En helg fylld av värme och teaterglädje

Denna helg har verkligen varit både fin och välbehövlig. I fredags var jag hemma hos min vän, som bjöd på falukorv och potatis med morotsstuvning – en riktig klassiker. Det finns något så tröstande i enkel mat lagad med omtanke. Kvällen blev lugn, och vi satt länge och pratade om allt möjligt. Enkelheten i både maten och sällskapet gjorde att allt kändes extra varmt och familjärt.

Lördagen började med en härlig frukost – det är mysigt att bli ompysslad ibland. Vi tog oss tid att fixa småsaker som både min vän och jag skjutit upp, och det var skönt att få det gjort. Men höjdpunkten för dagen var utan tvekan teaterbesöket på Endorfin. Vi såg Familjen Addams – Musikalen, och vilken upplevelse det var! Musiken var fängslande, humorn träffsäker och hela föreställningen bjöd på en underbar atmosfär. Det var länge sedan jag var på teater, och under kvällen insåg jag hur mycket jag faktiskt saknat det. Att få sitta där och skratta och ryckas med av skådespelet kändes som en riktig energiboost.

Helgens sista dag gjorde jag kasslerlåda med potatis och grönsaker, med massor av grädde i gratängen. Jag bjöd in min vän på middag, och vi njöt av ännu en mysig kväll tillsammans.

Den här helgen har verkligen varit fylld av små guldkorn och mysiga stunder. Det känns fint att kunna bära med sig glädjen från dessa dagar när vardagen drar igång igen. Ibland är det de där små sakerna – som en middag med en vän eller ett teaterbesök – som gör störst skillnad. Och när det blir grått och tungt, vet jag att jag kan plocka fram dessa minnen och le åt dem.

Nu ser jag fram emot en ny vecka, med lite mer energi i ryggen och ett leende på läpparna.

Inkludering i skolan – något vi borde prata mer om

Jag läste nyligen om den finska modellen där var fjärde elev får särskilt stöd i skolan. Det fick mig att tänka på hur vi ser på inkludering här i Sverige och vad det egentligen innebär för oss som jobbar i skolan varje dag.

När jag tänker tillbaka på min egen skolgång minns jag hur svårt det var att få stöd. Det var ofta som om man behövde kämpa extra mycket för att bli sedd och förstådd. Jag minns den där känslan av att inte riktigt passa in när man fick gå ifrån klassen för att få hjälp. Det var som om man pekades ut. Idag är det något jag tänker på när jag ser elever som kämpar.

I Finland verkar det annorlunda. Där är det inte något konstigt att få extra stöd. Det är en naturlig del av skoldagen. Ingen behöver känna sig annorlunda för att de får hjälp – och det är precis så det borde vara.

Jag tror att vi i Sverige har en bit kvar att gå. Vi pratar ofta om inkludering, men hur väl fungerar det i praktiken? Jag ser elever som behöver stöd men som får vänta på utredningar, möten och papper som ska fyllas i. Under tiden tappar de både lust och självförtroende. Det känns inte rätt.

Tänk om vi kunde skapa en skola där det är lika självklart att få stöd i svenska eller matte som att låna en bok i biblioteket. Där alla känner sig välkomna, oavsett hur de lär sig.

Jag är övertygad om att små förändringar kan göra stor skillnad. Att vara den som ser och lyssnar kan ibland vara nog för att ge ett barn den där lilla extra knuffen i rätt riktning.

Kanske är det dags att vi pratar mer om vad inkludering faktiskt betyder – och hur vi kan göra det till verklighet, varje dag, för varje elev.

Läs mer här https://www.vilarare.se/nyheter/inkludering/finska-modellen--har-far-var-fjarde--elev-sarskilt-stod/

Januari och minnen som värmer

Januari har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Det är inte bara en månad för nystart, utan också en tid då jag tänker lite extra på min fosterpappa och mormor. De skulle ha fyllt år nu i januari om de fortfarande hade varit med oss.

Det är märkligt hur vissa månader bär på så mycket minnen. Jag kan fortfarande känna doften av något min mormor brukade baka, eller höra min fosterpappas skratt när vi satt tillsammans vid köksbordet. Ibland känns det som att de är nära, även om det gått tid sedan de lämnade oss.

Jag försöker hålla fast vid de fina stunderna. Kanske baka något som påminner om mormor, eller tända ett ljus och låta tankarna vandra till alla gånger vi firade deras födelsedagar. Det behöver inte vara stort, men det känns viktigt att ge dem en stund av min tid – som ett sätt att hålla dem levande i mitt hjärta.

Januari är för mig inte bara början på ett nytt år, utan också en påminnelse om kärlek, saknad och tacksamhet. Och på något sätt gör det mig varm inombords.

Finns det någon i ditt liv som du tänker lite extra på den här tiden på år

När stöd kan förändra liv – Dyslexi i oväntade miljöer

Visste du att nästan hälften av de intagna i ett högriskfängelse i USA har dyslexi? Den här insikten fick mig att reflektera över hur viktigt det är att identifiera och stötta personer med läs- och skrivsvårigheter, även i miljöer där man kanske inte förväntar sig det – som i fängelser.

Ett inspirerande exempel på detta kommer från Halden fängelse i Norge. Där används diagnosverktyget Logos för att kartlägga och identifiera dyslexi hos de intagna. Målet är att ge dem bättre förutsättningar för utbildning och en ny start i livet.

Läraren Renate Evjenth, som arbetar på Halden, beskriver det så här:

“Många av våra elever har kämpat i det tysta under hela sin skoltid. Logos hjälper oss att ge dem svar och anpassat stöd.”

Att dyslexi ofta inte upptäcks i skolan kan leda till en känsla av misslyckande och utanförskap. Tänk vad det kan betyda att få rätt stöd, även senare i livet. Rehabilitering handlar inte bara om att sona sitt brott, utan också om att skapa nya möjligheter – och ibland börjar det med att få rätt verktyg för att förstå och hantera sina svårigheter.

Jag tycker det här visar på hur viktigt det är att vi som samhälle ser dyslexi inte som ett hinder, utan som en utmaning som kan övervinnas med rätt hjälp. Logos är ett exempel på hur teknik och pedagogik kan bidra till inkludering och förändra liv på platser där man minst anar det.

Vi kan alla vara en del av förändringen – i skolan, på jobbet och i samhället i stort.

#Dyslexi #Rehabilitering #Inkludering

Tack för att ni följt med på min resa – vi ses nästa år!

 Tack alla för att ni har läst min blogg i år! Det betyder mycket för mig att få dela mina tankar och erfarenheter med er. Era kommentarer och stöd gör skrivandet ännu roligare och mer givande. Jag ser fram emot att fortsätta skriva och hoppas att ni vill följa med på resan nästa år också. Ta hand om er och ha en fin avslutning på året!

Måndagsmorgon med städning och nyårsförberedels

Det är måndag morgon och jag har satt igång med städningen. Nyår närmar sig och i år kommer det främmande hem till mig för att fira. Det känns roligt att få bjuda in, men det innebär också att jag vill ha ordning och reda hemma. Städning är inte alltid min favoritsyssla, men när jag vet att gäster är på väg så får jag den där extra energin.

Jag har börjat plocka undan i vardagsrummet och dammtorka hyllorna. Det är något speciellt med att göra rent och förbereda för något festligt. Små ljuslyktor har jag ställt fram och jag funderar på om jag ska sätta upp någon extra dekoration inför nyårsafton.

Snart ska jag åka och handla mat. Jag tänker satsa på en buffé med lite plockmat, det brukar vara uppskattat och enkelt att förbereda. Kanske blir det några små snittar, en god gratäng och något sött till efterrätt. Dessutom måste jag fylla på med bubbel – nyår är ju ändå nyår!

Det känns faktiskt ganska mysigt att ha lite planering och fix att se fram emot. Även om det blir en del jobb innan allt är klart, så ser jag fram emot att få fira in det nya året tillsammans med människor jag tycker om.

Nu är det dags att fortsätta städningen innan jag ger mig iväg till affären. Jag hoppas på att hitta lite inspiration till nyårsmenyn medan jag går bland hyllorna. Kanske blir det något nytt och spännande i år.

Hur förbereder ni er inför nyår? Är det någon annan som också har börjat städa och planera?

Redan snart helg igen

Det känns som att dagarna bara flyger förbi. Redan snart helg igen, och jag undrar var veckan egentligen tog vägen. Ibland känns det som om man bara springer runt i samma cirkel – jobb, hem, sova – och så börjar allt om igen. Men idag gjorde jag något annorlunda.

Jag tog med mig en väninna och vi bestämde oss för att bara ta det lugnt och njuta av dagen. Vi strosade runt i köpcentrumet, gick från butik till butik utan något egentligt mål. Ibland är det skönt att inte ha någon plan, bara låta sig själv följa med i stunden.

Efter en stund slog vi oss ner på ett café. Det blev en lång fika, där kaffet var varmt och samtalen ännu varmare. Vi pratade om allt – gamla minnen, saker vi oroat oss för och sånt vi ser fram emot. Det är märkligt hur ett enkelt samtal kan få det att kännas som att världen stannar upp lite.

Det var som om alla bekymmer som funnits i bakhuvudet plötsligt inte kändes lika tunga längre. Ibland behöver man verkligen påminnas om hur viktigt det är att stanna upp och ta hand om sig själv.

När vi satt där och skrattade kände jag hur skönt det var att bara få vara i nuet. Det är så lätt att fastna i tankar om det som varit eller stressa över det som ska komma, men just idag släppte jag taget om allt det där. Jag tror att vi alla behöver fler sådana här stunder – små pauser från vardagen som får oss att må lite bättre.

När vi gick därifrån kände jag mig lättare i hjärtat. Livet är inte alltid enkelt, men det finns ljusglimtar som gör att man orkar lite mer.

Nu ser jag fram emot helgen. Kanske blir det fler fikastunder eller något annat som får mig att må bra. Just nu känns det i alla fall som att jag har hittat en liten bit av lugnet – och det är mer än nog. 💛

En tyst morgon och en stökig jul

 En sådan där morgon man önskar att man kunde spara och ta fram när livet känns rörigt. Jag gick upp tidigt, kokade kaffe och satte igång med frukosten. Stekte potatis, bacon och värmde vita bönor – en riktig helgfrukost som fick köket att dofta hemtrevligt.

När frukosten var klar kände jag för att baka något. En mjuk chokladkaka. Jag tog med mig kakan när jag hälsade på vännerna. Det blev en sådan där kaka som smälter i munnen och ger en känsla av lugn. Det var precis vad jag behövde. Vi satte oss ner tillsammans, åt frukost i tystnad och njöt av att bara vara. Efter det åkte vi och hälsade på några vänner. Att få skratta och umgås med människor som betyder något – det är sådana stunder som gör att man orkar fortsätta när det känns tungt.

Men så finns det andra saker som stör.

Trots att det var jul, och trots att jag försökte koppla bort all stress, kom det där mejlet. Igen. Personen som inte verkar förstå gränser, som fortsätter att skicka meddelanden och påstå saker. Hen tror att jag köpt saker åt hen, fast jag inte har det. Det är frustrerande, och jag kan inte låta bli att känna mig både arg och trött. Julafton av alla dagar. Varför kan folk inte bara låta en vara ifred?

Det är en konstig känsla, det där. Hur någon annans handlingar kan påverka en så mycket, fast man försöker låta bli att bry sig. Jag har börjat inse att det inte alltid handlar om vad som händer runt omkring, utan om hur man hanterar det. Men vissa dagar, som på julafton, orkar jag bara inte vara den där starka och förstående personen. Då vill jag bara skrika rakt ut eller slänga datorn i väggen.

Jag har funderat mycket på att sälja allt, flytta till en liten etta och bara strunta i allt som har med företaget att göra. Det känns ibland som att jag bär på för mycket, och det börjar kännas i både kropp och själ. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle klara av att släppa taget. Det finns ju ändå en glädje i det jag gör, även om den känns långt borta just nu.

Det är lite som att stå på en bro och titta ner i vattnet. Ena delen av mig vill hoppa, lämna allt bakom mig och börja om på nytt. Den andra delen håller mig kvar, påminner mig om varför jag började, varför jag kämpat så hårt för att få ihop allt.

Trots allt elände blev julen ändå fin. Några kära vänner kom över, vi åt gott och skrattade. De där små stunderna med människor jag tycker om är ovärderliga. Det är som att de suddar ut det jobbiga, åtminstone för en liten stund.

Vi satt länge vid bordet, tände ljus och pratade om året som gått. Alla hade sina egna bekymmer, men det var något fint i att kunna dela dem. Det fick mig att inse att jag inte är ensam. Vi bär alla på våra egna strider, även om de ser olika ut.

Jag hoppas att nästa år blir annorlunda. Jag hoppas att det blir ett år med mer lugn och färre störande mejl. Ett år där jag kan fortsätta baka chokladkakor och skratta med vänner utan att känna att jag måste fly från allt.