Värken sitter där, envis och ihärdig, som ett eko från fallet för ett år sen. Jag ligger vaken och känner hur hopplöst det känns att göra någonting. Men snart är det dags att gå upp och börja dagen.
Det är 2 486 dagar kvar till pensionen. Att vänta så länge känns tungt, men det är bara att acceptera. Jag måste kliva upp, kavla upp ärmarna och försöka få igång mig själv.
Min morgon börjar vid spisen, där jag ska koka ris till chili con carne. Sedan ska jag göra havregrynsgröt, en rutin som jag nästan gör utan att tänka längre. Rörelsen, även om den är tung, lindrar smärtan lite. Att ligga still hjälper inte.
Det är som om varje steg är en kamp, men jag försöker tänka att varje steg jag tar är ett steg närmare en bättre känsla. Det är bara att kämpa på och göra det bästa av situationen.
Det där fallet för ett år sedan förändrade mycket. Jag kunde aldrig ana att jag fortfarande skulle känna av det så här långt efteråt. Men livet går vidare, och jag med det, även om det går långsammare vissa dagar.
Nu väntar riset och gröten. När det är klart börjar en ny dag. Och kanske, bara kanske, blir den lite lättare än natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar