att vi har vant oss vid att allt ska bedömas direkt. Att varje berättelse måste analyseras, värderas och ifrågasättas nästan i samma stund som den delas. Som om tystnad och eftertanke har blivit något ovanligt.

Och just idag, på Alla hjärtans dag, blir den tanken ännu starkare. För det är en dag som påminner om omtanke och närvaro – inte bara i nära relationer, utan i hur vi möter människor överhuvudtaget.

Jag tror inte att människor alltid menar att vara hårda. Ofta handlar det nog om tempo, om vana, om hur sociala medier har format vårt sätt att kommunicera. Vi ser något, reagerar snabbt och går vidare. Men för den som står bakom orden stannar det kvar.

Det är en märklig tid att vara människa i. Vi är mer uppkopplade än någonsin, men samtidigt kan avståndet mellan oss kännas större. Vi vet mycket om varandra – men förstår kanske mindre. För mitt i alla åsikter, kommentarer och reaktioner försvinner ibland det viktigaste: att det alltid finns en verklig person bakom det som skrivs.

Jag önskar att vi blev lite bättre på att ge varandra utrymme. Att låta berättelser få finnas utan att direkt plockas isär. Att våga möta varandra med nyfikenhet istället för misstänksamhet.

Kanske är det just det Alla hjärtans dag kan få oss att stanna upp inför. Inte som något stort eller storslaget, utan som en stilla påminnelse om hur mycket våra ord faktiskt betyder.

För ibland räcker det att vi tänker en extra gång. Att vi väljer att lyssna lite längre. Att vi låter människor få vara människor, med sina upplevelser, sina känslor och sina berättelser – utan att genast försöka sätta en etikett på dem.

Och kanske är det där det börjar. Inte i att förändra alla andra, utan i hur vi själva väljer att möta världen, en människa i taget.

• Ingen ser hela bilden

Jag vet att det här är ett känsligt ämne, och jag vill börja i en lugn och förklarande ände. Det här handlar inte om att peka ut någon eller skapa mer konflikt. Det handlar om att försöka sätta ord på en känsla och en verklighet som jag tror att fler än jag känner igen sig i.

Ibland känns det som en häxjakt. Och jag håller faktiskt med många influencers som har satt ord på exakt det här: hur snabbt människor dömer, hur lätt misstro sprids och hur fort en berättelse kan vändas till något helt annat än vad den egentligen var.

Flera beskriver också hur klimatet, både i sociala medier och i traditionell media, har blivit hårdare – hur allt ska granskas, värderas och ifrågasättas direkt. Det finns sällan utrymme för eftertanke, nyanser eller för att låta en berättelse få landa innan den plockas isär.

Och någonstans där försvinner människan bakom orden. Det blir rubriker, kommentarer och snabba slutsatser, men väldigt lite verklig förståelse. Ibland undrar jag när vi slutade lyssna för att förstå – och började lyssna för att svara, ifrågasätta eller hitta fel.

Sociala medier förstärker det här. Allt går fortare där. Ord får större spridning, åsikter hårdnar och människor kan bete sig på sätt de kanske aldrig skulle göra ansikte mot ansikte. Kommentarer skrivs i affekt, ifrågasättanden blir offentliga och ibland går det så långt att människor attackerar, anmäler och driver på utan att egentligen veta vad som hänt.

Det som sällan syns är vad som händer på andra sidan skärmen. Hur det känns att läsa ord som ifrågasätter ens upplevelse, ens trovärdighet eller ens intentioner. Hur snabbt det kan gå från att vilja dela något personligt till att behöva skydda sig själv.

När människor attackerar i grupp blir det ännu tyngre. Det som kanske började som en kommentar kan växa till ett tryck, ett brus av röster som alla tycker, tolkar och dömer. Och mitt i det står en människa som bara försökte berätta något som var sant för henne eller honom.

Det är lätt att glömma att varje ord landar någonstans. Att varje reaktion påverkar en verklig person. Och ibland undrar jag om vi verkligen förstår hur hårt klimatet har blivit – och hur mycket det faktiskt kostar för den som står mitt i det.

Torsdag – jobb och möte

Torsdag – jobb och möte

Morgonen är inte min bästa stund på dagen. Katten har dessutom satt sig bredvid lådan och demonstrerat, så det var bara att ta fram och skura och flytta lådan. En lite rörig start på dagen, men sånt hör livet till.

Idag ska jag jobba som vanligt, och senare har jag ett uppdrag tillsammans med en representant från föreningen där råden –Funktionsrättsrådet, Integrationsrådet, Landsbygdsrådet och Seniorrådet – ska vara med i informationen till kommunen.

Vi som sitter i Kommunala funktionsrättsrådet är ett organ för dialog och ömsesidig information mellan företrädare för funktionshindersföreningarna och kommunen. Det är ett viktigt forum där vi kan lyfta frågor, dela erfarenheter och bidra med perspektiv som annars riskerar att inte höras.

Det känns som en viktig dag med fokus på samarbete och dialog med förvaltningen. Det är bra att alla råden får samma information om vad som händer i kommunen och vilka frågor som är aktuella. När vi möts på det här sättet skapas bättre förståelse och större möjlighet att arbeta tillsammans.

Jag tänker att sådana här möten är viktiga för att bygga relationer och skapa tillit. När människor från olika verksamheter och föreningar möts uppstår ofta nya tankar och idéer. Det kan handla om små förändringar som gör stor skillnad i vardagen, eller större frågor som behöver drivas över tid.

Det är också ett tillfälle att lyfta det som fungerar bra och det som behöver utvecklas. Genom dialog kan vi hitta gemensamma vägar framåt och se till att fler röster blir hörda i kommunens arbete.

Efter allt jobb och föreningsliv ska det bli skönt att komma hem och landa. Att få varva ner, samla tankarna och känna att dagen har varit meningsfull.

Så det blir en lång dag, men också en inspirerande dag där samtal, kunskap och engagemang står i centrum.

Min utbildning

 Det är många som frågar om min utbildning. Jag gick utbildningen till pedagogassistent och dyslexikonsulent på folkhögskolan i Ludvika under 2000-talet. För mig var det lättare att studera på folkhögskola än i den vanliga skolan, eftersom miljön var mer anpassad och personlig.

Utbildningen kostade cirka 50 000 kronor, vilket var en stor investering, men den betydde mycket för min framtid och min möjlighet att arbeta med människor som behöver stöd i sitt lärande.

Varje år deltog en mindre grupp studerande, ungefär 20–30 personer per omgång. Det gjorde att undervisningen kunde anpassas efter varje individ och att vi fick nära kontakt med lärare och handledare.

Gruppernas storlek gjorde det möjligt att arbeta praktiskt och fördjupa kunskaperna inom pedagogik, läs- och skrivsvårigheter samt stöd till elever med dyslexi. Vi lärde oss hur man bemöter människor, hur man ger individuellt stöd och hur man skapar en trygg lärmiljö.

Många av dem som gick utbildningen fortsatte vidare till arbete inom skola, vuxenutbildning och andra verksamheter där behovet av pedagogassistenter och dyslexikonsulenter var stort. För mig blev utbildningen ett viktigt steg i livet och en grund för att kunna hjälpa andra att utvecklas och lyckas i sina studier.

Tiden på folkhögskolan var rolig och gemenskapen var mycket fin. Den fick mig att våga försöka och tro mer på mig själv. Jag har fortfarande god kontakt med flera från min utbildning, och vi minns tiden på skolan med värme.

Det bästa var också att jag fick en större förståelse för mig själv och mina läs- och skrivsvårigheter. Jag lärde mig hur jag fungerar i lärandet och vilka strategier som hjälper mig. Det gav mig både trygghet och självförtroende, och gjorde att jag kunde gå vidare med nya mål i livet.

När jag får frågor om utbildningen brukar jag hänvisa till folkhögskolan, eftersom det är de som ansvarar för kursens innehåll och information.

Struktur, ansvar och respekt – tankar inför en ny vecka

God morgon och välkommen till en ny vecka.

Jag har etablerat en morgonrutin som fungerar väl och som präglas av struktur, eftertanke och långsiktighet. Den bidrar till ökat fokus, bättre arbetsro och en mer hållbar start på dagen. Att förbereda mig i god tid, exempelvis genom att ha en färdig matlåda, skapar dessutom en känsla av ordning och riktning inför det som väntar.

Samtidigt reflekterar jag ibland över meningsfullheten i att fortsätta skriva här. Tonen i vissa kommentarer blir tyvärr ofta hård och nedlåtande, vilket påverkar viljan att dela tankar och erfarenheter. Jag efterlyser därför en mer konstruktiv samtalsmiljö där tonläget dämpas och där större hänsyn tas till varandra.

Den kvarliggande snön är också en påminnelse om vikten av ansvar i vardagen – att ta bort den i tid eller säkerställa att den skottas ordentligt. Små praktiska åtgärder har ofta större betydelse än man först inser, både för den egna tillvaron och för omgivningen.

Jag vill även lyfta en mer allvarlig aspekt. Det är lätt att uttrycka sig snabbt bakom ett tangentbord, men det är viktigt att minnas att det alltid finns en mottagare på andra sidan. Ord påverkar, och sättet vi formulerar oss på bidrar till vilken samtalskultur som växer fram.

Av den anledningen väljer jag ibland att stänga kommentarsfältet. Det görs inte för att undvika dialog, utan för att värna en respektfull och konstruktiv samtalsmiljö. Diskussion är fortsatt välkommen, men den behöver vara saklig, genomtänkt och präglad av ömsesidig respekt – oavsett om ämnet rör ekonomi eller andra frågor jag skriver om.

MotivationIVardagen

Söndag och tankar inför veckan

Nu är helgen snart över, och jag känner både lugn och lite vemod på samma gång. Det har varit så mysigt att träffa min vän – sådana stunder betyder verkligen mycket. Vi avslutade helgen med en lugn frukost tillsammans på söndagen, pratade om livet och veckan som kommer.

Snart packar jag ihop mina saker och åker hem igen, hem till min katt och vardagen. Det är alltid skönt att komma hem, även om helgerna gärna hade fått vara lite längre ibland.

Det är bara en vecka kvar tills jag är ledig en hel vecka. Det ser jag verkligen fram emot. Då ska jag ta tag i allt som har blivit liggande – sådant där man vet att man behöver göra men som inte alltid hinns med i vardagen. Små måsten, men också sådant som ger ro när det väl är gjort.

Inför veckan behöver jag fixa fem matlådor. Det är så skönt att ha maten klar, det sparar både tid och energi. Jag försöker verkligen planera bättre nu för att få mer balans i dagarna.

I slutet av veckan väntar också ett viktigt uppdrag i funktionsrättsrådet. Där samlas alla råd i kommunen och får samma information. Det känns meningsfullt att vara en del av det arbetet, att få bidra och vara med i samtalen om viktiga frågor. Jag vet också att kommunen gick med plus under 2025, och det väcker tankar om hur resurser kan användas på bästa sätt framöver.

Nu tar jag med mig känslan från helgen in i den nya veckan – lugnet, tacksamheten och viljan att göra det bästa av dagarna som kommer.

Det enkla som håller oss samman

 Det är alltid något särskilt med att vakna bredvid någon man tycker om. Lördagsmorgnar bär på ett eget lugn, som om tiden rör sig lite långsammare och världen utanför får vänta. Vi ligger kvar en stund längre, pratar, skrattar och låter närheten få ta plats. I de ögonblicken känns vänskapen och samhörigheten viktigare än allt annat.

Radhuset är varmt och tryggt, som en liten bubbla där vardagens krav inte riktigt når in. Vi gör frukost tillsammans och sitter länge vid bordet, låter samtalen ta tid och tystnaden vara lika självklar. Inga måsten, ingen stress – bara känslan av att få dela stunden med någon som betyder något.

Jag skriver det här lika mycket till mig själv som på min öppna blogg.
Det är en dag då jag medvetet väljer bort bruset. Sociala medier och annan media får vila. Jag upplever ofta att det är där mycket av oro, tolkningar och onödiga spänningar skapas – i flöden där ord saknar tonfall och där människor lätt missförstår varandra. I stället vill jag rikta uppmärksamheten mot det som är på riktigt: samtal som berör, tystnad som känns naturlig, doften av kaffe och tryggheten i att höra ihop.

Samtidigt märker jag hur tankar ibland väcks just av det jag ser och läser. En känsla av att någon kanske bär på irritation eller agg mot mig. Kanske är det bara en bild som skapats genom sociala medier, där allt förstoras och nyanser försvinner. Om något skaver vill jag därför hellre mötas i verkligheten och prata öppet. Jag vill ha relationer som bygger på respekt, ärlighet och omtanke – där vi vågar möta varandra i det som är svårt, i stället för att låta media och missförstånd skapa avstånd.

Ett särboförhållande passar oss bättre än jag kanske först förstod. Vi får behålla våra egna liv, våra rutiner och vårt utrymme, samtidigt som vi aktivt väljer varandra. Det skapar en frihet som gör att vänskapen kan stå i centrum – utan krav, utan att kvävas av vardagens måsten. När vi ses är det för att vi vill, inte för att vi måste. Samtalen blir mer närvarande, tiden mer värdefull och omtanken tydligare. För oss handlar det inte om avstånd, utan om balans – att få vara två självständiga personer som ändå hör ihop.

Lördagar handlar om att andas, landa och påminna sig om vad som faktiskt betyder något. Vänskap, omtanke och de små ögonblicken som inte syns på någon skärm men som stannar kvar länge i hjärtat. Det är där, i det enkla och äkta, som livet känns som mest levande. Vi lagar mat tillsammans, äter i lugn och ro och låter samtalen fortsätta utan att behöva skynda vidare.

Samtidigt rullar livet vidare. Vi arbetar med föreningen och tar tag i det som behöver göras. Jag står ofta för det praktiska och mer krävande arbetet, och det känns tryggt att ha bra sekreterare omkring mig som stöttar och hjälper till att hålla allt på plats. Tillsammans ser vi till att arbetet går framåt – steg för steg.

Att stå kvar i sig själv

 God morgon, fredag.

Nu vill jag säga detta tydligt och utan fler missförstånd. Den här texten är riktad till er som väljer att kommentera anonymt. Stanna upp och läs igenom orden en gång till. Känn efter om ni känner igen er i hur ni själva uttrycker er och hur ni bemöter andra människor i ett offentligt rum.

Jag vet hur mycket energi det tar att läsa ord som sårar. Att gång på gång mötas av andras påståenden om vem man är, utan att själv få definiera det. Jag har ofta blivit kallad självcentrerad, bekväm och någon som inte ställer upp som förr. Men min verklighet ser annorlunda ut.

Jag har lärt mig mina gränser. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp, min ork och mitt hjärta. Det som utifrån kan uppfattas som bekvämlighet handlar i själva verket om att jag inte längre kör över mig själv. Det som kallas egoism är i grunden ett ansvarstagande för mitt eget mående.

Jag vänder inte bort från människor – jag vänder mig mot mig själv. Det är en nödvändig riktning för att kunna fortsätta vara hel och närvarande, både för mig själv och för andra.

Anonyma kommentarer säger ofta mer om den som skriver dem än om den som tar emot dem. Det är enkelt att formulera hårda ord bakom en skärm, svårare att stå öppet för sina åsikter och ta ansvar för hur de påverkar andra. I många fall bottnar sådana ord i frustration, missförstånd eller något hos avsändaren snarare än hos mottagaren.

Ord kan såra, även när de skrivs snabbt och utan eftertanke. Därför väljer jag att inte låta andras tolkningar definiera mitt värde. Jag vet vem jag är och vad jag arbetar med inom mig själv varje dag.

Så kalla mig vad ni vill. Lat. Bekväm. Egoistisk. Orden säger lika mycket om er bild som om mig som person.

Jag ber inte längre om ursäkt för att jag lyssnar på mig själv. Jag överger inte längre mitt eget mående för att passa andras förväntningar.

Här sätter jag punkt. Kommentarsfältet stängs. Anonyma ord utan ansvar får inte längre ta min energi. Den som vill säga något är välkommen att göra det öppet, respektfullt och med ansvar för sina egna ord.

Idag väljer jag mig själv – inte istället för andra, utan för att jag också är värd omtanke. Och det är inget jag tänker skämmas för längre.

Om du står för det du skriver borde du också våga sätta ditt namn bakom orden.