I morse började jag dagen i lugnt tempo. Jag tog en lång, varm dusch och lät vattnet skölja bort både sömn och stress. Sen satte jag mig på balkongen med frukost i solen – det var riktigt mysigt. Det är i sådana stunder jag känner mig som mest i balans. Lugnet. Enkelheten. Att bara få sitta och vara. Det är något jag uppskattar mer och mer ju äldre jag blir.
Men sen kom verkligheten ikapp – och irritationen. Just nu är jag så trött på trafiken! De har stängt av flera busslinjer och dragit om rutterna helt. Allt det där som brukar gå på rutin, blir nu ett pussel av tider, byten och förflyttningar. Jag blev stressad bara av att försöka få koll. Det där är verkligen min “samsats-sida” – jag gillar när saker är planerade, strukturerade och flyter på som de ska. Jag trivs inte när det blir rörigt, särskilt inte när jag ska iväg och tider är inblandade.
Som tur var lyckades jag ändå få ordning på det. Jag dubbelkollade busstiderna, hittade rätt hållplats och tog mig till slut dit jag skulle. Det var faktiskt längesen jag var i grannkommunen, så när jag väl satt på bussen kunde jag nästan känna att det blev lite som en liten utflykt.
Och dagens höjdpunkt? Att träffa arbetskamrat fika! ❤️ Vi slog oss ner och tog en Pariservåffla och en kopp kaffe. Det finns något speciellt med att bara sitta ner och prata med någon man tycker om. Skönt att få skratta lite, prata om både stort och smått, och bara vara i nuet.
Efter fikan gick vi en sväng i Elins butik. Det är alltid lika mysigt där – ett perfekt ställe att strosa runt på utan att känna någon stress. Vi gick in i en klädaffär, och jag blev nästan full i skratt. Priserna brukar vara skyhöga där, särskilt på märket Laurie Legions, som är danskt och brukar vara alldeles för dyrt för min plånbok. Men idag hade vi tur – de hade 30 procents rabatt på just de kläderna. Vilket kap! Det kändes nästan som en liten seger att kunna unna sig något fint utan att det sved alltför mycket i plånboken.
Reflektion på hemvägen
På vägen hem kände jag mig glad men också trött. Det blev en fin dag – trots den struliga starten. Och jag tänker att det ofta är så: även när saker börjar kaosartat kan det ändå vända och sluta riktigt bra. Det gäller bara att andas, ta en sak i taget och försöka behålla lugnet. Något jag fortfarande övar på, varje dag.
8 kommentarer:
Sluta gnäll på precis allt! Hur liten är din värld egentligen när du hittar fel i allting. Livet är inte en felfri raksträcka, inte för någon!
Jag tycker det är viktigt att man får uttrycka sina känslor och upplevelser, även om de inte alltid är positiva. Att ventilera betyder inte att man gnäller – ibland behöver man bara få ur sig saker för att kunna gå vidare. Livet är inte felfritt, precis som du säger, men vi hanterar det på olika sätt. Respekt för varandras perspektiv är också en del av livet.
Absolut! Men det är ju mest gnäll här? Fel på precis allt och alla. Och det går inte att förklaras bort med dyslexi, känner många positiva människor med dyslexi som har det där lilla extra fina i sin personlighet. Förstår att det blir kämpigt när man ständigt har mungiporna nedåt och pekar ut allt och alla som syndabockar.
Tack för din ärlighet. Det är en stark och tydlig reaktion – och jag förstår hur det kan uppfattas så, särskilt om tonen eller innehållet upplevs som negativt. Men det finns ofta mer under ytan.
När man delar erfarenheter som handlar om att bli misstrodd, missförstådd eller utpekad – särskilt när man kämpat länge i motvind – kan det ibland låta som “gnäll”, fast det i själva verket handlar om att sätta ord på något som varit svårt att bära ensam. Att våga tala om sina svårigheter kräver mod, men det innebär inte att man saknar självdistans eller förmåga till glädje.
Dyslexi i sig gör inte någon bitter – men det samhälle och de bemötanden man mött kan slita ner den gladaste person med tiden. Det betyder inte att man saknar positiva sidor, bara att vissa sår fortfarande skaver.
Och ja, det finns massor av positiva, kloka, varma personer med dyslexi – det håller jag helt med dig om. Det ena utesluter inte det andra.
Så kanske är det här inte mest gnäll, utan snarare ett sätt att försöka förstå, bearbeta och växa – även om det låter kantigt ibland. Det är mänskligt.
Nu får du ge dig. Bearbeta handlar om tex svåra trauman, en tuff upplevelse som blivit ett själsligt sår tex. Det handlar inte om det du mestadels skriver om som tex försenad buss, fastfruset lås, grannar som röker, orkar inte städa, busslinjer som byts ut, vägbulor osv. Allt i din värld är fel för du letar fel och det gör negativa sura och bittra människor. Dom ser inte glädje eller positivt i nått.
---
**Svar på din kommentar:**
Tack för att du tog dig tid att läsa och kommentera. Jag vill bara säga att vi alla upplever och hanterar livet på olika sätt. För vissa kan en trasig busslinje eller ett rörigt schema kännas som småsaker, medan det för andra – särskilt om man lever med stress, neurodiversitet, funktionsnedsättning eller utmattning – kan bli just det där som tippar över dagen.
Att bearbeta behöver inte alltid handla om livshotande trauman. I min blogg handlar det ofta om att sätta ord på vardagen – både det som skaver och det som glädjer. Att skriva är mitt sätt att förstå, reflektera och ibland också läka.
Du har all rätt att tycka att mitt innehåll inte passar dig, men jag hoppas att vi alla kan visa respekt för att andras perspektiv kan vara annorlunda än våra egna.
Jag önskar dig en fin dag – och hoppas att du också hittar skrivande eller uttryckssätt som hjälper dig framåt, på ditt sätt.
---
Var det inte du som sagt till din särbos fina son att han inte är välkommen till Trollhättan mer bara för att han satt ner foten och sagt åt dig att sluta köra med hans pappa? Tycker du borde skämmas och be om ursäkt. En jättefin kille och vi förstår honom.
Det här hör inte till blogginläggets innehåll, men jag vill ändå bemöta det kort. Jag kommenterar inte privata familjesituationer offentligt, särskilt inte när det handlar om påståenden som inte stämmer med min upplevelse.
Min blogg är en plats för reflektion, vardag och personliga erfarenheter – inte för rykten eller smutskastning. Jag står för det jag skriver här, men jag tillåter inte personangrepp i kommentarsfältet.
Har man något att ta upp med mig finns det andra sätt – man kan maila eller ringa.
Skicka en kommentar