Ligger vaken med värk

 

Värken sitter där, envis och ihärdig, som ett eko från fallet för ett år sen. Jag ligger vaken och känner hur hopplöst det känns att göra någonting. Men snart är det dags att gå upp och börja dagen.

Det är 2 486 dagar kvar till pensionen. Att vänta så länge känns tungt, men det är bara att acceptera. Jag måste kliva upp, kavla upp ärmarna och försöka få igång mig själv.

Min morgon börjar vid spisen, där jag ska koka ris till chili con carne. Sedan ska jag göra havregrynsgröt, en rutin som jag nästan gör utan att tänka längre. Rörelsen, även om den är tung, lindrar smärtan lite. Att ligga still hjälper inte.

Det är som om varje steg är en kamp, men jag försöker tänka att varje steg jag tar är ett steg närmare en bättre känsla. Det är bara att kämpa på och göra det bästa av situationen.

Det där fallet för ett år sedan förändrade mycket. Jag kunde aldrig ana att jag fortfarande skulle känna av det så här långt efteråt. Men livet går vidare, och jag med det, även om det går långsammare vissa dagar.

Nu väntar riset och gröten. När det är klart börjar en ny dag. Och kanske, bara kanske, blir den lite lättare än natten.

Små Ögonblick och Stora Planer för Veckan

 

Ibland är det de små sakerna som verkligen gör skillnad. Söndagen blev en sådan dag för mig – full av glädje och små men betydelsefulla ögonblick. Att bli bjuden på lunch i stan var som en liten bonus i vardagen, något spontant och oväntat som gav dagen en extra guldkant. Det är alltid härligt att kunna bryta av rutiner och bara njuta av att bli ompysslad. Jag undrar fortfarande om det kanske blir en favoritplats att återvända till!

En annan sak som gjorde söndagen speciell var att jag äntligen fick upp min mormors ängel i köksfönstret. Den har så mycket värde för mig – en påminnelse om trygghet och kärlek. Att se den där varje morgon när jag äter frukost eller dricker mitt kaffe känns som att hon är nära på något sätt. Sådana små saker kan verkligen skapa en känsla av hem och värme.

När måndagen kom rusade jag nästan direkt upp för att kicka igång dagen, men jag glömde såklart att fixa lunch! Typiskt mig, men det är inget som en snabb runda till Hemköp inte kan lösa. Det blev deras godaste pasta med oxfilé – lyxigt för att få lunch "på språng". Ibland behöver man skämma bort sig själv lite extra även på en måndag.

Veckan framför mig känns både spännande och lagom full av planer. Jag tänker fortsätta att hålla igång vardagen samtidigt som jag verkligen uppskattar de små, fina ögonblicken som gör allt så mycket bättre. Vad ser ni fram emot den här veckan? Har ni något speciellt ni vill få gjort, eller kanske en liten grej som gör vardagen bättre? Dela gärna! 🌟

"När empatin försvinner – en reflektion från trottoaren

Jag har haft mycket att tänka på i helgen, särskilt kring hur vi beter oss mot varandra i vardagen. Det är en sak som har stannat kvar i mitt sinne, en händelse som fick mig att reflektera över vårt samhälle och brist på empati.

Under veckan var jag ute och gick på en trottoar, som så många gånger förr. Jag mötte ett stort gäng som tryckte sig fram på båda sidor om mig. De tryckte mig framåt och klämde sig emellan, som en klunga runt mig. Det var faktiskt ganska otäckt – de var så nära att jag nästan ramlade. När jag reagerade på deras beteende fick jag bara höra att de hade bråttom till bussen. Men det fanns ingen buss där, och jag hade redan varit i området före dem.

Det fick mig att undra – hur har vi hamnat här? Hur har samhället blivit så att det alltid är “jag först” som gäller? Det känns som om empatin för varandra är på väg att försvinna. Att se och bry sig om andra verkar inte längre vara en självklarhet.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det påverkar oss alla. Hur ska vi våga röra oss i det offentliga rummet när vi hela tiden måste förbereda oss på att bli ignorerade, eller rentav knuffade undan? Det känns som om vänlighet och omtanke har blivit något som vissa ser som en svaghet, istället för en styrka.

Empati är så viktigt för att vi ska kunna leva tillsammans på ett respektfullt sätt. Det handlar inte bara om att ge plats åt någon annan på trottoaren – det handlar om att se människan framför sig. Att förstå att vi alla bär på våra egna bekymmer och utmaningar, och att det ibland krävs så lite för att visa att man bryr sig.

Jag vill inte sluta tro på att vi kan bli bättre, men just nu känns det tungt. Den här händelsen var bara en av många små saker som gör att man börjar tappa hoppet. Jag tror att vi alla behöver påminnas om vikten av att visa empati – inte bara för våra nära och kära, utan också för främlingar vi möter.

Så nästa gång du möter någon på trottoaren, kanske du kan ge dem ett leende eller ta ett steg åt sidan. Vem vet, det kan göra mer skillnad än du tror.

Vad tänker du om detta? Har du också upplevt liknande saker? Dela gärna dina tankar – vi behöver prata mer om hur vi kan skapa ett vänligare samhälle tillsammans.

 haft mycket att tänka på i helgen, särskilt kring hur vi beter oss mot varandra i vardagen. Det är en sak som har stannat kvar i mitt sinne, en händelse som fick mig att reflektera över vårt samhälle och bristen på empati.

Under veckan var jag ute och gick på en trottoar, som så många gånger förr. Jag mötte ett stort gäng som tryckte sig fram på båda sidor om mig. Det tryckte mig framåt och klämde sig emellan. Det var flera personer som samtidigt skulle gå som en klunga runt mig. Det var ju ganska otäckt. De var så nära att jag nästan ramlade. När jag reagerade på deras beteende fick jag bara höra att de hade bråttom till bussen. Men det fanns ingen buss där, och jag hade redan varit i området före dem.

Det fick mig att undra – hur har vi hamnat här? Hur har samhället blivit så att det alltid är “jag först” som gäller? Det känns som om empatin för varandra är på väg att försvinna. Att se och bry sig om andra verkar inte längre vara en självklarhet.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det påverkar oss alla. Hur ska vi våga röra oss i det offentliga rummet när vi hela tiden måste förbereda oss på att bli ignorerade, eller rentav knuffade undan? Det känns som om vänlighet och omtanke har blivit något som vissa ser som en svaghet, istället för en styrka.

Empati är så viktigt för att vi ska kunna leva tillsammans på ett respektfullt sätt. Det handlar inte bara om att ge plats åt någon annan på trottoaren – det handlar om att se människan framför sig. Att förstå att vi alla bär på våra egna bekymmer och utmaningar, och att det ibland krävs så lite för att visa att man bryr sig.

Jag vill inte sluta tro på att vi kan bli bättre, men just nu känns det tungt. Den här händelsen var bara en av många små saker som gör att man börjar tappa hoppet. Jag tror att vi alla behöver påminnas om vikten av att visa empati – inte bara för våra nära och kära, utan också för främlingar vi möter.

Så nästa gång du möter någon på trottoaren, kanske du kan ge dem ett leende eller ta ett steg åt sidan. Vem vet, det kan göra mer skillnad än du tror.

Vad tänker du om detta? Har du också upplevt liknande saker? Dela gärna dina tankar – vi behöver prata mer om hur vi kan skapa ett vänligare samhälle tillsammans.

När skuggorna tar över ljuset

 Idag har varit en sådan dag som jag helst hade velat hoppa över. Ni vet, en dag när energin är som bortblåst och allt känns som en enda lång kamp. Jag vaknade med en känsla av total orkeslöshet, och den har hållit sig kvar hela dagen.

Igår var en dag fylld av måsten, där tiden inte riktigt räckte till för att andas. Energitjuvar dök upp från alla håll, och jag fick inte möjlighet att stoppa upp och samla kraft. Jag känner ibland en oro över uthyrningen – det finns så många fina människor där ute, men också de som inte riktigt fungerar. Det tär på mig.

Men mitt i all stress fanns det ändå en liten ljuspunkt – luciatåget på eftermiddagen. Jag följde med ungdomarna och fick uppleva den stunden av lugn och glädje. Det var som ett kort andetag av ro i en annars kaotisk dag. Och jag är så tacksam för det.

Idag har jag bara gjort det allra nödvändigaste. Disken är avklarad, tvätten likaså, men utöver det har jag inte orkat något mer. Mina planer att träffa vänner i helgen har jag fått ställa in. Bara tanken på att umgås känns som ett berg jag inte orkar bestiga just nu. Det är svårt att acceptera, men jag vet också hur viktigt det är att lyssna på kroppen när den säger ifrån.

Ibland känns det hopplöst att inte orka. Man vill så mycket, men det blir inget av. Jag försöker påminna mig själv om att det är okej att ha dagar som dessa. Att det är mänskligt att inte alltid vara på topp. Livet går upp och ner, och jag vet att det här bara är en av de där dalarna.

Nu tänker jag ge mig själv tillåtelse att bara vila. Att inte prestera, inte vara något annat än här och nu. Förhoppningsvis kommer energin tillbaka imorgon eller dagen efter. Tills dess får jag nöja mig med att bara vara.

Hur gör ni när orken tryter? Har ni några knep för att ta er igenom de där dagarna när allt känns tungt? Jag tar gärna emot era tankar och tips.

Tack för att ni läser och finns där ute. Det betyder mer än ni anar. ❤️

Med värme,

En Vecka i Full Fart – Med Ett Välbehövligt Andrum

 

Denna vecka har jag verkligen bara kört på. Det känns som om jag knappt hunnit stanna upp för att andas. Hemmet har fått vänta – jag har inte orkat ta hand om det så mycket som jag skulle vilja. Föreningslivet och jobbet har helt tagit över, och det har varit en balansgång att lösa allt som måste göras.

Det har varit många olika arbetsuppgifter som krävt min uppmärksamhet. Varje dag har känts som en kamp mot klockan, där listan över saker att göra bara fylls på. Och hemmet? Ja, det har fått stå åt sidan. Disken väntar, tvätten väntar, och dammet... ja, det får vänta ännu lite till.

Men nu är det äntligen fredag morgon. Eftermiddagen är bokad för något viktigt – medicinsk fotvård. Det känns nästan som en belöning efter en så hektisk vecka. Att få sitta ner en stund och bli omhändertagen är precis vad jag behöver just nu, och jag ser verkligen fram emot det.

Trots allt stressigt har det funnits ett guldkorn i veckan. En vän hjälpte mig med något som verkligen betydde mycket – att köra mig till en butik som låg helt utanför busslinjerna. Som tack bjöd jag hen på pizza i vårt kvarterscentrum. Det var en mysig och uppskattad stund, och vi hann prata och skratta lite mitt i allt kaos. Det gav mig energi att fortsätta veckan.

Jag försöker påminna mig själv om att det är okej att inte alltid hinna allt. Ibland är det viktigaste att bara ta sig igenom dagen och sedan ta hand om sig själv.

Så nu tar jag helgen som den kommer. Lite vila, lite egenvård, och kanske – om jag orkar – en liten insats för hemmet. Men mest av allt ska jag försöka andas och vara nöjd med det jag faktiskt klarat av denna vecka.

Livet är en berg-och-dalbana

 

Det finns dagar då allt känns i balans – när maten doftar underbart från köket, jobbet rullar på, och det finns tid att bara sitta ner med min Habibi framför TV:n. Dagar när allt flyter på och jag känner mig tacksam för det jag har. Och så finns det dagar när frustrationen tar över – när tekniken krånglar, relationer känns svåra och energin inte räcker till för allt som behöver göras.

Jag är en person som uppskattar det lilla i livet. Det kan vara en kopp kaffe på morgonen som skänker ro, en ny idé i köket som väcker kreativiteten, eller en stunds lugn i soffan efter en hektisk dag. Men även om jag försöker fokusera på det positiva, är jag också mänsklig. Jag har mina dåliga dagar, precis som alla andra. Det är svårt att inte känna frustration när saker går fel – som när min envisa robotdammsugare hellre tar en paus än att faktiskt dammsuga. Eller när gamla sår från relationer gör sig påminda och skapar en känsla av att inte bli förstådd eller uppskattad.

Att känna är att leva

Att vara arg eller frustrerad är en naturlig del av livet. Det är inte alltid lätt att acceptera, men jag försöker påminna mig själv om att det är okej att känna så ibland. Det viktiga är att inte fastna där. För mig hjälper det att reflektera över vad som triggat känslan – var det förväntningar, tekniska problem, eller något helt annat? När jag har identifierat orsaken känns det lättare att hantera det.

En av mina bästa metoder för att hantera motgångar är att skriva. Det är som att varje ord jag skriver hjälper mig att sortera tankarna och hitta tillbaka till ett lugnare jag. När jag skriver ner mina känslor och funderingar kan jag se saker tydligare. Jag inser vad jag kan påverka och vad jag måste släppa taget om.

Utmaningar som lärdomar

Jag försöker påminna mig själv om att varje utmaning också kan vara en lärdom. Det är inte alltid lätt att tänka så i stunden, men när jag ser tillbaka på tidigare motgångar inser jag hur mycket jag har vuxit som person. Jag har alltid mött motgångar med en vilja att växa, och det är något jag är stolt över.

I min vardag, både som pedagogassistent och som bloggare, är mitt mål att inspirera andra. Jag vill visa att det går att hitta styrka i det svåra och glädje i det lilla – oavsett om det handlar om att övervinna dyslexi, förbättra en relation, eller lösa vardagens små mysterier. Jag vet hur svårt det kan vara att känna sig utanför eller kämpa med känslan av att inte duga. Men jag vet också att vi alla har en otrolig kraft inom oss att växa och förändras.

En känsla går alltid över

Nästa gång frustrationen dyker upp påminner jag mig själv om detta: Det är bara en känsla, och precis som allt annat går den över. Jag väljer att hitta ljusglimtarna i vardagen – en vänlig gest, en lyckad maträtt, eller en stunds stillhet med en kopp kaffe. Jag lutar mig på mina nära och kära, som alltid ger mig stöd och perspektiv när jag behöver det som mest.

Jag försöker också ge mig själv tillåtelse att känna och lära känna mina känslor, för det är först då jag kan gå vidare. Att inte stänga inne frustration eller sorg, utan att hantera dem med öppna ögon, är en process som kräver tålamod men som alltid är värd det.

Hur hanterar du dina utmaningar?

Dela gärna dina tankar – jag tror att vi alla kan lära oss av varandra. Oavsett om det handlar om små vardagsproblem eller stora livsutmaningar, är det en styrka att veta att vi inte är ensamma. Tillsammans blir vi starkare. 💙

Onsdagens kaos – att hantera tid och planering med dyslexi

 

---

Onsdagar är alltid en utmaning för mig. Det känns som om veckan är mitt i en röra, och jag försöker febrilt få ihop allt. Att leva med dyslexi gör det här extra knepigt, särskilt eftersom jag har svårt med både tidsuppfattning och planering.

En sak jag verkligen tycker är jobbigt är när saker kräver många moment eller byten. Det kan vara allt från att åka kollektivt med flera byten till att ha en arbetsdag full av olika uppgifter och tider. För mig är det svårt att veta hur lång tid varje sak faktiskt kommer att ta, och det skapar en stress som ibland känns helt överväldigande. Jag vill bara att saker ska vara raka och enkla, så att jag slipper känna mig vilse i tidskaoset. Som tur är behöver jag bara ta en buss när jag ska någonstans, men jag vet ändå inte riktigt hur lång tid bussresan tar. Det gör att jag ofta känner mig stressad, även om det egentligen borde vara enkelt.

Idag hoppas jag att det blir lite lugnare. Jag försöker tänka på hur jag kan göra vardagen enklare för mig själv. Kanske handlar det om att planera in extra tid för allt, även om jag vet att det ibland är lättare sagt än gjort. Eller att undvika situationer där jag måste byta för många gånger – både bokstavligt och bildligt.

Det är lätt att känna sig frustrerad när något som verkar enkelt för andra blir en stor grej för mig. Men jag försöker påminna mig själv om att jag gör mitt bästa och att det faktiskt är helt okej att behöva lite mer tid och struktur.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Att leva med dyslexi handlar inte bara om att läsa och skriva, utan om att navigera livet med utmaningar som många andra kanske inte ens tänker på. Men varje dag lär jag mig något nytt – om mig själv, om mina strategier och om vad som faktiskt funkar för mig.

För er som också kämpar med att få tiden att gå ihop – hur gör ni? Har ni några knep för att minska stressen och få vardagen att flyta bättre? Jag tar tacksamt emot era tips, för jag vet att det här är något jag behöver jobba med varje dag.

En kaosig morgon som slutade i doftande långkok

 

bland vaknar man med de bästa intentionerna och tänker att “idag ska jag få massor gjort”, men ändå blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag ställer alltid klockan tidigt, runt fem på morgonen, för att få en lugn start. Det är min tid att sträcka ut mig, dricka kaffe och komma i fas innan dagen drar igång. Men igår? Ja, det blev “pannkaka” – och med det menar jag att jag glömde ta fram färsen till dagens matlagning. Typiskt, eller hur?

Att laga mat tidigt på morgonen är kanske inte min favoritsyssla, men som tur är går Chili con carne ganska snabbt att förbereda. Dessutom hade jag ris färdigt i kylen, så jag slapp tänka på det. Men det är ändå inte det roligaste sättet att starta dagen – stressig matlagning för att fixa en lunchlåda.

Som tur var insåg jag misstaget i tid och tog fram färsen igår kväll istället. Så idag är det ordning på torpet – jag ska laga en härlig Chili con carne! Det är verkligen en favorit här hemma. Jag älskar hur långkok sprider en doft av värme och kryddor genom hela hemmet. Det är något så lugnande med att stå vid spisen och låta maten få ta sin tid.

Chili con carne är dessutom perfekta till lunchlådor. Jag serverar det gärna med ris, och det känns nästan som en liten belöning till mig själv när jag öppnar lådan dagen efter. Smakerna hinner verkligen sätta sig över natten – och det är just den typen av små saker som gör vardagen lite enklare.

Just nu står grytan och puttrar på spisen, och snart ska jag iväg till jobbet. Det känns så skönt att veta att lunchen redan är klar, även om morgonen började lite annorlunda än planerat. Men så är det ibland – man börjar i kaos men landar ändå i något som fungerar. Och vet ni vad jag hittade plötsligt på morgonen när jag gick runt i köket? Förrådsnyckeln som jag har letat efter i flera dagar, hängande på en dörr! Hur jag har kunnat missa den tidigare är ett mysterium.

Så nu är både nycklarna och lunchen fixade, och dagen kan börja på riktigt. Ibland är det de små stunderna som gör skillnad – att känna doften av matlagning tidigt på morgonen eller att veta att något så enkelt som en färdig lunchlåda kan göra dagen lättare.

Har ni också haft sådana dagar där man börjar i kaos men ändå får ordning på allt till slut? Dela gärna med er! Jag tycker alltid att det är inspirerande att höra hur andra tar sig igenom vardagens små missöden.

Hoppas att ni får en fin dag, fylld av små glädjeämnen och kanske ett långkok eller två. Och glöm inte – ibland dyker lösningarna upp där man minst anar det. 😉🍲

/Långkokskan