Idag har varit en sådan dag som jag helst hade velat hoppa över. Ni vet, en dag när energin är som bortblåst och allt känns som en enda lång kamp. Jag vaknade med en känsla av total orkeslöshet, och den har hållit sig kvar hela dagen.
Igår var en dag fylld av måsten, där tiden inte riktigt räckte till för att andas. Energitjuvar dök upp från alla håll, och jag fick inte möjlighet att stoppa upp och samla kraft. Jag känner ibland en oro över uthyrningen – det finns så många fina människor där ute, men också de som inte riktigt fungerar. Det tär på mig.
Men mitt i all stress fanns det ändå en liten ljuspunkt – luciatåget på eftermiddagen. Jag följde med ungdomarna och fick uppleva den stunden av lugn och glädje. Det var som ett kort andetag av ro i en annars kaotisk dag. Och jag är så tacksam för det.
Idag har jag bara gjort det allra nödvändigaste. Disken är avklarad, tvätten likaså, men utöver det har jag inte orkat något mer. Mina planer att träffa vänner i helgen har jag fått ställa in. Bara tanken på att umgås känns som ett berg jag inte orkar bestiga just nu. Det är svårt att acceptera, men jag vet också hur viktigt det är att lyssna på kroppen när den säger ifrån.
Ibland känns det hopplöst att inte orka. Man vill så mycket, men det blir inget av. Jag försöker påminna mig själv om att det är okej att ha dagar som dessa. Att det är mänskligt att inte alltid vara på topp. Livet går upp och ner, och jag vet att det här bara är en av de där dalarna.
Nu tänker jag ge mig själv tillåtelse att bara vila. Att inte prestera, inte vara något annat än här och nu. Förhoppningsvis kommer energin tillbaka imorgon eller dagen efter. Tills dess får jag nöja mig med att bara vara.
Hur gör ni när orken tryter? Har ni några knep för att ta er igenom de där dagarna när allt känns tungt? Jag tar gärna emot era tankar och tips.
Tack för att ni läser och finns där ute. Det betyder mer än ni anar. ❤️
Med värme,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar