🌿 Fredagstankar: Att leva med funktionsnedsättning i ett normstyrt samhälle
Det är fredag igen, och jag känner hur lugnet börjar sprida sig. Veckan har varit lång och fylld av planering, anpassning och små utmaningar som bara den som lever med en funktionsnedsättning riktigt förstår.
Igår blev inte intervjun av som jag hade hoppats – typiskt nog kom en förkylning emellan. Jag hade förberett mig noggrant, lagt upp dagen efter min ork och försökt få allt att stämma. Men ibland blir det inte som man tänkt sig, och då gäller det att hitta ett nytt sätt att landa.
För många är ett inställt möte bara en liten detalj i schemat. För mig blir det något större – en påminnelse om hur mycket min vardag påverkas av förändringar jag inte rår över. Jag lever med en funktionsnedsättning, och det påverkar hela mitt liv, både stort och smått. Det handlar inte bara om de praktiska sakerna – att planera, strukturera och skapa balans – utan också om hur jag blir bemött.
Ibland känns det som om samhället förväntar sig att jag ska passa in i en form som inte är skapad för mig. Att leva med funktionsnedsättning handlar ofta om att försöka anpassa sig till normer som inte tar hänsyn till våra olika förutsättningar. Jag försöker göra mitt bästa varje dag, men det kräver extra kraft och fokus – sådant som många inte ser.
Ur ett akademiskt perspektiv brukar man tala om den sociala modellen för funktionshinder. Den modellen säger att det inte är individen som skapar hindren, utan samhället som misslyckas med att skapa tillgänglighet och förståelse. Hindret finns alltså inte i kroppen, utan i strukturen. Det är en viktig insikt, för den visar att det inte handlar om brist på förmåga – utan om brist på anpassning.
I min vardag märks det överallt. I information som inte är tillgänglig. I möten där människor inte lyssnar. I det ständiga behovet av att förklara varför något tar längre tid. Det är inte alltid lätt, men det har gjort mig mer medveten om hur vårt samhälle fungerar – och inte fungerar – för alla.
När jag skriver om det här på nätet möter jag både förståelse och motstånd. De flesta är snälla, men det finns också de som ifrågasätter, dömer eller till och med hånar. Troll som tror att de vet vem jag är utifrån ett enda inlägg. De ser texten, men inte människan. De ser mina ord, men inte kampen bakom.
Forskningen kallar det för strukturella hinder, men för mig är det en del av vardagen. Det handlar om språk, attityder och regler som inte alltid rymmer olikhet. Det handlar om ett samhälle som säger att det vill inkludera – men som fortfarande har långt kvar till verklig förståelse.
Men trots allt detta försöker jag se det positiva. Jag tror på att dela erfarenheter, att skapa dialog och att förändring börjar i det lilla. Varje gång jag berättar hur jag har det, kanske någon börjar förstå lite mer.
Nu är det fredag kväll. Jag tänder ett ljus, tar en kopp te och försöker släppa veckan som varit. Jag känner tröttheten, men också tacksamheten över att jag orkar fortsätta. För mig är vilan inte bara återhämtning – den är också en del av styrkan.
Bakom varje text finns en människa.
Bakom varje människa finns en vardag som inte alltid syns.
Och bakom varje vardag finns en vilja att bli förstådd – inte dömd.
Så när helgen nu börjar hoppas jag på lugn, på vila och kanske på lite förståelse i världen utanför skärmen.
För även små steg mot respekt och omtanke kan förändra mer än man tror.
7 kommentarer:
Lägg av med att skylla ifrån dig. Du är inte särskilt trevlig själv i din blogg. Hämtar folk utifrån för att komma in och bete sig illa mot folk osv bara för att man inte har samma åsikt som dig. Och hur vet du att folk inte känner dig här inne? Så mycket folk som du skrivit sagt upp kontakten med dig, tagit bort dig på fb osv. En omtyckt person har inte dessa problem runt sig. Och gnäll inte över anonyma svar när du själv valt konto där möjligheten finns.
Släpp skärmar och det digitala som du lägger ner alla timmar på och gå och träna istället. Det rensar hjärnan och gör dig gott.
Nu gnäller du på samhället som inte anpassar sig efter dig.
💬 Om bemötande och respekt
Jag publicerar mina texter för att skapa förståelse och samtal – inte för att bli ifrågasatt som person.
Alla har rätt till sin egen åsikt, men personliga påhopp och nedsättande kommentarer hör inte hemma här. Det här är en plats för respekt, reflektion och öppenhet. 🌿
Jag vet att inte alla håller med om det jag skriver, och det är helt okej.
Men det jag delar kommer ur min vardag och mina erfarenheter av att leva med en funktionsnedsättning. Det är inte gnäll – det är verklighet.
Jag önskar att diskussioner kunde ske med mer respekt, för syftet med bloggen är att öka förståelse, inte skapa konflikt.
De senaste dagarna har flera kommentarer kommit in med en hård ton.
Det påminner mig om hur svårt det ibland är att prata om funktionsnedsättningar och tillgänglighet utan att någon tolkar det som att man ”gnäller”.
Jag skriver inte för att få sympati, utan för att synliggöra sådant som ofta osynliggörs i samhället.
Det finns en stor skillnad mellan att klaga – och att försöka förändra något som inte fungerar.
Att leva med funktionsnedsättning innebär att ständigt behöva anpassa sig till ett samhälle som inte alltid lyssnar.
När jag berättar om det handlar det inte om att skylla ifrån sig, utan om att skapa förståelse.
Jag tror på samtal och på att våga dela sina erfarenheter.
Men jag tror också på gränser – på att stå upp för respekt, både för sig själv och för andra.
Därför kommer jag fortsätta moderera kommentarer som innehåller personangrepp eller föraktfull ton. Det handlar inte om censur, utan om trygghet.
För jag vill att den här bloggen ska vara en plats där vi kan mötas med respekt, även när vi tycker olika.
En plats där erfarenheter får delas utan att förminskas, och där vi vågar prata om det som är svårt – utan rädsla för att bli attackerade.
Jag väljer att fortsätta skriva, fortsätta prata, fortsätta synliggöra.
För tystnad har aldrig gjort världen mer förstående. 🌿
💛 */Gullan – med styrka, tålamod och hopp*
---
Ta en författare, hur skulle det se ut om författaren skäller ut sina läsare om läsarna buar ut dennes bok. Det fungerar inte så, då får man fundera på vad man gör fel eftersom budskapet inte går ut.
Jag har inte sett en enda bra kommentar här inne på flera år. Det jag har sett är hur du slår tillbaka, skickar dina anhöriga som kallar folk psykiskt sjuka när dina läsare ifrågasätter något du skriver.
Du har en blogg som tillåter anonymitet. Och vad spelar det för roll du säger ju ändå att ingen vet vem du är. Tycker mest att du verkar vara sökande efter bråk och inte alls mogen för att blogga.Jag tror det är sånt dina läsare stör sig på. Bloggen känns skriven av en 13 åring med taggarna utåt.
💬 Om att bli kallad ”som en trettonåring”
Någon skrev nyligen till mig att min blogg ”låter som om den är skriven av en trettonåring med taggarna utåt”.
Jag fastnade vid de orden. Inte för att de sårade mig, utan för att de säger så mycket om hur samhället ibland bemöter människor som vågar visa känslor och stå för sina upplevelser.
Om att vara öppen, ärlig och personlig uppfattas som omoget – då är det kanske inte jag som ska fundera på min mognad, utan vi som samhälle som behöver fundera över hur vi bemöter varandra.
Jag skriver om livet med en funktionsnedsättning, om vardagens svårigheter och om bristen på förståelse i ett normstyrt samhälle.
Jag skriver om det jag ser, känner och upplever. Det är inte barnsligt. Det är mänskligt.
Jag vet att tonen i min blogg ibland är rak, och det är den med mening. Det är svårt att prata om orättvisor och osynliga hinder utan att det skaver.
Men jag skriver inte för att provocera – jag skriver för att försöka förändra något.
Om någon tycker att det låter som en trettonårings ord, då tar jag det som en komplimang.
För en trettonåring vågar ofta säga sanningen utan att linda in den. En trettonåring känner starkt, ifrågasätter och vill bli hörd. Och kanske är det precis det vi behöver mer av i vuxenvärlden – ärlighet, känsla och modet att tala klarspråk.
Jag väljer att fortsätta skriva. Jag väljer att fortsätta prata om det som gör ont, det som är svårt och det som är viktigt.
För det är så man skapar förståelse – inte genom tystnad, utan genom ord. 🌿
💛 /Gullan – med styrka, tålamod och hopp
Om du fattar kommentarerna så handlar det inte om din dyslexi utan allt runt omkring du skriver. Så sluta anklaga folk för att skriva hårda saker om dyslexi när dom inte gör det. Och dina svar i många inlägg är helt upp och nödvändigt. Så blir det när man litar blint på AI.
Skicka en kommentar