Ett första steg
Idag åt jag frukost på balkongen. Det var en fin stund i stillhet – bara jag, kaffet och den svala morgonluften. Jag satt kvar en stund och försökte verkligen njuta. Att inte bara göra, utan också stanna upp och känna efter. Det är något jag försöker bli bättre på.
Efteråt tog jag tag i garderoberna. Det var dags. Jag rensade ut gamla kläder, sådant som bara tar plats men inte längre känns som jag. Det är märkligt hur vissa plagg kan ligga i en låda i flera år utan att jag ens saknar dem. Och när de väl försvinner känns det lättare – som om det inte bara blivit mer luft i skåpen, utan också i huvudet.
En vän har börjat träna igen, och jag är faktiskt lite stolt över mig själv – jag tog tag i det och anmälde mig också. Idag ska hon visa mig runt i träningslokalen, och det känns skönt att inte behöva gå dit ensam första gången. Men jag ska vara ärlig: jag är nervös. Det känns lite som att ge sig ut på hal is.
När pandemin kom och allt ställdes in, blev jag snabbt bekväm. Det var förståeligt då, men det där bekväma har hängt kvar. Jag tappade rutinerna, och nu känns det motigt att börja om. Dessutom har de byggt om lokalerna, och jag känner mig inte riktigt hemma där längre. Det är något med förändringar som gör att jag drar mig för att ta det första steget.
Samtidigt vet jag att jag mår bra av att röra på mig. Jag har alltid tyckt om vattengympa – kanske är det där jag ska börja igen. För det viktiga nu är inte att prestera, utan att komma igång. Jag vill hitta ett sätt att röra mig som känns roligt, kravlöst och hållbart. Något jag gör för min egen skull, i min egen takt.
Det här känns som ett första steg. Ett nytt kapitel. Med lite mer rörelse, lite mer glädje – och kanske lite mer ordning. Både i kroppen och i själen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar