Fredagstrött och fullbokad – men med ett glas vin i sikte

En intensiv start på dagen, ett kontor som kallar, ett hem som väntar på att städas – och ändå: en stilla förväntan inför helgen. När orken tryter får vänskap, vinddrag och ett glas vin på balkongen vara nog.

---

Idag är det fredag. Jag tog mig upp, åt lite frukost och begav mig ner till Hydrohex Power 5 – ett intensivt styrkepass med rörelser som verkligen går in i musklerna. Det kändes skönt i kroppen, men nu… är energin helt slut. Helt tömd. Som om någon skruvat ur batterierna.

Det är viktigt att bygga upp sitt självförtroende och sin självkänsla – inte bara i de stora prestationerna, utan i de små valen vi gör varje dag. Som att ta sig upp trots tröttheten, att dyka upp på ett träningspass även när kroppen protesterar, eller att ge sig själv en klapp på axeln för att man faktiskt försöker. Det handlar om att våga lita på sin förmåga, men också att vara snäll mot sig själv när orken tryter. Självförtroende är att tro att man klarar saker. Självkänsla är att veta att man har ett värde, oavsett om man gör allt "rätt" eller inte.

Efter passet kände jag hur värmen slog emot mig hemma. I lägenheten är det 25 grader och luftfuktigheten ligger runt 52 procent – det är klibbigt, som om luften aldrig riktigt vill släppa taget om huden. Jag drog på mig något luftigt: en lös t-shirt och shorts i bomull. Barfota, med håret uppsatt. Det gör skillnad. När det är så här varmt och fuktigt gäller det att välja kläder som andas, annars blir man bara ännu tröttare.

Efter det har det bara varit kontorsjobb. Jag sitter med administration, skickar meddelanden, rätar ut trassel. En gäst dök upp på fel dag, så det blev en hel del att styra upp. Och städningen igår? Den blev inte klar. Jag har fortfarande ett rum kvar som väntar. Det får bli helgens projekt.

Men jag tänker att det är okej. Allt måste inte bli klart direkt. Om jag får något gjort över helgen, så kommer jag ändå känna att jag kommer framåt. Och det – det skapar mer energi än att bara stressa sig igenom allt.

Och vet du vad som känns extra fint? En vän kommer och hälsar på i helgen. Det ser jag verkligen fram emot. Att få prata, skratta lite – och i kväll ska vi sitta på balkongen tillsammans och dricka ett glas vin. Bara vi, kvällsljuset, kanske några mjuka filtar, och den där stillheten som bara finns när man inte måste något alls. Det ger något helt annat än måsten – det ger värme, vila och ny kraft.

Så jag tar helgen som den kommer. Små steg, lagom tempo. Städning, vänskap, ett glas vin och kanske en filt över axlarna. Och det får vara mer än nog.

Trevlig helg till dig som läser. Hoppas du också får något som fyller på där det behövs. 🌿💛

---

Se hela mig – inte bara mina fel

---

Se hela mig – inte bara mina fel

Ibland räcker det med ett enda stavfel för att folk ska döma.
De ser inte helheten. De ser inte mig.
De ser bara det som sticker ut – inte det jag faktiskt försöker säga.

---

Ibland känns det som att människor fastnar vid ett enda ord.
Ett fel. En formulering som inte är helt rätt.
Och så dömer de mig.

De ser inte hela texten.
De ser inte mig som person.
De missar budskapet, känslan – all den kraft som krävs för att jag ens ska våga skriva.

Jag lever med dyslexi.
Det betyder att jag ofta måste kämpa mer än andra.
Att läsa, skriva och förstå tar energi – varje dag.
Men det betyder inte att jag är dum.
Det betyder inte att jag inte har något att säga.

Många vuxna har svårt med språk.
Vissa kämpar med engelska. Andra med stavning eller grammatik.
Men ändå förväntas vi uttrycka oss felfritt – som om språket vore ett mått på vårt värde.
Och vi som inte passar in i den mallen får ofta suckar, blickar eller kommentarer.

Det gör ont.
Inte för att jag skäms – utan för att jag inte blir sedd som en hel människa.
Bara som ett fel.

Jag är trött på att människor gnäller över hur andra skriver.
Trött på att folk pratar illa om oss som har det tufft med språket.
De vet inte vad vi bär på.
De ser inte kampen bakom varje ord vi skriver.

Bakom varje stavfel finns en människa.
En människa som försöker.
En människa som har något att säga.
En människa som förtjänar att bli lyssnad på.

Så nästa gång du läser något med ett fel i – stanna upp.
Läs med hjärtat.
Lyssna på vad personen faktiskt vill säga.
För om du bara letar fel, så missar du meningen.
Du missar människan.

---

Vi är mer än våra stavfel.
Vi är mer än våra svårigheter.
Vi har röster, vi har styrkor, och vi har berättelser som förtjänar respekt.

---

Och kom ihåg:
Alla får ha olika åsikter – det är okej.
Men alla har också olika svårigheter med dyslexi.
Ingen upplevelse är exakt lik någon annans.
Så snälla –
läs hela inlägget innan du dömer.
Se människan bakom orden.
Lyssna med hjärtat.

---

När språket får vänta – och ansvaret aldrig gör det

Torsdagen börjar som vanligt – med städvagnen, såpa och dansbandsmusik i högtalaren. Men mitt i lugnet kommer ett sms, ett samtal, en kö som aldrig tar slut. Och fast jag valt svenska, måste jag vänta – för att få prata mitt eget språk. Det här är berättelsen om ett ansvar jag aldrig bad om, en vardag som kräver mer än den syns, och om kampen för att få bli förstådd på sitt eget språk.

Det är torsdag igen, och det betyder bara en sak: veckostädning. Rutinen sitter i kroppen vid det här laget. Idag testar jag min nya städvagn – lite tyngre än den förra, men den känns rätt. Rejäl. Pålitlig. Och ja, jag älskar min analoga städning. Ingen digital stress. Inga appar som laggar. Bara jag, trasan och Lasse Stefanz i högtalaren.

Det är något särskilt med att städa till dansbandsmusik. Det svänger i moppen. Fötterna rör sig i takt med rytmen. Lasse sjunger om längtan och vägskäl, och jag skrubbar bort veckans spår från golven. Det luktar såpa och rent – doften av ordning, kontroll, lugn.

Jag håller på att städa och måste avbryta. Det surrar till i företagstelefonen. Den här gången är det gästen. Eller egentligen inte – först kom ett sms. Hen hade skrivit att något blivit fel med bokningen. Det var inte rätt dag, inte rätt rum. Något hade gått snett.

Jag ville bara hjälpa till. Vara snäll. Så jag fick själv ta tag i det: ringa förmedlingen, få det bekräftat, bli autentiserad för att kunna byta dag.

Och det tog tid. Igen.

Lugnet spricker. Varslet blinkar till i mobilen. Förmedlingen har svenska – men bara om man orkar vänta. Idag fick jag faktiskt prata mitt språk, men det tog tid. Över trettio minuter i kö, bara för att få använda svenska. Innan dess försökte de på engelska eller något mittemellan, och jag hann knappt förklara vad det gällde.

Och mitt i allt det här kommer nästa insikt: eftersom jag är egenföretagare innebär varje ändring i bokningen ett tomrum i kalendern. Gästen byter dag, men systemet spärrar både det gamla och det nya. Ingen annan kan boka under tiden. Och eftersom det bara är jag – då är det jag som får ta samtalet, fixa felet och stå för förlusten.

Torsdagen börjar som vanligt – med städvagnen, såpa och dansbandsmusik i högtalaren. Men mitt i lugnet kommer ett sms, ett samtal, en kö som aldrig tar slut. Och fast jag valt svenska, måste jag vänta – för att få prata mitt eget språk. Det här är berättelsen om ett ansvar jag aldrig bad om, en vardag som kräver mer än den syns, och om kampen för att få bli förstådd på sitt eget språk.

Det är torsdag igen, och det betyder bara en sak: veckostädning. Rutinen sitter i kroppen vid det här laget. Idag testar jag min nya städvagn – lite tyngre än den förra, men den känns rätt. Rejäl. Pålitlig. Och ja, jag älskar min analoga städning. Ingen digital stress. Inga appar som laggar. Bara jag, trasan och Lasse Stefanz i högtalaren.

Det är något särskilt med att städa till dansbandsmusik. Det svänger i moppen. Fötterna rör sig i takt med rytmen. Lasse sjunger om längtan och vägskäl, och jag skrubbar bort veckans spår från golven. Det luktar såpa och rent – doften av ordning, kontroll, lugn.

Jag håller på att städa och måste avbryta. Det surrar till i företagstelefonen. Den här gången är det gästen. Eller egentligen inte – först kom ett sms. Hen hade skrivit att något blivit fel med bokningen. Det var inte rätt dag, inte rätt rum. Något hade gått snett. Jag ville bara hjälpa till. Vara snäll. Så jag fick själv ta tag i det: ringa förmedlingen, få det bekräftat, bli autentiserad för att kunna byta dag. Och det tog tid. Igen.

Lugnet spricker. Varslet blinkar till i mobilen. Förmedlingen har svenska – men bara om man orkar vänta. Idag fick jag faktiskt prata mitt språk, men det tog tid. Över trettio minuter i kö, bara för att få använda svenska. Innan dess försökte de på engelska eller något mittemellan, och jag hann knappt förklara vad det gällde.

Och mitt i allt det här kommer nästa insikt: eftersom jag är egenföretagare innebär varje ändring i bokningen ett tomrum i kalendern. Gästen byter dag, men systemet spärrar både det gamla och det nya. Ingen annan kan boka under tiden. Och eftersom det bara är jag – då är det jag som får ta samtalet, fixa felet och stå för förlusten.

Jag sätter mig ner på en stol, torkar av händerna och tar ett djupt andetag. Jag är redo att ta samtalet, men redan när jag trycker på svar-knappen vet jag vad som väntar. Det är kö. En lång, seg telefonkö där varje sekund känns som en evighet.

När jag äntligen kommer fram hör jag det direkt – det är svenska, som jag valt. Men det tog tid. Lång tid. Över trettio minuter i telefonkö, bara för att få prata mitt eget språk. Det är som att svenska alltid är ett undantag, något som måste aktiveras manuellt, något man får vänta på. Som om det är jag som ska anpassa mig, trots att jag redan gjort mitt val.

Jag försöker. Verkligen. Jag lyssnar noga, koncentrerar mig, pressar fram orden jag har lärt mig. Men orden flyter iväg, de går för snabbt och jag tappar fästet. Jag snubblar över meningarna, missar detaljerna och kämpar för att förstå. Samtidigt vet jag att om jag säger att jag inte förstår, då kommer samtalet ta ännu längre tid. Då blir det ännu mer fel.

Och jag sitter där, mitt i ett samtal jag inte bad om, på ett språk jag inte valt, och försöker förklara något som aldrig borde ha blivit mitt ansvar.

När samtalet äntligen tar slut sitter jag kvar en stund, stilla. Skärmen blir svart, men pulsen fortsätter slå för snabbt. Jag känner hur det sticker bakom ögonen. Inte av ilska, inte av sorg – utan av utmattning. Det är som om hela kroppen protesterar. Som om något inuti mig viskar: det här är inte rättvist.

Jag sväljer. Ler. Försöker vara tillmötesgående. För det är så det fungerar. Jag förväntas lösa det, oavsett. Vara professionell, vänlig, snabb. Oavsett hur trött jag är. Oavsett vilket språk vi pratar. Oavsett om min röst darrar lite för mycket och jag måste be dem upprepa sig tre gånger.

Och när samtalet är över, igen, står jag där med en känsla som är svår att beskriva. En blandning av skuld och skam, fast jag vet att det inte var mitt fel. Jag gjorde mitt bästa. Jag vet det. Men ändå… känns det som att det aldrig riktigt räcker.

Det handlar om att vara egenföretagare med dubbelt ansvar – för jobbet, för kunden och för att förstå system som inte alltid lyssnar.

Och ändå står jag där – kvar i tystnaden, med moppen i handen och hjärtat fullt av ord som aldrig riktigt fick plats. I ett samhälle där vissa språk alltid kommer först, är det inte bara golven jag går och städar. Det är spåren av en kamp som aldrig syns, men alltid känns.

Har du också känt att ditt språk kommer sist – även när du gjort allt rätt?
Berätta gärna. Din röst behövs.

Rösten är här – mitt i vecka

Rösten är här – mitt i vecka sex

Vecka sex. Sommaren går, rösten förändras och orken prövas. När träningen ställs in och kroppen längtar efter rörelse, blir de små stunderna – ett fika, en vän, en promenad – ännu viktigare. Det här är en text om att leva med ett osynligt hinder, om kommentarer som skaver, och om styrkan i att fortsätta.

Onsdag. Mitt i veckan, och mitt i den sjätte av mina åtta semesterveckor. Sommaren rinner mellan fingrarna, även om jag försöker hålla fast vid den. Det har gått fort – men också långsamt, på det där märkliga sättet som bara ledig tid kan kännas.

Idag skulle det ha varit ett pass med vattengympa. Det har blivit en viktig del av min sommarrytm – både för kroppen och för själen. Men på grund av tekniska problem blev passet inställt. Nu får vi vänta till fredag på att få göra allt det vi sett fram emot: rörelsen, energin, känslan i kroppen.

Men fikat efteråt – det blev ändå av. Min väninna och jag sågs som vi tänkt. För även när träningen ställs in, så finns det andra värden som består. De små stunderna av närhet, samtal, att bara få vara.

Vi gick till vårt gula café, tog kaffe och en macka och satt ner och pratade en stund. Efteråt gick vi in i den lilla affären där jag hade ett presentkort – och jag köpte mig ett par sköna shorts. Det var fint att bara få vara ute, promenera i solen och känna sig lite fri.

Och som en fin avslutning på dagen gick vi ner till den vackra slussen på kvällen, tittade på veteranbilar som rullade förbi i sommarkvällen, drack kaffe och åt glass. Små saker, men de fyllde hela kroppen med lugn och sommarkänsla.

De där stunderna är kanske inte högljudda – men de är verkliga. Och just idag – när planen sprack – blev de ännu mer värdefulla.

För det handlar inte bara om träning. Det handlar om känslan av att få vara med. Att få röra sig i vattnet, känna styrkan i kroppen – men också tröttheten efteråt. En bra trötthet. En påminnelse om att jag gör något för mig själv. Efteråt brukar det bli fika, samtal, ibland tystnad. Det enkla men värdefulla.

Men något har förändrats. Rösten i mig, som i början av semestern var mjukare, friare, har börjat hårdna. Det är som att den vet att vardagen snart kommer. Den där rösten som försöker anpassa sig, pressas tillbaka in i formen. Den ska vara tydlig, artig, förståelig – även när jag själv inte känner mig någon av de sakerna.

Att leva med ett funktionshinder – särskilt ett som inte syns – är som att bära en ryggsäck full av tunga stenar. Och varje dag springer andra framåt med lätta steg, medan jag försöker hålla takten utan att visa hur mycket det skaver i axlarna.

Stenarna i ryggsäcken är trötthet, hjärntrötthet, koncentrationssvårigheter, känslighet för ljud och intryck. För varje krav, varje möte, varje social situation läggs en ny sten i väskan. Ingen annan ser den. Men jag känner den – varje timme, varje steg, varje gång jag måste prestera för att "passa in".

Och i allt detta har sociala medier blivit som ett extra lager av tryck. Där allt ska vara perfekt, filtrerat, lyckligt. Där det sällan finns plats för nyanser, trötthet eller verklighet. Dömandet smyger sig in i kommentarerna, i tystnaden, i jämförelserna.
Vad har du gjort i sommar? Varför orkar du inte mer? Du ser ju inte sjuk ut.

Ibland är det inte ens orden som gör mest ont, utan tonen. Den där lilla antydan – som om man borde skärpa sig, orka mer, "tänka positivt". Kommentarerna kanske inte alltid menas elakt, men de träffar ändå. För de kommer från någon som inte ser helheten. Som inte känner till kampen bakom fasaden.

Och när samma typ av kommentarer kommer gång på gång, börjar man ifrågasätta sig själv. Är det mig det är fel på? Är jag bara lat, överkänslig? Nej. Jag vet att det inte är så – men det tar kraft att stå emot när omgivningen inte förstår.

Det är lätt att känna sig fel. Som att man måste försvara sitt sätt att leva, vila, orka. Men sanningen är: alla bär något. Bara att vissa ryggsäckar är synliga – andra inte.

Tre veckor kvar av sommaren. Jag vill fylla dem med så mycket andrum jag kan. I vattnet. I fikat. I pauserna mellan prestation och press.
För där, just där, får min röst höras – utan att behöva be om ursäkt.

Du vet inget om min ryggsäck – hur tung den är, eller hur långt jag gått med den.
Du ser mig kanske le, du kanske hör mig prata – men du vet inte vad det kostar.
Så döm inte min tystnad, min trötthet eller mina pauser.
De är inte ett tecken på svaghet – de är ett resultat av styrka.

Sluta med dina dumma kommentarer.
Du vet inget om mitt liv.

Ibland behöver man säga ifrån – inte för att såra, utan för att skydda sig själv.

Osynliga hinder i ett digitalt samhälle

När samhället blir digitalt – och jag blir lämnad utanför

Samhället digitaliseras i rasande fart – men alla hänger inte med. För den som har läs- och skrivsvårigheter kan appar, e-tjänster och inloggningar bli murar istället för broar. I det här inlägget delar jag med mig av frustrationen över att inte bli sedd, och hur det känns när systemen är gjorda för "de andra" – men inte för mig.

När allt ska vara digitalt – men alla inte hänger med

Jag blir så frustrerad. Det känns som att samhället har tappat bort människor i sin iver att göra allt digitalt. Appar, hemsidor, inloggningar, e-legitimationer, bokningar, digitala köer, digital vård, digital skola, digitala möten. Listan tar aldrig slut. Det sägs att det ska vara enkelt, smidigt, modernt. Men för vem?

För mig – som har dyslexi och kämpar med att läsa och förstå instruktioner – blir det ofta ett hinder istället för en hjälp. När allt är digitalt försvinner ofta det mänskliga mötet, den personliga hjälpen. Och då hamnar man utanför. Inte för att man vill – utan för att det är så systemet är byggt.

Det värsta är inte att det är svårt ibland. Det värsta är att det inte verkar som att någon har tänkt på att vi finns. Vi som inte passar in i det digitala mönstret. Vi som behöver ett alternativ.

Digitalisering får inte bli en ursäkt för att spara pengar och samtidigt stänga dörren för dem som redan har det tufft. Samhället måste bli bättre på att skapa lösningar som funkar för fler – inte färre.

Att inte bli mött – när svårigheterna är osynliga

Det som gör mest ont är inte tekniken i sig. Det är att inte bli mött på rätt sätt. Att känna att man inte blir sedd eller förstådd. Att andra – kanske de som aldrig haft problem med att läsa, skriva eller hänga med i tekniken – bara rycker på axlarna och säger: "Det är väl bara att logga in." Eller: "Så svårt kan det väl inte vara."

Men det är svårt. Och när människor runt omkring inte förstår, eller inte ens försöker förstå, så känns det som att man är ensam i något som borde vara en delad verklighet. Jag är inte ensam om att ha svårigheter – men det känns ofta så. För problemen jag har syns inte alltid. De märks inte förrän något går fel. Och då är det lätt att andra dömer.

Det är som att leva med ett osynligt filter mellan mig och resten av världen. Jag försöker, men systemet är inte byggt för mig. Och människor ser bara ytan. De ser inte kampen bakom.

Jag minns en gång när jag skulle boka ett läkarbesök. Allt gick via en app. Jag kämpade i flera timmar. Förstod inte hur jag skulle logga in, var jag skulle klicka, vad knapparna betydde. Tills slut gav jag upp. Jag blev utan hjälp – för att jag inte klarade tekniken. Det gjorde ont. Inte bara i kroppen – utan i självkänslan.

Jag önskar att fler förstod att det inte handlar om att man inte vill, utan om att det ibland faktiskt inte går – i alla fall inte utan hjälp. Att bli bemött med tålamod, respekt och förståelse kan göra hela skillnaden. Det handlar om medmänsklighet.

Måndagstankar – vatten, styrka och uthyrningskaos

Måndag igen, och jag laddar för veckans första vattenträning: HYDROHEX MOVE. Det är ett pass som verkligen gör gott för kroppen – helkroppsrörelser i vatten ger ett skonsamt men effektivt motstånd, och fokuset på bålstabilitet och rörlighet känns extra viktigt just nu.

Första gången jag gick till det här passet hade jag höga trösklar att kliva över – både bokstavligt och bildligt. Bara att ta sig dit kändes stort. Det var något nytt, jag visste inte hur det skulle gå till, hur kroppen skulle reagera, eller om jag ens skulle känna mig hemma. Men jag är så glad att jag gav det en chans.

Idag är träningen ett av mina viktigaste verktyg för att hantera stress. Det blir en andningspaus mitt i veckan. Något som bara är för mig, där jag inte måste prestera för någon annan eller vara ”duktig” på det där vanliga sättet. I vattnet får kroppen vara tung och lätt på samma gång. Jag tänker ofta på hur viktigt det är att hitta sådana stunder – särskilt när man lever med annat som tar energi i vardagen.

Det finns många paralleller till andra delar av livet. Trösklar som känts höga – som att navigera skolsystemet med dyslexi, eller försöka förstå myndighetsspråk i arbetslivet – men som faktiskt går att ta sig över, bit för bit. Kanske inte ensam, kanske inte utan tvivel, men det går.

Efter träningen väntar dock dagens mindre glamorösa uppgift: grovstädning i uthyrningen. Dammet, hörnen, skavanker som måste fixas. Det tar på krafterna, men det är också en del av helheten. Att hålla ihop det praktiska runt omkring, så att vardagen fungerar.

Och som om det inte räckte, så måste jag också packa upp och tvätta efter resan. Väskan står fortfarande där och glor på mig, halvt öppen, som ett passivt aggressivt påminnelsemoln. Men det får bli lite i taget. Allt behöver inte bli klart idag – även om det gärna får det.

Så ja, en ganska vanlig måndag.
Men det är just i de där vardagsstunderna – mellan vattenpassen, dammtussarna och tvättmaskinen – som livet faktiskt pågår.
Det behöver inte vara storslaget för att vara meningsfullt.
Att ta sig över små trösklar, en i taget, är också en form av styrka.

Gullan på arbetsintervju – hur en röst öppnade en dörr

Hur gick jag från att skämmas över att läsa högt i klassrummet – till att bli intervjuad i radio och få jobb som dyslexikonsulent?

I det här inlägget delar jag min berättelse om hur utbildning, mod och en oväntad radiointervju förändrade mitt liv.
Det handlar om att våga använda sin röst – och om vad som kan hända när någon faktiskt lyssnar.

💙 Jag brinner också för att vara medlem i Dyslexiförbundet och aktiv i vår lokalförening. Det är där vi gör skillnad – tillsammans.

I mitt förra inlägg skrev jag om hur det fortfarande, efter över 60 år, är vanligt att människor med läs- och skrivsvårigheter bär på skam. Jag vet hur det känns, för jag har själv upplevt det.

Som barn var jag den som undvek att läsa högt i klassrummet. Jag satt ofta kvar längst med uppgifterna och förstod inte varför det var så mycket svårare för mig än för andra. Det var ingen som pratade om dyslexi då. Istället fick jag höra att jag inte ansträngde mig tillräckligt. Jag bar på skammen i tystnad och började tro att det var mig det var fel på.

När livet vände – med kunskap och mod

Många år senare bestämde jag mig för att ta reda på mer. Jag ville förstå varför jag alltid haft svårt med läsning och skrivning – och jag ville hjälpa andra som kämpade som jag.

Planen var egentligen att bli sjukpensionär. Det var vad vården föreslog. Men jag kände starkt att jag ville mer. Jag ville inte känna mig som en börda för samhället.

Så en dag hittade jag en utbildning på Brunnsvik folkhögskola i Ludvika – en kurs till pedagogassistent med inriktning mot dyslexi och dyskalkyli. Det som också kallades dyslexikonsulent.

Jag sökte utbildningen – och kom in. Det blev ett avgörande steg i mitt liv. Jag fick både kunskap, förståelse och framför allt – mod. Jag insåg att min egen erfarenhet kunde bli till stöd för andra.

Efter utbildningen fick jag möjlighet att berätta om min resa i både radio och tv. Jag berättade öppet om mina erfarenheter av att ha dyslexi – hur det påverkat min skolgång, min självkänsla och min väg genom livet. Jag pratade också om hur viktigt det är att samhället erbjuder rätt stöd i rätt tid, och att ingen ska behöva skämmas för hur de lär sig.

Ett samtal som förändrade allt

Kort efter att intervjun sänts fick jag ett samtal. Det var en arbetsgivare som hade hört mig i radion. De sa att de blivit berörda av min berättelse, och att de sökte någon som hade verklig förståelse för dyslexi och inlärningssvårigheter.

De frågade om jag ville komma på arbetsintervju. Jag tackade ja.

Tänk att det var just min röst – den jag en gång försökte dölja – som ledde mig tillbaka in i arbetslivet, istället för till sjukpension. Och vet du vad? Jag fick jobbet.

Ett arbetsliv som förändrat andra – och mig själv

I dag har jag arbetat som dyslexikonsulent i över 26 år, och jag är fortfarande kvar i yrket. Jag har mött barn, ungdomar och vuxna som känt sig missförstådda, osynliga och ensamma. Jag har fått lyssna till deras berättelser och visa dem att de inte är ensamma.

Genom mitt arbete har jag också fått vara med och påverka hur skolor tänker kring anpassningar, hur arbetsgivare kan tänka nytt – och hur viktigt det är att se människan bakom orden.

En röst för dem som inte alltid blir hörda

Jag skriver den här bloggen för att jag vill vara den vuxna jag själv hade behövt som barn. Jag skriver för att andra inte ska behöva gå igenom det jag gjorde – år av tystnad, skam och känslan av att inte duga.

Dyslexi är inte ett hinder i sig. Hindret uppstår när omgivningen inte förstår. När skolan inte hinner, när arbetsgivare inte vågar tänka annorlunda, och när individen tvingas bära hela ansvaret själv.

Men det finns lösningar. Det finns sätt att stötta. Det finns vägar – och ibland börjar de med att någon vågar berätta sin historia.

📌 Vill du veta mer om dyslexi eller få stöd?
Besök gärna: www.dyslexiforbundet.se

📣 Jag brinner för att vara medlem i Dyslexiförbundet och aktiv i vår lokalförening. Där hittar jag både gemenskap, engagemang och möjlighet att påverka på riktigt.

👉 Är du inte medlem än? Gå med – din erfarenhet och din röst behövs!

📻 Och till den arbetsgivare som hörde mig i radion – tack. Du lyssnade, du förstod, och du öppnade en dörr. Det förändrade mer än du anar.

/Gullan

Hur en städvagn och kålpudding räddade min söndag

Ibland börjar helgen i lugn och mys – och slutar i total röra. Den här söndagen började med kaffe i gott sällskap och slutade med två timmars städning i min uthyrning. Men med lite tålamod, en städvagn och en vän vid bordet blev det ändå en rätt fin dag till slut.

Det var lördagskväll och vi orkade helt enkelt inte köra hem mig, så jag sov över hos honom. På söndagsmorgonen vaknade vi tillsammans och åt frukost – långsamt, tyst och varmt. Sådana morgnar önskar man att man kunde pausa tiden i. Kaffe, rostade mackor och ingen som helst brådska.

Men den där lugna känslan försvann så fort jag kom hem till uthyrningen. Redan i hallen kände jag det: något stämmer inte. När jag öppnade dörren till rummet var det som att kliva rakt in i ett kaos. Grejer överallt. Saker som inte var mina. Vad har de ens gjort här inne? Det såg ut som ett bombnedslag – smutsiga ytor, saker som var flyttade, och sopor som bara lämnats kvar utan någon som helst sortering.

Det jobbigaste var ändå soporna. Plast, glas, kartong – allt ihoptryckt i en enda påse. Hur svårt kan det vara att sortera rätt? Jag kände hur irritationen bubblade under ytan, men jag satte på lite musik och försökte bara ta tag i det.

Som tur var kom min städvagn verkligen till nytta. Den där vagnen jag köpte lite spontant till uthyrningen har visat sig vara guld värd. Alla rengöringsmedel, påsar, trasor och handskar låg redo på ett och samma ställe. Små saker som gör stor skillnad när man har en hel sanering framför sig.

Jag höll på i över två timmar. Skurade golv, vädrade ur, bytte lakan, sorterade sopor och torkade av varenda yta. Det är inte första gången det ser ut så här efter en gäst – men man hoppas ju varje gång att det inte ska vara lika illa.

Och nej, jag är inte lat – tvärtom. Det handlar om respekt. Man är ju ändå hyresvärd. Det minsta man kan begära är lite hänsyn från gästen.

När jag äntligen började se golvet igen, kom jag att tänka på att jag hade något i frysen. Jag plockade fram en låda hemlagad kålpudding – tack mig själv för att jag fryste in den där gången! Medan den värmdes i ugnen hörde en vän av sig och kom förbi lagom till maten.

Vi åt kålpudding med potatis och lingon, drack kaffe och tog lite glass till efterrätt. Och plötsligt kändes allt lite lättare igen. Rent, mätt och med sällskap – det blev ändå en rätt fin avslutning på en ganska stökig dag.