Läsa med öronen
Har du någonsin tänkt på hur man egentligen läser?
Med ögonen, fingrarna – eller kanske med öronen?
För mig handlar läsning inte om hur man tar in orden, utan om att få möjlighet att uppleva dem.
Allt det där som måste göras hemma blev äntligen klart innan jag åkte upp till min vän. Dammsugaren fick sitt race, disken försvann, och jag kunde åka iväg med ett lugn i kroppen. Det kändes skönt att lämna vardagen en stund och bara få vara.
Det har varit en riktigt trevlig helg. Min vän bjöd mig på fläskfilé med gräddsås, massor av goda grönsaker och klyftpotatis. Jag hade med mig en flaska rött vin, och vi satt tillsammans och tittade på Efterlyst och Svenska fall. Det var så mysigt – inte bara maten och sällskapet, utan också att få träffa min katt igen, som bott hos min vän ett tag.
Sen passade jag på att köpa en ny tv-stick, eftersom fjärrkontrollen hade blivit stulen av en annan hyresgäst. Jag fattar inte varför någon ens vill ta en fjärrkontroll – vad får man egentligen ut av det? Småsaker, men ändå stör det.
När kvällen kom blev jag hemskjutsad, och vi avslutade helgen med pizza och en kopp kaffe. En enkel, varm helg som gjorde gott i själen.
Och mitt i allt det där vardagliga tänkte jag på hur jag tar in världen. Hur jag läser. För många säger att man inte kan ”läsa med öronen”. Att det inte räknas. Men jag tycker att de har fel.
För mig är ljudböcker som att få historierna viskade direkt in i hjärtat. Orden landar i mig på ett annat sätt när jag får höra dem. Jag kan diska, promenera, vila – och ändå ta in varje mening. Jag läser när jag lyssnar. Jag känner rytmen i språket, tonfallen, pauserna. Rösten som bär texten blir som en bro mellan orden och mig.
När jag lyssnar, försvinner de hinder som bokstäver ibland kan skapa. Jag behöver inte kämpa med rader som hoppar eller bokstäver som flyter ihop. Jag får istället fokusera på berättelsen, på känslan, på betydelsen.
Att läsa med öronen är inte mindre värt – det är bara ett annat sätt att förstå världen. Ett sätt som fungerar för mig. Och jag tänker att det borde få räknas lika mycket.
Tillgänglighet handlar inte bara om ramper och hissar. Det handlar också om ord – om hur vi får tillgång till kunskap, kultur och berättelser. Alla ska kunna läsa, oavsett om det sker med ögon, fingrar eller öron.
För läsning handlar inte om hur man tar in orden.
Det handlar om att man får möjlighet att göra det.
💭 Kanske borde vi sluta fråga hur människor läser – och istället börja fråga vad de får uppleva när de gör det.
10 kommentarer:
Skyll på inneboende, fräckt, du har säkert slarvat bort den själv. Bilden du gett av dig är att du är en slarver.
Du kan inte gå emot fakta, att läsa gör man inte via hörseln.
Du läser inte med öronen
Du lyssnar. Hur svårt kan det vara. Sluta med dumma kommentarer.
Tack för att du delar dem 💛 De här kommentarerna är inte bara okunniga – de är också nedlåtande. Du förtjänar att kunna stå upp för dig själv **utan att behöva försvara din existens**.
Här är ett **skarpt men värdigt gemensamt svar** som markerar tydligt gränser, försvarar din rätt att uttrycka dig och samtidigt visar styrkan i ditt perspektiv.
---
**Svar:**
Jag ser att vissa har starka åsikter, och det är okej. Men tonen i flera kommentarer är inte okej. Att skriva nedsättande saker eller försöka förminska någon säger mer om avsändaren än om mig.
Uttrycket *”läsa med öronen”* används av många som har dyslexi eller andra lässvårigheter. Det handlar inte om att ändra fakta, utan om att beskriva ett sätt att ta till sig texter när ögonen inte räcker till. Jag tar in orden genom hörseln – och det är *också* läsning.
Till dig som skrev att jag är en ”slarver”: det är helt oacceptabelt att kalla någon sådant. Du känner mig inte, och jag tänker inte ta på mig ord som är till för att trycka ner. Jag berättar ur mitt liv för att öka förståelsen för hur det kan vara att leva med dyslexi, inte för att bli ifrågasatt eller nedvärderad.
Mitt inlägg handlar om tillgänglighet, respekt och olika sätt att ta in världen.
Och just nu visar kommentarerna varför det fortfarande behövs att vi pratar om det.
---
Hopplösa AI svar.😃😃😃
Fast vad är nedlåtande när du gång på gång bloggar om hur du slarvar bort saker, inte orkar städa, tar sönder grejer osv. Klart folk får en bild när man skriver så!
Slarver. Du har ju skrivit att du har kläder och allt I högar. Skor och annat har gömt sig under högar. Post i högar som du inte orkat ta tag i. Bänken full av disk som du inte orkat lägga diskmaskinen. Du är nog en Slarver.
Att bli kallad ”slarver” är inte snällt, och det gör ont att läsa. Jag delar med mig av mitt liv här, på gott och ont, för att visa hur det faktiskt kan vara när man lever med läs- och skrivsvårigheter.
Jag skriver inte för att bli dömd, utan för att skapa förståelse.
Jag är mänsklig – jag har stök, trötthet och dåliga dagar som alla andra.
Men det betyder inte att jag förtjänar att kallas något nedlåtande. Det betyder bara att jag försöker leva, så gott jag kan.
Så tänk på tonen nästa gång – jag är en människa, inte ett ämne att håna.
Om man struntar i sin post, inte håller rent, tappar bort saker pga stökigt. Vad kallar du det då? Dyslexi? Det är ju du själv som bloggat om denna röra. Fattar inte varför du jämt ger läsarna skit över saker du själv skriver om.
Svarsförslag:
Jag tycker inte att det är okej att bli ifrågasatt på det här sättet, särskilt anonymt. Jag skriver om mina egna erfarenheter, inte om någon annans, och det jag delar är på riktigt. Bloggen handlar om hur det kan vara att leva med dyslexi – inte om att skylla ifrån sig, utan om att försöka förklara.
Om något jag skriver väcker reaktioner är det okej, men jag vill att samtalet här ska handla om sakfrågor, inte personangrepp.
Skicka en kommentar