Onsdag, juni 2007 – min bloggresas början
Det var en onsdag i juni 2007 som jag tog det första steget och startade min blogg. Då visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på – bara att jag behövde ett sätt att uttrycka mig. Orden kom inte alltid lätt, men jag ville försöka.
I början pratade jag in texterna i stället för att skriva dem. Det var ett sätt att komma runt svårigheterna med stavning och grammatik, och det hjälpte mig att få ut det jag ville säga. Rösten blev mitt verktyg, och orden kunde få flyta fritt utan att stoppas av rädslan för att det skulle bli fel.
Att blogga har hjälpt mig att sätta ord på tankar som varit svåra att säga högt. Det har blivit ett sätt att visa vad som känns orättvist, men också att lyfta det som är viktigt – som rätten att få stöd, rätten att få kämpa i sin egen takt och rätten att bli lyssnad på.
Jag skriver inte för att vara perfekt. Jag skriver för att jag vill att någon ska känna igen sig – kanske någon som, precis som jag, har blivit ifrågasatt eller fått höra att man inte kan. För det kan man – på sitt eget sätt.
Bloggen har blivit mitt rum där jag får vara mig själv. Här får texterna ta plats, med både stavfel, känslor och eftertanke. Och varje gång någon säger att de tycker om det jag skriver, blir jag stärkt. Det är därför jag fortsätter.
Många år har gått
Nu har det gått 18 år sedan den där första onsdagen i juni 2007. Tiden har verkligen flugit iväg. Bloggen har följt mig genom glädje och sorg, genom förändringar i livet och i samhället. Det har varit min följeslagare, mitt sätt att bearbeta och förstå det som händer – både runt mig och inom mig.
Under åren har jag skrivit om dyslexi, vardagsliv, minnen från barndomen och kampen för att bli sedd och förstådd. Jag har vågat vara öppen om sådant som inte alltid är lätt att prata om. Och varje gång någon läser, kommenterar eller bara känner igen sig – då känns det som att det var värt allting.
På senare år har bloggen också blivit ett verktyg för att spegla min egen självrannsakan och "självstädning" – att ta hand om tankarna, att rensa i det som skaver och att våga möta sig själv utan att döma.
Bloggen är kanske inte alltid aktiv varje vecka, men den finns där – som en gammal vän jag alltid kan återvända till. Och jag är stolt över att jag vågade börja. Det lilla steget jag tog 2007 har blivit en lång resa som fortfarande pågår – nu i 18 år.
Reflektion i efterhand – bloggandet som uttrycksform
Att skriva en blogg under så många år har inte bara varit ett personligt verktyg, utan också en form av självstyrt lärande. Bloggandet har utvecklat min förmåga att reflektera, strukturera tankar och kommunicera med en bredare publik. I takt med att tekniken har förändrats har även min egen relation till skrivandet utvecklats – från muntligt berättande till mer genomtänkta texter.
Ur ett pedagogiskt perspektiv kan bloggen ses som ett exempel på autentiskt lärande, där jag som skribent själv sätter ramarna för innehåll, tempo och språk. Den blir ett sätt att utmana normer kring hur kunskap uttrycks – särskilt för oss med dyslexi, som ofta har mött hinder i traditionella skriftliga sammanhang.
Bloggen visar också hur det personliga kan bli allmängiltigt. Genom att dela egna erfarenheter skapas en plats där andra kan känna igen sig, och där erfarenhetsbaserad kunskap får ta plats. Det gör skrivandet till mer än bara en privat syssla – det blir ett bidrag till ett större samtal om språk, inkludering och rätten till uttryck.
🌿 Tack till er som läser med hjärtat. Jag skriver för att dela tankar, erfarenheter och styrka – inte för att bli dömd. Låt oss fortsätta lyfta varandra, med värme och respekt.
Önskar dig en fin dag – och kom ihåg: dina ord kan göra skillnad. 💚
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar