Tisdagsbloggen – Varför jag engagerar mig i Dyslexiförbundet

Efter mitt senaste blogginlägg har jag fått flera frågor om hur Dyslexiförbundet fungerar. Därför tänkte jag berätta lite om vårt arbete och varför jag valt att engagera mig.

Jag är aktiv både i Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad och på distriktsnivå. Det gör att jag får följa arbetet från flera håll och se hur viktigt det är att vi samarbetar.

Dyslexiförbundet arbetar för personer med dyslexi, dyskalkyli och språkstörning. Det handlar om att alla ska ha samma möjligheter att lyckas i skolan, arbetslivet och vardagen, oavsett vilka utmaningar de har.

På nationell nivå arbetar förbundet med att påverka regering, riksdag och myndigheter. Genom dialog, remissvar och opinionsbildning vill förbundet förbättra lagstiftning, utbildning och samhällets stöd för personer med läs-, skriv-, språk- och matematiksvårigheter.

Distriktet fungerar som en länk mellan förbundet och lokalföreningarna. Där samordnas verksamheten, utbildningar planeras och erfarenheter delas. Jag är själv engagerad på distriktsnivå, vilket ger mig möjlighet att bidra både regionalt och lokalt.

I Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad möter vi människor där de finns. Vi deltar på mässor, föreningsdagar och andra arrangemang dit vi blir inbjudna. Vi håller föreläsningar, informerar om dyslexi, dyskalkyli och språkstörning och berättar om vilka hjälpmedel och vilket stöd som finns.

Vi är också representerade i kommunens Funktionsrättsråd. Där för vi fram frågor som är viktiga för personer med funktionsnedsättning. Vi lämnar synpunkter på remisser och andra underlag från kommunen och får sedan återkoppling om hur våra synpunkter har tagits om hand. Det är ett viktigt sätt att påverka utvecklingen lokalt.

En annan viktig del av vårt arbete är att synas ute i samhället. Vi tackar gärna ja när vi blir inbjudna till olika arrangemang, mässor och föreningsdagar. För mig är det en av de mest givande delarna av vårt ideella arbete. Många stannar till vid vårt bord och säger: “Jag har aldrig hört talas om Dyslexiförbundet.” Då får vi möjlighet att berätta vilka vi är, vad vi arbetar för och vilket stöd vi kan erbjuda. Varje sådant möte är värdefullt, eftersom det ökar kunskapen och gör att fler hittar till oss.

Vi är en ideell organisation och har ingen myndighetsroll. Vi kan inte fatta beslut om enskilda elevers stöd eller driva rättsprocesser. Däremot kan vi ge råd, sprida kunskap, stötta våra medlemmar och påverka beslutsfattare genom att lyfta de frågor som är viktiga för våra målgrupper.

Det är tillsammans – genom förbundet, distriktet och lokalföreningarna – som vi kan göra verklig skillnad. Varje möte, varje föreläsning, varje remissvar och varje samtal bidrar till att öka kunskapen om dyslexi, dyskalkyli och språkstörning. För mig är det ett meningsfullt ideellt engagemang där vi arbetar för att fler ska få förståelse, rätt stöd och samma möjligheter att lyckas i skolan, arbetslivet och vardagen.

Jag är stolt över att få vara en del av både distriktsorganisationen och Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad. Tillsammans fortsätter vi att göra skillnad – ett steg i taget.

Kram, Gullan

När rättigheter blev verklighet – en viktig seger för elevers rättigheter

Den 7 juli publicerade TTELA en artikel om ett viktigt ärende som berör alla elevers rätt till en likvärdig utbildning.

Artikeln handlade om att Trollhättans stad, efter en förlikning med Diskrimineringsombudsmannen (DO), betalade 220 000 kronor i diskrimineringsersättning till en elev. Ärendet gällde att eleven under flera år inte hade fått det stöd och de anpassningar som skolan enligt lag är skyldig att ge.

Det här handlar inte bara om ekonomisk ersättning. Det handlar om ett barns rätt till stöd, delaktighet och en fungerande skolgång.

Under processen fick familjen stöd av flera ideella föreningar. Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad var en av de föreningar som fanns med och stöttade familjen. Tillsammans med andra föreningar och Nora Emanuelsson på Antidiskrimineringsbyrån Fyrbodal arbetade vi för att lyfta frågan om elevers rättigheter och vikten av att skolan ger det stöd som lagen kräver.

Jag vill också lyfta fram Diskrimineringsombudsmannens (DO) viktiga arbete. Genom att driva den här typen av ärenden kan DO bidra till att diskriminering uppmärksammas och att enskilda människor får upprättelse.

Jag hoppas att det här ärendet leder till att fler skolor ser över sitt arbete med tillgänglighet och särskilt stöd. Ingen elev ska behöva kämpa i flera år för att få det stöd som lagen ger rätt till.

Läs TTELA:s artikel från den 7 juli här:

https://www.ttela.se/nyheter/trollhattan/trollhattans-stad-betalar-220-000-kronor-efter-sex-ars-diskriminering-av-elev.06b4236c-e575-48d1-ac38-c5dcfc514f48

Kram, Gullan

Söndagsblogg – Efter snart 20 år som bloggare

 

Jag började blogga 2007. Då var bloggar en plats där människor delade med sig av sin vardag, sina tankar och sina erfarenheter. Det var en tid då många läste varandras bloggar, lämnade uppmuntrande kommentarer och samtalade med respekt, även när man hade olika åsikter.

För mig blev bloggen ett sätt att göra min röst hörd. Jag ville berätta om hur det är att leva med dyslexi, om min vardag, mitt engagemang i föreningslivet och om frågor som rör tillgänglighet, delaktighet och demokrati. Under åren har bloggen också blivit ett sätt att dokumentera mitt liv och dela både glädjeämnen och motgångar.

När jag ser tillbaka på de snart tjugo år som gått upplever jag att bloggan det har förändrats. Samtalsklimatet på internet känns ofta hårdare än tidigare. I dag handlar kommentarer inte alltid om innehållet i texten, utan ibland om personen som har skrivit den.

Jag upplever att vissa kommentarer är nedvärderande och ibland har karaktär av nätmobbning. Det är en utveckling som gör mig ledsen. Ingen människa ska behöva känna oro för att dela sina tankar eller erfarenheter av rädsla för att bli förlöjligad eller utsatt för personliga angrepp.

Samtidigt vet jag att det fortfarande finns många vänliga och respektfulla människor. Det är ni som har följt min blogg genom åren, läst mina inlägg, stöttat mig och visat att det går att ha olika åsikter utan att förlora respekten för varandra. För det vill jag säga ett varmt tack.

Jag tror att vi alla har ett ansvar för hur vi uttrycker oss på nätet. Ord kan inspirera, ge hopp och skapa gemenskap, men de kan också såra. Därför hoppas jag att vi kan bidra till ett bättre samtalsklimat där vi lyssnar på varandra, visar omtanke och bemöter människor med respekt.

Jag kommer att fortsätta skriva. Jag kommer att fortsätta berätta om dyslexi, tillgänglighet, föreningslivet, vardagen och de frågor som engagerar mig. Jag tror fortfarande att personliga berättelser kan skapa förståelse och göra skillnad.

Nu vill jag gärna höra från er.

Vad tycker ni om att läsa på min blogg?

Vilka ämnen vill ni att jag ska skriva mer om? Är det dyslexi, tillgänglighet, föreningslivet, samhällsfrågor, vardagen, resor, böcker eller något helt annat?

Era tankar betyder mycket för mig och hjälper mig att utveckla bloggen.

Tack för att ni fortfarande följer med på min resa.

Kram, Gullan

Lördagsblogg – Att se framåt

God morgon!

Idag väntar en lugn och trevlig dag. Jag ska sälja några av mina saker, och en person kommer och hämtar dem. Det känns skönt att få ordning på lite saker.

Igår kväll satte jag en deg till kalljästa grahamsbullar som fick jäsa över natten. Nu på morgonen ska jag baka dem och ta med dem till min vän. Det ska bli roligt att bjuda på nybakade bullar under helgen.

Senare idag åker jag och katten till min vän, där vi ska tillbringa hela helgen tillsammans. Det ska bli härligt att komma iväg, koppla av och njuta av lugnet och det trevliga sällskapet. Jag ser verkligen fram emot en fin helg tillsammans.

Jag vill också skriva några ord om kommentarerna jag ibland får på min blogg.

Jag väljer att inte publicera alla kommentarer. Anledningen är att en del inte handlar om själva inlägget, utan innehåller personliga påhopp eller handlar om helt andra saker. Jag vill att kommentarerna ska hålla sig till ämnet och bidra till en respektfull dialog.

Jag ska vara ärlig och säga att vissa kommentarer gör mig ledsen och otrygg. Det påverkar mig mer än många kanske tror. Bakom bloggen finns en människa med känslor, precis som bakom varje kommentar.

Jag har inga problem med att människor tycker olika eller kommer med sakliga synpunkter. Tvärtom kan olika åsikter leda till bra samtal. Men jag upplever att samtalstonen ibland inte är respektfull. Det blir då svårt att föra en konstruktiv diskussion.

Jag vill också säga något som känns viktigt för mig. Jag har aldrig bett om åsikter eller bedömningar om mig som person, min träning eller mina sjukdomar. Att jag väljer att dela delar av mitt liv på bloggen innebär inte att det är fritt fram att skriva personliga omdömen eller påhopp.

Ni får gärna ha synpunkter på det jag skriver och diskutera innehållet i mina inlägg. Men jag önskar att vi visar varandra hänsyn och respekt. Att vara offentlig med en blogg betyder inte att man ska behöva acceptera att bli behandlad hur som helst. Ett vänligt och respektfullt bemötande gör stor skillnad och skapar ett bättre samtalsklimat för alla.

Jag deltar både i fysiska möten och i annat arbete inom Dyslexiförbundet. Allt jag gör syns inte på bloggen, eftersom jag inte väljer att dokumentera varje aktivitet eller varje möte. Min blogg visar bara en del av mitt engagemang.

Trots detta kommer jag att fortsätta dela med mig av min vardag, mitt engagemang, mina erfarenheter av dyslexi, föreningslivet och sådant som ger mig glädje. Jag hoppas att bloggen också kan inspirera och sprida kunskap.

Nu ser jag fram emot en fin helg tillsammans med min vän och hoppas att den fylls av många trevliga stunder.

Önskar er alla en riktigt fin lördag!

Kram, Gullan

Fredagsblogg – Glädjen i de små stunderna

Den här veckan har varit fylld av många små guldkorn.

Jag har träffat mina väninnor, kommit ut och fikat och haft trevliga stunder tillsammans. Jag har också fyndat ett par skor, vilket alltid är lite extra roligt när man gör ett bra köp.

Igår var vi på en bilträff – ett av mina stora intressen. Jag tycker verkligen om att träffa människor som delar samma intresse och att umgås med goda vänner. Det ger energi, glädje och många fina minnen.

När jag kom hem från bilträffen bakade jag grahamsbullar som fick jäsa över natten. I morse gräddade jag dem, och det finns nästan inget bättre än doften av nybakat bröd. Det är de små stunderna i vardagen som gör livet lite extra gott.

Den här veckan har också påmint mig om hur viktigt det är att ta vara på de små sakerna i livet. Ett gott samtal, en fika, ett skratt eller en trevlig utflykt kan betyda mer än man tror.

Jag vill också passa på att säga ett stort tack till er alla som läser min blogg. Under juli månad har bloggen lästs 9 996 gånger, och det betyder oerhört mycket för mig. Tack för att ni följer min vardag, mina tankar och mina erfarenheter.

Under hösten kommer jag att dela med mig av mycket mer – om vardagen, dyslexi, föreningslivet, bilträffar och andra händelser som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag vill också passa på att påminna om Dyslexiveckan i oktober. Det blir en viktig vecka då vi tillsammans uppmärksammar dyslexi, sprider kunskap och ökar förståelsen för de utmaningar som många barn, ungdomar och vuxna möter varje dag.

Håll gärna utkik under Dyslexiveckan! Då arrangeras många föreläsningar, aktiviteter och evenemang runt om i hela landet. Det är ett utmärkt tillfälle att lära sig mer om dyslexi, träffa andra och tillsammans bidra till ökad kunskap, förståelse och tillgänglighet. Jag hoppas att vi ses på någon av aktiviteterna!

Jag hoppas att ni vill fortsätta följa min blogg under hösten. Det väntar många spännande inlägg, möten och upplevelser som jag ser fram emot att dela med er.

Önskar er alla en riktigt fin fredag och en härlig helg!

Kram, Gullan

Torsdagsblogg – Att våga stå kvar

Efter min onsdagsblogg kom det fler kommentarer. Några skrev att jag nog har många ovänner, att jag lever i en “egen bubbla” och att jag borde fundera över varför jag får kritik.

Jag läste kommentarerna och funderade en stund.

Jag tror att det är viktigt att kunna ta till sig saklig kritik. Ingen människa är perfekt, och vi har alla något att lära. Men det finns också en gräns där kritik övergår till personliga omdömen och antaganden om någon annans liv.

Den gränsen tycker jag att vi behöver prata mer om.

Den som följer en blogg eller ett konto på sociala medier ser bara en liten del av en människas liv. Ingen känner till hela min historia, mina erfarenheter, mina samtal med vården, mina motgångar eller mina glädjeämnen. Därför blir det lätt fel när människor drar långtgående slutsatser om vem jag är.

Jag har valt att vara öppen med min dyslexi och med att jag använder talsyntes, tal-till-text och AI som hjälpmedel. Hjälpmedlen hjälper mig att uttrycka mina egna tankar – de skapar inte mina erfarenheter.

Jag lever också med diabetes. Därför har jag, i samråd med vården, behövt göra förändringar för min hälsa. Det handlar inte om utseende, utan om att ta ansvar för min hälsa och behandla min diabetes.

Jag har också funderat mycket på vänskap.

För mig handlar vänskap inte om hur många vänner man har, utan om tillit, respekt och omtanke. En del vänskaper varar hela livet. Andra finns med oss under en viss period och betyder mycket just då. Ibland glider människor ifrån varandra när livet förändras, och det är en naturlig del av livet.

Jag tror inte att en människas värde kan mätas i hur många vänner hon har eller vad andra säger om henne. Det viktigaste är att vårda de relationer som bygger på ömsesidig respekt, ärlighet och glädje.

Äkta vänskap handlar inte om att alltid tycka lika. Den handlar om att kunna glädjas med varandra, stötta varandra när livet är svårt och visa respekt även när man har olika åsikter.

Jag har också förlorat många människor som har betytt mycket för mig. Flera vänner och andra personer som stått mig nära har gått vidare, och det känns fortfarande väldigt sorgligt. Sådana förluster påminner mig om hur värdefull tiden tillsammans är och hur viktigt det är att ta vara på de människor vi har omkring oss.

Jag vet inte hur livet ser ut för dem som skriver de här kommentarerna, och jag tänker inte spekulera i hur många vänner de har eller vilka erfarenheter de bär på. Jag önskar att samma respekt visas tillbaka. Vi vinner mer på att försöka förstå varandra än på att döma varandra.

Jag kan inte påverka vad alla tycker om mig. Men jag kan välja hur jag själv bemöter andra människor. Därför kommer jag att fortsätta skriva om dyslexi, hälsa, vardagen och livet – med förhoppningen att bidra till kunskap, eftertanke och respekt.

Låt oss komma ihåg att bakom varje kommentar och varje inlägg finns en människa med en egen historia. Ett vänligt ord kan betyda mer än vi tror.

Tack för att du läser min blogg.

Önskar er alla en fin torsdag!

Kram, Gullan

Onsdagsblogg – När samtalet förlorar sin respekt

Efter min tisdagsblogg hade jag hoppats på en saklig diskussion om det jag skrev. I stället möttes jag av personliga påhopp.

Jag blev kallad “parasit”. Mina texter ifrågasattes för att jag använder AI som hjälpmedel. Jag fick också kommentarer om min diabetes, trots att de som skrev inte känner till min bakgrund eller mina förutsättningar.

Det fick mig att fundera över hur vi bemöter varandra på sociala medier. Varför väljer vi ibland att angripa människan i stället för att diskutera det som faktiskt skrivs?

Jag har dyslexi och använder talsyntes, tal-till-text och AI för att kunna uttrycka mina egna tankar i skrift. Hjälpmedlen skriver inte min livshistoria – de hjälper mig att formulera den.

Jag lever också med diabetes. Därför har jag, i samråd med vården, behövt göra förändringar för min hälsa, bland annat gå ner i vikt. Det handlar inte om utseende, utan om att behandla min sjukdom och minska risken för framtida komplikationer.

När människor kommenterar min diabetes utan att känna till min medicinska bakgrund blir jag ledsen. Ingen vet vilka samtal jag har haft med vården eller vilka beslut som har fattats för min hälsa. Därför tycker jag att vi ska vara försiktiga med att döma andra utifrån det vi ser på sociala medier.

Jag tror att vi behöver ett bättre samtalsklimat. Vi kan ha olika åsikter och diskutera sakfrågor utan att använda personliga angrepp eller nedsättande kommentarer. Bakom varje inlägg finns en människa.

Jag kommer att fortsätta skriva om dyslexi, livet och mina erfarenheter. Inte för att alla måste hålla med mig, utan därför att jag tror att öppenhet, kunskap och respekt leder längre än hån och misstänkliggöranden.

Det är mitt bidrag till ett bättre samtal.

Önskar er alla en fin onsdag.

Gullan 

Tisdagsblogg – Att få börja om

I går fick jag en kommentar där någon undrade hur jag kan åka tillbaka till Värmland när jag tidigare har berättat att jag flyttade därifrån.

Jag förstår att frågan kan väckas, men svaret är inte så enkelt. För att förstå behöver man känna till min historia.

Jag växte upp i Värmland. Där finns många minnen – både fina och svåra. Naturen har alltid varit en plats där jag har kunnat hämta kraft, men skoltiden var betydligt tuffare.

Som barn och ungdom hade jag stora svårigheter med att läsa och skriva. På den tiden visste man betydligt mindre om dyslexi än i dag. Jag fick aldrig någon förklaring till varför allt var så svårt och inte heller det stöd jag hade behövt.

I stället började jag tro att det var något fel på mig. Under många år levde jag med känslan av att jag kanske hade en intellektuell funktionsnedsättning. Jag blev retad, kände mig ofta utanför och tvivlade på mig själv. Den känslan följde mig långt upp i vuxen ålder. Eftersom ingen kunde förklara mina läs- och skrivsvårigheter trodde jag att det var jag som inte dög.

Det var den känslan jag ville lämna bakom mig.

När jag flyttade från Värmland gjorde jag det för att få en nystart. Jag ville komma till en plats där ingen kände mig och där ingen hade en färdig bild av vem jag var. Jag ville få möjlighet att skapa mitt eget liv och bli bedömd för den person jag är – inte för mina svårigheter.

Många år senare fick jag min dyslexidiagnos. Då föll pusselbitarna på plats. Jag förstod att de svårigheter jag kämpat med aldrig handlade om min intelligens. Jag lär mig på ett annat sätt och behöver ibland andra verktyg. Den insikten förändrade mitt liv.

I dag skäms jag inte över min dyslexi. Tvärtom är jag stolt över den jag är. Jag använder hjälpmedel, engagerar mig för andra med dyslexi och vill bidra till att ingen annan ska behöva känna den osäkerhet som jag själv bar på under så många år.

Det betyder inte att jag har vänt ryggen åt Värmland. Tvärtom. Värmland kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Där finns fina vänner som betyder mycket för mig. Varje gång jag kommer tillbaka känner jag glädje över att få träffa dem.

Jag älskar också den värmländska naturen. Skogarna, sjöarna, tystnaden och den friska luften ger mig ett lugn som är svårt att beskriva. Jag tycker om att promenera i skogen, lyssna till fågelsången och bara stanna upp en stund. Naturen ger mig ny energi och påminner mig om att livet också består av hopp, gemenskap och glädje.

Det här året har också påmint mig om hur skört livet är. Juni blev en tung månad för mig. Jag förlorade en av mina bästa vänner och en tidigare arbetskamrat. Sorgen har varit stor och lämnat ett tomrum som är svårt att beskriva.

När man förlorar någon inser man hur värdefull tiden tillsammans är. Det har fått mig att uppskatta vänskap, gemenskap och de små stunderna i livet ännu mer. Därför känns det extra betydelsefullt att få återvända till Värmland, träffa mina fina vänner, njuta av naturen och skapa nya minnen. Livet är för kort för att fyllas av bitterhet och personliga påhopp. Jag väljer i stället att ta vara på de människor som betyder något för mig och de stunder vi får tillsammans.

I dag är jag starkare och tryggare i mig själv. Jag vet vem jag är och jag skäms inte längre över min dyslexi eller de svårigheter jag har haft. Det förflutna har format mig, men det styr inte längre mitt liv.

Jag återvänder inte till Värmland för att fly från något. Jag återvänder för att träffa mina fina vänner, njuta av naturen och skapa nya, positiva minnen. Det är det som Värmland betyder för mig i dag.

Jag hoppas att den här bloggen har gett er en bättre förståelse för min resa och varför jag gjorde de val jag gjorde. Ni som skriver kommentarer ser bara en liten del av mitt liv. Ni känner inte till allt jag har varit med om eller varför jag har fattat vissa beslut.

Jag vill också säga något till er som har valt att kalla mig för en "parasit" eller skriva andra nedsättande kommentarer om mig. Ni känner inte mig. Ni känner inte min livshistoria, mina erfarenheter eller de utmaningar jag har kämpat med genom livet. Därför är det orättvist att döma en människa utifrån några inlägg på sociala medier.

Jag accepterar att människor kan ha olika åsikter, men personliga påhopp och kränkande kommentarer hör inte hemma i en respektfull dialog. Om ni inte tycker om det jag skriver är det helt okej, men då finns också möjligheten att välja att inte följa min blogg.

Det här är min sista förklaring i den här frågan. Nu vill jag gå vidare. Jag kommer inte att fortsätta försvara mina livsval eller svara på personliga påhopp. I stället vill jag lägga min energi på det som betyder mest för mig – min hälsa, mina fina vänner, den vackra naturen i Värmland, mitt engagemang för dyslexi och alla de positiva stunder som livet har att erbjuda.

Om min berättelse kan hjälpa någon annan att förstå hur viktigt det är att upptäcka dyslexi i tid och ge rätt stöd, då känns det meningsfullt att dela den. Ingen ska behöva växa upp och tro att man är mindre värd bara för att man lär sig på ett annat sätt.

Tack till er som läser min blogg med ett öppet sinne och visar respekt. Kom ihåg att vi alla bär på en historia som inte alltid syns på utsidan.

Önskar er alla en fin tisdag!

Gullan