Lördag – Rätten att göra sin röst hörd

God morgon!

De senaste dagarna har jag varit hos min vän, och det har varit så härligt att få umgås. Vi har tagit bilen och åkt till Gräsviken, där vi åt en god våffla och njöt av en mysig fika tillsammans.

Vi tittade också på kartan och bestämde oss för att åka vidare till Brödbacken. Där möttes vi av ett vackert landskap med kor som betade i hagen och ett litet mysigt café. Jag tog en slät kopp kaffe och vi satt en stund och njöt av lugnet. Det är ofta de enkla stunderna som ger de finaste minnena.

När jag kommer hem tycker jag om att skriva om mina upplevelser. Jag har bloggat sedan 2007, och bloggen har blivit en viktig del av mitt liv. Här delar jag med mig av mina tankar, erfarenheter och det som betyder mest för mig.

Den senaste tiden har jag fått en kommentar som fick mig att stanna upp och fundera:

"Då ägde du bloggen. Nu är det AI som äger texterna. Fusk alltihop."

Jag vill gärna bemöta den kommentaren.

Jag har dyslexi och har kämpat med läsning och skrivning under hela mitt liv. Långt innan AI fanns använde jag hjälpmedel som tal-till-text, talsyntes och Taltjänst. De hjälpte mig att uttrycka mina tankar när orden ibland var svåra att få ner i skrift.

I dag använder jag ibland AI på samma sätt – som ett hjälpmedel. Det förändrar inte mina upplevelser, mina åsikter eller mina värderingar. Jag sitter fortfarande i många timmar och skriver, läser igenom, rättar och bearbetar mina texter innan jag publicerar dem.

Att kalla det för fusk tycker jag är sorgligt.

Vi lever i ett samhälle där hjälpmedel gör det möjligt för människor att delta på lika villkor. Ingen skulle säga att en person med glasögon fuskar för att kunna läsa. Ingen skulle säga att en person med hörapparat eller rullstol fuskar. Hjälpmedel finns för att skapa tillgänglighet och ge människor möjlighet att leva, arbeta och kommunicera på samma villkor som andra.

Det handlar också om yttrandefrihet. Yttrandefrihet är inte bara rätten att ha en åsikt – det är också möjligheten att kunna uttrycka den. Om människor med funktionsnedsättningar blir kallade för fuskare när de använder hjälpmedel riskerar deras röster att tystna. Det är inte det samhälle jag vill leva i.

Jag älskar att skriva. Jag älskar att dela med mig av mitt liv, mina åsikter och mitt engagemang. Ingen människa ska behöva skämmas för att använda hjälpmedel för att kunna uttrycka sig. Tvärtom borde vi glädjas åt att tekniken gör det möjligt för fler människor att göra sina röster hörda.

Jag hoppas att vi fortsätter att bygga ett samhälle där tillgänglighet och yttrandefrihet gäller alla – inte bara dem som har lätt för att läsa och skriva. Ett samhälle blir starkare när fler röster får höras, inte när människor tystas för att de använder de hjälpmedel de behöver.

Jag önskar er alla en fin lördag. Ta hand om varandra, njut av de små stunderna i livet och kom ihåg att vi alla har olika förutsättningar – men samma värde och samma rätt att göra våra röster hörda.

Kram från Gullan

Veckobloggen – En vecka med både glädje och eftertanke

 

Den här veckan har jag skrivit om hur det kan vara att leva med läs-, skriv- och matematiksvårigheter. Min förhoppning har varit att lyfta en viktig samhällsfråga och skapa förståelse för de utmaningar som många människor möter i sin vardag.

Tyvärr har flera kommentarer i stället handlat om mig som person. Det känns sorgligt, eftersom mitt syfte aldrig har varit att skapa konflikter. Jag vill belysa frågor som berör många och ge röst åt människor som kanske inte själva vågar berätta om sina erfarenheter.

Samtidigt har veckan också innehållit många fina stunder.

Jag och min väninna besökte det mysiga caféet Gräsviken, där vi satt en lång stund och njöt av den trevliga miljön och gott fika. Det blev ett av veckans guldkorn.

Jag har också varit hos min vän där vi grillade och hade en riktigt trevlig kväll tillsammans. Att få umgås med människor man tycker om betyder mycket.

Vi hann dessutom med en loppisrunda på Dalsland. Som vanligt blev det en härlig dag med många stopp. Vi hade med oss kaffe och min hembakade chokladkaka, som vi njöt av längs vägen. Sådana små stunder gör verkligen livet lite extra fint.

Vi avslutade dagen med en buffé där det fanns både svensk mat och thailändsk mat. Det var ett trevligt avslut på en innehållsrik dag.

När jag ser tillbaka på veckan känner jag både glädje och eftertanke. Glädje över alla fina upplevelser och möten med människor, men också sorg över att samtalet ibland blir hårt när man försöker lyfta viktiga frågor.

Trots det väljer jag att fortsätta skriva. Jag hoppas att mina bloggar kan bidra till ökad förståelse, ge hopp och kanske få någon att känna sig lite mindre ensam.

Tack till alla er som följer min blogg, läser mina inlägg och delar min resa. Det betyder mer än ni anar.

Kram, Gullan

Fredagsbloggen – Veckans tankar

God morgon!

Nu är det fredag och dags att sätta punkt för ännu en vecka. När jag ser tillbaka på mina bloggar den här veckan ser jag en tydlig röd tråd – livet. Livet är inte alltid enkelt, men det finns alltid hopp.

I onsdags skrev jag om ekonomi och hur svårt det kan vara att våga be om hjälp när räkningarna hopar sig eller när oron tar över. Många bär på en osynlig kamp som ingen annan ser.

I går skrev jag om att alla människor bär på en historia. Vi vet aldrig vad någon annan går igenom, och därför behöver vi möta varandra med omtanke, förståelse och respekt istället för att döma.

När jag knyter ihop veckan finns det några saker som jag tycker är extra viktiga. Att våga säga förlåt när vi har gjort fel. Att våga be om hjälp när vi inte orkar själva. Och att aldrig glömma att visa medmänsklighet mot andra människor. De små handlingarna kan göra stor skillnad.

Ingen människa är perfekt. Vi gör misstag, vi möter motgångar och ibland känns vägen framåt väldigt lång. Men jag tror att det finns en styrka i att vara ödmjuk, att våga börja om och att inte ge upp. Varje ny dag ger oss en ny möjlighet.

Jag hoppas att mina bloggar den här veckan har gett dig något att fundera över. Kanske har du känt igen dig, kanske har du fått en ny tanke eller en större förståelse för någon annans situation. Om mina ord har kunnat ge hopp till en enda människa, då är allt skrivande värt det.

Innan jag avslutar vill jag säga ett varmt och innerligt tack till er alla som har följt min blogg under juli månad. Att 11 366 personer har läst mina bloggar betyder mer än ni anar.

Tack för att ni läser, kommenterar, delar era tankar och följer min resa. Tillsammans skapar vi samtal om dyslexi, dyskalkyli, tillgänglighet och livet – ämnen som förtjänar att lyftas.

Nu ser jag fram emot augusti med nya bloggar, nya möten och nya berättelser. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med på resan.

Önskar er alla en riktigt fin helg. Ta hand om er själva och om varandra.

Kram, Gullan

Torsdagsbloggen – Alla bär på en historia

God morgon!

Har du någon gång mött en människa och tänkt att du vet vem den är? Att du kan avgöra hur den personen har det bara genom att titta?

Jag tror att vi alla någon gång har gjort det. Men sanningen är att ingen av oss kan se vad en annan människa bär inom sig.

Bakom ett leende kan det finnas sorg. Bakom ett tyst beteende kan det finnas rädsla. Bakom någon som verkar arg kan det finnas en lång kamp mot motgångar. Och bakom den som har svårt att läsa, skriva eller räkna kan det finnas år av missförstånd, skam och känslan av att inte duga.

Jag vet själv hur det är att leva med dyslexi. Många ser inte svårigheterna, eftersom de inte syns på utsidan. Men de finns där varje dag. Därför försöker jag möta människor med förståelse i stället för att döma.

Den senaste tiden har jag skrivit om ekonomi, räkningar och hur svårt det kan vara att be om hjälp. Vi vet aldrig vem som kämpar med att få pengarna att räcka, vem som är rädd för att öppna posten eller vem som bär på en oro som ingen annan ser.

Jag tror att många människor någon gång i livet har varit nere på botten. När man mår dåligt orkar man ibland inte ta hand om sig själv. Man stannar hemma, drar sig undan och känner att allt är för tungt. Det kan handla om psykisk ohälsa, ekonomiska problem, sjukdom eller andra svårigheter som ingen annan ser.

Jag har själv mött människor som tappat tron på sig själva. En del har inte vågat öppna sin post, andra har isolerat sig hemma för att de skämts över sin situation. För den som har dyslexi, dyskalkyli eller andra svårigheter kan ett brev eller en faktura skapa stor oro. Det handlar inte om ovilja – det handlar om att livet ibland känns övermäktigt.

Jag blir också berörd när jag ser människor som tigger utanför butiker. Jag vet inte deras historia, och det gör inte du heller. Därför försöker jag möta människor med respekt i stället för att döma. Ingen väljer ett svårt liv.

Kanske är det just då en människa behöver någon som ser henne, lyssnar eller bara säger ett vänligt ord. Vi kan inte lösa alla problem, men vi kan visa omtanke. Små handlingar kan betyda mer än vi tror.

Till dig som läser detta vill jag säga: Du är inte ensam. Oavsett om du kämpar med ekonomin, din hälsa, dyslexi, dyskalkyli eller något helt annat finns det hopp. Våga be om hjälp. Det är inte ett tecken på svaghet – det är ett tecken på mod.

Låt oss försöka se människan bakom fasaden. Alla bär på en historia som vi inte känner till. Därför hoppas jag att vi kan välja förståelse framför fördomar och medmänsklighet framför dömande.

Ta hand om varandra – för vi vet aldrig vilken historia någon annan bär på.

Kram, Gullan

Onsdagsbloggen – Att våga prata om det svåra

♥️God morgon!♥️

Jag vet att det här inlägget kommer att trigga många. Men ibland behöver vi våga prata om sådant som känns jobbigt.

Nu är det slutet av månaden. För många betyder det att räkningarna ska betalas och att pengarna ska räcka till mat. Jag vet att det finns människor som sitter med en klump i magen och undrar hur de ska få allt att gå ihop.

Jag har själv varit där. Jag vet hur det känns när ekonomin tar all energi och när man nästan inte orkar öppna brevlådan. I dag ser mitt liv annorlunda ut, och jag är tacksam för det. Men jag glömmer aldrig hur det kändes.

För många handlar det inte bara om att pengarna inte räcker. Själva rädslan för att öppna brevlådan eller logga in och se sina fakturor kan vara enorm. Många är rädda för att få brev från inkassobolag eller Kronofogden. Den rädslan gör att en del inte vågar öppna breven alls, och då blir problemen ofta ännu större.

Har man dessutom läs-, skriv- eller räknesvårigheter kan allt kännas övermäktigt. En faktura eller ett brev som andra tycker är enkelt kan skapa stor stress och oro. Det är inget att skämmas för. Det betyder inte att man är mindre intelligent – bara att man behöver stöd på ett annat sätt.

Jag blir också berörd när jag ser människor som tigger utanför butiker. Jag vet inte deras historia, och det gör inte du heller. Därför försöker jag möta människor med respekt i stället för att döma. Ingen väljer ett svårt liv.

Om du känner att du inte orkar längre – be om hjälp. Har du en vän, en anhörig eller någon annan du litar på, ta hjälp med att öppna posten, läsa breven eller ringa ett samtal. Det första steget är ofta det svåraste, men också det viktigaste.

Jag vet att det här inlägget kommer att skapa olika reaktioner. En del kommer att hålla med, andra inte. Det är helt okej. Min tanke är inte att peka finger, utan att påminna om att vi aldrig vet vad en annan människa bär på.

Till sist vill jag säga: Jag klarar mig den här månaden och känner en stor tacksamhet för det. Men jag tänker på alla som just nu kämpar med sin ekonomi. Jag önskar er styrka och hoppas att ni vågar be om hjälp. Ingen ska behöva bära den oron ensam.♥️

Kram, Gullan

Tisdagsbloggen – Varför jag engagerar mig i Dyslexiförbundet

Efter mitt senaste blogginlägg har jag fått flera frågor om hur Dyslexiförbundet fungerar. Därför tänkte jag berätta lite om vårt arbete och varför jag valt att engagera mig.

Jag är aktiv både i Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad och på distriktsnivå. Det gör att jag får följa arbetet från flera håll och se hur viktigt det är att vi samarbetar.

Dyslexiförbundet arbetar för personer med dyslexi, dyskalkyli och språkstörning. Det handlar om att alla ska ha samma möjligheter att lyckas i skolan, arbetslivet och vardagen, oavsett vilka utmaningar de har.

På nationell nivå arbetar förbundet med att påverka regering, riksdag och myndigheter. Genom dialog, remissvar och opinionsbildning vill förbundet förbättra lagstiftning, utbildning och samhällets stöd för personer med läs-, skriv-, språk- och matematiksvårigheter.

Distriktet fungerar som en länk mellan förbundet och lokalföreningarna. Där samordnas verksamheten, utbildningar planeras och erfarenheter delas. Jag är själv engagerad på distriktsnivå, vilket ger mig möjlighet att bidra både regionalt och lokalt.

I Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad möter vi människor där de finns. Vi deltar på mässor, föreningsdagar och andra arrangemang dit vi blir inbjudna. Vi håller föreläsningar, informerar om dyslexi, dyskalkyli och språkstörning och berättar om vilka hjälpmedel och vilket stöd som finns.

Vi är också representerade i kommunens Funktionsrättsråd. Där för vi fram frågor som är viktiga för personer med funktionsnedsättning. Vi lämnar synpunkter på remisser och andra underlag från kommunen och får sedan återkoppling om hur våra synpunkter har tagits om hand. Det är ett viktigt sätt att påverka utvecklingen lokalt.

En annan viktig del av vårt arbete är att synas ute i samhället. Vi tackar gärna ja när vi blir inbjudna till olika arrangemang, mässor och föreningsdagar. För mig är det en av de mest givande delarna av vårt ideella arbete. Många stannar till vid vårt bord och säger: “Jag har aldrig hört talas om Dyslexiförbundet.” Då får vi möjlighet att berätta vilka vi är, vad vi arbetar för och vilket stöd vi kan erbjuda. Varje sådant möte är värdefullt, eftersom det ökar kunskapen och gör att fler hittar till oss.

Vi är en ideell organisation och har ingen myndighetsroll. Vi kan inte fatta beslut om enskilda elevers stöd eller driva rättsprocesser. Däremot kan vi ge råd, sprida kunskap, stötta våra medlemmar och påverka beslutsfattare genom att lyfta de frågor som är viktiga för våra målgrupper.

Det är tillsammans – genom förbundet, distriktet och lokalföreningarna – som vi kan göra verklig skillnad. Varje möte, varje föreläsning, varje remissvar och varje samtal bidrar till att öka kunskapen om dyslexi, dyskalkyli och språkstörning. För mig är det ett meningsfullt ideellt engagemang där vi arbetar för att fler ska få förståelse, rätt stöd och samma möjligheter att lyckas i skolan, arbetslivet och vardagen.

Jag är stolt över att få vara en del av både distriktsorganisationen och Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad. Tillsammans fortsätter vi att göra skillnad – ett steg i taget.

Kram, Gullan

När rättigheter blev verklighet – en viktig seger för elevers rättigheter

Den 7 juli publicerade TTELA en artikel om ett viktigt ärende som berör alla elevers rätt till en likvärdig utbildning.

Artikeln handlade om att Trollhättans stad, efter en förlikning med Diskrimineringsombudsmannen (DO), betalade 220 000 kronor i diskrimineringsersättning till en elev. Ärendet gällde att eleven under flera år inte hade fått det stöd och de anpassningar som skolan enligt lag är skyldig att ge.

Det här handlar inte bara om ekonomisk ersättning. Det handlar om ett barns rätt till stöd, delaktighet och en fungerande skolgång.

Under processen fick familjen stöd av flera ideella föreningar. Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad var en av de föreningar som fanns med och stöttade familjen. Tillsammans med andra föreningar och Nora Emanuelsson på Antidiskrimineringsbyrån Fyrbodal arbetade vi för att lyfta frågan om elevers rättigheter och vikten av att skolan ger det stöd som lagen kräver.

Jag vill också lyfta fram Diskrimineringsombudsmannens (DO) viktiga arbete. Genom att driva den här typen av ärenden kan DO bidra till att diskriminering uppmärksammas och att enskilda människor får upprättelse.

Jag hoppas att det här ärendet leder till att fler skolor ser över sitt arbete med tillgänglighet och särskilt stöd. Ingen elev ska behöva kämpa i flera år för att få det stöd som lagen ger rätt till.

Läs TTELA:s artikel från den 7 juli här:

https://www.ttela.se/nyheter/trollhattan/trollhattans-stad-betalar-220-000-kronor-efter-sex-ars-diskriminering-av-elev.06b4236c-e575-48d1-ac38-c5dcfc514f48

Kram, Gullan

Söndagsblogg – Efter snart 20 år som bloggare

 

Jag började blogga 2007. Då var bloggar en plats där människor delade med sig av sin vardag, sina tankar och sina erfarenheter. Det var en tid då många läste varandras bloggar, lämnade uppmuntrande kommentarer och samtalade med respekt, även när man hade olika åsikter.

För mig blev bloggen ett sätt att göra min röst hörd. Jag ville berätta om hur det är att leva med dyslexi, om min vardag, mitt engagemang i föreningslivet och om frågor som rör tillgänglighet, delaktighet och demokrati. Under åren har bloggen också blivit ett sätt att dokumentera mitt liv och dela både glädjeämnen och motgångar.

När jag ser tillbaka på de snart tjugo år som gått upplever jag att bloggan det har förändrats. Samtalsklimatet på internet känns ofta hårdare än tidigare. I dag handlar kommentarer inte alltid om innehållet i texten, utan ibland om personen som har skrivit den.

Jag upplever att vissa kommentarer är nedvärderande och ibland har karaktär av nätmobbning. Det är en utveckling som gör mig ledsen. Ingen människa ska behöva känna oro för att dela sina tankar eller erfarenheter av rädsla för att bli förlöjligad eller utsatt för personliga angrepp.

Samtidigt vet jag att det fortfarande finns många vänliga och respektfulla människor. Det är ni som har följt min blogg genom åren, läst mina inlägg, stöttat mig och visat att det går att ha olika åsikter utan att förlora respekten för varandra. För det vill jag säga ett varmt tack.

Jag tror att vi alla har ett ansvar för hur vi uttrycker oss på nätet. Ord kan inspirera, ge hopp och skapa gemenskap, men de kan också såra. Därför hoppas jag att vi kan bidra till ett bättre samtalsklimat där vi lyssnar på varandra, visar omtanke och bemöter människor med respekt.

Jag kommer att fortsätta skriva. Jag kommer att fortsätta berätta om dyslexi, tillgänglighet, föreningslivet, vardagen och de frågor som engagerar mig. Jag tror fortfarande att personliga berättelser kan skapa förståelse och göra skillnad.

Nu vill jag gärna höra från er.

Vad tycker ni om att läsa på min blogg?

Vilka ämnen vill ni att jag ska skriva mer om? Är det dyslexi, tillgänglighet, föreningslivet, samhällsfrågor, vardagen, resor, böcker eller något helt annat?

Era tankar betyder mycket för mig och hjälper mig att utveckla bloggen.

Tack för att ni fortfarande följer med på min resa.

Kram, Gullan