En sådan där morgon man önskar att man kunde spara och ta fram när livet känns rörigt. Jag gick upp tidigt, kokade kaffe och satte igång med frukosten. Stekte potatis, bacon och värmde vita bönor – en riktig helgfrukost som fick köket att dofta hemtrevligt.
När frukosten var klar kände jag för att baka något. En mjuk chokladkaka. Jag tog med mig kakan när jag hälsade på vännerna. Det blev en sådan där kaka som smälter i munnen och ger en känsla av lugn. Det var precis vad jag behövde. Vi satte oss ner tillsammans, åt frukost i tystnad och njöt av att bara vara. Efter det åkte vi och hälsade på några vänner. Att få skratta och umgås med människor som betyder något – det är sådana stunder som gör att man orkar fortsätta när det känns tungt.
Men så finns det andra saker som stör.
Trots att det var jul, och trots att jag försökte koppla bort all stress, kom det där mejlet. Igen. Personen som inte verkar förstå gränser, som fortsätter att skicka meddelanden och påstå saker. Hen tror att jag köpt saker åt hen, fast jag inte har det. Det är frustrerande, och jag kan inte låta bli att känna mig både arg och trött. Julafton av alla dagar. Varför kan folk inte bara låta en vara ifred?
Det är en konstig känsla, det där. Hur någon annans handlingar kan påverka en så mycket, fast man försöker låta bli att bry sig. Jag har börjat inse att det inte alltid handlar om vad som händer runt omkring, utan om hur man hanterar det. Men vissa dagar, som på julafton, orkar jag bara inte vara den där starka och förstående personen. Då vill jag bara skrika rakt ut eller slänga datorn i väggen.
Jag har funderat mycket på att sälja allt, flytta till en liten etta och bara strunta i allt som har med företaget att göra. Det känns ibland som att jag bär på för mycket, och det börjar kännas i både kropp och själ. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle klara av att släppa taget. Det finns ju ändå en glädje i det jag gör, även om den känns långt borta just nu.
Det är lite som att stå på en bro och titta ner i vattnet. Ena delen av mig vill hoppa, lämna allt bakom mig och börja om på nytt. Den andra delen håller mig kvar, påminner mig om varför jag började, varför jag kämpat så hårt för att få ihop allt.
Trots allt elände blev julen ändå fin. Några kära vänner kom över, vi åt gott och skrattade. De där små stunderna med människor jag tycker om är ovärderliga. Det är som att de suddar ut det jobbiga, åtminstone för en liten stund.
Vi satt länge vid bordet, tände ljus och pratade om året som gått. Alla hade sina egna bekymmer, men det var något fint i att kunna dela dem. Det fick mig att inse att jag inte är ensam. Vi bär alla på våra egna strider, även om de ser olika ut.
Jag hoppas att nästa år blir annorlunda. Jag hoppas att det blir ett år med mer lugn och färre störande mejl. Ett år där jag kan fortsätta baka chokladkakor och skratta med vänner utan att känna att jag måste fly från allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar