Att läsa med öronen i en värld som vägrar förstå
Om tröttheten, ilskan och stoltheten i att vägra be om ursäkt för sitt sätt att läsa.
Jag är trött på att bli ifrågasatt för att jag läser med öronen. Trött på blickarna, kommentarerna och okunskapen. Jag läser inte mindre – jag läser bara på mitt sätt. Och det är dags att världen börjar förstå det. Jag är trött på era kommentarer här i bloggen – så här får ni mitt svar.
Det har varit en hektisk vecka. Så mycket att göra, så många tankar som snurrar. Och mitt i allt – upptäckten att någon har tagit tv-dosan från uthyrningsrummet. Typiskt, tänkte jag. Sånt händer ju, men ändå… man blir trött. Trött på att alltid behöva ersätta det som försvinner, trött på att saker inte får vara ifred. Det är som små påminnelser om att världen ibland saknar hänsyn. Allt ska fixas, lagas, lösas. Och man står där igen – den som får ta smällen.
Men ikväll, tänkte jag, ska jag inte stressa mer. Jag ska bara lägga mig ner, blunda och låta rösten från Marie Jungstedts När stjärnorna faller fylla rummet. Jag ska försvinna in i någon annans berättelse en stund – bort från vardagens slit, bort från kraven. Jag älskar hur hon målar upp miljöerna, så levande att man nästan känner vinden mot kinden, hör stegen i gruset, anar mörkret som ruvar över Gotland. Och när jag ligger där med boken i öronen, börjar tankarna vandra. De går alltid dit de vill – in i sådant som bränner, som skaver.
För vet du vad som också skaver? Att man hela tiden måste försvara sitt sätt att läsa. Att man ska behöva förklara varför man lyssnar på böcker. Att någon alltid ska ha en åsikt. ”Du borde läsa riktiga böcker.” ”Det är inte samma sak.” Jo, det är visst samma sak – bara på ett annat sätt. Jag har läshinder. Jag har dyslexi. Jag kämpar med text varje dag. Ska jag då inte få ta del av litteraturen? Ska jag stängas ute för att mina ögon inte hinner med bokstävernas dans? Det är så otroligt respektlöst. Det visar hur lite folk egentligen vet – och hur snabbt de dömer.
Ljudboken är inte fusk. Den är inte lathet. Den är inte en ”lättare väg”. Den är min väg. Den är min tillgång till berättelser, till språket, till världen. För mig är den lika viktig som glasögon för den som ser dåligt. Men skillnaden är att ingen ifrågasätter glasögon. I Sverige har mellan sex och åtta procent dyslexi. Lägg till alla andra med lässvårigheter – synnedsättningar, koncentrationsproblem, språkstörningar – och vi pratar om en stor del av befolkningen. En del av samhället som fortfarande får kämpa för att bli tagen på allvar. För att få tillgång till samma saker som andra får gratis: ord, berättelser, kunskap.
Och visst, det finns tjänster som Legimus, och det är fantastiskt. Men ändå möts man av blickar, av ifrågasättanden, av tyst förakt. Som om jag fuskar mig till kultur. Som om jag inte förtjänar att njuta av en bok om jag inte läser den med ögonen. Det gör mig förbannad. För vad handlar litteratur egentligen om? Bokstäver på ett papper? Nej. Den handlar om ordens kraft, om känslor, om berättelser som väcker liv i oss. Och de orden når fram – oavsett om de passerar genom ögonen eller öronen.
Jag önskar att fler kunde förstå det. Att empati inte bara är ett fint ord att slänga sig med, utan något man faktiskt visar i handling. Förstå att alla inte läser likadant. Förstå att tillgänglighet inte är en lyx, det är en rättighet. Så nästa gång någon vill ifrågasätta mig för att jag ”bara” lyssnar på böcker – då kan de tänka ett varv till. För jag läser. Jag lever mig in. Jag känner varje ord. Jag är en del av litteraturen, vare sig de gillar det eller inte.
Och det är just det här som gör mig förbannad. För jag orkar inte längre höra att jag ”bara” lyssnar, att jag ”inte riktigt läser”. Jag orkar inte möta ännu en blick som säger att jag borde försöka lite till, läsa som alla andra. Som om jag inte redan kämpat hela livet med bokstäver som snubblar, meningar som glider undan och tröttheten som kommer när man försöker hålla ihop allt. Ni som säger att ni förstår – gör ni verkligen det? Vet ni hur det känns att alltid bli ifrågasatt för något man inte kan styra över? Vet ni hur det känns att ständigt behöva förklara sig, gång på gång, bara för att få ta del av det som andra får utan kamp?
Jag är trött på okunskapen. Trött på att behöva försvara mitt sätt att läsa. Trött på att behöva förklara varför jag använder ljudböcker. För det borde inte behövas längre. Inte år 2025. Så jag säger det nu, tydligt och högt: Jag har läs- och skrivsvårigheter. Jag läser med öronen. Jag älskar berättelser, precis som alla andra. Och jag tänker inte skämmas för det. För problemet är inte jag. Problemet är ett samhälle som fortfarande vägrar förstå.
För bokstäverna må vara sneda och svåra – men berättelserna är mina ändå. Och jag tänker fortsätta läsa, på mitt sätt. Med stolthet. Med ilska. Och med öronen öppna för varje ord som vägrar ge upp.
7 kommentarer:
Lyssna är fortfarande inte att läsa. Fatta någongång när du har fel istället för att fortsätta skämma ut dig och tycka synd om dig hela tiden. Det finns bara en sorts läsning det du gör är lyssnar, det är inte ens samma sinnen som jobbar när du lyssnar som när du läser med ögonen.
Din kommentar bygger på en missuppfattning. Läsning handlar om att ta till sig en text och förstå den – inte om vilket sinne man råkar använda. Människor läser visuellt, auditivt och taktilt (punktskrift). Att hävda att bara en metod räknas är gatekeeping och osakligt. Jag har dyslexi. Ljudböcker är inte ”tycka synd om sig själv”, det är ett tillgängligt läsformat som gör innehållet möjligt för mig och många andra. Orden går in via öronen, men de processas i samma hjärna, väcker samma tankar och känslor. Du får gärna ha en åsikt, men att förminska andras sätt att läsa är respektlöst. I min kanal håller vi en respektfull ton och lämnar fördomarna vid dörren.
Du har helt rätt anonym. Sinnena jobbar mer via ögonen. Du kan tex inte läsa och diska samtidigt. Läsning lär du dig fokusera på ett annat sätt, stavning och se hur meningar är uppbyggd vilket du inte får med dig via ljudbok. Hoppas aldrig ljudböcker ersätter böckerna. Läsning för dem som kan är det bästa redskapet för intellektuell kunskap. Det handlar om att se språket I sin helhet.
Så fort man inte tycker som dig eller har en annan syn på saker åker offerkoftan på. Du ser ut att vara typ 70 men beter dig som 10. Lär dig ta kritik och fatta att andra kanske har mer kunskap än dig eller ett annat sätt att se på saker än dig.
Hopplös i sin egen lilla bubbla.
**Svar:**
Det är just den här sortens tankar som gör att människor med läs- och skrivsvårigheter ofta känner sig mindre värda. Att säga att läsning bara räknas när man använder ögonen är både gammaldags och exkluderande. Språk handlar inte bara om att *se* bokstäver – det handlar om att *förstå* och *uppleva* dem.
Ljudböcker och talböcker öppnar dörrar som annars skulle vara stängda. De gör att fler kan ta del av litteratur, kunskap och berättelser. Att kalla det “mindre värt” är att förminska en hel grupp människor som varje dag kämpar för att hänga med i ett samhälle som fortfarande tror att alla lär sig på samma sätt.
Jag hoppas faktiskt att vi fortsätter prata mer om det här – för när vi börjar värdera hur andra *tar in* kunskap, då har vi missat själva poängen. Läsning är inte ett tävlingsmoment. Det handlar om att ta in språk, tankar och känslor – oavsett om det sker med ögon, öron eller hjärta.
Skicka en kommentar