Lördagsbloggen – När orden finns i huvudet men inte vill komma fram

 

God morgon denna lördag!

Ännu en lördag som börjar tidigt för min del. Medan många kanske passar på att njuta av en välförtjänt sovmorgon är jag redan uppe och förbereder mig för en resa till Göteborg. I dag väntar ett distriktsmöte med Dyslexiförbundet, vilket innebär ungefär en timmes tågresa innan dagens möte börjar.

Det är bara att kliva upp, göra sig i ordning och se till att komma iväg i tid. Jag är ganska van vid tidiga morgnar eftersom jag börjar arbeta tidigt under veckorna, men visst hade det varit skönt med lite sovmorgon någon gång också.

En enkel och god frukost innan tågresan

Innan jag ger mig iväg måste jag förstås få i mig lite frukost. I dag blir det Arla Mild kvarg med smak av passion och banan, 200 gram.

Jag måste faktiskt säga att den är riktigt god! Det enda jag har att invända mot är storleken på förpackningen. Jag hade gärna sett att den fanns i ett större format, för 200 gram känns lite när man har hittat en smak som verkligen faller en i smaken.

Det hade varit perfekt att kunna köpa en större förpackning och ha hemma i kylskåpet. Jag tycker också att det är praktiskt att ha något enkelt till frukost, särskilt när man ska iväg tidigt och inte har tid att stå och förbereda en massa saker.

Ibland får man faktiskt unna sig något man tycker om, även om det kostar lite extra. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt för att vara gott.

Sedan är det dags att bege sig mot tåget och Göteborg.

Jag tycker faktiskt att tågresor kan vara ganska sköna när allt fungerar som det ska. Det ger mig en stund att samla tankarna, fundera över veckan som gått och förbereda mig inför det som väntar. Samtidigt är det skönt att bara kunna sitta ner en stund och titta ut genom fönstret.

Föreningslivet tar tid, men ger också mycket tillbaka

I dag är det alltså dags för distriktsmöte med Dyslexiförbundet. Det är en del av mitt ideella engagemang som jag har ägnat mycket tid åt genom åren.

Jag tror inte alltid att människor förstår hur mycket arbete som ligger bakom en förenings verksamhet. Många ser kanske bara själva mötet, föreläsningen eller arrangemanget, men bakom allt detta finns planering, förberedelser, telefonsamtal, mejl och ibland ganska långa resor.

Det är mycket som ska fungera, och det mesta görs på fritiden.

Efter en vanlig arbetsvecka kan det naturligtvis kännas lite tungt att behöva ställa väckarklockan tidigt även på en lördag. Samtidigt har jag själv valt att engagera mig eftersom frågorna betyder mycket för mig.

Jag har levt med dyslexi under hela mitt liv och vet hur viktigt det är att människor får rätt förståelse och stöd. Därför känns det meningsfullt att kunna bidra med mina erfarenheter och försöka påverka utvecklingen.

Förändringar sker sällan över en natt. Ibland känns det som att vi tar två steg framåt och ett steg tillbaka. Men det betyder inte att arbetet är förgäves. Det är ofta genom långsiktigt engagemang som vi till slut kan åstadkomma förbättringar.

Det är också viktigt att komma ihåg att föreningslivet är en del av demokratin. Vi behöver inte alltid tycka likadant, men vi måste kunna diskutera olika frågor, lyssna på varandra och visa respekt för andras åsikter.

När tankarna finns där men orden inte vill komma fram

Under tågresan brukar jag också få tid att fundera över olika frågor som rör dyslexi. I dag vill jag lyfta något som kanske inte alla känner till, nämligen ordmobiliseringssvårigheter.

Det är ett långt och ganska besvärligt ord, men innebörden är egentligen ganska enkel.

Har du någon gång vetat precis vad du vill säga, men ändå inte lyckats få fram rätt ord?

Du kanske sitter i ett samtal, deltar i ett möte eller försöker förklara något. Tankarna är tydliga och du vet vad du menar, men plötsligt tar det stopp. Ordet som du söker finns någonstans i minnet, men just då går det inte att få fram.

Det är detta som kallas ordmobiliseringssvårigheter.

För vissa personer med dyslexi kan det vara svårare att snabbt plocka fram rätt ord ur minnet. Det betyder inte att man saknar kunskap, har ett dåligt ordförråd eller inte förstår vad samtalet handlar om.

Kunskapen finns där, men det kan behövas lite längre tid för att hitta rätt ord.

Jag känner själv igen detta från olika situationer i livet. Jag kan veta precis vad jag vill förmedla, men när jag ska uttrycka mig kommer inte alltid orden som jag hade tänkt mig.

Ibland försöker jag beskriva saken på ett annat sätt. Andra gånger får jag stanna upp och fundera en stund. Det märkliga är att ordet ofta dyker upp senare, kanske när samtalet redan är avslutat.

Det kan naturligtvis vara frustrerande, särskilt när man befinner sig i ett sammanhang där många människor diskuterar och vill komma till tals.

Men med åren har jag också lärt mig att acceptera att jag fungerar på mitt sätt.

Jag behöver inte alltid vara snabbast med ett svar för att ha något viktigt att säga.

Varför har vi så bråttom med varandra?

Något som jag tycker att vi borde fundera mer över är hur vi bemöter människor som behöver lite längre tid för att formulera sina tankar.

I dagens samhälle verkar mycket handla om snabbhet. Vi ska svara direkt, uttrycka oss tydligt och helst inte tveka.

Men människor fungerar olika.

När någon avbryter, fyller i orden eller visar otålighet kan det bli ännu svårare att få fram det man vill säga. Stressen ökar och ibland tappar man helt enkelt bort tanken.

Jag tror att vi skulle vinna mycket på att visa lite mer tålamod med varandra.

Det gäller inte minst inom skolan.

En elev som inte svarar direkt på en fråga behöver inte sakna kunskap. Eleven kanske behöver några extra sekunder för att hitta orden och formulera sitt svar.

Om vi då tolkar tystnaden som okunskap riskerar vi att göra en felaktig bedömning av elevens förmåga.

Samma sak gäller vuxna. Vi kan ha lång arbetslivserfarenhet, goda kunskaper och mycket att bidra med, även om vi ibland behöver längre tid för att uttrycka oss.

Kunskap handlar inte om hur snabbt man pratar, utan om vad man faktiskt förstår och kan.

Dyslexi handlar om mer än läsning och stavning

När dyslexi kommer på tal handlar diskussionerna nästan alltid om läsning, stavning och skrivning. Det är naturligt eftersom det är centrala delar av dyslexi.

Men för vissa personer kan även andra delar av den språkliga bearbetningen vara påverkade, exempelvis förmågan att snabbt hitta rätt ord.

Det är viktigt att komma ihåg att dyslexi inte ser likadan ut hos alla. Vi har olika styrkor, svårigheter och erfarenheter. Ordmobiliseringssvårigheter kan dessutom förekomma även hos personer som inte har dyslexi.

Jag fick själv min dyslexidiagnos först i vuxen ålder, när jag var 29 år. Under åren har jag fått lära mig att hitta strategier som fungerar för mig. Det har inte alltid varit enkelt, men erfarenheterna har också gett mig en större förståelse för hur olika människor lär sig och fungerar.

I mitt arbete inom skolan ser jag hur betydelsefullt det är att elever får rätt stöd och att personalen har kunskap om olika svårigheter.

Jag kan ibland känna en frustration över att vi fortfarande, år 2026, behöver diskutera sådant som egentligen borde vara självklart.

Elever ska inte behöva börja om varje gång

En fråga som jag tycker är särskilt viktig är hur information om elevernas svårigheter och behov följer med genom skolåren.

Elever med läs- och skrivsvårigheter behöver få rätt stöd i rätt tid. Det räcker inte att svårigheterna uppmärksammas om kunskapen sedan inte följer med eleven när det sker förändringar i skolan.

Överlämningar mellan lärare, arbetslag och skolor måste fungera. Det behöver finnas tydliga rutiner för hur relevant information om elevens behov förs vidare på ett tryggt och korrekt sätt.

Annars finns risken att eleven gång på gång får börja om med att förklara sina svårigheter och behov.

Tänk dig att en elev redan har kämpat under flera år, fått en utredning och till slut hittat hjälpmedel och anpassningar som fungerar. Sedan byter eleven lärare eller skola, och plötsligt fungerar inte stödet på samma sätt längre.

Det är inte rimligt att eleven ska behöva börja om från början.

Det handlar inte enbart om skolresultat. Det handlar också om självkänsla, trygghet och möjligheten att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Jag vet själv hur det känns att kämpa med läsning och skrivning. Därför tycker jag att det är så viktigt att vi vuxna tar ansvar för att eleverna får rätt förutsättningar.

Ingen elev ska behöva känna sig mindre begåvad för att läsningen, skrivningen eller språket ibland kräver mer tid.

Det är skolans ansvar att skapa förutsättningar för lärande, inte elevens ansvar att ständigt behöva förklara varför stödet behövs.

Mitt engagemang har en personlig betydelse

För mig är arbetet inom Dyslexiförbundet mer än ett föreningsuppdrag. Det är en fråga som ligger mig nära eftersom jag själv vet hur det känns att leva med dyslexi.

Jag vet hur det är att behöva kämpa med sådant som andra kanske tar för givet. Jag vet också hur mycket rätt stöd, förståelse och uppmuntran kan betyda.

Det är därför jag fortsätter engagera mig, även när det innebär tidiga morgnar, helger som går åt till möten och många timmar av förberedelser.

Samtidigt ska jag inte förneka att det ibland kan vara ansträngande. Jag arbetar under veckorna och har även andra åtaganden. Fritiden räcker inte alltid till allt man skulle vilja göra.

Det är lätt att bara fortsätta när man brinner för något, men ibland behöver man också påminna sig själv om att återhämtning är viktig.

Jag tycker att det är meningsfullt att kunna bidra med mina erfarenheter och vara med i diskussioner som förhoppningsvis leder till förbättringar.

Jag har också lärt mig att förändringsarbete kräver tålamod. Alla frågor får inte en lösning direkt, och alla människor har inte samma uppfattning. Det är en del av både föreningslivet och demokratin.

Det viktiga är att vi kan föra respektfulla samtal, lyssna på varandra och försöka hitta vägar framåt.

Efter en lång dag väntar Habibi och en lugn kväll

När distriktsmötet är avslutat väntar tågresan hem till Trollhättan igen. Då brukar det vara skönt att få sitta ner och samla tankarna efter dagens diskussioner.

Det blir en lång lördag med tanke på att morgonen började så tidigt, men jag hoppas att mötet blir både givande och trevligt.

När jag väl kommer hem tänker jag däremot inte planera in något mer för dagen.

Lördagskvällen ska jag ägna åt min älskade katt Habibi. Det blir lite gos i soffan och förmodligen något trevligt att titta på på tv.

Efter en arbetsvecka och en lördag med föreningsarbete behöver jag också få tid att varva ner.

Jag uppskattar verkligen de där enkla stunderna hemma. Att få sätta sig i soffan, känna lugnet och ha Habibi intill mig är något som betyder mycket.

Det behöver inte alltid hända en massa saker för att man ska ha det bra. Ibland är det just de små stunderna som ger mest.

Jag tror också att det är viktigt att påminna sig själv om att man inte kan vara engagerad och aktiv hela tiden. Även om man brinner för olika frågor behöver både kroppen och tankarna få vila.

Så efter dagens möte ser jag fram emot en stillsam lördagskväll tillsammans med Habibi, lite tv och förhoppningsvis en god natts sömn.

Några avslutande tankar

Innan jag avslutar dagens blogg vill jag gärna ställa en fråga till er som läser.

Har ni någon gång upplevt att ni vet exakt vad ni vill säga, men ändå inte lyckas hitta rätt ord?

Hur reagerar människor omkring er? Får ni tid att prata färdigt, eller händer det att andra avbryter och försöker fylla i orden?

Jag tycker att det skulle vara intressant att höra era erfarenheter.

Vi behöver bli bättre på att förstå att människor har olika förutsättningar. Någon läser snabbt, en annan behöver längre tid. Någon har lätt för att uttrycka sig muntligt, medan en annan behöver tänka efter innan orden kommer.

Det gör ingen av oss mindre kunnig eller mindre värdefull.

Vi behöver inte alltid förstå exakt hur en annan människa fungerar, men vi kan alltid visa respekt för att vi är olika.

Jag vill också passa på att tacka alla er som fortsätter läsa min blogg. Det känns verkligen glädjande att så många tar sig tid att följa mina tankar, erfarenheter och funderingar kring både vardagen och de frågor som engagerar mig.

Nu väntar Göteborg, distriktsmöte och förhoppningsvis många bra samtal. Sedan får lördagen avslutas hemma i lugn och ro tillsammans med Habibi.

Jag önskar er alla en riktigt fin lördag, oavsett om ni är lediga, arbetar eller precis som jag ägnar en del av helgen åt föreningsarbete.

Kom ihåg att kunskap inte sitter i hur snabbt orden kommer fram, utan i vad vi faktiskt har att förmedla.

Ta hand om er och varandra. Några extra sekunders tålamod kan ibland göra stor skillnad för en annan människa.

Varma hälsningar
Gullan ❤️

Äntligen fredag – men varför fungerar inte stödet i skolan bättre? 🍂❤️

God morgon fredag! ☕

Ja, då var det äntligen fredag igen! Man skulle kunna tro att helgen innebär lite ledighet och återhämtning, men riktigt så blir det inte den här gången heller. Det väntar ett styrelsemöte som jag ska åka på, så föreningsarbetet fortsätter även under helgen.

Men först och främst ska jag ta mig igenom arbetsdagen. Sedan blir det hem och förhoppningsvis ta det lite lugnt. Sömn har det inte blivit särskilt mycket av den senaste tiden, och jag känner att kroppen behöver återhämtning.

Fast innan jag kan slå mig ner och koppla av väntar förstås veckostädningen. Det är sådant som också måste göras, även om man ibland hellre skulle vilja lägga sig på soffan och bara vara.

Ett stort tack till er som läser min blogg ❤️

Jag vill passa på att tacka alla er som följer och läser min blogg. Det är faktiskt lite över 1 000 läsningar om dagen, och det känns både glädjande och nästan lite overkligt.

Att så många vill ta del av mina tankar, erfarenheter och funderingar betyder mycket för mig.

Jag har bloggat under många år och för mig har skrivandet blivit ett sätt att uttrycka mig och göra min röst hörd. Med min dyslexi är det inte alltid enkelt att få orden och meningarna på plats, men jag fortsätter ändå.

Ett stort tack till er som läser, återkommer och engagerar er!

En fin inbjudan – men ekonomin satte stopp

Jag har också fått en väldigt fin inbjudan till utdelningen av Dyslexipriset på Stockholms slott.

Tänk att få möjlighet att komma till slottet och vara med vid en sådan högtidlig tillställning! Det hade verkligen varit en speciell upplevelse, särskilt med tanke på mitt engagemang i dyslexifrågor genom åren.

Men tyvärr fick ekonomin sätta stopp den här gången.

När jag tittade på vad tågresan till Stockholm skulle kosta insåg jag att det helt enkelt blev för dyrt. Det handlar inte bara om att vilja åka, utan också om att ha ekonomiska möjligheter att göra det.

Det känns förstås tråkigt att behöva tacka nej till något som jag verkligen hade uppskattat att få vara med om.

Så i dag får jag i stället följa prisutdelningen digitalt. Det är naturligtvis inte samma sak som att vara på plats på slottet, träffa människor och uppleva stämningen, men jag är ändå glad över möjligheten att kunna ta del av den.

En fin inbjudan betyder mycket, även när man inte har möjlighet att tacka ja. ❤️

Ett positivt besked från kommunen – vårt arbete gör skillnad!

Jag vill också dela med mig av något positivt som vi har fått besked om från Trollhättans kommun.

Som ledamot i Funktionsrättsrådet är jag med och lyfter frågor om tillgänglighet och trygghet i vår kommun. Det är ett engagemang som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag tycker att alla människor ska kunna ta sig fram på ett tryggt och säkert sätt.

En av frågorna vi har tagit upp handlar om busshållplatsen Bergsliden vid Skogshöjden.

Där finns en trafiksituation som kan upplevas som otrygg för människor som ska ta sig till och från bussen. Det gäller inte minst äldre personer, barn och personer med funktionsnedsättning.

Nu har vi fått ett positivt svar från kommunen.

Kommunen planerar att ansöka om pengar för att förbättra trafiksäkerheten vid hållplatsen. Förslaget är att bygga en gångbana och en mittrefug, alltså en skyddad plats mitt i vägen där gående kan stanna när de korsar vägen.

Om pengarna beviljas kan förbättringarna genomföras redan under hösten.

Det är ett glädjande besked, även om ingenting är beslutat eller klart ännu.

För mig visar det hur viktigt det är att vi som sitter i Funktionsrättsrådet lyfter sådant som människor möter i sin vardag.

Det handlar inte alltid om stora projekt. Ibland kan en gångbana eller en säkrare möjlighet att korsa vägen göra stor skillnad för den som ska ta bussen.

Jag tycker också att det är viktigt att kommunen lyssnar på de synpunkter som kommer fram.

Nästa steg blir att följa upp om pengarna beviljas och när åtgärderna i så fall kan genomföras.

Vi behöver fortsätta bevaka frågan tills vi vet vad som faktiskt händer.

Det är lätt att tro att föreningsarbete och olika råd bara handlar om möten och diskussioner. Men sådana här besked visar att det också finns möjlighet att påverka och bidra till konkreta förbättringar.

Det känns bra att få vara en del av det arbetet.

Vi skriver 2026 – varför fungerar inte stödet i skolan bättre?

Det finns samtidigt en annan fråga som jag fortfarande har svårt att förstå.

Vi lever år 2026, men ändå finns det elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi som inte får det stöd de behöver i sin studiesituation.

Hur kan det fortfarande vara så?

Vi har kunskap om dyslexi. Vi har forskning, digitala hjälpmedel, talsyntes och många andra möjligheter att anpassa undervisningen.

Ändå finns det elever som får kämpa alldeles för länge innan deras svårigheter uppmärksammas och rätt stöd sätts in.

Jag funderar också mycket på hur överlämningarna fungerar mellan olika årskurser och skolor.

När en elev byter lärare, klass eller skola behöver viktig information om elevens behov följa med på ett tryggt och fungerande sätt. Annars finns risken att eleven får börja om från början, förklara sina svårigheter ännu en gång och vänta på hjälp som borde ha funnits där redan från första dagen.

Varför ska en elev behöva kämpa för att få det stöd som skolan redan borde känna till att eleven behöver?

Jag vet av egen erfarenhet hur mycket energi det kan ta att läsa, skriva och försöka hänga med när förutsättningarna inte är de rätta.

Alla elever är olika. Det som fungerar för en elev behöver inte fungera för en annan. Därför måste skolan se individen och inte tro att samma lösning passar alla.

Det handlar inte om att elever med dyslexi ska få det lättare än andra. Det handlar om att de ska få rättvisa möjligheter att lära sig och visa sina kunskaper.

Och det handlar om att lyssna på eleverna själva.

Vi kan inte fortsätta prata om en skola för alla om inte alla elever får möjlighet att vara delaktiga på sina egna villkor.

Det här är frågor som jag kommer att fortsätta lyfta, även efter Dyslexiveckan. För dyslexi finns inte bara under en särskild vecka på året. Den följer med i vardagen, i skolan och vidare ut i arbetslivet.

Nu väntar fredagen och helgen 🍂

Det blev många tankar den här fredagsmorgonen. Både glädje över det positiva beskedet från kommunen, tacksamhet över den fina inbjudan och funderingar kring sådant som fortfarande behöver förbättras.

Det är kanske just därför jag fortsätter att engagera mig. Jag vill inte bara se problemen utan också försöka bidra till förändring.

Nu ska jag fortsätta med min arbetsdag. Sedan väntar hemmet, veckostädningen och förhoppningsvis en lugn stund innan helgens styrelsemöte.

Och än en gång vill jag tacka alla er som läser min blogg. Det betyder mycket att ni vill följa med i min vardag och ta del av mina tankar.

Två steg framåt, ett steg bakåt – men det viktiga är att vi fortsätter framåt. ❤️

Ha en riktigt fin fredag och en trevlig helg!

Du ser inte hela bilden – men jag fortsätter framåt ❤️

God morgon torsdag! ☕🍂

I dag vaknar jag med en väldigt fin känsla efter gårdagen.

Föreläsningen blev så himla bra och trevlig! ❤️

Det var verkligen roligt att se engagemanget hos dem som kom. Vi hade deltagare från olika skolor, pedagoger och även en politiker på plats. Det blev bra samtal, frågor och ett genuint intresse för dyslexi.

Det är sådana stunder som gör att allt arbete bakom ett arrangemang känns värt det.

Samtidigt har jag funderat en del på hur svårt det faktiskt kan vara att nå ut.

Inför föreläsningen skickade vi information till många olika skolor och verksamheter. En del svarade inte alls. Vi skickade även pressmeddelanden till medier för att försöka uppmärksamma både föreläsningen och Dyslexiveckan, men fick ingen respons därifrån heller.

Självklart hade jag önskat att fler hade nappat. Dyslexiveckan är viktig. Det är en vecka då vi behöver synas, höras och sprida mer kunskap om dyslexi.

Men jag väljer att se på dem som faktiskt kom. De lyssnade, ställde frågor och visade intresse. Förhoppningsvis tar de med sig något från föreläsningen tillbaka till sina skolor och verksamheter. Då kan kunskapen spridas vidare.

Jag vill också rikta ett stort tack till personalen på Kulturhuset där vi hyrde lokalen. Vi fick ett väldigt fint bemötande och bra hjälp. När man själv försöker hålla ihop många olika delar betyder ett sådant bemötande mycket.

Du ser inte hela bilden

Sedan fick jag läsa en kommentar om att jag inte gör något fysiskt arbete.

Men hur kan någon som bara läser min blogg veta det?

Här på bloggen delar jag vissa delar av mitt liv. Du följer inte med mig under en hel arbetsdag. Du ser inte allt jag gör på jobbet, hemma eller inom föreningslivet.

Du ser inte när material ska hämtas, bäras och köras. Du ser inte när saker ska plockas fram, ordnas och sedan tas undan igen.

Du ser helt enkelt inte hela bilden.

Och allt arbete behöver inte heller vara fysiskt för att ta kraft och energi.

Att läsa och skriva tar mycket energi från mig. Jag har dyslexi och kan behöva lägga mycket koncentration på att läsa information, formulera texter, svara på mejl och försöka få ihop det jag vill säga.

Det som kanske tar några minuter för någon annan kan ta betydligt längre tid för mig.

Att samtidigt arrangera en föreläsning kräver planering och koncentration. Tider ska passa, människor ska kontaktas, material ska ordnas och många saker behöver fungera samtidigt.

Och sedan sitter någon framför sin egen dator eller telefon och skriver att jag inte gör något fysiskt arbete.

Det blir faktiskt lite motsägelsefullt.

När du sitter framför din skärm och skriver kommentaren sitter även du ner och skriver. Men jag skulle aldrig utifrån det påstå att jag vet hur resten av din dag ser ut.

Precis på samma sätt vet du inte hur min dag ser ut.

Det kanske är något vi alla behöver tänka på ibland. Vi ser små delar av andra människors liv, särskilt på internet. Det betyder inte att vi känner till hela deras vardag.

Ett nytt ord jag tar med mig

Från gårdagens föreläsning fick jag också med mig ett nytt ord: ordmobilisering.

Det handlar om att hitta och plocka fram rätt ord när man behöver det.

Det känner jag igen mig i. Jag kan veta precis vad jag menar och ändå stå där och tänka: Vad heter det nu igen?

Ordet finns någonstans där inne, men just i stunden vill det inte komma fram.

Det är intressant att efter alla dessa år fortfarande få nya ord och förklaringar till sådant som jag själv upplever.

Det är också en av anledningarna till att Dyslexiveckan och sådana här föreläsningar behövs. Vi kan alltid lära oss något nytt – om dyslexi, om andra människor och ibland även om oss själva.

Så när jag summerar gårdagen tänker jag inte på det som inte blev av eller på negativa kommentarer.

Jag tänker på människorna som faktiskt kom.

På engagemanget.

På frågorna och samtalen.

På det fina bemötandet.

Och på känslan av att vi faktiskt gjorde något för att sprida mer kunskap om dyslexi.

Två steg framåt, ett steg bakåt – men fortfarande framåt. ❤️

Det är den känslan jag tar med mig in i den här torsdagen.

Ha en riktigt fin torsdag! 🍂❤️

##