Måndag morgon.
Klockan är 04:48 och jag kan inte sova längre. Jag ska gå upp och äta något snart, och kanske försöka vila en stund till efter det. Det är ju andra veckan på min semester, men lugnet i kroppen vill inte riktigt infinna sig. Tankarna maler.
Jag förstår inte människor ibland. Vi har yttrandefrihet, javisst – men betyder det att man måste använda den till att skriva elakheter? Varför känns det som att vissa bara är ute efter att kritisera, trycka ner eller misstolka det man delar? Jag skriver om min verklighet, om sådant jag varit med om, om orättvisor jag har upplevt – och det jag skriver kommer från hjärtat. Men ändå möts jag ibland av tyst dömande eller anonyma kommentarer, där någon inte ens vågar skriva sitt namn.
Så nu vill jag säga ifrån. Det här är mitt öppna brev till dig som kritiserar i det dolda:
Du som skriver negativa kommentarer – varför vågar du inte stå för det du säger? Du trycker ner mig, men gömmer dig bakom anonymitet. Vad är det som får dig att tro att det är okej? Jag skriver för att bearbeta, för att förstå, för att sätta ord på det som varit svårt. Och kanske – kanske – kan det hjälpa någon annan att känna sig lite mindre ensam.
Men istället för att mötas med förståelse eller respekt, får jag ibland känna att det inte är okej att vara öppen. Att man ska tiga, bita ihop, inte säga hur det känns. Jag är så trött på det. Trött på skitsnack. Trött på människor utan empati. Trött på att alltid behöva förklara varför mina känslor är giltiga.
Och en sak till: många av kommentarerna jag får har inte ens något med texterna att göra. Jag fattar inte. Vad är poängen med att kommentera om man inte ens tagit sig tid att läsa och förstå? Så, tänk på vad du skriver i kommentarerna. Läs texten – känn efter – och fundera över om det du skriver faktiskt har med innehållet att göra.
Det här är min berättelse. Mitt liv. Mina ord.
Jag står för det jag skriver.
Gör du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar