Läsa med öronen

---

---

Läsa med öronen

Har du någonsin tänkt på hur man egentligen läser?

Med ögonen, fingrarna – eller kanske med öronen?
För mig handlar läsning inte om hur man tar in orden, utan om att få möjlighet att uppleva dem.

Allt det där som måste göras hemma blev äntligen klart innan jag åkte upp till min vän. Dammsugaren fick sitt race, disken försvann, och jag kunde åka iväg med ett lugn i kroppen. Det kändes skönt att lämna vardagen en stund och bara få vara.

Det har varit en riktigt trevlig helg. Min vän bjöd mig på fläskfilé med gräddsås, massor av goda grönsaker och klyftpotatis. Jag hade med mig en flaska rött vin, och vi satt tillsammans och tittade på Efterlyst och Svenska fall. Det var så mysigt – inte bara maten och sällskapet, utan också att få träffa min katt igen, som bott hos min vän ett tag.

Sen passade jag på att köpa en ny tv-stick, eftersom fjärrkontrollen hade blivit stulen av en annan hyresgäst. Jag fattar inte varför någon ens vill ta en fjärrkontroll – vad får man egentligen ut av det? Småsaker, men ändå stör det.

När kvällen kom blev jag hemskjutsad, och vi avslutade helgen med pizza och en kopp kaffe. En enkel, varm helg som gjorde gott i själen.

Och mitt i allt det där vardagliga tänkte jag på hur jag tar in världen. Hur jag läser. För många säger att man inte kan ”läsa med öronen”. Att det inte räknas. Men jag tycker att de har fel.

För mig är ljudböcker som att få historierna viskade direkt in i hjärtat. Orden landar i mig på ett annat sätt när jag får höra dem. Jag kan diska, promenera, vila – och ändå ta in varje mening. Jag läser när jag lyssnar. Jag känner rytmen i språket, tonfallen, pauserna. Rösten som bär texten blir som en bro mellan orden och mig.

När jag lyssnar, försvinner de hinder som bokstäver ibland kan skapa. Jag behöver inte kämpa med rader som hoppar eller bokstäver som flyter ihop. Jag får istället fokusera på berättelsen, på känslan, på betydelsen.

Att läsa med öronen är inte mindre värt – det är bara ett annat sätt att förstå världen. Ett sätt som fungerar för mig. Och jag tänker att det borde få räknas lika mycket.

Tillgänglighet handlar inte bara om ramper och hissar. Det handlar också om ord – om hur vi får tillgång till kunskap, kultur och berättelser. Alla ska kunna läsa, oavsett om det sker med ögon, fingrar eller öron.

För läsning handlar inte om hur man tar in orden.
Det handlar om att man får möjlighet att göra det.

💭 Kanske borde vi sluta fråga hur människor läser – och istället börja fråga vad de får uppleva när de gör det.

---

🌸 När orden gömmer sig men berättelserna hittar fram

---

God lördag 🌸

Igår skrev jag om hur orden inte ville komma. Jag satt länge och försökte, men allt kändes trögt. Så är det ibland – särskilt när man kämpar med orden och världen samtidigt snurrar lite för fort. Idag känns det lite lättare. Jag sitter med frukosten, kaffet är varmt och jag njuter av att vara ledig från jobbet. Men ledig betyder inte riktigt fri – det finns alltid tvätt, disk och allt det där vardagliga som väntar.

Som tur är finns ljudböcker, och just nu lyssnar jag på Marie Jungstedts “När stjärnorna faller”. Den fyller hela rummet med sin stämning, och jag kan verkligen rekommendera den. Det är något med rösten, berättelsen och orden som fångar mig. När jag lyssnar känns det som att tiden stannar en stund, och allt blir lite lättare.

Men ändå, mitt i det där lugnet, kommer tankarna smygande. Varför finns det fortfarande så mycket okunskap? Okunskap om hur det är att leva med dyslexi, om hur mycket energi det tar att läsa, skriva, förstå – och att bli förstådd. Jag är trött på att behöva förklara, trött på att människor tror att svårigheter med orden betyder att man inte tänker. För det gör vi. Kanske till och med mer än de flesta.

Jag önskar att fler ville förstå att orden kan vara både hinder och frihet, beroende på hur samhället väljer att möta oss. Det handlar inte om att inte vilja, utan om att behöva mer tid, mer förståelse och mer tålamod. Jag försöker vila i det i dag – lyssna, andas och låta orden komma i sin egen takt.

För ibland är det just genom andras berättelser som jag hittar mina egna ord igen. När någon annan sätter ljud på känslorna jag själv bär, då blir språket lite mindre tungt – och världen lite mer begriplig.

/Gullan 🌸

Att läsa med öronen i en värld som vägrar förstå

Att läsa med öronen i en värld som vägrar förstå

Om tröttheten, ilskan och stoltheten i att vägra be om ursäkt för sitt sätt att läsa.

Jag är trött på att bli ifrågasatt för att jag läser med öronen. Trött på blickarna, kommentarerna och okunskapen. Jag läser inte mindre – jag läser bara på mitt sätt. Och det är dags att världen börjar förstå det. Jag är trött på era kommentarer här i bloggen – så här får ni mitt svar.

Det har varit en hektisk vecka. Så mycket att göra, så många tankar som snurrar. Och mitt i allt – upptäckten att någon har tagit tv-dosan från uthyrningsrummet. Typiskt, tänkte jag. Sånt händer ju, men ändå… man blir trött. Trött på att alltid behöva ersätta det som försvinner, trött på att saker inte får vara ifred. Det är som små påminnelser om att världen ibland saknar hänsyn. Allt ska fixas, lagas, lösas. Och man står där igen – den som får ta smällen.

Men ikväll, tänkte jag, ska jag inte stressa mer. Jag ska bara lägga mig ner, blunda och låta rösten från Marie Jungstedts När stjärnorna faller fylla rummet. Jag ska försvinna in i någon annans berättelse en stund – bort från vardagens slit, bort från kraven. Jag älskar hur hon målar upp miljöerna, så levande att man nästan känner vinden mot kinden, hör stegen i gruset, anar mörkret som ruvar över Gotland. Och när jag ligger där med boken i öronen, börjar tankarna vandra. De går alltid dit de vill – in i sådant som bränner, som skaver.

För vet du vad som också skaver? Att man hela tiden måste försvara sitt sätt att läsa. Att man ska behöva förklara varför man lyssnar på böcker. Att någon alltid ska ha en åsikt. ”Du borde läsa riktiga böcker.” ”Det är inte samma sak.” Jo, det är visst samma sak – bara på ett annat sätt. Jag har läshinder. Jag har dyslexi. Jag kämpar med text varje dag. Ska jag då inte få ta del av litteraturen? Ska jag stängas ute för att mina ögon inte hinner med bokstävernas dans? Det är så otroligt respektlöst. Det visar hur lite folk egentligen vet – och hur snabbt de dömer.

Ljudboken är inte fusk. Den är inte lathet. Den är inte en ”lättare väg”. Den är min väg. Den är min tillgång till berättelser, till språket, till världen. För mig är den lika viktig som glasögon för den som ser dåligt. Men skillnaden är att ingen ifrågasätter glasögon. I Sverige har mellan sex och åtta procent dyslexi. Lägg till alla andra med lässvårigheter – synnedsättningar, koncentrationsproblem, språkstörningar – och vi pratar om en stor del av befolkningen. En del av samhället som fortfarande får kämpa för att bli tagen på allvar. För att få tillgång till samma saker som andra får gratis: ord, berättelser, kunskap.

Och visst, det finns tjänster som Legimus, och det är fantastiskt. Men ändå möts man av blickar, av ifrågasättanden, av tyst förakt. Som om jag fuskar mig till kultur. Som om jag inte förtjänar att njuta av en bok om jag inte läser den med ögonen. Det gör mig förbannad. För vad handlar litteratur egentligen om? Bokstäver på ett papper? Nej. Den handlar om ordens kraft, om känslor, om berättelser som väcker liv i oss. Och de orden når fram – oavsett om de passerar genom ögonen eller öronen.

Jag önskar att fler kunde förstå det. Att empati inte bara är ett fint ord att slänga sig med, utan något man faktiskt visar i handling. Förstå att alla inte läser likadant. Förstå att tillgänglighet inte är en lyx, det är en rättighet. Så nästa gång någon vill ifrågasätta mig för att jag ”bara” lyssnar på böcker – då kan de tänka ett varv till. För jag läser. Jag lever mig in. Jag känner varje ord. Jag är en del av litteraturen, vare sig de gillar det eller inte.

Och det är just det här som gör mig förbannad. För jag orkar inte längre höra att jag ”bara” lyssnar, att jag ”inte riktigt läser”. Jag orkar inte möta ännu en blick som säger att jag borde försöka lite till, läsa som alla andra. Som om jag inte redan kämpat hela livet med bokstäver som snubblar, meningar som glider undan och tröttheten som kommer när man försöker hålla ihop allt. Ni som säger att ni förstår – gör ni verkligen det? Vet ni hur det känns att alltid bli ifrågasatt för något man inte kan styra över? Vet ni hur det känns att ständigt behöva förklara sig, gång på gång, bara för att få ta del av det som andra får utan kamp?

Jag är trött på okunskapen. Trött på att behöva försvara mitt sätt att läsa. Trött på att behöva förklara varför jag använder ljudböcker. För det borde inte behövas längre. Inte år 2025. Så jag säger det nu, tydligt och högt: Jag har läs- och skrivsvårigheter. Jag läser med öronen. Jag älskar berättelser, precis som alla andra. Och jag tänker inte skämmas för det. För problemet är inte jag. Problemet är ett samhälle som fortfarande vägrar förstå.

För bokstäverna må vara sneda och svåra – men berättelserna är mina ändå. Och jag tänker fortsätta läsa, på mitt sätt. Med stolthet. Med ilska. Och med öronen öppna för varje ord som vägrar ge upp.

---

Böcker, ord och samtal – varför läsning betyder så mycket

 

---

Godmorgon torsdag – en dag till innan helgen igen!

Jag ser och hör att det minskar – det där med att läsa böcker. Ungdomar läser mindre, och kanske inte bara ungdomar heller. Vi dras alla in i skärmens värld med korta klipp, snabba intryck och ständiga notiser.

Vem orkar då sitta still med en bok i handen och låta orden sakta växa fram? Men det är just där magin finns – i det långsamma, i tystnaden mellan raderna.

När jag var yngre kunde jag känna att böcker var något svårt, något som tog energi istället för att ge. Jag kämpade med orden, hoppade över rader och tappade tråden. Och ändå – när jag hittade rätt bok, rätt berättelse – då var det som om hela världen öppnade sig. Jag var över tjugo, närmare trettio, innan jag fick hjälpen att börja läsa talböcker. Min första bok var av Per Anders Fogelström – då var det kassettband man lyssnade på.

Idag tänker jag att vi behöver hitta tillbaka till det där. Inte för att skärmen är ond, utan för att läsningen ger något annat – djup, förståelse och ro. Att läsa är som att stanna upp mitt i bruset och andas.
Och dessutom: när vi läser får vi fler ord, större ordförråd och lättare att prata med andra. Orden blir som små nycklar som öppnar samtal, relationer och förståelse.

Så kanske borde vi börja där – en sida i taget. Inte för betyg, inte för någon annan, utan för vår egen skull. För oss som har läs- och skrivsvårigheter finns det dessutom hjälp. Vi har rätt att läsa via Legimus, där böcker finns som talböcker. Och föräldrar kan köpa till exempel Nextory eller Storytel med ljudböcker, så att barnen också får tillgång till berättelser – på sitt sätt.

Hur är det med dig – när läste du senast en bok som verkligen berörde dig?

Synen kostar – men vad kostar det att förlora den?

---

Godmorgon världen

Solen letar sig in genom gardinen och kaffet doftar som trygghet. En ny dag, men samma oro som följer med mig som en skugga — tänk om synen skulle bli sämre igen?
Det är lätt att ta för givet att man ser. Att kunna läsa skyltar, möta blicken hos någon, följa bokstävernas dans över en sida. För mig är det inte längre självklart.

Igår fick jag en fråga:
”Du som inte har pengar – hur ska du ha råd med laserbehandlingen? Den kostar ju runt 12 000 kronor för ett öga. Inga laserbehandlingar utförs gratis i Sverige.”

Ja, det stämmer — laserbehandlingar är dyra och ingår sällan i den vanliga vården. Men i mitt fall handlade det inte om fåfänga eller synkorrigering. Jag fick medicinsk vård med laser, eftersom trycket i mitt öga var så högt att jag riskerade att bli helt blind.

När det finns en tydlig medicinsk anledning, som vid glaukom eller andra ögonsjukdomar, kan behandlingen gå via regionen. Men även då är det inte självklart – oftast försöker de först behandla med ögondroppar, som man får använda resten av livet.

Jag hade tur som fick hjälp i tid. Men det väcker en tanke:
Hur många går omkring med problem de inte har råd att behandla, tills det är för sent?
Synen borde inte vara ett privilegium – det borde vara en rättighet.

Det är märkligt hur ofta vården pratar om tillgänglighet, men ändå känns det som att den som inte har pengar, tid eller ork får stå längst bak i kön.
För oss som redan kämpar med att läsa, skriva eller förstå informationen i vården, blir hindren ännu högre.

Jag tänker ibland att det inte är ögonen som behöver mest ljus – det är systemet.

---

Reflektion om språk, rädsla och att våga ändå

---

Godmorgon tisdag 🌿

Det är skönt att vara hemma igen och få sova i sin egen säng. Snart ska jag ta bussen till jobbet. Lunchlådan ligger redo i väskan och jag jobbar bara halvdag idag – en lugn start på veckan, hoppas jag.

Det pratas ofta om likvärdighetsperspektiv – att alla ska ha samma möjligheter oavsett bakgrund. Men ibland tänker jag på hur mycket ens liv påverkas av sådant man inte själv valt: de socioekonomiska faktorerna. Vart man växer upp, hur mycket stöd man får i skolan, vilka möjligheter som öppnas – eller stängs – längs vägen.

Det är lätt att tro att allt handlar om ansträngning. Men för många av oss har vägen varit full av hinder redan från början. Och för den som kämpar med läs- och skrivsvårigheter blir stegen ibland ännu tyngre.

Att skriva en mening som ska vara tydlig för både mig och den som läser låter så enkelt när man säger det högt. Men när jag sitter här, med kaffet som kallnar och tankarna som snurrar, märker jag hur svårt det faktiskt är. Bokstäverna vill inte alltid samarbeta. Orden springer iväg innan jag hinner fånga dem, och ibland känns det som att jag måste brottas med språket för att få fram det jag egentligen menar.

För mig handlar tydlighet inte bara om stavning, punkter och kommatecken. Det handlar om känslan. Om att försöka få någon annan att förstå det jag känner inuti – med de ord jag har. Ibland blir det krokigt, ibland blir det rakt. Men jag skriver ändå. För varje gång jag försöker blir jag lite modigare.

Det finns en sorts styrka i att försöka vara tydlig även när det är svårt. Att inte ge upp bara för att orden inte vill som jag vill. Jag tänker att tydlighet kanske inte alltid betyder perfekt. Kanske betyder det istället ärligt – att våga skriva som det är, med stavfel, tvekan och allt.

Så den här tisdagen påminner jag mig själv om att tydlighet börjar i hjärtat, inte i reglerna. Att våga skriva, även när jag tvivlar, är mitt sätt att vara tydlig.

Och idag tvivlar jag lite extra. Jag hoppas att det ska gå bra – för tredje gången – när jag ska in och behandlas med SLT, Selektiv Laser Trabekuloplastik. Jag är så rädd. Rädd för att det inte ska hjälpa. Rädd för att jag ska behöva leva med ögondroppar varje dag. Läkarna vill helst undvika det, och det vill jag också.

Men jag försöker tänka som med skrivandet – att våga ändå. Att möta rädslan, även när hjärtat rusar och händerna skakar. För ibland är modet inte att vara orädd, utan att fortsätta trots att man är det.

Och kanske är det just där hoppet bor – i varje försök, i varje mening, i varje andetag där man vågar fortsätta trots rädslan. För ibland räcker det att bara våga lite till. 🌿

---

Efter en hektisk helg

---

Efter en hektisk helg

Om att börja veckan trött men tacksam – och att låta språket få vila ibland.

Efter en hektisk helg är kroppen lite trött, men hjärtat känns fullt. Jag har mött människor, pratat, lyssnat, skrattat – och det är något särskilt med det. När man får dela tankar med andra som verkligen förstår, som inte bara hör orden utan också mellanrummen däremellan.

Helgen var bra, riktigt bra. Men nu är det måndag igen. Vardagen faller in som den alltid gör – lite för tidigt, lite för tungt. Jag kom hem sent igår och orken tog slut redan i hallen. Lunchlådan fick stanna i frysen. Pastan fattas ändå. Så jag får väl gå till Hemköp, köpa något gott och låta det bli min tröst i dag. Ibland räcker det – en god måltid och känslan av att få vila lite i nuet.

Det är något tryggt i det vanliga. I att gå till affären, möta samma människor, se samma hyllor. Kanske är det där vardagen visar sin vänlighet – i det som upprepar sig, men ändå bär oss.

Jag vill också tacka för alla fina kommentarer här inne. För respekten, för förståelsen. För att ni orkar läsa även när mina ord snubblar lite. Jag pratar ofta in mina texter och låter sedan tekniken hjälpa mig att rätta till dem. Det är ett samarbete – mellan mig, rösten och verktygen som gör språket tillgängligt. Kanske visar jag er någon gång hur det låter innan rättningen, bara för att visa hur dyslexin faktiskt låter i verkligheten.

Nu väntar jobbet. Gröten är uppäten, väskan står vid dörren och måndagen ropar mitt namn.

Och någonstans mitt i allt detta – i tröttheten, i vardagens rytm – finns det där lilla extra steget vi med dyslexi alltid måste ta. När orden inte riktigt vill samarbeta, när tankarna går fortare än bokstäverna. Det kräver lite mer tålamod, lite mer kraft. Men det lär oss också något viktigt: att språk inte bara handlar om stavning, utan om modet att försöka igen, varje dag.

Ha en riktigt fin måndag 🌸

---

En trevlig helg med DYSS

Rättad version

Ännu en dag att vakna upp och försöka komma igång.

Jag åt frukost i lugn och ro – det var faktiskt ganska mysigt. En liten stund för mig själv innan allt började. Sedan var det dags att packa väskan och gå till kongressen – förbundets årsmöte.

Det är mycket att ta in: ekonomi, beslut, val och långa möteshandlingar. Ibland känns det som om språket lever sitt eget liv, fullt av ord som snubblar över varandra. Där är Taltjänst min stora hjälp. De tolkar och förklarar så att jag kan hänga med och delta på samma villkor som alla andra.

Jag får tillbaka texten i dokumentform efteråt, så att jag kan läsa i lugn och ro och gå igenom allt i min egen takt. Det betyder mycket för mig. Det gör att jag inte känner mig utanför – jag får samma chans som andra att förstå och tycka till.

Maten var sådär, men stämningen var varm. Det är i pauserna mellan alla beslut som det händer – samtalen, skratten och mötena med andra som också vill göra skillnad.

För varje gång jag deltar växer jag lite. Jag visar – för mig själv och andra – att svårigheter inte betyder att man inte kan. Att man, med rätt stöd – som Taltjänst – faktiskt kan vara med, påverka och göra sin röst hörd.

Jag är så tacksam för mina goda vänner i föreningen, som stöttar och hjälper till när det behövs. Tur också att jag inte fick panik i fredags kväll. Jag skulle ta mig från tunnelbanan i Stockholm, men möttes av en trappa – och ingen hiss i närheten. Jag tog mig försiktigt ner, steg för steg. Det gick bra, men jag blir fortfarande nervös i trappor sedan jag en gång ramlade och slog mig illa.

Nu är det söndag kväll, klockan är halv elva. Jag har rest hela eftermiddagen, och allt gick jättebra. Jag slapp ta tunnelbanan tillbaka från konferensrummet – jag kunde åka direkt till stationen i stället. Det var skönt. En god vän mötte mig när jag kom hem.

En väldigt givande helg är till ända – med många diskussioner, många tankar och viktiga beslut som behövde tas. Jag hoppas att den nya förbundsstyrelsen får en bra start efter valet i dag.

---

Avslutning

Tillgänglighet handlar om mer än ramper och hissar.

Det handlar om att alla ska kunna delta – oavsett om man behöver Taltjänst, textstöd eller lite extra tid för att ta in information.
Förbund och organisationer måste tänka på det, inte som ett tillägg, utan som en självklar del av demokratin.

För det är först när alla röster får plats som vi verkligen kan kalla det delaktighet.

---