Måndagstankar – vatten, styrka och uthyrningskaos

Måndag igen, och jag laddar för veckans första vattenträning: HYDROHEX MOVE. Det är ett pass som verkligen gör gott för kroppen – helkroppsrörelser i vatten ger ett skonsamt men effektivt motstånd, och fokuset på bålstabilitet och rörlighet känns extra viktigt just nu.

Första gången jag gick till det här passet hade jag höga trösklar att kliva över – både bokstavligt och bildligt. Bara att ta sig dit kändes stort. Det var något nytt, jag visste inte hur det skulle gå till, hur kroppen skulle reagera, eller om jag ens skulle känna mig hemma. Men jag är så glad att jag gav det en chans.

Idag är träningen ett av mina viktigaste verktyg för att hantera stress. Det blir en andningspaus mitt i veckan. Något som bara är för mig, där jag inte måste prestera för någon annan eller vara ”duktig” på det där vanliga sättet. I vattnet får kroppen vara tung och lätt på samma gång. Jag tänker ofta på hur viktigt det är att hitta sådana stunder – särskilt när man lever med annat som tar energi i vardagen.

Det finns många paralleller till andra delar av livet. Trösklar som känts höga – som att navigera skolsystemet med dyslexi, eller försöka förstå myndighetsspråk i arbetslivet – men som faktiskt går att ta sig över, bit för bit. Kanske inte ensam, kanske inte utan tvivel, men det går.

Efter träningen väntar dock dagens mindre glamorösa uppgift: grovstädning i uthyrningen. Dammet, hörnen, skavanker som måste fixas. Det tar på krafterna, men det är också en del av helheten. Att hålla ihop det praktiska runt omkring, så att vardagen fungerar.

Och som om det inte räckte, så måste jag också packa upp och tvätta efter resan. Väskan står fortfarande där och glor på mig, halvt öppen, som ett passivt aggressivt påminnelsemoln. Men det får bli lite i taget. Allt behöver inte bli klart idag – även om det gärna får det.

Så ja, en ganska vanlig måndag.
Men det är just i de där vardagsstunderna – mellan vattenpassen, dammtussarna och tvättmaskinen – som livet faktiskt pågår.
Det behöver inte vara storslaget för att vara meningsfullt.
Att ta sig över små trösklar, en i taget, är också en form av styrka.