Måndagstankar från en ordförande – ny vecka och nya möjligheter

Ny vecka – nya möjligheter och tankar om möten

Ny vecka och nya möjligheter. Jag tycker faktiskt om känslan av måndag ibland. Det känns lite som att börja på en ny sida. Man kan planera veckan, tänka på vad man vill göra och vad man vill hinna med. Ibland går veckan fort och ibland lite långsammare, men varje vecka har sina små saker som gör den speciell.

Igår fick jag några frågor i kommentarerna här på bloggen om hur jag brukar leda möten och hur vi arbetar i föreningen. Det tyckte jag var en bra fråga, så jag tänkte berätta lite mer om hur vi gör.

När vi arbetar inför möten planerar vi och skapar en tydlig struktur. För mig känns det tryggt att veta vad som ska tas upp och i vilken ordning. Därför brukar jag skriva ner en lista eller dagordning innan mötet. Då vet alla vad mötet ska handla om och det blir lättare att följa med i samtalet.

Jag har också stöd av sekreteraren i arbetet. Tillsammans ser vi till att mötet följer dagordningen och att allt fungerar på ett bra sätt. Under mötet hjälper sekreteraren till med papper och dokument, medan jag läser upp punkterna och frågar om vi kan gå vidare till nästa punkt. Det är viktigt för mig att alla får möjlighet att säga vad de tycker och att alla känner sig lyssnade på.

När vi har årsmöten gör vi det lite mer formellt. Då brukar vi bjuda in en politiker som leder själva mötet. Det ger en bra känsla och gör också att mötet följer rätt regler. På ett årsmöte är det inte så många punkter, men de är viktiga. Mycket av det vi gör följer förbundets riktlinjer, till exempel hur styrelsen ska se ut och hur många personer som ska vara med.

Medlemmar kan också skicka in frågor i förväg om det finns saker de vill ta upp. Då kan vi förbereda oss och se till att viktiga frågor verkligen diskuteras.

Vi har också något som heter funktionsrättsrådet. Där kan frågor som rör oss tas upp, och vi får möjlighet att samarbeta med andra förvaltningar inom området. Det är ett sätt att föra fram våra frågor och arbeta tillsammans för förbättringar.

Om ni är nyfikna på min roll i styrelsen så är jag ordförande i vår lokalförening. Jag har varit det i två år nu och kommer att fortsätta i två år till. Det känns både roligt och hedrande att få förtroendet, men det är också ett ansvar.

Samtidigt är jag inte ensam. I styrelsen finns också en vice ordförande, en sekreterare, en kassör och ledamöter. Vi hjälper varandra och samarbetar. Det tycker jag är en av de bästa sakerna med styrelsearbete – att man gör det tillsammans.

För mig handlar styrelsearbete inte bara om möten och papper. Det handlar också om människor, gemenskap och att försöka göra något bra tillsammans.

Nu börjar en ny vecka och jag ser fram emot vad den kan ge. Kanske blir det nya idéer, nya möten och nya samtal. Det är det som gör varje vecka lite spännande.. 🌿

Söndag med årsmöte, bakning och gemenskap

Blogg söndag

Idag var det årsmöte. Jag gick upp tidigt i morse för att hinna förbereda mig i lugn och ro innan dagen började på riktigt. Det var fortfarande mörkt och tyst i huset när jag kom ut i köket. Jag satte på kaffet och började baka en kaka till mötet. Det är något speciellt med de där stilla morgontimmarna när man får börja dagen i lugn takt.

Doften av den nybakade kakan spred sig i hela köket medan jag satt vid bordet med datorn och försökte skriva ut alla dokument som behövdes inför mötet. Papper skulle ordnas, saker skulle kontrolleras en sista gång, och jag ville känna att allt var i ordning innan jag skulle iväg.

Det är något särskilt med sådana morgnar – när allt är stilla och man förbereder sig i lugn och ro innan dagen tar fart. Men just i morse ville inte tekniken riktigt samarbeta. Min skrivare började skriva ut en massa konstigt, som om den skrev ut skräp från något gammalt dokument. Jag försökte få ordning på den, men den gick faktiskt inte att fixa just då. Det var lite frustrerande när man bara vill få allt klart.

Till slut fick jag ändå ihop det jag behövde. När allt var klart gjorde jag mig i ordning och tog mig mot mötet. Tur att det finns snälla människor som kan hämta mig. Jag hade dessutom med mig formen med kakan jag hade bakat.

Den här gången gjorde jag en liten förändring i receptet. I stället för kokos använde jag havregryn på kakan. Jag tänkte att det inte är så många som tycker om kokos, så ibland får man tänka lite extra och göra om receptet så att fler kan tycka om det. Receptet jag utgick från finns här:
https://recept.se/recept/havretosca-i-langpanna

Men samtidigt gnager något i mig. Jag har läst kommentarerna och det gör mig faktiskt ledsen. Ibland känns det som om orden som skrivs saknar empati och förståelse, som om det inte finns någon känsla bakom dem alls. Ord kan göra mer än man tror – de kan såra, särskilt när man själv försöker vara öppen och dela med sig.

Jag önskar ibland att människor stannade upp en liten stund innan de skriver. Att de tänker på att det finns en människa på andra sidan som faktiskt läser orden. Empati och omtanke kostar så lite, men betyder så mycket.

Årsmötet gick bra och vi gick igenom alla punkter. Jag blev kvar i styrelsen i ytterligare två år, vilket känns både fint och lite hedrande att få fortsatt förtroende.

Kakorna jag hade bakat blev verkligen uppskattade. De tyckte att de var jättegoda och flera tog en bit till. Det är alltid lika roligt när något man har bakat uppskattas.

Efter mötet gick vi ut och åt tillsammans. Det blev en trevlig stund där vi kunde prata lite mer avslappnat efter allt som hade gåtts igenom under mötet. Jag åt en ciabatta med pulled pork och det smakade riktigt bra.

När jag tänker tillbaka på dagen känns det ändå fint – en tidig morgon i ett stilla kök, ett möte som gick bra, uppskattade kakor och en trevlig stund tillsammans efteråt.

Nu får kvällen bli lugn och stillsam hemma, och jag känner mig tacksam över dagen som varit.

Stopp och belägg

 Nu räcker det

Jag vill säga några tydliga ord om kommentarsfältet på bloggen.

Under den senaste tiden har det kommit många kommentarer som inte handlar om innehållet i inläggen, utan istället består av personliga påhopp, spekulationer om mitt liv och upprepade försök att provocera.

Det är inte en diskussion. Det är inte heller konstruktiv kritik. Det är helt enkelt ett sätt att försöka trycka ner en annan människa bakom anonymitet.

Min blogg handlar om mina erfarenheter av dyslexi, vardag och arbetsliv. Den är inte till för att människor anonymt ska kunna skriva elaka saker eller analysera mig som person.

Därför är jag tydlig med detta: från och med nu kommer kommentarer som innehåller personangrepp, hån eller upprepade provokationer inte att publiceras. Kommentarsfältet ska vara en plats för respektfulla samtal – annars får det vara.

Det är också värt att komma ihåg att anonymitet på internet ibland gör att människor skriver saker de aldrig skulle säga till någon ansikte mot ansikte.

Och ärligt talat säger sättet vissa kommentarer skrivs på mer om den som skriver dem än om personen de försöker angripa.

Jag kommer fortsätta skriva om dyslexi, arbetsliv och bemötande, eftersom det är viktiga frågor. Den som vill diskutera dem på ett respektfullt sätt är välkommen att göra det här.

Fredagsmorgon, ny ryggsäck och förberedelser inför årsmötet

 Skönt att helgen snart är här!

Jag sov verkligen hårt i natt. Jag hörde knappt väckarklockorna – trots att jag hade tre stycken som ringde. Till slut var det bara att gå upp, äta frukost och gosa lite med katten innan dagen började på riktigt. Jag hann som tur var med bussen och satt en stund och tittade ut genom bussfönstret på den lugna fredagsmorgonen.

Det var lugnt när jag kom in till jobbet. Jag började med en kopp kaffe och startade upp rummet innan dagen drog igång på riktigt.

Idag jobbar jag bara några timmar och sedan ska jag hem och fortsätta fixa inför vårt årsmöte. Det blir lite städning och jag ska också baka. Handlingarna är redan förberedda och klara, så det känns skönt att ha kommit så långt.

Lunchlådan är med till jobbet idag, och jag har dessutom köpt en ny ryggsäck av märket Zeeksack. Den verkar riktigt bra. Det jag fastnade för är att den har många smarta fack så man kan hålla ordning på sina saker. Det finns till exempel ett särskilt fack för datorn, småfickor för mindre saker och en sidoficka för vattenflaska. Då slipper man rota runt efter saker i väskan.

Jag tycker också att den känns väldigt praktisk i vardagen. Man kan ha både matlåda, papper till jobbet och andra saker utan att allt ligger huller om buller. Ryggsäcken är gjord för att hjälpa till att organisera sina saker bättre i vardagen, vilket jag verkligen uppskattar.

Dessutom är den ganska bekväm att bära eftersom den har bra axelremmar och flera fack som gör att vikten fördelas bättre. Den är också gjord i vattenavvisande material, vilket är bra om det skulle börja regna när man är ute.

När man har allt samlat i en och samma ryggsäck känns det mycket enklare att ta sig till jobbet. Jag slipper bära flera olika väskor, och det känns faktiskt lite mer ordning och reda i vardagen.

När jag kommer hem blir det nog fullt upp en stund. Jag vill gärna få ordning hemma innan mötet, så att allt känns klart och förberett. Att baka är faktiskt ganska mysigt också, särskilt när man vet att det är till något gemensamt som ett årsmöte där man träffas och pratar tillsammans.

Jag måste också säga att det ibland känns lite märkligt här inne. Samma inlägg dyker upp flera gånger i kommentarsfälten och svaren verkar ganska få. Det känns som att det saknas lite kunskap om hur man använder kommentarsfunktionen och hur man svarar på kommentarer. Det är ju roligare när det blir en riktig dialog och när man kan prata med varandra.

Men nu ska jag jobba klart de här timmarna först. Sedan hem och fortsätta fixa – och snart är det helg.

Energitjuvar förstår inte att dyslexi finns i olika grader – särskilt i arbetslivet

 Energitjuvar förstår inte att dyslexi finns i olika grader – även i arbetslivet

Många människor förstår fortfarande inte att dyslexi kan se väldigt olika ut från person till person. Det finns olika grader av dyslexi och det påverkar människor på olika sätt i vardagen. För vissa märks det mest när de läser längre texter, för andra kan skrivandet ta mycket tid och energi. Trots detta finns det fortfarande energitjuvar som inte vill eller orkar förstå hur verkligheten faktiskt ser ut.

Det är lätt för vissa att bara titta på resultatet. Om en person med dyslexi lyckas skriva ett mejl, ett dokument eller en text kan någon direkt tänka att då finns det egentligen inget problem. Men det de inte ser är arbetet bakom. De ser inte tiden det tar, koncentrationen som krävs eller hur mycket energi som går åt för att formulera sig rätt.

I arbetslivet kan detta bli extra tydligt. Många med dyslexi klarar sina arbetsuppgifter väldigt bra, men ibland kan de behöva olika typer av tekniska hjälpmedel eller extra utbildning för att arbetet ska fungera smidigare. Det kan handla om uppläsnings program, stavningsstöd, tal-till-text eller andra digitala verktyg som gör det lättare att läsa och skriva.

Sådana hjälpmedel är inte en genväg – de är ett stöd. Precis som glasögon hjälper någon att se bättre kan tekniska hjälpmedel hjälpa en person med dyslexi att arbeta mer effektivt. Det handlar om att skapa rätt förutsättningar så att människor kan använda sin kompetens fullt ut.

Många personer med dyslexi har dessutom andra styrkor som är mycket värdefulla i arbetslivet. De kan vara kreativa, lösningsorienterade och tänka på nya sätt. Men för att dessa styrkor ska komma fram behövs förståelse från omgivningen.

Problemet är att energitjuvar ibland fokuserar mer på svårigheterna än på lösningarna. Istället för att visa förståelse kan de ifrågasätta behovet av stöd eller hjälpmedel. Det skapar onödig stress och gör arbetsmiljön svårare än den behöver vara.

Om fler människor förstod att dyslexi finns i olika grader skulle också förståelsen öka. Med kunskap, rätt stöd och en öppen attityd kan arbetslivet bli en plats där alla får möjlighet att bidra med sina styrkor.

För i slutändan handlar det inte om vad någon har svårt för – utan om vilka möjligheter vi ger människor att lyckas. Vill du kan jag också skriva en ännu mer debatterande bloggtext om dyslexi i arbetslivet och okunskap från chefer eller kollegor. Det kan bli väldigt starkt. 💬

Är ni här för att läsa – eller bara för att attackera?

Jag skriver den här bloggen för att dela min vardag. Om livet som det är – om att leva med dyslexi, om tekniska hjälpmedel som hjälper mig i vardagen, om mat jag lagar och om små saker i livet som många faktiskt kan känna igen sig i. Det är inget märkvärdigt, bara min verklighet och mina tankar.

Men den senaste tiden har kommentarsfältet tagit en riktning som gör mig både besviken och trött. Istället för att handla om det jag faktiskt skriver om har flera kommentarer blivit personangrepp. Saker som inte ens har med mina inlägg att göra, utan snarare handlar om att försöka trycka ner mig som person.

Och jag ska vara helt ärlig – jag är riktigt trött på den här typen av kommentarer nu.

Det här är inte kritik eller en diskussion om det jag skriver. Det är personangrepp. Och det tänker jag inte acceptera längre.

Jag är öppen med att jag lever med dyslexi. Jag använder tekniska hjälpmedel för att skriva och uttrycka mig, precis som många andra gör i dag. Det är inget konstigt. De hjälpmedlen finns just för att människor ska kunna kommunicera och delta på sina egna villkor.

Bakom den här bloggen finns en människa. En person som delar sin vardag, sina tankar och ibland sina utmaningar. Jag gör det inte för att bli påhoppad eller förlöjligad. Jag gör det för att skriva om livet, precis som så många andra gör.

Det jag förväntar mig är egentligen väldigt enkelt: respekt.

Man behöver inte hålla med om allt jag skriver. Man får gärna tycka olika och diskutera. Men då håller man sig till ämnet och uttrycker sig på ett respektfullt sätt. När kommentarer istället består av hån, anklagelser och personliga attacker har man passerat den gränsen.

Jag ska också vara tydlig med en sak till: jag mår faktiskt inte bra av att läsa den här typen av kommentarer. Det är lätt att glömma att det finns en människa bakom en blogg. Ord påverkar mer än många verkar tro.

Därför vill jag vara tydlig framöver. Kommentarsfältet är till för att diskutera innehållet i bloggen – inte för personangrepp. Kommentarer som inte kan hålla en respektfull ton eller som inte ens handlar om ämnet i inlägget hör helt enkelt inte hemma här.

Jag skriver om min vardag och mitt liv. Det är allt.

Jag börjar också fundera på om problemet verkligen ligger hos mig. När kommentarer gång på gång går över till personangrepp istället för att handla om själva inlägget, då kanske det faktiskt är de som skriver kommentarerna som har problemet – inte jag.

Jag skriver den här bloggen för att dela min vardag, inte för att bli en måltavla för andras frustration. Vill man läsa och diskutera på ett respektfullt sätt är man välkommen här. Annars är det faktiskt väldigt enkelt – då behöver man inte vara här alls.

Trött men tacksam – en dag i energitjuvarnas tecke

 

Upp och hoppa!

Idag är jag lite trött efter en lång dag på jobbet. Det har varit en sån där dag när tiden bara springer iväg, men ändå känns det som att man aldrig riktigt hinner klart. Ni vet känslan när man ger allt, men energin sakta rinner ur en?

Istället för att få fokusera på det jag egentligen behöver göra finns det så många energitjuvar runt omkring. Små saker som stör, avbryter och tar min tid. Det kan vara onödiga diskussioner, stress som smittar av sig eller bara negativitet som hänger i luften. Sånt tar mer kraft än man tror.

Jag försöker påminna mig själv om att inte låta det ta över. Att andas, prioritera och göra en sak i taget. Det är inte alltid lätt, men det är nödvändigt. För min egen skull.

Nu tänker jag ta det lugnt resten av kvällen. Kanske en kopp kaffe, lite tystnad och bara landa. Ibland behöver man stanna upp för att orka hoppa upp igen imorgon.

Hur har er dag varit? 💛

---

När mönster blir synliga – om kommentarskultur och gränser

Efter att ha tagit del av den analys som genomförts av de kommentarer som riktats mot mig har jag funnit anledning att stanna upp och reflektera mer systematiskt över situationen. Det som tidigare framstod som en svårdefinierad känsla av obehag framträder nu som ett tydligt och återkommande mönster.

Kommentarerna kännetecknas av en påfallande likartad ton, ett repetitivt budskap och en konsekvent aggressiv stil. Samma typer av anklagelser återkommer – utan att konkretiseras eller underbyggas med sakliga exempel. Retoriskt bygger inläggen i hög grad på generaliseringar, förlöjligande formuleringar och en förskjutning av bevisbördan.

Även tidsaspekten är betydelsefull. Kommentarerna publiceras ofta tätt inpå varandra och uppvisar tydliga språkliga likheter. När dessa faktorer vägs samman framträder ett mönster som svårligen kan avfärdas som tillfällighet.

En särskild aspekt som bör klargöras är att bloggens kommentarsfält återkommande används för att diskutera innehåll på andra plattformar, exempelvis TikTok. Detta är problematiskt. Varje plattform har sin egen kontext och sitt eget syfte. Bloggens kommentarsfält är avsett för saklig diskussion om det aktuella blogginlägget – inte som arena för att föra debatt om vad som publiceras eller inte publiceras på andra medier.

Att flytta diskussioner mellan plattformar förskjuter fokus från sakfrågan och bidrar till ett otydligt och ibland konfrontativt samtalsklimat. Det hör inte hemma här.

Mot denna bakgrund har jag börjat överväga kommentarsfältets funktion. Fungerar det som en plats för dialog, eller har det i praktiken blivit en yta för upprepade personangrepp och sidospår?

Det är viktigt att understryka att yttrandefrihet inte innebär en skyldighet att tillhandahålla en obegränsad plattform för varje form av inlägg. Att sätta ramar – genom moderering eller genom att avvisa kommentarer som inte är relevanta för inläggets innehåll – är inte att tysta kritik. Det är att upprätthålla struktur och relevans.

Jag befinner mig därför i en övervägande fas. Frågan är inte bara om skrivandet ska fortsätta, utan under vilka villkor det i så fall ska ske. Om det ska finnas ett kommentarsfält måste det präglas av saklighet och respekt för ämnet. I annat fall riskerar det att motverka sitt eget syfte.

Analysen har skapat klarhet. Den har synliggjort mönster och därmed gett en mer rationell grund för beslut. Nästa steg behöver bygga på eftertanke och principer – inte på affekt eller provokation.

---