Rösten är här – mitt i vecka

Rösten är här – mitt i vecka sex

Vecka sex. Sommaren går, rösten förändras och orken prövas. När träningen ställs in och kroppen längtar efter rörelse, blir de små stunderna – ett fika, en vän, en promenad – ännu viktigare. Det här är en text om att leva med ett osynligt hinder, om kommentarer som skaver, och om styrkan i att fortsätta.

Onsdag. Mitt i veckan, och mitt i den sjätte av mina åtta semesterveckor. Sommaren rinner mellan fingrarna, även om jag försöker hålla fast vid den. Det har gått fort – men också långsamt, på det där märkliga sättet som bara ledig tid kan kännas.

Idag skulle det ha varit ett pass med vattengympa. Det har blivit en viktig del av min sommarrytm – både för kroppen och för själen. Men på grund av tekniska problem blev passet inställt. Nu får vi vänta till fredag på att få göra allt det vi sett fram emot: rörelsen, energin, känslan i kroppen.

Men fikat efteråt – det blev ändå av. Min väninna och jag sågs som vi tänkt. För även när träningen ställs in, så finns det andra värden som består. De små stunderna av närhet, samtal, att bara få vara.

Vi gick till vårt gula café, tog kaffe och en macka och satt ner och pratade en stund. Efteråt gick vi in i den lilla affären där jag hade ett presentkort – och jag köpte mig ett par sköna shorts. Det var fint att bara få vara ute, promenera i solen och känna sig lite fri.

Och som en fin avslutning på dagen gick vi ner till den vackra slussen på kvällen, tittade på veteranbilar som rullade förbi i sommarkvällen, drack kaffe och åt glass. Små saker, men de fyllde hela kroppen med lugn och sommarkänsla.

De där stunderna är kanske inte högljudda – men de är verkliga. Och just idag – när planen sprack – blev de ännu mer värdefulla.

För det handlar inte bara om träning. Det handlar om känslan av att få vara med. Att få röra sig i vattnet, känna styrkan i kroppen – men också tröttheten efteråt. En bra trötthet. En påminnelse om att jag gör något för mig själv. Efteråt brukar det bli fika, samtal, ibland tystnad. Det enkla men värdefulla.

Men något har förändrats. Rösten i mig, som i början av semestern var mjukare, friare, har börjat hårdna. Det är som att den vet att vardagen snart kommer. Den där rösten som försöker anpassa sig, pressas tillbaka in i formen. Den ska vara tydlig, artig, förståelig – även när jag själv inte känner mig någon av de sakerna.

Att leva med ett funktionshinder – särskilt ett som inte syns – är som att bära en ryggsäck full av tunga stenar. Och varje dag springer andra framåt med lätta steg, medan jag försöker hålla takten utan att visa hur mycket det skaver i axlarna.

Stenarna i ryggsäcken är trötthet, hjärntrötthet, koncentrationssvårigheter, känslighet för ljud och intryck. För varje krav, varje möte, varje social situation läggs en ny sten i väskan. Ingen annan ser den. Men jag känner den – varje timme, varje steg, varje gång jag måste prestera för att "passa in".

Och i allt detta har sociala medier blivit som ett extra lager av tryck. Där allt ska vara perfekt, filtrerat, lyckligt. Där det sällan finns plats för nyanser, trötthet eller verklighet. Dömandet smyger sig in i kommentarerna, i tystnaden, i jämförelserna.
Vad har du gjort i sommar? Varför orkar du inte mer? Du ser ju inte sjuk ut.

Ibland är det inte ens orden som gör mest ont, utan tonen. Den där lilla antydan – som om man borde skärpa sig, orka mer, "tänka positivt". Kommentarerna kanske inte alltid menas elakt, men de träffar ändå. För de kommer från någon som inte ser helheten. Som inte känner till kampen bakom fasaden.

Och när samma typ av kommentarer kommer gång på gång, börjar man ifrågasätta sig själv. Är det mig det är fel på? Är jag bara lat, överkänslig? Nej. Jag vet att det inte är så – men det tar kraft att stå emot när omgivningen inte förstår.

Det är lätt att känna sig fel. Som att man måste försvara sitt sätt att leva, vila, orka. Men sanningen är: alla bär något. Bara att vissa ryggsäckar är synliga – andra inte.

Tre veckor kvar av sommaren. Jag vill fylla dem med så mycket andrum jag kan. I vattnet. I fikat. I pauserna mellan prestation och press.
För där, just där, får min röst höras – utan att behöva be om ursäkt.

Du vet inget om min ryggsäck – hur tung den är, eller hur långt jag gått med den.
Du ser mig kanske le, du kanske hör mig prata – men du vet inte vad det kostar.
Så döm inte min tystnad, min trötthet eller mina pauser.
De är inte ett tecken på svaghet – de är ett resultat av styrka.

Sluta med dina dumma kommentarer.
Du vet inget om mitt liv.

Ibland behöver man säga ifrån – inte för att såra, utan för att skydda sig själv.