Det är en sån där lördag när allt känns lite tyngre. Himlen är gråmulen, och jag saknar solen mer än jag trodde att jag skulle göra. Det är som om hela världen går i dova färger, både ute och inuti mig. Vädret speglar mitt humör – stilla, men tungt. Jag hör bara på ett öra just nu, och det gör allt ännu mer dämpat. Som att ljuden blir svaga, filtrerade, avlägsna.
Jag hade tänkt att den här dagen skulle bli lugn men skön. Lite fix hemma, kanske sätta på en tvätt, laga något gott. Men energin rann ur mig direkt på morgonen. När hörseln inte fungerar som den ska, påverkas allt – koncentrationen, tålamodet, och till och med glädjen.
Solen lyser med sin frånvaro, både bokstavligt och bildligt.
Men mitt i allt det där tunga, bestämde jag mig ändå för att åka. Inte långt – men till en vän som betyder mycket. En sån där människa som man kan vara tyst tillsammans med. Jag tror det är just det jag behöver i dag. Någon som inte vill ha svar eller samtal, utan bara delar en stund. En kopp kaffe, ett leende, kanske några skratt.
Och det slog mig på vägen dit – även när solen inte syns, så finns den där. Bakom molnen. Precis som hoppet, eller värmen i vänskap. Allt syns inte alltid. Men det kan fortfarande kännas.
Så även om lördagen inte blev som jag tänkt, så blev det något. Och ibland är det tillräckligt.
"Ibland är det molnen som får oss att uppskatta solen mest."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar