Man blir ganska bra på att dölja saker när man har gjort det hela livet

---

Man blir ganska bra på att dölja saker när man 

God morgon onsdag den 1 april ☕

Här sitter man med kaffekoppen och försöker vakna till liv lite grann. Det är ändå något särskilt med onsdagar. Man är trött, veckan känns i kroppen, men samtidigt vet man att det bara är en dag kvar att jobba innan det lugnar ner sig lite igen. Det är sådant man håller fast vid i vardagen.

Imorse blev det smoothies igen till frukost, tillsammans med kaffe såklart. Det har faktiskt blivit en rätt bra vana för mig. Jag orkar inte alltid stå och fixa någon stor frukost, särskilt inte när morgonen redan känns seg från början. Då är det skönt med något enkelt som går fort men ändå känns bra att få i sig.

Jag tog lite av det som fanns hemma och mixade ihop, och det brukar faktiskt bli bäst så. Det behöver inte vara så märkvärdigt jämt. Bara att få i sig något innan dagen drar igång gör mer än man tror. Och kaffet till det förstås, det hör liksom till morgonen. Vissa saker ruckar man bara inte på.

Igår fick jag ändå lite gjort hemma, och det behövdes verkligen. Jag hann städa undan i köket, plocka lite här hemma och samtidigt fixa redigeringen på film till jobbet. Det blir ofta så nu tycker jag, att man gör flera saker på samma gång hela tiden. Det finns ju alltid något som måste göras.

Men det är ändå en speciell känsla när man får lite ordning omkring sig. Bara att få undan i köket, torka av lite och känna att hemmet ser lite lugnare ut gör faktiskt mer än man tror. Det blir nästan som att hela kroppen också lugnar sig lite då.

Men jag ser också att vissa har börjat igen. Det är många som vill spekulera i olika diagnoser och hålla på att tycka och tänka om andra människor. Men ni är inte läkare, och ni vet faktiskt inte vad någon annan lever med eller har gått igenom.

Jag har levt hela mitt liv med dyslexi, och det är inget som alltid syns utåt. Många tänker nog inte ens på det, men det har funnits där hela tiden. Jag blev tidigt väldigt bra på att dölja det. Jag lärde mig att hitta andra vägar, att gömma mig bakom annat och försöka klara mig så gott jag kunde.

I skolan handlade det mycket om att försöka hänga med utan att någon riktigt skulle märka hur svårt det faktiskt var. Ibland tittade man på klasskamraterna, försökte förstå genom att se vad andra gjorde och bara försökte ta sig igenom det på sitt eget sätt. Man blev skicklig på att dölja mer än vad folk kanske någonsin förstod.

Det där blir till slut ett sätt att överleva. Man lär sig att anpassa sig, att vara tyst när man inte riktigt förstår, att le när man egentligen känner sig osäker och att försöka se ut som att allt är som vanligt, fast det inuti känns på ett helt annat sätt.

Det är kanske också därför jag blir så trött när människor idag sitter och spekulerar i andra människors svårigheter, diagnoser eller sätt att vara. För det är inte alltid det syns, och det är inte alltid det märks. Men det betyder inte att det inte finns där.

Jag har levt ett helt liv med att saker ibland blivit fel, missförståtts eller tolkats på olika sätt. Och även om man lär sig att leva med mycket, så sätter det sina spår. Det finns saker man bär med sig länge, även när man blivit vuxen och lärt sig hantera livet på sitt eget sätt.

Samtidigt vill jag också säga att det idag faktiskt finns mycket bättre hjälpmedel, stöd och kunskap än det gjorde förr. Det finns hjälp att få, och det finns mycket man kan ta till sig. Men då måste människor också vilja förstå istället för att döma direkt.

Jag märker också mer och mer idag hur stor betydelse språket faktiskt har. Alla vet inte vad vissa ord betyder, och alla tolkar inte saker på samma sätt. Det som känns självklart för en person kan vara svårt eller kännas helt annorlunda för någon annan. Därför tror jag också att vi måste bli bättre på hur vi pratar med och om varandra.

Alla människor bär på något som inte alltid syns utåt. Det tycker jag faktiskt att fler borde tänka på innan de sitter och tror att de vet allt om andra.

Med åren har jag också lärt mig att jag inte orkar lägga min energi på allt längre. Man blir mer rädd om sitt lugn, sitt hem, sitt hjärta och sitt eget mående. Och kanske är det just det som händer när man blir äldre – att man inte längre känner att man måste förklara sig för alla hela tiden.

Nej, nu ska jag dricka upp kaffet och göra mig redo för dagen. En dag i taget får faktiskt räcka.

Ta hand om er där ute 🤍
Och var lite snällare mot varandra.

---

Ni vet tydligen allt om mitt liv

Gode man? Hemhjälp? Eller bara vanligt hyfs tack

---

God morgon.

Alltså… det är fascinerande hur vissa av er kan veta så otroligt mycket om mitt liv, utan att ha en aning om någonting egentligen. Ni sitter där och diagnostiserar, analyserar och föreslår gode man och hemhjälp som om ni hade full insyn – vilket ni absolut inte har.

Att skylla på sommartid eller börja prata om diagnoser bara för att allt inte ser perfekt ut i er lilla ruta är inte bara fel, det är ganska respektlöst. Det säger mer om er än om mig, om vi ska vara ärliga.

Jag skrev dessutom tydligt igår att jag jobbade från morgon till sen kväll. Men det verkar inte spela någon roll, för ni har redan bestämt er. Sen rullar det vidare som en snöboll – någon säger något, nästa fyller på, och plötsligt har ni byggt upp en helt egen version av mitt liv.

Ni ser sekunder, minuter, små glimtar – och tror att det är hela sanningen. Spoiler: det är det inte.

Livet är inte alltid kliniskt perfekt, och det betyder inte att man behöver “utredas” eller få en god man inkopplad. Att ens dra den typen av slutsatser är ganska magstarkt.

Och ja – idag ska jag jobba med att redigera en film. Jag har inte direkt oceaner av egentid, även om det kanske inte passar in i bilden ni vill måla upp.

Så innan ni fortsätter analysera mig som ett projekt ni fått på beställning: ta ett steg tillbaka. Ni känner inte mig, ni lever inte mitt liv och ni har inte hela bilden.

Lite ödmjukhet hade faktiskt inte skadat.

---

Från morgonstress till vårkonsert

---

God morgon måndag ☀️

Jaha, då var det måndag igen – och dessutom första riktiga måndagen med sommartid i kroppen… eller ja, i alla fall försöket till det 😅

Nog märks det allt att klockan har ställts om. Oj så segt det var att ta sig upp i morse! Kroppen och huvudet var verkligen inte riktigt överens, och det känns som om hela jag fortfarande går på vintertid.

Morgonen blev lite småstressig, som det så lätt blir ibland. Upp, göra sig i ordning, försöka få i sig lite frukost och komma iväg i tid – och idag skulle jag dessutom vara lite extra tidigt på arbetsplatsen.

Jag trodde nog att jag låg lite bättre till än jag faktiskt gjorde, men ibland räcker inte energin riktigt hela vägen. Ni vet hur det kan vara… man gör så gott man kan, men ändå känns det som att man halkar efter lite hela tiden.

Diskbänken fick stå kvar och titta på mig i morse 😄 Men den springer ju inte bort, så den får snällt vänta tills imorgon.

Dagen har också bjudit på lite extra mycket. Ungdomarna har haft sin vårkonsert, och jag har varit med och hjälpt till att filma. Det blev en lång dag, men också en väldigt fin och innehållsrik sådan. Det brukar ju vara något särskilt med sådana här tillfällen – lite rörigt, lite pirrigt och samtidigt väldigt roligt.

Efter konserten återstod det sista jobbet med att lasta tillbaka instrumenten, så nu känns det verkligen att dagen har varit lång. Både kroppen och huvudet börjar säga ifrån, och soffan känns ovanligt lockande ikväll 😄

Som tur är gjorde Tur alla matlådor, och det är verkligen något att vara tacksam för. Sådant där underlättar mer än man kanske tänker på. I vardagen är det ofta de små sakerna som betyder allra mest.

Och vet ni… jag har börjat bli riktigt sugen på att lyssna på en ljudbok igen 📚🎧
Det var länge sedan jag hade riktig ro till det, men nu känner jag att det hade varit så mysigt att få krypa in i en bra berättelse igen.

Jag tycker mycket om skönlitteratur, men allra mest dras jag nog ändå till kriminalromaner. Jag tycker om spänningen, mysterierna och den där känslan när man bara måste lyssna lite till.

Så nu undrar jag – vad läser eller lyssnar ni på just nu?
Har ni något riktigt bra boktips att dela med er av?

Nu får kvällen gå i ett lugnt tempo, och jag tänker att det blir en tidig kväll för min del.

Önskar er en fin måndagskväll 💛

Söndag – när livet får vara som det är 🤍

---

Det finns något särskilt med söndagar när man kommit en bit längre i livet.

De känns inte längre som de gjorde förr, när helgen nästan skulle fyllas av planer, måsten och sådant man tyckte att man borde hinna med. Nu känns söndagen mer som ett stilla mellanrum – en mjuk övergång mellan veckan som varit och den som väntar. En dag att andas på, samla ihop sig och försöka landa lite mer i det som faktiskt är.

Disken fick stå kvar till idag. Och vet ni – den här gången lät jag det faktiskt vara så.

Förr hade jag nog haft svårare att släppa det, som om ett stökigt kök också betydde att man själv inte riktigt hade ordning. Men med åren lär man sig något viktigt: att livet inte sitter i en tom diskho eller i ett perfekt hem. Ibland sitter det istället i förmågan att säga till sig själv att det får vänta. Att vila också är ett sätt att ta ansvar.

Igår blev det verkligen en sådan där dag då köket fick vara hemmets hjärta. Jag glömde nästan själv hur mycket jag faktiskt hann med. Förutom middagen gjorde jag också en rejäl gryta med grytbitar som fick stå länge och koka tills köttet blev riktigt mört och smakrikt.

Det blev många rätter lagade igår, och idag känner jag mig faktiskt riktigt nöjd. Inte på ett skrytsamt sätt, utan på det där stilla vuxna viset när man bara känner inom sig att man har gjort något gott – både för hemmet och för sig själv.

Gårdagens middag blev dessutom precis så lyckad som jag hade hoppats på. Den marinerade fläskfilén blev mör, saftig och full av smak, och tillsammans med den kalla såsen blev det en sådan där måltid som dröjer sig kvar lite extra.

Inte bara för att maten blev god, utan för att det finns något så fint i att få laga mat med omsorg, ställa fram något man själv lagt tid och kärlek på, och sedan få dela det med andra. Det är som om kärlek ibland visar sig allra tydligast i det mest vardagliga.

Idag började jag också dagen med något så enkelt som en smoothie på grekisk yoghurt, banan och jordgubbar. Och den blev så otroligt god.

Det slog mig hur länge sedan det var jag gjorde en sådan, och hur lätt det är att glömma bort de små sakerna man faktiskt tycker om. Ibland är det just de små sakerna som gör mest för själen.

Samtidigt är livet förstås aldrig bara vila och eftertanke. Det finns alltid något som väntar, något ansvar som behöver tas om hand.

Idag behövde jag ta bussen till en styrelsemedlem för att ordna med ett protokoll. Och vet ni – jag blev så glad, för när jag kom hem till styrelsemedlemmen blev jag bjuden på middag. Det var verkligen en sådan där liten fin gest som värmer mer än man först anar.

Och här hemma går diskmaskinen nu för fullt, så även det ordnar sig till slut. Kanske är det också en del av livet – att allt inte alltid blir gjort på en gång, men att det ändå faller på plats.

Ju äldre man blir, desto mer förstår man kanske att livet inte handlar om att allt ska vara perfekt. Det handlar mer om att hitta ro mitt i det vanliga. Mitt i disken, mitt i tröttheten, mitt i alla små måsten.

Och kanske är det just där hjärtat får vila som bäst.

Önskar er en stillsam och fin söndag 🤍

---

En dag i köket och hjärtat lite lättare

God morgon lördag ☀️

I dag fick det bli en lugnare start på dagen med lite sovmorgon, och det var verkligen precis vad jag behövde. Kroppen känns fortfarande trött och energin har inte riktigt velat infinna sig, men ibland får man helt enkelt acceptera sådana dagar och försöka göra det bästa av dem ändå. Ju äldre man blir, desto mer inser man kanske hur viktigt det är att lyssna på kroppen och förstå att man inte alltid måste vara på topp för att dagen ändå ska kunna bli bra.

Och precis så blev det faktiskt i dag.

Trots att jag känt mig ganska orkeslös så har jag ändå fått väldigt mycket gjort, och det ger en speciell känsla av både lättnad och stolthet. När jag väl kom igång i köket så gick det nästan av bara farten, och det är något särskilt med just matlagning som ändå ger ett lugn mitt i allt. Att få stå där och förbereda, planera och laga mat ger en känsla av ordning och omsorg, och det är något jag verkligen uppskattar.

I kväll ska vi bjuda på middag, och det känns alltid lika mysigt att få duka fram något gott och samla människor runt bordet. Det är något så fint i det där enkla, att få umgås över en måltid och skapa en varm stund tillsammans. På menyn blir det fläskfilé med klyftpotatis och en kall sås gjord på majonnäs, Philadelphia, vitlöksost och lite grönt till. Det är en enkel men väldigt god middag som känns både hemlagad, uppskattad och alldeles lagom när man vill bjuda på något gott utan att det behöver vara alltför komplicerat.

När jag ändå hade köket igång passade jag också på att göra betydligt mer än bara middagen, och det känns alltid så skönt efteråt. Blandfärsen räckte till både köttbullar och köttfärssås, och dessutom gjorde jag en lunchlåda lasagne. Det är verkligen en sådan där vardaglig känsla som jag uppskattar mycket, när man använder tiden klokt och får saker gjorda som faktiskt underlättar livet längre fram. Det behöver inte vara perfekt för att det ska kännas bra, och just det försöker jag påminna mig själv om lite oftare.

Nu känns det extra skönt att veta att jag har mat färdig för flera dagar framåt, och det ger en sådan där lugn känsla inombords som man verkligen behöver i vardagen. Jag kan nu jobba i fyra dagar och veta att det redan finns härliga lunchlådor klara, och det gör faktiskt mer skillnad än man ibland tänker på. Att slippa fundera varje kväll på vad man ska laga eller ta med sig nästa dag är en sådan liten sak som ändå gör livet mycket enklare och mindre stressigt.

Sedan får man ju också vara ärlig och säga att allt detta förstås kommer med ett pris, och i dag stavas det priset disk. Köket ser ut som att det varit fullt krig där inne, och disken har verkligen vuxit i takt med allt som lagats. Men i dag väljer jag ändå att försöka se det med lite mildare ögon, för mycket disk betyder trots allt ofta att något faktiskt har blivit gjort. Det betyder att hemmet har levt, att något gott har lagats och att dagen har fyllts med sådant som faktiskt betyder något.

Det är så lätt att känna sig otillräcklig de dagar då kroppen inte riktigt vill vara med, men i dag försöker jag verkligen påminna mig själv om att även trötta dagar kan bli fina dagar. Man behöver inte prestera på topp för att ändå få känna sig nöjd, och man måste inte orka allt för att det man faktiskt gör ska vara tillräckligt. Ibland räcker det långt att bara fortsätta lite försiktigt, lite i taget, och låta de små sakerna få vara stora nog.

Och just i dag känner jag faktiskt mig både nöjd, tacksam och lite stolt. Inte för att allt blev perfekt, och inte för att jag känt mig särskilt pigg, utan för att jag gjorde det jag orkade och det blev ändå ganska mycket till slut. Det är en fin känsla att få bära med sig in i kvällen.

Nu hoppas jag på en riktigt fin kväll med god mat, trevligt sällskap, levande ljus, lugn och den där sköna känslan av att få landa lite efter en dag som ändå blev mer innehållsrik än jag först trodde.

Önskar er en riktigt fin lördag 🤍 Ta hand om er, vila när ni behöver och glöm inte att uppskatta de små framstegen i vardagen.

---

Fredag – när veckan börjar landa

---

I dag känns det verkligen att det är fredag.
Redan i morse när jag fick springa till bussen och precis hann med, kände jag det där välbekanta fredagskaoset. Det är lite så livet ser ut ibland – fullt upp, tider att passa och hela tiden något som ska fungera.

Men samtidigt finns det något särskilt med fredagar.
Som om kroppen förstår före huvudet att veckan snart är slut.

Jag känner mig trött i dag, men inte på det där tunga sättet. Mer som att veckan har tagit sitt, och att både kropp och huvud börjar längta efter lite lugn. Det har varit många dagar av jobb, ansvar och allt det där vanliga som bara måste rulla på.

Arbetsdagen fortsätter, men jag försöker hålla ett lugnt tempo och inte stressa upp mig i onödan. Det får bli det som hinns med, och resten får vänta. Ibland är det faktiskt det enda rimliga.

I eftermiddag kommer matkassen, och det känns ärligt talat väldigt skönt. Just nu har mataffären ett erbjudande där man får fri hemleverans om man handlar över en viss summa, så jag passade på att beställa hem det jag behöver för ungefär en månad framåt.

Och för mig handlar det inte om lathet eller bekvämlighet, som vissa gärna verkar tro. Det handlar om att få vardagen att fungera. Att bo på tredje våningen, åka buss och bära hem tunga matkassar är inte alltid så enkelt som det kanske ser ut på håll. Särskilt inte när handleden redan säger ifrån.

Så ja, att få hem maten till dörren gör skillnad.
Det sparar både tid, energi och onödig värk – och ibland är det faktiskt precis det man behöver.

När jag kommer hem väntar det vanliga. Lite plock, kanske städa undan det som hunnit samla sig under veckan och bara försöka få det lite lugnt omkring mig. Jag tycker ändå om den känslan, när hemmet börjar kännas lite mer i ordning och helgen får ta plats.

Och så blir det förstås mat. Något enkelt, något som fungerar.
Det behöver inte vara märkvärdigt för att kännas bra. Jag tycker ofta att det är just de där små stunderna hemma som betyder mest – när man får sätta sig ner, äta i lugn och ro och bara landa lite efter veckan.

I morgon tänkte jag fixa fyra lunchlådor inför nästa vecka, och det känns faktiskt också bra. Det är ett enkelt sätt att spara pengar, och just nu tycker jag verkligen att priserna på färdiglagad mat har blivit alldeles för höga. Då känns det bättre att laga själv och veta att det finns något klart när en ny vecka drar igång.

Det kanske inte låter särskilt märkvärdigt, men det är just sådana saker som får livet att fungera.
Små lösningar. Små förberedelser. Små sätt att ta hand om både ekonomin, orken och vardagen.

Och kanske är det just det vuxenlivet så ofta handlar om.
Inte om att få allt att se perfekt ut – utan om att få det att hålla.

Nu ser jag mest fram emot att få komma hem, låta veckan landa och bara ha en lugn fredag kväll.

Det räcker långt.

---

Torsdag – när veckan börjar landa

Det är något särskilt med torsdagar.
Som om veckan börjar mjukna lite, även om man fortfarande är mitt uppe i allt.

Tempot finns fortfarande där – arbete, ansvar och sådant som behöver bli gjort – men samtidigt känns det som att något inom en börjar släppa taget lite. Kanske är det för att helgen inte längre känns så långt borta. Kanske är det bara kroppen och huvudet som börjar säga ifrån efter flera dagar av att hålla ihop vardagen.

Torsdagar blir ofta en slags stilla övergång.
Man är fortfarande i veckan, men man kan nästan ana vilan runt hörnet.

Efter en onsdag som kändes lite tyngre känns den här torsdagen faktiskt snällare. Lite mjukare. Lite mer hanterbar.

Igår satt vi med deklarationen, och jag ska vara ärlig – jag var ganska nervös inför det. Det var så mycket papper, så mycket som skulle fyllas i och bli rätt. Sådant kan verkligen ta energi. Men vi kom i alla fall halvvägs, och det får faktiskt vara nog för nu. Resten får vi ta en annan dag.

I dag känns det därför extra skönt att orka med det vanliga igen. Att få komma tillbaka till rutinerna lite. Jag fixade en lunchlåda, och det blev korvstroganoff – en sådan där enkel rätt som ändå alltid fungerar. Habib gillade det såklart, och till det blev det förstås ris.

Förmiddagen har gått i ett ganska lugnt tempo, men i eftermiddag väntar jobb och möten.
Det är lite så torsdagar ofta ser ut – man är fortfarande mitt i veckan, med saker som ska hinnas med, samtal som ska tas och arbete som behöver få sitt fokus.

Men i dag känns det ändå lite lättare att möta det.
Inte lika tungt som tidigare i veckan, utan mer som att jag bara får ta en sak i taget och göra det jag kan.

När jag slutar jobbet väntar också det där vanliga som hör vardagen till – veckostädning, att fixa medlemsbrev till föreningen och att beställa klart matkassen. Små saker var för sig, men tillsammans blir de också en del av livet som ska hållas ihop.

Och kanske är det just det som är det fina med torsdagar.
Att man fortfarande står mitt i vardagen – men med en liten känsla av att snart få landa.

Det behöver inte vara mer avancerat än så ibland.
En torsdag med arbete, möten, vardagspuls, vardagssysslor och en lunch som blev bra.
Och just i det finns också något fint.

---

Onsdag – mitt i veckan och energin är låg

Mitt i veckan, och även om energin är låg finns det ändå något fint i att bara fortsätta framåt.

Det är onsdag, mitt i veckan, och idag känner jag att energin är lite lägre än vanligt.

Det är en sådan där dag när tempot runt omkring fortsätter som vanligt, men där kroppen och tankarna gärna hade velat röra sig lite långsammare. En dag då allt inte känns tungt på ett dramatiskt sätt, men ändå lite mer dämpat än vanligt.

Onsdagar kan vara lite sådana.

Man är inte längre i början av veckan, men heller inte nära slutet. Man befinner sig mitt i allt – mitt i vardagen, mitt i ansvaret, mitt i allt som behöver fungera. Och ibland är det just där, mitt emellan allting, som man känner efter lite extra.

Under våren tycker jag ofta att det blir mycket att hålla ihop. Det är det privata livet, sådant som rör föreningslivet, vänner, planering och alla de där små och stora sakerna som också måste få plats. Det är mycket som ska fungera samtidigt, och ibland känns det som att listan över allt man behöver tänka på bara fortsätter att växa.

Då är det kanske inte så konstigt att energin ibland känns lite tunnare.

Det är lätt att tänka att man borde vara mer effektiv, mer fokuserad och mer på. Men sanningen är att alla dagar inte är till för att vara starka eller produktiva. Vissa dagar får vara lite mjukare, lite långsammare och lite mer eftertänksamma.

Och kanske behöver man inte alltid kämpa emot det.

Ikväll kommer min vän hem till mig och hjälper mig med deklarationen, och bara det känns som en lättnad. Ibland betyder det mer än man kan förklara när någon bara finns där och stöttar.

När huvudet redan är fullt av vardag, ansvar, planering och allt annat som livet rymmer, kan sådant som deklaration, papper och ekonomi kännas större än det egentligen är. Det handlar inte bara om siffror och blanketter, utan också om den energi det kräver att försöka förstå, hålla fokus och känna att man gör rätt.

Eftersom jag har min enskilda firma blir det dessutom fler delar att hålla reda på. Det är fler papper, fler detaljer och fler saker att tänka på. Och när man redan känner sig lite trött kan sådant lätt kännas större än det egentligen är.

För mig, som har lässvårigheter, blir den typen av saker ofta ännu mer krävande. När texterna är långa, språket svårt och allt känns byråkratiskt och stelt, tar det mycket mer kraft än vad som kanske syns utåt. Därför betyder det också extra mycket att få hjälp.

Det handlar inte bara om den praktiska hjälpen, utan också om känslan av att inte behöva bära allt ensam. När någon sitter med, förklarar, läser tillsammans och hjälper till att reda ut det som känns svårt, blir allt lite lättare.

Och kanske är det just där något viktigt finns.

Ibland påminns man om hur mycket vänskap faktiskt betyder i de mest vanliga stunderna. Inte bara i det stora och märkvärdiga, utan i en vanlig kväll när någon kommer förbi, hjälper till och gör livet lite mindre tungt.

Det finns något väldigt fint i det.

Kanske är det också en påminnelse om att man inte alltid måste vara den som klarar allt själv. Ibland är det minst lika viktigt att våga ta emot hjälpen när den finns.

Och kanske är det just det jag behöver påminna mig själv om idag:
att det är okej att energin inte alltid är på topp,
att det är okej att be om stöd,
och att även de lite tyngre dagarna kan rymma värme, omtanke och tacksamhet.

Kanske är det just i de stilla, vardagliga stunderna som man tydligast påminns om vad det är som faktiskt bär en genom livet.

---