Godmorgon tisdag 🌿
Det är skönt att vara hemma igen och få sova i sin egen säng. Snart ska jag ta bussen till jobbet. Lunchlådan ligger redo i väskan och jag jobbar bara halvdag idag – en lugn start på veckan, hoppas jag.
Det pratas ofta om likvärdighetsperspektiv – att alla ska ha samma möjligheter oavsett bakgrund. Men ibland tänker jag på hur mycket ens liv påverkas av sådant man inte själv valt: de socioekonomiska faktorerna. Vart man växer upp, hur mycket stöd man får i skolan, vilka möjligheter som öppnas – eller stängs – längs vägen.
Det är lätt att tro att allt handlar om ansträngning. Men för många av oss har vägen varit full av hinder redan från början. Och för den som kämpar med läs- och skrivsvårigheter blir stegen ibland ännu tyngre.
Att skriva en mening som ska vara tydlig för både mig och den som läser låter så enkelt när man säger det högt. Men när jag sitter här, med kaffet som kallnar och tankarna som snurrar, märker jag hur svårt det faktiskt är. Bokstäverna vill inte alltid samarbeta. Orden springer iväg innan jag hinner fånga dem, och ibland känns det som att jag måste brottas med språket för att få fram det jag egentligen menar.
För mig handlar tydlighet inte bara om stavning, punkter och kommatecken. Det handlar om känslan. Om att försöka få någon annan att förstå det jag känner inuti – med de ord jag har. Ibland blir det krokigt, ibland blir det rakt. Men jag skriver ändå. För varje gång jag försöker blir jag lite modigare.
Det finns en sorts styrka i att försöka vara tydlig även när det är svårt. Att inte ge upp bara för att orden inte vill som jag vill. Jag tänker att tydlighet kanske inte alltid betyder perfekt. Kanske betyder det istället ärligt – att våga skriva som det är, med stavfel, tvekan och allt.
Så den här tisdagen påminner jag mig själv om att tydlighet börjar i hjärtat, inte i reglerna. Att våga skriva, även när jag tvivlar, är mitt sätt att vara tydlig.
Och idag tvivlar jag lite extra. Jag hoppas att det ska gå bra – för tredje gången – när jag ska in och behandlas med SLT, Selektiv Laser Trabekuloplastik. Jag är så rädd. Rädd för att det inte ska hjälpa. Rädd för att jag ska behöva leva med ögondroppar varje dag. Läkarna vill helst undvika det, och det vill jag också.
Men jag försöker tänka som med skrivandet – att våga ändå. Att möta rädslan, även när hjärtat rusar och händerna skakar. För ibland är modet inte att vara orädd, utan att fortsätta trots att man är det.
Och kanske är det just där hoppet bor – i varje försök, i varje mening, i varje andetag där man vågar fortsätta trots rädslan. För ibland räcker det att bara våga lite till. 🌿
6 kommentarer:
Många får använda ögondroppar varje dag men är man bekväm blir det laser.
AI är bra på skriva noveller till dig. Förstår du dom själv?
⸻
Tack för din kommentar 🌿
AI hjälper mig bara att få flyt i språket och struktur i texten, men allt jag skriver kommer från mig själv – mina egna tankar, känslor och upplevelser.
Jag valde laserbehandlingen för att jag inte vill behöva använda ögondroppar resten av livet. Det handlar inte om bekvämlighet, utan om att försöka bevara synen och slippa den ständiga huvudvärken.
För mig handlar både skrivandet och behandlingen om samma sak – att försöka hitta vägar som gör livet lite lättare att leva, även när det är svårt. 🌿
AI skriver texten rakt av . Märker att du inte ens läser igenom dem heller, därför svaren blir helt åt skogen många gånger.. Du postar och litar helt på att AI ger bra svar.
Du som inte har pengar, laser behandlingen kostar ca 12000 för ett öga.
Inga laserbehandlingar utförs gratis i Sverige.
Har du grönstarr som gamla tanter brukar få så kan det kanske beviljas.
Skicka en kommentar