Jag läste nyligen om den finska modellen där var fjärde elev får särskilt stöd i skolan. Det fick mig att tänka på hur vi ser på inkludering här i Sverige och vad det egentligen innebär för oss som jobbar i skolan varje dag.
När jag tänker tillbaka på min egen skolgång minns jag hur svårt det var att få stöd. Det var ofta som om man behövde kämpa extra mycket för att bli sedd och förstådd. Jag minns den där känslan av att inte riktigt passa in när man fick gå ifrån klassen för att få hjälp. Det var som om man pekades ut. Idag är det något jag tänker på när jag ser elever som kämpar.
I Finland verkar det annorlunda. Där är det inte något konstigt att få extra stöd. Det är en naturlig del av skoldagen. Ingen behöver känna sig annorlunda för att de får hjälp – och det är precis så det borde vara.
Jag tror att vi i Sverige har en bit kvar att gå. Vi pratar ofta om inkludering, men hur väl fungerar det i praktiken? Jag ser elever som behöver stöd men som får vänta på utredningar, möten och papper som ska fyllas i. Under tiden tappar de både lust och självförtroende. Det känns inte rätt.
Tänk om vi kunde skapa en skola där det är lika självklart att få stöd i svenska eller matte som att låna en bok i biblioteket. Där alla känner sig välkomna, oavsett hur de lär sig.
Jag är övertygad om att små förändringar kan göra stor skillnad. Att vara den som ser och lyssnar kan ibland vara nog för att ge ett barn den där lilla extra knuffen i rätt riktning.
Kanske är det dags att vi pratar mer om vad inkludering faktiskt betyder – och hur vi kan göra det till verklighet, varje dag, för varje elev.
Läs mer här https://www.vilarare.se/nyheter/inkludering/finska-modellen--har-far-var-fjarde--elev-sarskilt-stod/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar