Torsdag – en trevlig dag på Bokmässan och en viktig fråga 📚

Idag har det varit en riktigt trevlig dag på Bokmässan i Göteborg tillsammans med några av mina arbetskamrater. Det är alltid roligt att gå runt bland alla montrar, se alla böcker och möta människor.

Det blev förstås också dags för lite mat mitt i allt. Jag tog bakad potatis med skagenröra – himmel så gott det var! 😋🥔 Det satt verkligen fint efter några timmar på mässan.

Efter tiden tillsammans med arbetskamraterna har jag också hjälpt till i Dyslexiförbundets monter. Där får man möjlighet att prata med människor om dyslexi, läsning och vilka hjälpmedel och möjligheter som finns. Det blir många intressanta samtal, och för mig känns det viktigt att kunna vara med och sprida kunskap.

Just idag passar det extra bra att lyfta en viktig fråga som handlar om personer med dyslexi och andra läsnedsättningar.

Jag läste en debattartikel i Göteborgs-Posten med rubriken ”Lång väntan på kurslitteratur slår hårt mot studenter med läsnedsättning”.

För den som har dyslexi kan tillgången till anpassad kurslitteratur vara helt avgörande för att kunna studera på samma villkor som andra. Att kunna lyssna på en bok genom exempelvis Legimus är inte någon genväg. Det är ett hjälpmedel som gör litteraturen tillgänglig.

Att lyssna på en bok är också att läsa – vi tar bara till oss texten på olika sätt.

Studenter ska inte behöva hamna efter sina kurskamrater därför att de måste vänta på att få tillgång till den litteratur de behöver. Kursen fortsätter, uppgifter ska göras och tentamen kommer oavsett om studenten har fått sin anpassade litteratur eller inte.

Tillgänglighet måste finnas från början.

Efter en dag på Bokmässan känns den här frågan extra aktuell. Böcker, kunskap och utbildning ska vara tillgängliga för alla – även när vi behöver olika sätt för att kunna ta till oss texten.

Nu börjar den här dagen gå mot sitt slut. Jag tar med mig många intryck, trevliga möten och samtal från Bokmässan – och känslan av att vårt arbete för ökad kunskap om dyslexi fortfarande är väldigt viktigt. ❤️📚

Vad tycker du – ska en student med dyslexi behöva vänta på sin kurslitteratur medan alla andra redan kan börja läsa?

Skriv gärna vad du tycker i kommentarerna. 💬

Jag tycker den här passar bäst: Onsdag – dyslexi i vardagen, nya kunskaper och viktiga frågor 🌸

God morgon onsdag! 🌸

Då var det onsdag igen och vi är redan mitt i veckan. Det händer mycket just nu, både på jobbet och inom föreningslivet.

Jag upptäckte en sak när jag läste ett sms häromdagen. Jag hade tolkat texten helt fel. Så kan det gå ibland! 😅 Bara några få ord kan göra att jag misstolkar hela sms:et och får en helt annan uppfattning om vad personen egentligen menar.

Det är också en del av min dyslexi. Ibland läser jag orden på ett annat sätt än vad som faktiskt står, och då kan betydelsen bli helt annorlunda. Om jag hade varit mer uppmärksam och använt tal-till-text eller fått texten uppläst, kanske jag hade förstått meddelandet rätt från början. Det visar hur viktiga hjälpmedlen faktiskt är i vardagen. Man har dem där, men ibland glömmer man helt enkelt att använda dem.

Igår eftermiddag deltog jag i ett digitalt webbinarium med Dyslexiförbundet och Logometrica. Det var väldigt intressant och gav mig en hel del nya tankar.

Vi fick bland annat information om Alfa, ett digitalt screeningverktyg som kan användas för att screena elevernas läsfärdigheter. Det fina är att man kan screena alla elever i en klass och på så sätt fånga upp dem som kan behöva extra stöd eller en närmare kartläggning.

De berättade också om Logos. Efter en screening med Alfa kan specialpedagogen använda Logos för att göra en mer fördjupad kartläggning av elevens läsning och eventuella lässvårigheter.

Det här tycker jag är väldigt intressant. Det är viktigt att vi upptäcker elever med svårigheter så tidigt som möjligt. Ingen elev ska behöva kämpa år efter år utan att få rätt stöd.

Idag väntar ett annat viktigt uppdrag. Ikväll är det möte med Funktionsrättsrådet, och jag erkänner att jag är lite nervös. Som tur är har jag skrivtolk med mig på mötet. Det känns tryggt och gör det lättare för mig att följa med i diskussionerna.

En fråga som jag verkligen hoppas att vi får gehör för handlar om kollektivtrafikplanen mot 2050. Från Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad vill vi lyfta att kollektivtrafiken måste vara tillgänglig för alla.

Tillgänglighet handlar inte bara om att kunna ta sig på och av en buss. Informationen måste också vara tydlig och begriplig. Man ska kunna förstå tidtabeller, förändringar, skyltar och information i appar och känna sig trygg när man reser.

Jag är lite nervös inför mötet, men samtidigt är det precis sådana här frågor som gör att jag tycker att föreningslivet är så viktigt. Vi måste våga berätta om våra erfarenheter för att kunna påverka.

Och snart väntar Bokmässan också! 📚 Det blir två besök för min del i år – först med jobbet och sedan genom föreningslivet.

Det är mycket på gång, men jag tar en sak i taget. Nu kör vi onsdag! ❤️

Ha en riktigt fin onsdag och var rädda om varandra! 🌸

God morgon måndag! 🌸

Ny vecka och nya möjligheter! Nu är det måndag igen och framför mig väntar en vecka där det är mycket som händer. Det blir en blandning av jobb, föreningsliv, viktiga möten och dessutom Bokmässan i Göteborg.

I morse var det bara att gå upp, göra mig iordning och sedan ta bussen till jobbet. En ganska vanlig start på en måndag. Till lunch idag har jag med mig ugnsomelett. Jag tycker fortfarande att det är skönt att ha maten förberedd och veta vad jag ska äta under arbetsdagen. Det gör vardagen lite enklare när det är mycket annat som ska hinnas med.

På jobbet rullar vardagen vidare och det finns alltid något att göra. Vissa veckor är lugnare medan andra är fullbokade, och den här veckan känns definitivt som en sådan vecka där kalendern snabbt fylls på.

Viktiga frågor i Funktionsrättsrådet

Den här veckan har jag också ett viktigt uppdrag genom Funktionsrättsrådet. Vi ska bland annat ta upp kollektivtrafikplanen fram till 2050 och lämna synpunkter på den.

Det är en fråga som jag tycker är viktig. Kollektivtrafiken måste fungera för alla, även för personer med olika funktionsnedsättningar. Tillgänglighet handlar inte bara om att kunna komma på och av en buss. Det handlar också om att informationen ska vara tydlig, begriplig och lätt att hitta.

För personer som har dyslexi eller andra läs- och skrivsvårigheter kan det till exempel vara viktigt med tydlig information, bra skyltning och digitala lösningar som är enkla att använda. När kollektivtrafiken planeras för framtiden behöver olika perspektiv finnas med redan från början.

Vi har därför bestämt att skicka in synpunkter på kollektivtrafikplanen, eftersom vi anser att det finns delar som behöver utvecklas för att bättre möta behoven hos personer med funktionsnedsättning.

Det är också därför jag tycker att arbetet i Funktionsrättsrådet är betydelsefullt. Vi får möjlighet att lyfta frågor som kanske inte alltid uppmärksammas annars. Alla människor ska kunna vara delaktiga i samhället och kunna ta sig till arbete, skola, vård, fritidsaktiviteter och sociala sammanhang.

Bokmässan väntar 📚

Sedan händer det något helt annat den här veckan – Bokmässan i Göteborg drar igång!

I år blir det faktiskt två besök på Bokmässan för min del. Först ska jag dit tillsammans med jobbet och sedan åker jag dit igen för att hjälpa till inom föreningslivet.

Bokmässan är verkligen en speciell plats. Det är mycket människor, böcker, föreläsningar, samtal och olika organisationer samlade på samma ställe. Det finns nästan alltid något nytt att upptäcka och människor att prata med.

För mig blir det förstås extra intressant att se vad som finns kring dyslexi, läsning, hjälpmedel, tillgänglighet och skola. Det är frågor som ligger mig varmt om hjärtat, både genom mitt arbete och mitt engagemang i föreningslivet.

Att jag ska dit två gånger gör också att jag får uppleva Bokmässan från två olika håll. Ena gången genom jobbet och den andra genom föreningslivet. Det ska bli både roligt och intressant.

Så den här veckan lär knappast bli långsam! 😅 Det blir tidiga morgnar, jobb, möten, föreningsliv och två turer till Göteborg.

Men samtidigt tycker jag om när det händer saker och när jag får vara delaktig i frågor som betyder något för mig. Föreningslivet tar en del tid, men det ger också väldigt mycket tillbaka. Att få vara med och påverka, träffa människor och lyfta frågor om dyslexi och funktionsrätt känns viktigt.

Nu tar vi en dag i taget och ser vad den här veckan har att bjuda på.

Ny vecka, nya möjligheter – nu kör vi! ❤️

Helg – vardag, loppismarknad och föreningsliv ❤️

God morgon och trevlig helg!

Vad är det för dag egentligen? 😅 Den här veckan har känts ovanligt lång och seg. Vissa veckor bara flyger förbi, medan andra känns som om de aldrig riktigt vill ta slut. Den här veckan har definitivt varit en sådan.

Fredag – äntligen helg!

Jobbet har rullat på som vanligt under veckan. Jag har haft medarbetarsamtal med chefen, skött mina vanliga arbetsuppgifter och sedan åkt hem efter arbetsdagarna. Ibland känns vardagen precis så – upp på morgonen, iväg till jobbet, göra det man ska och sedan hem igen.

När fredagen äntligen kom var det därför skönt att veta att arbetsveckan var över och att helgen väntade.

Min katt har dessutom varit lite rolig här hemma. När jag gick in på toaletten upptäckte jag att hon hade gjort nummer två på golvet bredvid toaletten. 😂 Hennes kattlåda står precis utanför toalettdörren, så jag vet faktiskt inte riktigt vad hon tänkte där. Hon var ju nästan på rätt ställe – men ändå inte riktigt! Katter kan verkligen ha sina egna idéer ibland. Det var bara att städa upp och fortsätta med fredagskvällen.

Sedan blev det en lugn kväll framför tv:n. Jag satte mig och tittade på Efterlyst och efter det var det dags att gå och lägga sig. Inga stora planer eller utsvävningar – bara en helt vanlig fredagskväll hemma. Och vet ni vad? Det kan faktiskt vara riktigt skönt ibland.

Lördag – loppismarknad, fika och handling ☕️🍰

På lördagsmorgonen vaknade jag och började dagen i lugn och ro med lite frukost. Sedan blev jag hämtad och vi åkte iväg till loppismarknaden som scouterna arrangerar.

Det här är en marknad som de ordnar två gånger om året, och det är alltid lika trevligt att åka dit. Det brukar vara flera olika försäljare och mycket att gå runt och titta på.

Scouterna hade också ordnat så att man kunde köpa både hamburgare och fika. 🍔☕️🍰 Det skapar en trevlig stämning när man kan slå sig ner en stund, ta något att äta eller dricka och samtidigt träffa människor.

Jag gick runt och tittade bland försäljarna, men den här gången hittade jag faktiskt ingenting som fick följa med hem. 😄 Det blev däremot en kopp kaffe och en kaka, och det smakade riktigt gott.

Efter loppismarknaden åkte vi vidare till mataffären så att jag kunde handla inför nästa vecka. Jag tänker göra några lunchlådor till arbetsveckan. Det är väldigt smidigt att laga flera portioner på en gång. Då finns maten redan färdig när man behöver den och man slipper fundera varje dag på vad man ska laga.

Resten av lördagen fick gå i ett lite lugnare tempo. Det blev sådant där vanligt som behöver göras hemma – städa, tvätta och fixa lite.

Precis som för de flesta andra, helt enkelt.

Alla helger behöver inte vara fullbokade med resor, utflykter och aktiviteter. Ibland är det faktiskt riktigt skönt att bara vara hemma, få undan det som behöver göras och samtidigt hinna koppla av lite.

Söndag – styrelsemöte och Dyslexiveckan närmar sig 📚❤️

På söndagen blir det lite mer föreningsliv igen.

Då är det dags för höstens första styrelsemöte, så jag behöver förbereda mig och få ordning på det vi ska ta upp. Det känns bra att komma igång med föreningsarbetet igen efter sommaren.

Men naturligtvis händer det som inte får hända precis när man behöver den som mest – min skrivare har pajat! 😂🖨️

Visst är det typiskt? När man inte behöver skriva ut någonting står den där så snällt, men när man verkligen behöver den bestämmer den sig för att inte samarbeta.

Men det får lösa sig på något sätt. Styrelsemötet ska genomföras ändå!

Nu börjar dessutom en viktig och spännande period för oss i Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad.

Det är bara tre veckor kvar till Dyslexiveckan! ❤️

Tiden går verkligen fort och det finns en hel del kvar att förbereda. Under Dyslexiveckan får vi möjlighet att uppmärksamma dyslexi, sprida kunskap och prata om både de utmaningar och möjligheter som finns.

Den 7 oktober har vi dessutom vår föreläsning i Trollhättan, så det är mycket som ska falla på plats framöver.

Det är sådant här föreningsarbete som jag tycker är viktigt. Att sprida kunskap och skapa större förståelse för dyslexi betyder mycket.

Så min helg blir en blandning av det mesta – en lugn fredagskväll framför tv:n, loppismarknad och fika på lördagen, matinköp, lunchlådor, tvätt och städning och sedan styrelsemöte och föreningsarbete på söndagen.

Det behöver inte hända något stort hela tiden. Ibland består livet av jobb, tvätt, städning, matlagning, en kopp kaffe, lite föreningsarbete och en katt som bestämmer sig för att göra nummer två på fel ställe. 😂🐈

Det är vardagen – och vardagen är också livet. ❤️

Nu återstår bara att se om jag kan få liv i skrivaren igen. Annars får den och jag ta ett allvarligt samtal! 😂🖨️

Ha en riktigt fin helg allihop! 🌸❤️

Onsdag – lite mer vänlighet kostar ingenting ❤️

God morgon onsdag! 🌸

Jag förstår faktiskt inte varför det ska vara så svårt att vara lite mer positiv och vänlig i kommentarerna man skriver på nätet.

Jag blir både bestört och ledsen över hur nätklimatet har blivit. Bakom varje blogg, inlägg och bild finns en människa med känslor. Ord kan göra ont, även när de skrivs anonymt bakom en skärm.

Man behöver självklart inte hålla med om allt jag skriver. Vi får tycka olika, diskutera och ha olika åsikter. Det är en del av livet. Men det går faktiskt att göra det med respekt och ett trevligt bemötande.

Ibland undrar jag vad man egentligen får ut av att skriva en elak kommentar till någon man kanske inte ens känner. Gör det ens den egna dagen bättre? Jag tror att vi skulle må mycket bättre om vi försökte uppmuntra varandra lite mer istället för att hela tiden leta efter saker att kritisera.

Jag delar delar av mitt liv här på bloggen – både roliga saker, vardagen, jobbet, föreningslivet, resor och sådant som ibland är lite tuffare. Jag har bloggat länge och tycker fortfarande att det är roligt att dela med mig. Men bara för att jag väljer att berätta om mitt liv betyder det inte att allt är öppet för andra att döma eller att det är fritt fram med personliga påhopp.

Kritik är en sak. Personliga påhopp är något helt annat.

Tänk om vi kunde hjälpas åt att skapa ett vänligare nätklimat. ❤️ Nästa gång du tänker skriva en kommentar, fundera en extra gång: Hade jag sagt samma sak till personen om vi stod mitt emot varandra?

Och varför inte göra tvärtom idag? Skriv något positivt till någon. Berätta att någon har gjort något bra, ge en komplimang eller bara önska någon en fin dag. En liten vänlig kommentar kan faktiskt göra större skillnad än man tror.

Skönt att vara hemma igen 🏡

Idag har jag kommit hem igen och det var verkligen gött att få sova i sin egen säng. Det spelar nästan ingen roll hur bra man har haft det borta – den egna sängen är ändå något speciellt. 😴❤️

Nu är det tillbaka till vardagen igen med jobb, hemmet och allt föreningsarbete som väntar. Det händer mycket, men det är också sådant jag tycker är roligt och som ger mig mycket tillbaka.

Och tänk – vi har redan börjat få blicka framåt mot 2027! 🚗🎉

Vi har redan fått två inbjudningar till motorträffar nästa år, där man vill att vi ska vara med och stå med Dyslexiförbundet och informera om dyslexi och vår verksamhet. Det känns verkligen roligt att arrangörer hör av sig och vill ha med oss.

Det visar också att vårt arbete syns. På en motorträff kommer människor av alla möjliga slag och i alla åldrar, och då får vi möjlighet att prata med personer som vi kanske inte hade mött på en vanlig föreningsaktivitet. Dyslexi finns ju överallt – även bland oss som tycker om motorer och gamla bilar. 🚗❤️

Inbjudningarna ska naturligtvis tas upp med styrelsen innan något bestäms. Föreningsarbete är något vi gör tillsammans och beslut ska också fattas tillsammans. Men personligen tycker jag att det är väldigt kul att vi blir tillfrågade.

Det är dessutom ganska häftigt att redan nu börja se saker dyka upp i kalendern för 2027. Tiden går fort!

Så den här onsdagen börjar med en liten önskan från mig: mer vänlighet på nätet, mer respekt för varandra och fler positiva ord. ❤️

Vi behöver inte tycka lika. Vi behöver inte leva likadant. Men vi kan fortfarande behandla varandra med respekt.

Nu tar vi oss an onsdagen och ser vad den har att bjuda på. 🌷

Ha en riktigt fin onsdag!

J

Tisdag – KU-dag och nu får det faktiskt räcka

God morgon tisdag!

Idag har vi KU-dag på jobbet. Det innebär att eleverna är lediga medan vi som arbetar på skolan har en arbetsdag. Det blir en annorlunda dag utan elever, men det betyder verkligen inte att vi är lediga. Det finns mycket arbete som ska göras även när eleverna inte är på plats.

Men jag måste också återkomma till kommentarerna på bloggen, för nu börjar jag faktiskt bli riktigt trött på dem.

Jag fick bland annat den här kommentaren:

”Du gjorde väl den lätta vägen med bantningen också. Du har ju skrivit om den dyra sprutan för flera tusen som du får betala själv. Träna och äta rätt var väl för svårt. Sprutan får du ta livet ut och kostnaden stiger hela tiden.”

Nej, jag valde inte ”den lätta vägen”.

Och vem ger egentligen en främmande människa rätten att bestämma vad som är en lätt eller svår väg för någon annan?

Jag stod inför ett val när det gällde min behandling. Antingen behövde min medicinering ökas eller så behövde jag arbeta med att gå ner i vikt. Jag valde den väg som passade mig och min situation.

Och vet ni vad? Resultatet har blivit väldigt bra.

Det är något jag är glad över och stolt över. Jag tänker inte skämmas för att jag har tagit emot medicinsk hjälp. Att använda ett läkemedel är inte att fuska, och det säger ingenting om hur mycket eller lite en människa kämpar.

Det är väldigt enkelt att sitta anonymt bakom en skärm och skriva ”träna och ät rätt”. Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.

Ni som skriver sådana kommentarer känner inte till hela min situation. Ni sitter inte med när beslut om min behandling tas och ni vet inte vilka överväganden som ligger bakom.

Och när det gäller vad min medicin kostar: det är jag som betalar den. Hur jag väljer att använda mina egna pengar behöver jag inte försvara inför anonyma personer på internet.

Min kropp är min. Min hälsa är min. Min ekonomi är min.

Jag har valt att vara öppen på bloggen och berätta om delar av mitt liv. Men öppenhet är inte ett frikort för andra att döma, håna eller försöka förminska mina val.

Man får gärna tycka annorlunda än jag. Man får diskutera och ställa respektfulla frågor. Men personliga påhopp om min kropp, min vikt, min hälsa eller hur jag väljer att leva mitt liv hör inte hemma här.

Bakom varje blogg finns en riktig människa. Ord kan såra, även när avsändaren gömmer sig bakom ordet ”Anonym”.

Så nu säger jag det tydligt:

Sluta döma människor utifrån några rader ni läser på en blogg. Ni känner inte hela deras historia.

Jag tänker fortsätta leva mitt liv, göra mina egna val och skriva om det jag vill skriva om.

Det här är min blogg, min kropp, mitt liv och min berättelse.

Och jag tänker inte be om ursäkt för att något faktiskt har fungerat väldigt bra för mig.

Nu går jag vidare med tisdagens KU-dag och lägger min energi på sådant som faktiskt betyder något. ❤️

Måndag – nu räcker det med personliga påhopp

God morgon måndag!

En ny vecka börjar, och egentligen hade jag tänkt skriva om helt andra saker idag. Men efter helgens kommentarer känner jag att det finns något jag behöver säga.

Jag delar mycket här på bloggen. Jag skriver om vardagen, föreningslivet, resor, mat, motorintresset och sådant som händer runt omkring mig. Föreningslivet är en viktig del av mitt liv, och jag tycker om att berätta om det arbete jag gör och de människor jag möter.

Men att jag väljer att vara öppen betyder inte att allt i mitt liv är öppet för andras bedömningar.

Nätklimatet har blivit hårdare

Jag tycker faktiskt att nätklimatet har blivit mycket hårdare. Respekten för andra människor verkar ibland vara helt borta.

Det tycker jag är både sorgligt och skrämmande.

Bakom varje blogg, Facebookinlägg eller annan text finns en riktig människa. En människa som kanske försöker göra rätt för sig, berätta sin historia, dela sina erfarenheter eller helt enkelt våga uttrycka sina tankar.

Varför ska den personen behöva mötas av hån, nedvärderande kommentarer och personliga påhopp?

Det är lätt att säga: ”Bry dig inte om kommentarerna.”

Men så enkelt är det faktiskt inte.

Ord kan göra ont. Man kan bli sårad, ledsen och bestört över vad en helt främmande människa tycker sig ha rätt att skriva. Ibland kan en enda elak kommentar stanna kvar i huvudet mycket längre än den som skrev kommentaren någonsin tänkte på.

Jag är också en människa med känslor.

Att jag skriver offentligt betyder inte att jag automatiskt ska tåla vad som helst. Man får ha olika åsikter och man får tycka annorlunda än jag. Men respekt och vanligt hyfs borde fortfarande gälla.

Tänk efter innan ni trycker på ”skicka”. Det sitter en människa på andra sidan skärmen. Ord kan såra mycket mer än ni kanske tror.

Under helgen har det kommit flera kommentarer från anonyma personer. Någon undrar hur jag ska klara mig ensam några dagar. Någon annan hoppas att jag får mycket att göra så att jag måste göra saker själv. Och när jag berättade att ryggen gjorde ont efter en lång dag på Motorfestivalen fick jag höra att jag var en ”latmask”.

En annan kommentar löd att jag skulle ha ”tagit det lugnt hela mitt liv”.

Hur kan någon som inte ens känner mig veta det?

Det är väldigt lätt att sitta bakom ett tangentbord och skapa sig en bild av en annan människa utifrån några stycken på en blogg. Men min blogg visar delar av mitt liv – inte hela mitt liv.

Jag arbetar. Jag sköter mitt hem och min vardag. Jag klarar alldeles utmärkt av att vara själv och ta hand om ett hus några dagar. Dessutom lägger jag mycket av min fritid på föreningslivet och frågor som jag tycker är viktiga.

Och vet ni vad?

Ibland får jag hjälp av andra.

Precis som människor har hjälpt varandra i alla tider.

Jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara något negativt. Att hjälpa och ta emot hjälp är en del av gemenskapen. Ingen människa behöver bevisa sin självständighet genom att alltid göra precis allting ensam.

Sedan har vi kommentarerna om min rygg. Att skriva att jag inte borde få ont eftersom jag ”bara står stilla” och sedan kalla mig latmask är inte saklig kritik.

Det är ett personligt påhopp.

Ni befinner er inte i min kropp. Ni vet inte hur det känns efter många timmar på benen. Och framför allt behöver jag inte försvara inför anonyma människor varför jag ibland är trött eller har ont.

Det märkligaste är kanske hur detaljerat vissa verkar följa mitt liv.

Det har kommenterats hur jag städar, om jag har egen tvättmaskin, vad jag äter, min ekonomi, mitt arbete, vem som hjälper mig och nu till och med hur min rygg fungerar.

Om ni nu tycker att jag är så ointressant och lat – varför lägger ni då så mycket av er egen tid på att följa varje liten detalj i mitt liv?

Den frågan tycker jag faktiskt att ni kan fundera över.

Jag har dyslexi och använder tekniska hjälpmedel när jag skriver. Det tänker jag inte skämmas för. Tvärtom är jag glad att tekniken gör det möjligt för fler människor att uttrycka sig och göra sina röster hörda.

Jag tänker fortsätta skriva.

Jag tänker fortsätta engagera mig.

Jag tänker fortsätta åka på aktiviteter, arbeta med föreningslivet, träffa människor och berätta om sådant som betyder något för mig.

Och framför allt tänker jag fortsätta bestämma själv vad jag delar och vad jag behåller privat.

Saklig kritik och olika åsikter får gärna finnas här. Ingen behöver hålla med mig om allt. Men det är stor skillnad mellan att diskutera det jag skriver och att försöka trycka ner människan bakom texten.

Och till er som gång på gång skriver under namnet ”Okänd”:

Om ni har så mycket att säga om hur jag lever mitt liv kanske ni också ska fundera över varför ni inte vill stå för era egna ord med era namn.

Att gömma sig bakom anonymitet och samtidigt dela ut personliga påhopp imponerar inte på mig.

Jag tänker inte låta anonyma tangentbordskommentarer bestämma vad jag får skriva om, vad jag får göra eller hur jag ska leva mitt liv.

Min blogg.
Mitt liv.
Mina gränser.

Nu börjar en ny vecka, och min energi tänker jag lägga på människor och saker som faktiskt betyder något.

Ha en fin måndag!

//
Gullan

.