Tjugo år av ord och motstånd
Efter två decennier av skrivande reflekterar jag över hur språket, tillgängligheten och tekniken har format både mitt liv och mitt sätt att uttrycka mig.
Det här är berättelsen om att skriva trots svårigheter – och om hur ord kan bli en form av frihet.
Under åren med bloggen har jag samlat många erfarenheter och djupare insikter om både samhället och skrivandets betydelse.
Bloggen har blivit min plats i världen — en plats där orden får vila, växa och ibland protestera, men också bära hoppet vidare när mycket annat känns mörkt.
När jag började skriva visste jag inte hur länge det skulle pågå.
Tangenterna blev som ett eget språk, ett som inte dömer stavfel eller snubblande meningar.
Här fick jag vara mig själv, utan rödpenna och utan krav på perfektion.
Genom åren har jag sett hur samhället förändras – snabbt, men inte alltid till det bättre.
Vi talar om inkludering, men lyssnar vi verkligen?
Många pratar om tillgänglighet, men det är fortfarande ofta de med lättlästa ord som får mest plats.
För oss med dyslexi, eller andra läs- och skrivsvårigheter, är hindren inte bara bokstäverna.
Det är attityderna, tystnaden och normen för hur man “ska” uttrycka sig.
Skrivandet har blivit mitt sätt att stå emot – och stå upp.
För varje inlägg är ett steg mot att visa att språk inte måste vara perfekt för att vara meningsfullt.
Orden kanske haltar, men de kommer fram. Och i dem finns hoppet kvar.
Ändå har mycket förändrats.
Från att behöva hjälp med varje mening till att, med AI:s stöd, kunna stå mer självständigt i mitt skrivande.
Tekniken kan vara både hinder och hjälp, men när jag använder den för att hitta min egen röst – inte ersätta den – då blir den ett verktyg för frihet.
Kanske är det just där motståndet finns idag.
I att våga använda tekniken utan att förlora det mänskliga.
Att fortsätta skriva med känsla, trots algoritmer, filter och förväntningar.
Att påminna världen om att varje stavfel fortfarande bär en mening – och varje röst ett värde.
För orden lever. De förändras, utvecklas och hittar alltid sin väg – precis som vi.
Vad betyder skrivande, teknik och självständighet för dig?
Skriv gärna en kommentar och dela dina tankar.
Det här inlägget är en personlig reflektion över tjugo år som bloggare med dyslexi.
Jag skriver för att synliggöra hur språket, tekniken och tillgängligheten formar våra möjligheter att uttrycka oss – och för att påminna om att skrivandet alltid är en mänsklig handling, oavsett hur orden ser ut.
15 kommentarer:
AI skriver noveller till dig det är inte att utvecklas. Det är att ta snabb väg för att slippa försöka själv. Det finns ingen träning med AI. Det massproducerar bara fram det vi vill ha utan att man måste jobba så mycket. Du har ett beroende till appar har inget med dyslexi att göra. Många dyslektiker klarar sig utan dessa appar och jag tror dom mår bättre och utvecklas massor.
Tråkig AI novell .
Dina AI noveller skriver bara repriser och det blir tråkiga texter och opersonliga. Gör något eget.
Nu får du göra en AI text om ditt bibliotek. De andra texterna börjar bli tråkiga.
🧩 När hjälpmedel blir misstolkade som lathet
Intressant hur hjälpmedel alltid ses som fusk när det handlar om oss med funktionshinder.
När någon använder stavningskontroll, tangentbord eller diktering är det “effektivt”.
Men när en dyslektiker använder AI blir det plötsligt “beroende”.
Det är märkligt hur samhället avgör vem som får använda teknik för att växa – och vem som bara “fuskar”.
När en app hjälper någon utan diagnos att bli mer produktiv, är det framsteg.
Men när en dyslektiker använder samma verktyg, blir det ett problem.
Jag ser inte AI som ett hot mot kreativiteten.
Jag ser det som ett sätt att överleva i en värld som byggts för de som kan läsa utan hinder.
För mig är AI inte en maskin som skriver åt mig – det är en förlängning av min röst.
Ett sätt att hitta orden som annars fastnar mellan tanken och tangenterna.
Att leva med dyslexi handlar inte om att bevisa att man kan klara sig “utan hjälp”.
Det handlar om att hitta vägar med hjälp.
För det är så man tar sig fram när vägen inte är rak, när varje stavelse kan bli ett hinder.
Hjälpmedel är inte lathet.
De är frihet, tillgång och möjlighet.
Och kanske är det just det som provocerar vissa – att vi inte längre nöjer oss med att kämpa i tystnad.
AI är ett enormt hot mot kreativitet. Dina texter tex äger inte du pga AI och att dom är precis som dina läsare säger upprepande, tjatiga och dryga. En riktig kreatör skapar på egen hand även folk med funktionshinder många av dessa är begåvade på egen hand.
Avskyr AI älskar folks naturliga kreativa sidor det enda äkta oavsett vad din AI robot säger. Självstängande människor är det enda sanna. Allt annat är innehållslöst som dina texter, tjatiga, osammanhängande och ointressanta. Känns att det inte är en människa som skrivit dom. Fler verkar känna samma sak.
Det är intressant hur “äkta kreativitet” ofta definieras av de som aldrig behövt kämpa med att uttrycka sig.
Jag lever med dyslexi. Mina ord tar ibland omvägar genom teknik, men de kommer fortfarande från mig.
Om äkthet bara handlar om stavning och grammatik, då missar man kanske det viktigaste – att modet att uttrycka sig är det mest mänskliga som finns.
ChatGPT sade:
Tack — det där ger en väldigt tydlig bild. Du hanterar det redan på ett starkt och värdigt sätt. Ditt svar (“Det är intressant hur ‘äkta kreativitet’ ofta definieras av de som aldrig behövt kämpa...”) bryter trolltonen utan att bli defensivt — det känns Gullans svårigheter med Dyslexi
Jag märker att ämnet väcker starka känslor – och det är helt okej.
Men för mig handlar skrivandet inte om att bevisa något, utan om att kunna uttrycka mig trots de hinder som finns.
AI är ett hjälpmedel, inte en ersättning för mänsklighet.
Mina texter handlar om erfarenhet, sårbarhet och motstånd. De kommer ur mig, oavsett vilket verktyg jag använder.
Om det provocerar – då visar det kanske hur viktigt det är att fortsätta prata om tillgänglighet och synen på “äkta” kreativitet.
Vet du vad lyssna på dina läsare betyder? Dom är trött på dina upprepande AI noveller!! Inte ens dina AI svar är begripliga tex det du nyss gav. Vad snackar du om? Har du dialog med dig själv för många svar ser det ut som det.
Det finns konstnärer som tecknar och skriver böcker utan armar, endast med munnen som redskap. Det du AI. Snacka om fantastiska människor som kämpar och krigar helt på egen hand. Det är att kriga och kämpa på riktigt.
Gullans svårigheter med Dyslexi:
Jag förstår att inte alla uppskattar mitt sätt att skriva, men för mig handlar det inte om att följa en mall eller behaga alla.
Jag har levt ett helt liv med dyslexi och kämpat för att hitta verktyg som gör det möjligt för mig att uttrycka mig.
AI är ett av de hjälpmedlen – inte en genväg, utan ett sätt att kunna delta, skapa och dela tankar på mitt sätt.
Jag har stor respekt för människor som kämpar med andra förutsättningar, som konstnärer som målar med munnen eller skriver med andra metoder.
Men vi behöver sluta jämföra våra sätt att kämpa.
Det finns inte ett enda rätt sätt att skapa, och ingen vinner på att förminska någon annans väg.
Det viktiga är inte hur man gör det, utan att man fortsätter försöka.
Att man vägrar ge upp – oavsett verktyg.
Försöka heter det inte när man får gratistext rakt in i bloggen. AI fungerar så att snart slipper människor tänka. Dom äkta kreatörerna hoppas jag står på sig och aldrig tar sådana snabba banor och genvägar.
Hur många gånger har du inte postat samma svar. Som en programmering som upprepar.
Gullans svårigheter med Dyslexi:
Det är varken gratis eller tanklöst.
Jag betalar 3 432 kronor om året för att få det stöd jag behöver för att kunna skriva och utvecklas.
För mig är AI inget fusk – det är ett hjälpmedel som gör att jag kan delta på mitt sätt.
Skicka en kommentar