onsdag, juli 16, 2025

När bensindoften tystnar – om ett kulturarv på väg bort



Räkmacka i regnet – och det som håller på att försvinna

En onsdag med kaffe, tvätt och veteranbilsträff – men också med en växande känsla av att något håller på att försvinna. EU:s nya regler riskerar att sätta punkt för en hel kultur. Det här handlar inte bara om gamla bilar. Det handlar om frihet, hantverk och mänsklig kontakt.


Ingen telefon i sängen idag. Jag gick upp direkt, tog en kopp kaffe och tittade ut genom fönstret mot en stad som fortfarande låg och drog sig. Små saker, men de gör skillnad. Jag börjar bli trött på att känna mig passiv. Det får vara nog.

Tvätten blev klar igår. Nu ska den vikas och läggas in i skåpet. Det var dags – både praktiskt och symboliskt. Något så enkelt kan bli en markering: jag tar ansvar för min dag, mitt rum, mitt liv. Inga fler dagar som bara glider förbi.

I eftermiddag gick vi ner till Slussen. Det är veteranbilsträff där varje onsdag – en av veckans finaste stunder. Gamla bilar, doften av bensin, folk i olika åldrar som pratar motorer, minnen och hantverk. Det är något levande och äkta i det. Något vi håller på att förlora.

Vi hann precis slå oss ner på Slusscaféet innan regnet kom. Åskan mullrade i fjärran och höstregnet drog in snabbt – rakt från sidan. Vi tog en räkmacka, trots molnen. En sån där klassisk, med för mycket majo, citron och dill. Det var blött, men gott. Vi försökte sitta kvar under paviljongen, men det var snart tydligt att den inte var byggd för regn från alla håll. Vattnet slog in från sidorna, ner från taket, och efter ett tag fick vi ge upp. Men ändå – vi var där. Vi försökte.

Och det slog mig: det vi gjorde var precis det som håller på att försvinna. Att vara ute, att stå i regn, att sitta kvar ändå. Att samlas kring något som luktar metall och bensin. Något som inte går att ladda ner.

För samtidigt som människor samlas där och vårdar sin kultur, sitt intresse, sin historia – så pågår något helt annat i bakgrunden. EU arbetar med lagstiftning, miljözoner och tekniska krav som i praktiken gör det allt svårare att äga eller köra äldre fordon. Allt som inte är nytt, tyst och digitalt ska bort.

Och visst – klimatet är viktigt. Men att ge sig på veteranbilar som körs några få gånger per månad? Det är inte miljökamp. Det är symbolpolitik. Ett sätt att ta ifrån människor det lilla de har kvar av något eget.

Det här handlar inte bara om fordon. Det handlar om ett kulturarv. Om händiga människor som mekar själva, som bevarar och bygger med sina händer. Om något att samlas kring – något mellan generationer. När det försvinner, försvinner också ännu en bit av den mänskliga kontakten. Det analoga. Det oförutsägbara.

Så när vi gick ner till Slussen idag var det inte bara för att titta på gamla bilar. Det var för att ta del av något vi kanske inte får ha kvar särskilt länge till. För om de får bestämma – då är det här sista generationens bilträffar.

Och vi borde fråga oss:
Är det verkligen framtidens samhälle vi bygger – eller håller vi bara på att montera ner allt som en gång var levande?


Vi åt vår räkmacka i regnet, bland gamla bilar och åskmuller. Det var blött, det var stökigt – men det var verkligt. Och just det riskerar att gå förlorat.

Allt det där som inte är perfekt eller effektivt. Som luktar avgaser, smakar kaffe ur pappmugg, låter lite för högt och rör sig lite för långsamt. Det som människor själva bygger, lagar, vårdar. Som delas, inte laddas ner. Det är inte bara bilträffarna som hotas – det är ett sätt att leva. Ett sätt att känna närvaro. Ett sätt att höra till.

Och det är det vi måste försvara, även om det "bara" är en räkmacka i ösregn på Slussen en onsdagskväll i juli.

Inga kommentarer: