Om att rensa i röran – i garderoben, i livet och i själen.

Ett första steg

Idag åt jag frukost på balkongen. Det var en fin stund i stillhet – bara jag, kaffet och den svala morgonluften. Jag satt kvar en stund och försökte verkligen njuta. Att inte bara göra, utan också stanna upp och känna efter. Det är något jag försöker bli bättre på.

Efteråt tog jag tag i garderoberna. Det var dags. Jag rensade ut gamla kläder, sådant som bara tar plats men inte längre känns som jag. Det är märkligt hur vissa plagg kan ligga i en låda i flera år utan att jag ens saknar dem. Och när de väl försvinner känns det lättare – som om det inte bara blivit mer luft i skåpen, utan också i huvudet.

En vän har börjat träna igen, och jag är faktiskt lite stolt över mig själv – jag tog tag i det och anmälde mig också. Idag ska hon visa mig runt i träningslokalen, och det känns skönt att inte behöva gå dit ensam första gången. Men jag ska vara ärlig: jag är nervös. Det känns lite som att ge sig ut på hal is.

När pandemin kom och allt ställdes in, blev jag snabbt bekväm. Det var förståeligt då, men det där bekväma har hängt kvar. Jag tappade rutinerna, och nu känns det motigt att börja om. Dessutom har de byggt om lokalerna, och jag känner mig inte riktigt hemma där längre. Det är något med förändringar som gör att jag drar mig för att ta det första steget.

Samtidigt vet jag att jag mår bra av att röra på mig. Jag har alltid tyckt om vattengympa – kanske är det där jag ska börja igen. För det viktiga nu är inte att prestera, utan att komma igång. Jag vill hitta ett sätt att röra mig som känns roligt, kravlöst och hållbart. Något jag gör för min egen skull, i min egen takt.

Det här känns som ett första steg. Ett nytt kapitel. Med lite mer rörelse, lite mer glädje – och kanske lite mer ordning. Både i kroppen och i själen

Ny lag ger hopp – men vardagen blir bara dyrare

"Man ska inte behöva välja mellan att vara sjuk eller att ha råd att leva."

🧩 Ny socialtjänstlag – men hur ska vi få ekonomin att gå ihop?

Idag, den 1 juli 2025, händer något historiskt: en helt ny socialtjänstlag träder i kraft. Det är första gången på över 40 år som lagen skrivs om i grunden, och mycket av det nya känns faktiskt riktigt bra. Mer fokus på förebyggande stöd, enklare vägar till hjälp, och ett tydligare barnperspektiv – det är steg i rätt riktning. Det är förändringar som signalerar att samhället vill vara mer tillgängligt, mer mänskligt och mer lyhört.

Men samtidigt som vi tar kliv framåt på ett område – så halkar vi bakåt på ett annat.

💊 Från och med idag blir det också dyrare att hämta ut medicin. Igen. Och det gör mig både frustrerad och orolig. För hur mycket ska människor egentligen orka med?

Det är som att vi tvingas leva i en konstant ekonomisk uppförsbacke. Matpriserna har gått upp, elen kostar mer, hyrorna stiger – och nu blir även sjukvården tyngre att bära för plånboken. Det spelar ingen roll om man lever sparsamt, det finns snart inget kvar att spara in på. Många lever redan på marginalen. För dem är det inte bara tufft – det är ohållbart.

Vi pratar så ofta om trygghet i samhället. Men hur trygg känner man sig när man varje månad måste räkna och väga varje utgift – och ibland måste välja mellan att köpa mat eller medicin?

För mig – och för många andra – handlar det inte om att kunna resa, shoppa eller unna sig något extra. Det handlar om att klara vardagen. Att få livet att gå ihop utan att hela tiden känna sig jagad av räkningar eller rädd för nästa prisökning.

Så idag är jag kluven. Jag vill känna hopp över att en ny, modernare socialtjänst nu träder i kraft. Men jag kan inte låta bli att känna en klump i magen över att ännu en gång se vardagen bli dyrare. Det är svårt att glädjas åt framtidsvisioner när man knappt klarar nuet.

Det här handlar inte om gnäll – det handlar om överlevnad. Och det borde faktiskt inte vara för mycket begärt.

18 år med bloggen – en personlig och pedagogisk resa

Onsdag, juni 2007 – min bloggresas början

Det var en onsdag i juni 2007 som jag tog det första steget och startade min blogg. Då visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på – bara att jag behövde ett sätt att uttrycka mig. Orden kom inte alltid lätt, men jag ville försöka.

I början pratade jag in texterna i stället för att skriva dem. Det var ett sätt att komma runt svårigheterna med stavning och grammatik, och det hjälpte mig att få ut det jag ville säga. Rösten blev mitt verktyg, och orden kunde få flyta fritt utan att stoppas av rädslan för att det skulle bli fel.

Att blogga har hjälpt mig att sätta ord på tankar som varit svåra att säga högt. Det har blivit ett sätt att visa vad som känns orättvist, men också att lyfta det som är viktigt – som rätten att få stöd, rätten att få kämpa i sin egen takt och rätten att bli lyssnad på.

Jag skriver inte för att vara perfekt. Jag skriver för att jag vill att någon ska känna igen sig – kanske någon som, precis som jag, har blivit ifrågasatt eller fått höra att man inte kan. För det kan man – på sitt eget sätt.

Bloggen har blivit mitt rum där jag får vara mig själv. Här får texterna ta plats, med både stavfel, känslor och eftertanke. Och varje gång någon säger att de tycker om det jag skriver, blir jag stärkt. Det är därför jag fortsätter.

Många år har gått

Nu har det gått 18 år sedan den där första onsdagen i juni 2007. Tiden har verkligen flugit iväg. Bloggen har följt mig genom glädje och sorg, genom förändringar i livet och i samhället. Det har varit min följeslagare, mitt sätt att bearbeta och förstå det som händer – både runt mig och inom mig.

Under åren har jag skrivit om dyslexi, vardagsliv, minnen från barndomen och kampen för att bli sedd och förstådd. Jag har vågat vara öppen om sådant som inte alltid är lätt att prata om. Och varje gång någon läser, kommenterar eller bara känner igen sig – då känns det som att det var värt allting.

På senare år har bloggen också blivit ett verktyg för att spegla min egen självrannsakan och "självstädning" – att ta hand om tankarna, att rensa i det som skaver och att våga möta sig själv utan att döma.

Bloggen är kanske inte alltid aktiv varje vecka, men den finns där – som en gammal vän jag alltid kan återvända till. Och jag är stolt över att jag vågade börja. Det lilla steget jag tog 2007 har blivit en lång resa som fortfarande pågår – nu i 18 år.

Reflektion i efterhand – bloggandet som uttrycksform

Att skriva en blogg under så många år har inte bara varit ett personligt verktyg, utan också en form av självstyrt lärande. Bloggandet har utvecklat min förmåga att reflektera, strukturera tankar och kommunicera med en bredare publik. I takt med att tekniken har förändrats har även min egen relation till skrivandet utvecklats – från muntligt berättande till mer genomtänkta texter.

Ur ett pedagogiskt perspektiv kan bloggen ses som ett exempel på autentiskt lärande, där jag som skribent själv sätter ramarna för innehåll, tempo och språk. Den blir ett sätt att utmana normer kring hur kunskap uttrycks – särskilt för oss med dyslexi, som ofta har mött hinder i traditionella skriftliga sammanhang.

Bloggen visar också hur det personliga kan bli allmängiltigt. Genom att dela egna erfarenheter skapas en plats där andra kan känna igen sig, och där erfarenhetsbaserad kunskap får ta plats. Det gör skrivandet till mer än bara en privat syssla – det blir ett bidrag till ett större samtal om språk, inkludering och rätten till uttryck.

🌿 Tack till er som läser med hjärtat. Jag skriver för att dela tankar, erfarenheter och styrka – inte för att bli dömd. Låt oss fortsätta lyfta varandra, med värme och respekt.
Önskar dig en fin dag – och kom ihåg: dina ord kan göra skillnad. 💚

Stå för det du säger – jag gör det”

 Måndag morgon.

Klockan är 04:48 och jag kan inte sova längre. Jag ska gå upp och äta något snart, och kanske försöka vila en stund till efter det. Det är ju andra veckan på min semester, men lugnet i kroppen vill inte riktigt infinna sig. Tankarna maler.

Jag förstår inte människor ibland. Vi har yttrandefrihet, javisst – men betyder det att man måste använda den till att skriva elakheter? Varför känns det som att vissa bara är ute efter att kritisera, trycka ner eller misstolka det man delar? Jag skriver om min verklighet, om sådant jag varit med om, om orättvisor jag har upplevt – och det jag skriver kommer från hjärtat. Men ändå möts jag ibland av tyst dömande eller anonyma kommentarer, där någon inte ens vågar skriva sitt namn.

Så nu vill jag säga ifrån. Det här är mitt öppna brev till dig som kritiserar i det dolda:

Du som skriver negativa kommentarer – varför vågar du inte stå för det du säger? Du trycker ner mig, men gömmer dig bakom anonymitet. Vad är det som får dig att tro att det är okej? Jag skriver för att bearbeta, för att förstå, för att sätta ord på det som varit svårt. Och kanske – kanske – kan det hjälpa någon annan att känna sig lite mindre ensam.

Men istället för att mötas med förståelse eller respekt, får jag ibland känna att det inte är okej att vara öppen. Att man ska tiga, bita ihop, inte säga hur det känns. Jag är så trött på det. Trött på skitsnack. Trött på människor utan empati. Trött på att alltid behöva förklara varför mina känslor är giltiga.

Och en sak till: många av kommentarerna jag får har inte ens något med texterna att göra. Jag fattar inte. Vad är poängen med att kommentera om man inte ens tagit sig tid att läsa och förstå? Så, tänk på vad du skriver i kommentarerna. Läs texten – känn efter – och fundera över om det du skriver faktiskt har med innehållet att göra.

Det här är min berättelse. Mitt liv. Mina ord.

Jag står för det jag skriver.

Gör du?

När samtalet öppnade dörren igen

 – En helg att minnas

Vi kom till platsen och hade ungefär 45 minuter på oss att äta något snabbt och göra oss i ordning. Det gick smidigt – ingen stress, bara lugn förberedelse inför kvällen.

När vi kom till kalaset blev vi välkomnade med en drink. Stämningen var redan varm och inbjudande. Värdparet var så mysiga och härliga, de bjöd generöst på olika drycker och såg till att alla trivdes. Det var en sådan där kväll där man direkt känner sig hemma – där leenden smittar och samtalen flyter lätt.

Maten som serverades var fantastisk. Det fanns både kött och fisk att välja på, med potatis eller en krämig potatisgratäng till. Den goda örtsåsen satte verkligen pricken över i – smakrik, len och ett perfekt tillbehör som lyfte hela måltiden. Vi åt med god aptit och njöt av varje tugga.

Efter maten blev det kaffe och hembakad tårta. Den var gjord med choklad, vanilj och grädde – en riktig dröm! Mjuk och saftig, lagom söt och så vacker att titta på. Det märktes verkligen att den var gjord med kärlek. En sådan tårta man minns länge efteråt.

Vi satt länge vid borden, pratade, skrattade och bara njöt. Det var en så fin kväll, fylld av värme, närvaro och gemenskap. Det är sådana stunder som verkligen betyder något – där man känner att man hör till.

Och som om inte det var nog, så sov vi på hotell. På söndagsmorgonen vaknade vi upp i lugn och ro och gick ner till frukosten. Den var stadig och riktigt god – med allt från nybakat bröd till färsk frukt, ägg och gott kaffe. Vi tog god tid på oss, åt långsamt och njöt. Att bara få sitta där, utan stress, och känna sig både mätt och tillfreds – det var guld värt.

Men det som kanske betydde allra mest den här helgen var något annat. Något som inte syns, men känns. Jag fick äntligen känna att det blev fred med en släkting efter ett helt år av tystnad och spänningar. Det var inget stort drama, bara små saker som byggts upp över tid – missförstånd, kanske sårade känslor. Men det sliter ändå, inifrån. Och nu blev det ett nytt kapitel. Vi pratade, skrattade och delade en måltid. Jag hoppas verkligen det håller i sig, för jag orkar inte ha fler konflikter. Livet är för kort. Det viktiga är att våga reda ut vad som blivit fel – inte för att älta, utan för att förstå och kunna gå vidare.

Vi bjöd tillbaka på middag och kaffe, och det kändes fint. Som en ny chans att börja om på bättre villkor.

Och ja – som pricken över i så fick jag också köra bil ett par mil! Det var kul att få vara bakom ratten igen, känna friheten och testa nya vägar. Att bara köra iväg, utforska lite, känna vinden och musiken – det är något speciellt med det.

En helg att minnas, verkligen. För maten, för sällskapet – men mest av allt för den där lilla känslan av frid i hjärtat. Den man bär med sig länge efteråt.

📌 Och snälla – har du inget vettigt eller vänligt att säga, scrolla vidare. Jag delar för att uttrycka mig, inte för att bli dömd. Tack.

Semestervecka 1 – En lite krånglig men lugn start

Nu har det redan gått en hel vecka av semestern – det känns nästan overkligt. Tiden rusar, men ändå har det varit skönt att få landa lite. Jag hade tänkt ta en snabbtur till köpcentrumet idag för att handla lite småsaker, men såklart... direktbussen dit ut var inställd. Sommarens specialslingor och tillfälliga tidtabeller alltså – varför ska det alltid bli krångel när man faktiskt har tid att göra ärenden? Nu blir det en omväg via stan och byte av buss. Inget stort egentligen, men ändå sådär irriterande när man redan har planerat sin dag.

Jag började morgonen i lugn takt. Fixade lite frukost, både till mig och till habibi. Inget märkvärdigt – bara en mysig start på dagen. Det där lilla, enkla som gör så mycket. Vi ska ju bort i helgen, på kalas, så jag tänkte passa på att köpa något till presentkorgen. Något litet men omtänksamt. Kanske någon fin tvål, lite choklad eller ett doftljus. Vi får se vad jag hittar.

Har inte kollat vädret än. Det har ju varit så nyckfullt den senaste tiden. Ena stunden stekhett, andra stunden ösregn. Typisk svensk sommar. Tänker att jag packar både klänning och regnjacka så är man safe.

Idag har jag också bokat in lite egen tid – ska fixa naglarna och göra pedikyr. Det är något med att få naglarna i ordning som gör att hela kroppen känns lite mer samlad, som att man plötsligt orkar lite mer. Och så är det skönt att bara sitta ner, få bli ompysslad och inte tänka på något särskilt. Det är den där lilla lyxen mitt i vardagen jag försöker unna mig nu under ledigheten.

Resten av veckan är ganska öppen. Jag försöker att inte planera för mycket, men ändå ha några små saker att se fram emot. Kanske en tur till stugan om vädret håller i sig. Eller bara ligga hemma och kolla serier i soffan med katten i knät och något kallt att dricka. Det är ju ändå semester – och jag försöker verkligen att inte känna någon press.

"Det lilla lugnet i vardagen kan vara semester nog"

En lugn morgon – och en ilsken trafik!

I morse började jag dagen i lugnt tempo. Jag tog en lång, varm dusch och lät vattnet skölja bort både sömn och stress. Sen satte jag mig på balkongen med frukost i solen – det var riktigt mysigt. Det är i sådana stunder jag känner mig som mest i balans. Lugnet. Enkelheten. Att bara få sitta och vara. Det är något jag uppskattar mer och mer ju äldre jag blir.

Men sen kom verkligheten ikapp – och irritationen. Just nu är jag så trött på trafiken! De har stängt av flera busslinjer och dragit om rutterna helt. Allt det där som brukar gå på rutin, blir nu ett pussel av tider, byten och förflyttningar. Jag blev stressad bara av att försöka få koll. Det där är verkligen min “samsats-sida” – jag gillar när saker är planerade, strukturerade och flyter på som de ska. Jag trivs inte när det blir rörigt, särskilt inte när jag ska iväg och tider är inblandade.

Som tur var lyckades jag ändå få ordning på det. Jag dubbelkollade busstiderna, hittade rätt hållplats och tog mig till slut dit jag skulle. Det var faktiskt längesen jag var i grannkommunen, så när jag väl satt på bussen kunde jag nästan känna att det blev lite som en liten utflykt.

Och dagens höjdpunkt? Att träffa arbetskamrat fika! ❤️ Vi slog oss ner och tog en Pariservåffla och en kopp kaffe. Det finns något speciellt med att bara sitta ner och prata med någon man tycker om. Skönt att få skratta lite, prata om både stort och smått, och bara vara i nuet.

Efter fikan gick vi en sväng i Elins butik. Det är alltid lika mysigt där – ett perfekt ställe att strosa runt på utan att känna någon stress. Vi gick in i en klädaffär, och jag blev nästan full i skratt. Priserna brukar vara skyhöga där, särskilt på märket Laurie Legions, som är danskt och brukar vara alldeles för dyrt för min plånbok. Men idag hade vi tur – de hade 30 procents rabatt på just de kläderna. Vilket kap! Det kändes nästan som en liten seger att kunna unna sig något fint utan att det sved alltför mycket i plånboken.

Reflektion på hemvägen

På vägen hem kände jag mig glad men också trött. Det blev en fin dag – trots den struliga starten. Och jag tänker att det ofta är så: även när saker börjar kaosartat kan det ändå vända och sluta riktigt bra. Det gäller bara att andas, ta en sak i taget och försöka behålla lugnet. Något jag fortfarande övar på, varje dag.

Släpp inte taget om ungdomarna – de behöver oss

Vi får inte glömma våra ungdomar, särskilt inte de som kämpar lite extra – till exempel med dyslexi. Det är lätt att tro att skolan klarar allt själv, men sanningen är att både skola och hem behöver samverka. Vi vuxna har ett gemensamt ansvar: att se, stötta och lyfta våra barn och unga.

Det är viktigt att de inte släpper skolan för vinden. Att vi inte låter dem ge upp hoppet om sin egen framtid. Föräldrar spelar en avgörande roll här – mer än många kanske tror. Att visa intresse, lyssna, uppmuntra och finnas där, även när det är motigt, kan göra all skillnad i världen. Man behöver inte kunna allt – det räcker långt att bara tro på sitt barn.

Läsning är en nyckel. Men det handlar inte alltid om att läsa med ögonen. Många, särskilt de med dyslexi, tar in texter bättre med öronen – genom ljudböcker eller upplästa texter. Det viktiga är inte hur man läser, utan att man får tillgång till innehållet. Att man får träna i sin takt och känna att man utvecklas.

I vårt samhälle idag är det viktigare än någonsin att kunna läsa och förstå. Det handlar om att ta till sig nyheter, kunna tolka myndighetsbrev, delta i samtal och fatta egna beslut. Ord ger kunskap – och kunskap ger frihet. Det är därför vi måste hjälpa våra ungdomar att hitta sin väg in i språket, oavsett hur den ser ut.

Vi måste stå kvar som vuxna. Vara nyckeln till att dörren till lärande inte stängs. Visa att det är okej att be om hjälp. Okej att göra annorlunda. Okej att ta det i sin takt.

Avslutning: Det börjar med oss

Alla har rätt att lyckas – på sitt sätt.
Och det börjar med att någon tror på dem.
Var den personen.
Var den som inte ger upp.
Det gör skillnad – på riktigt