Torsdagen börjar som vanligt – med städvagnen, såpa och dansbandsmusik i högtalaren. Men mitt i lugnet kommer ett sms, ett samtal, en kö som aldrig tar slut. Och fast jag valt svenska, måste jag vänta – för att få prata mitt eget språk. Det här är berättelsen om ett ansvar jag aldrig bad om, en vardag som kräver mer än den syns, och om kampen för att få bli förstådd på sitt eget språk.
Det är torsdag igen, och det betyder bara en sak: veckostädning. Rutinen sitter i kroppen vid det här laget. Idag testar jag min nya städvagn – lite tyngre än den förra, men den känns rätt. Rejäl. Pålitlig. Och ja, jag älskar min analoga städning. Ingen digital stress. Inga appar som laggar. Bara jag, trasan och Lasse Stefanz i högtalaren.
Det är något särskilt med att städa till dansbandsmusik. Det svänger i moppen. Fötterna rör sig i takt med rytmen. Lasse sjunger om längtan och vägskäl, och jag skrubbar bort veckans spår från golven. Det luktar såpa och rent – doften av ordning, kontroll, lugn.
Jag håller på att städa och måste avbryta. Det surrar till i företagstelefonen. Den här gången är det gästen. Eller egentligen inte – först kom ett sms. Hen hade skrivit att något blivit fel med bokningen. Det var inte rätt dag, inte rätt rum. Något hade gått snett.
Jag ville bara hjälpa till. Vara snäll. Så jag fick själv ta tag i det: ringa förmedlingen, få det bekräftat, bli autentiserad för att kunna byta dag.
Och det tog tid. Igen.
Lugnet spricker. Varslet blinkar till i mobilen. Förmedlingen har svenska – men bara om man orkar vänta. Idag fick jag faktiskt prata mitt språk, men det tog tid. Över trettio minuter i kö, bara för att få använda svenska. Innan dess försökte de på engelska eller något mittemellan, och jag hann knappt förklara vad det gällde.
Och mitt i allt det här kommer nästa insikt: eftersom jag är egenföretagare innebär varje ändring i bokningen ett tomrum i kalendern. Gästen byter dag, men systemet spärrar både det gamla och det nya. Ingen annan kan boka under tiden. Och eftersom det bara är jag – då är det jag som får ta samtalet, fixa felet och stå för förlusten.
Torsdagen börjar som vanligt – med städvagnen, såpa och dansbandsmusik i högtalaren. Men mitt i lugnet kommer ett sms, ett samtal, en kö som aldrig tar slut. Och fast jag valt svenska, måste jag vänta – för att få prata mitt eget språk. Det här är berättelsen om ett ansvar jag aldrig bad om, en vardag som kräver mer än den syns, och om kampen för att få bli förstådd på sitt eget språk.
Det är torsdag igen, och det betyder bara en sak: veckostädning. Rutinen sitter i kroppen vid det här laget. Idag testar jag min nya städvagn – lite tyngre än den förra, men den känns rätt. Rejäl. Pålitlig. Och ja, jag älskar min analoga städning. Ingen digital stress. Inga appar som laggar. Bara jag, trasan och Lasse Stefanz i högtalaren.
Det är något särskilt med att städa till dansbandsmusik. Det svänger i moppen. Fötterna rör sig i takt med rytmen. Lasse sjunger om längtan och vägskäl, och jag skrubbar bort veckans spår från golven. Det luktar såpa och rent – doften av ordning, kontroll, lugn.
Jag håller på att städa och måste avbryta. Det surrar till i företagstelefonen. Den här gången är det gästen. Eller egentligen inte – först kom ett sms. Hen hade skrivit att något blivit fel med bokningen. Det var inte rätt dag, inte rätt rum. Något hade gått snett. Jag ville bara hjälpa till. Vara snäll. Så jag fick själv ta tag i det: ringa förmedlingen, få det bekräftat, bli autentiserad för att kunna byta dag. Och det tog tid. Igen.
Lugnet spricker. Varslet blinkar till i mobilen. Förmedlingen har svenska – men bara om man orkar vänta. Idag fick jag faktiskt prata mitt språk, men det tog tid. Över trettio minuter i kö, bara för att få använda svenska. Innan dess försökte de på engelska eller något mittemellan, och jag hann knappt förklara vad det gällde.
Och mitt i allt det här kommer nästa insikt: eftersom jag är egenföretagare innebär varje ändring i bokningen ett tomrum i kalendern. Gästen byter dag, men systemet spärrar både det gamla och det nya. Ingen annan kan boka under tiden. Och eftersom det bara är jag – då är det jag som får ta samtalet, fixa felet och stå för förlusten.
Jag sätter mig ner på en stol, torkar av händerna och tar ett djupt andetag. Jag är redo att ta samtalet, men redan när jag trycker på svar-knappen vet jag vad som väntar. Det är kö. En lång, seg telefonkö där varje sekund känns som en evighet.
När jag äntligen kommer fram hör jag det direkt – det är svenska, som jag valt. Men det tog tid. Lång tid. Över trettio minuter i telefonkö, bara för att få prata mitt eget språk. Det är som att svenska alltid är ett undantag, något som måste aktiveras manuellt, något man får vänta på. Som om det är jag som ska anpassa mig, trots att jag redan gjort mitt val.
Jag försöker. Verkligen. Jag lyssnar noga, koncentrerar mig, pressar fram orden jag har lärt mig. Men orden flyter iväg, de går för snabbt och jag tappar fästet. Jag snubblar över meningarna, missar detaljerna och kämpar för att förstå. Samtidigt vet jag att om jag säger att jag inte förstår, då kommer samtalet ta ännu längre tid. Då blir det ännu mer fel.
Och jag sitter där, mitt i ett samtal jag inte bad om, på ett språk jag inte valt, och försöker förklara något som aldrig borde ha blivit mitt ansvar.
När samtalet äntligen tar slut sitter jag kvar en stund, stilla. Skärmen blir svart, men pulsen fortsätter slå för snabbt. Jag känner hur det sticker bakom ögonen. Inte av ilska, inte av sorg – utan av utmattning. Det är som om hela kroppen protesterar. Som om något inuti mig viskar: det här är inte rättvist.
Jag sväljer. Ler. Försöker vara tillmötesgående. För det är så det fungerar. Jag förväntas lösa det, oavsett. Vara professionell, vänlig, snabb. Oavsett hur trött jag är. Oavsett vilket språk vi pratar. Oavsett om min röst darrar lite för mycket och jag måste be dem upprepa sig tre gånger.
Och när samtalet är över, igen, står jag där med en känsla som är svår att beskriva. En blandning av skuld och skam, fast jag vet att det inte var mitt fel. Jag gjorde mitt bästa. Jag vet det. Men ändå… känns det som att det aldrig riktigt räcker.
Det handlar om att vara egenföretagare med dubbelt ansvar – för jobbet, för kunden och för att förstå system som inte alltid lyssnar.
Och ändå står jag där – kvar i tystnaden, med moppen i handen och hjärtat fullt av ord som aldrig riktigt fick plats. I ett samhälle där vissa språk alltid kommer först, är det inte bara golven jag går och städar. Det är spåren av en kamp som aldrig syns, men alltid känns.
Har du också känt att ditt språk kommer sist – även när du gjort allt rätt?
Berätta gärna. Din röst behövs.
22 kommentarer:
Är man egenföretagare så är det självklart att man kan engelska också eftersom det är andra språket i Sverige och man har kunder från alla möjliga länder. Det är toppen att funktionen finns och man kan inte avskriva det som funkar för dom flesta bara för att några få inte är villiga att lära sig engelska.
Man kan inte ha det som krav att i Sverige talar man endast svenska. Det har eller kommer aldrig att se ut så!
Studerar man på högskolan är mycket litteratur och undervisning på engelska. Det är andra språket I dom flesta länder! Istället för att tycka synd om dig själv så kanske du borde lära dig engelska. Du som är så rädd för att hamna utanför. Språket är nyckeln till allt och då inte endast svenska!
Du verkar inte att klara av företaget. Det är väl bara att lägga ner och utbilda sig för uppgiften. Lätt som en plätt.
**Till er som har kommenterat – tack för att ni läser.**
Jag vill bara förtydliga vad mitt inlägg faktiskt handlade om, eftersom flera av kommentarerna verkar ha missat poängen.
Det här handlade inte om att jag är emot engelska eller att jag kräver att alla i Sverige ska tala svenska. Det handlade om **att jag, som egenföretagare med dyslexi, hade valt svenska som språk – men ändå fick vänta över 30 minuter i telefonkö för att kunna bli bemött på det språk jag fungerar bäst på.** Det är inte orimligt att förvänta sig att ett system ska fungera när man gör ett aktivt språkval.
Engelska är viktigt, ja. Men det är inte Sveriges andra språk, även om det ofta används. Alla har inte samma språkliga förutsättningar. Jag kan viss engelska, men det är inte mitt starkaste språk – och när det handlar om viktiga ärenden, ansvar, kundkontakt och avtal är **trygg kommunikation** avgörande.
Att få stöd på svenska är inte att vägra utvecklas. Det är **tillgänglighet**.
Jag tar ansvar. Jag driver ett företag. Jag gör mitt bästa – varje dag. Jag lyfte detta för att visa hur det känns när ett system inte är tillgängligt, när språket blir ännu en barriär. Det handlar inte om att tycka synd om sig själv. Det handlar om att belysa verkligheter som många inte ser – för att de själva aldrig behövt kämpa på samma sätt.
Tack igen för era tankar. Jag står kvar i min upplevelse – och i min rätt att bli förstådd.
---
Samhället kan inte anpassas eftet en person! Majoriteten ser inget problem i det du beskriver. Och vänta i telefonkö i 30 min, välkommen till verkligheten!
"Svenska är det språk som talas av majoriteten i Sverige och därför kallas det ofta majoritetsspråket" så man kan säga att det är ett andra språk. Håller med anonym i allt som skrivits!
Dick Nicklasson Sekreterare Dyslexiförbundet lokal föreningen Fyrstad. Så om man är döv så ska man lägga sig ner och dö? Det handlar inte om vilja, det handlar om begränsningar. Du vet inte vad du pratar om.
Dick Nicklasson Sekreterare Dyslexiförbundet lokal föreningen Fyrstad. I Sverige är språket svenska och ska man komma in i samhället så ska man lära sig svenska så lång det går.
Dick Nicklasson Sekreterare Dyslexiförbundet lokal föreningen Fyrstad. Alla dyslektiker kan inte lära sig ett andra språk. Människor är olika, respektera det.
Dick Nicklasson Sekreterare Dyslexiförbundet lokal föreningen Fyrstad. Du vet inte vad du pratar om. Du behöver ta reda på mera om vad det innebär att vara dyslektiker. Dyskalkyli är också en del av att vara dyslektiker. Var och en gör så gott de kan. Att komma med pekpinnar är lätt, framförallt om man inte har kunskap i ämnet.
Dick Nicklasson Sekreterare Dyslexiförbundet lokal föreningen Fyrstad. Din kommentar är helt onödig. Ger inget till denna konversation. Frågan är, ska vi ha ett samhälle där vi har svårt att komma fram på telefon. Prova 11414 "Du har nu nr 78 i kön"
Dick Nicklasson Sekreterare Dyslexiförbundet lokal föreningen Fyrstad. Svenska är inget andra språk. Det är vårt nationella inhemska språk. Din kommentar är motsägelsefull. Språket är en del av vad som gör oss till svenskar.
Om du hängt med lite så ser du också att det inte är vad saken handlar om från början. Engelskan är viktig även Sverige! Man kan inte kräva att allt ska vara på svenska ännu mindre nu när vi håller hand med USA. Obildade människor kan däremot gapa om att engelska inte är viktigt och att Svenska är det enda viktiga språket. Frågar ju akademiker blir du fort dumförklarad med ett sånt tänk.
Svar till "Okänd"
Hej, och tack för din kommentar.
Det här inlägget handlar inte om att förminska engelska som språk. Det handlar om något annat – om tillgänglighet, ansvar och hur det känns när det egna språket får stå sist. För mig – och för många andra med dyslexi – är det inte bara en fråga om bekvämlighet. Det är en fråga om att klara av vardagen.
Dyslexi gör att språket tar mer kraft. Att förstå, tolka och förklara något på ett annat språk än svenska kräver dubbelt så mycket energi – ibland mer. Det är inte okunskap. Det är inte att vara "obildad". Det är att leva med ett hinder som gör att varje extra språkfilter blir ett berg att bestiga.
När jag skriver om att behöva vänta länge för att få prata svenska, så handlar det om just det: att systemen ofta inte är byggda för oss som behöver extra stöd för att ta in information. Jag har redan valt svenska. Och ändå måste jag vänta. Längre än andra. Kämpa hårdare för något som borde vara självklart.
Du får gärna tycka att engelska är viktigt – det tycker jag också, i rätt sammanhang. Men snälla, kalla inte människor obildade för att de kämpar för rätten att bli förstådda.
För oss handlar det inte om prestige. Det handlar om att orka genom dagen.
Allt gott,
/ Gullan
Fast jag tycker det är obildat att inte jobba hårdare för att lära sig ett språk som är viktigt att kunna även i SVERIGE.
Och 30 min i en telefonkö är inget att tjura över som vuxen människa. Min åsikt! Diskussion avslutad!
Tycker det är slappt att inte ta tag i ett språk som är så viktigt särskilt som företagare. Som företagare förväntas du kunna engelska, har du läst kurser inriktade på att driva företag så borde du fatta att språk är nyckeln till att kunna driva ett företag på ett seriöst sätt! Och pinsamt att gnälla över telefonkö offentligt i vuxen ålder.
Min åsikt. Diskussion avslutad!
Svar:
Att kalla verkliga problem för “gnäll” säger mer om din brist på insikt än om min förmåga.
Jag driver företag, löser mer än du anar – och skriver om det för att förändra, inte för att behaga.
Så om du vill avsluta diskussionen – börja med att förstå den.
Säger personen som låser kommentarerna så fort du inte får höra det du vill. Slutar snart följa denna blogg då den är otroligt negativ. Finns bättre och härliga människor som trots sina hinder har en positiv inställning till livet, det är sånt som skapar förändring.
**Min kommentar:**
Språket är inte bara ett verktyg – det är en port. Till trygghet. Till förståelse. Till värdighet. Och när man tvingas stå och vänta utanför – i sitt eget land, med sitt eget språk – då handlar det inte om ord längre. Då handlar det om makt.
När ni kallar det "gnäll", när ni fnyser åt trettio minuter i telefonkö, när ni skriver att jag borde "lära mig bättre" – då avslöjar ni något viktigt: att ni aldrig behövt kämpa för att bli förstådda. Aldrig känt er röst bli avvisad för att den inte lät tillräckligt "internationell". Aldrig förlorat tid, pengar och självrespekt i en kö där varje sekund bevisar att ni inte riktigt räknas.
Jag driver företag. Jag ansvarar för allt – även sånt som inte borde ligga på mitt bord. Jag tar samtalen, hanterar bokningarna, städar golven och bär tystnaden som följer när ingen riktigt lyssnar. Och jag skriver om det. Inte för att ni ska tycka synd om mig. Utan för att andra ska känna sig mindre ensamma.
Ni säger "diskussion avslutad" – men det är precis det som är problemet. Att vissa alltid tror de får sista ordet.
Så här är min fråga till dig som tycker att allt det här är pinsamt:
**Hur mycket måste en människa prestera – innan hennes röst förtjänar att bli tagen på allvar?**
---
Skicka en kommentar