När samhället blir digitalt – och jag blir lämnad utanför
Samhället digitaliseras i rasande fart – men alla hänger inte med. För den som har läs- och skrivsvårigheter kan appar, e-tjänster och inloggningar bli murar istället för broar. I det här inlägget delar jag med mig av frustrationen över att inte bli sedd, och hur det känns när systemen är gjorda för "de andra" – men inte för mig.
När allt ska vara digitalt – men alla inte hänger med
Jag blir så frustrerad. Det känns som att samhället har tappat bort människor i sin iver att göra allt digitalt. Appar, hemsidor, inloggningar, e-legitimationer, bokningar, digitala köer, digital vård, digital skola, digitala möten. Listan tar aldrig slut. Det sägs att det ska vara enkelt, smidigt, modernt. Men för vem?
För mig – som har dyslexi och kämpar med att läsa och förstå instruktioner – blir det ofta ett hinder istället för en hjälp. När allt är digitalt försvinner ofta det mänskliga mötet, den personliga hjälpen. Och då hamnar man utanför. Inte för att man vill – utan för att det är så systemet är byggt.
Det värsta är inte att det är svårt ibland. Det värsta är att det inte verkar som att någon har tänkt på att vi finns. Vi som inte passar in i det digitala mönstret. Vi som behöver ett alternativ.
Digitalisering får inte bli en ursäkt för att spara pengar och samtidigt stänga dörren för dem som redan har det tufft. Samhället måste bli bättre på att skapa lösningar som funkar för fler – inte färre.
Att inte bli mött – när svårigheterna är osynliga
Det som gör mest ont är inte tekniken i sig. Det är att inte bli mött på rätt sätt. Att känna att man inte blir sedd eller förstådd. Att andra – kanske de som aldrig haft problem med att läsa, skriva eller hänga med i tekniken – bara rycker på axlarna och säger: "Det är väl bara att logga in." Eller: "Så svårt kan det väl inte vara."
Men det är svårt. Och när människor runt omkring inte förstår, eller inte ens försöker förstå, så känns det som att man är ensam i något som borde vara en delad verklighet. Jag är inte ensam om att ha svårigheter – men det känns ofta så. För problemen jag har syns inte alltid. De märks inte förrän något går fel. Och då är det lätt att andra dömer.
Det är som att leva med ett osynligt filter mellan mig och resten av världen. Jag försöker, men systemet är inte byggt för mig. Och människor ser bara ytan. De ser inte kampen bakom.
Jag minns en gång när jag skulle boka ett läkarbesök. Allt gick via en app. Jag kämpade i flera timmar. Förstod inte hur jag skulle logga in, var jag skulle klicka, vad knapparna betydde. Tills slut gav jag upp. Jag blev utan hjälp – för att jag inte klarade tekniken. Det gjorde ont. Inte bara i kroppen – utan i självkänslan.
Jag önskar att fler förstod att det inte handlar om att man inte vill, utan om att det ibland faktiskt inte går – i alla fall inte utan hjälp. Att bli bemött med tålamod, respekt och förståelse kan göra hela skillnaden. Det handlar om medmänsklighet.
11 kommentarer:
Du lever ju i den digitala världen mesta av din tid. T.o.m. digital vattengympa. Den verkliga världen fungerar utmärkt utan mobiler och datorer. Allt går att göra utan detta. Då får man tid åt mer fysiskt arbete.
Svar:
Jag förstår din tanke, men tyvärr ser verkligheten inte riktigt ut så längre. Många saker går inte att göra utan digitala verktyg idag – vare sig man vill eller inte. Det är inte bara jag som påverkas, utan också många äldre, personer med funktionsnedsättning, eller de som helt enkelt inte har en smartphone, dator eller internet.
Visst, jag använder digitala lösningar – ibland för att jag måste, inte för att jag tycker det är enkelt. Digital vattengympa är ett exempel där jag försöker hitta sätt att ändå få delta, trots att mycket annat är svårt att nå.
Men det stora problemet är att samhället har byggt bort alternativen. Det borde inte krävas tekniska kunskaper för att kunna boka vård, få hjälp från myndigheter eller bara vara delaktig. Alla har inte samma förutsättningar – och det måste samhället ta hänsyn till.
Klokt och bra skrivet anonym!
Där har du fel . Det är många gamla som inte har mobil eller dator som klarar sig i det dagliga livet. Det är bekvämligheten som spelar in att man använder mobilen. Och den där dyra digitala vattengympan skulle du byta ut mot en snabb promenad i 30 minuter före frukosten. Det skulle göra mer nytta för kroppen.
Helt rätt anonym och du låter som ett bra föredöme för den yngre generationen där allt ska vara så bekvämt som möjligt. Fler förebilder som du!
Jag hör vad ni säger, men det känns som att ni har missat vad mitt inlägg faktiskt handlar om.
Det här är inte en debatt om vem som promenerar mest eller använder mobilen minst. Det handlar om något större: om hur samhället i allt högre grad bygger bort valmöjligheter och glömmer bort dem som inte har samma förutsättningar.
Det finns äldre som klarar sig bra utan teknik – absolut. Men det finns också många som inte gör det. Och det finns personer med olika svårigheter, som jag själv, som försöker hänga med i det digitala för att inte bli utestängda. Det handlar inte om bekvämlighet. Det handlar om att få vara med.
Jag använder digital vattengympa för att det är ett sätt för mig att delta, inte för att jag tycker det är roligare än att gå ut. Det är vad jag har tillgång till just nu. Vi har alla olika liv, kroppar och behov. Det ni beskriver kanske funkar för er – men det passar inte alla.
Samhället behöver funka för fler än de som klarar sig bäst.
Gnäll då inte på barn och ungdomar som lever i sina mobiler när du själv gör detsamma.
Varför går du inte på vanlig vattengympa? Stå och glo in i en skärm skulle kännas både opersonligt och lite hjärndött. Dessutom får man ingen relation till tränaren och man kan inte ställa frågor om det behövs. Usch så tråkigt!
**Svar:**
Det verkar tyvärr som att ni inte riktigt har läst eller förstått vad mitt inlägg faktiskt handlar om.
Inlägget handlar inte om att klaga på ungdomar, eller om vad som är roligast – digital eller fysisk träning. Det handlar om hur samhället blivit så digitalt att många inte längre hänger med. Det handlar om att *osynliga svårigheter* gör det svårt att ta sig fram i en värld där allt sker via skärm, appar och lösenord.
Jag har aldrig påstått att digitala lösningar är bättre – bara att de ibland är det enda alternativet för mig och många andra. Att använda digital vattengympa är inte ett val av bekvämlighet, utan ett sätt att få delta överhuvudtaget.
Det vore bra om ni kunde hålla er till vad inlägget faktiskt *handlar om*, istället för att dra diskussionen åt ett helt annat håll.
Eller så får du bara acceptera att folk inte håller med dig i ditt sätt att leva. Tycker inte du besvarar bra heller. Tex varför skulle du hamna utanför på vanlig vattengympa? Det är ju ditt resonemang, du väljer digitalt för att inte bli utanför? Låter mer som fixar idé. Eller finns det en logisk förklaring?
**Svar:**
Självklart får folk tycka annorlunda – jag har aldrig krävt att alla ska hålla med mig. Men när man ifrågasätter min livssituation, då tycker jag att det är rimligt att jag får förklara den utan att bli kallad för "gnällig" eller att det jag gör avfärdas som en "fix idé".
Jag har svårigheter som gör det svårt att delta i vissa aktiviteter på plats – det handlar både om det kognitiva och det praktiska. Digitalt blir ibland det enda sättet jag *kan* vara med. Det betyder inte att jag tycker det är bättre – det är ett sätt att *inte* bli utestängd. Det finns en logisk förklaring, även om den inte syns på ytan.
Och mitt inlägg handlar inte om mitt livsval i sig – utan om att samhället ofta inte ger alternativ. Alla har inte samma möjligheter. Det är det jag försöker belysa.
Jag har förklarat min ståndpunkt så gott jag kan, och det är helt okej att vi inte ser på saken på samma sätt. Men nu känner jag att jag sagt det jag vill säga. Mitt inlägg var till för att dela en upplevelse – inte för att försvara varje detalj i mitt liv. Jag kommer inte diskutera det här vidare. Tack för att du tog dig tid att läsa, även om vi tycker olika.
Skicka en kommentar