Vad gör AI för mig

 I natt fick jag sova hyfsat bra. Hon väckte mig inte, även om det blev lite varmt under täcket ibland. Jag kände hur fläkten lät svagt i rummet och hur luften kändes tung mot huden, men kroppen fick vila och jag kunde andas ut. Jag låg kvar en stund och lyssnade på stillheten, hörde ett avlägset fågelkvitter genom fönstret och lät tankarna vandra. Det är de små stunderna som gör skillnad – att vakna utan störningar, känna lugnet och veta att jag fått sova ordentligt.

God morgon! Tisdag i dag, och jag ser fram emot att se ungdomarna som ska uppträda. Det blir ett kvällspass för mig, men det gör inget – jag tycker alltid det är roligt att vara med när något händer. Samtidigt snurrar tankarna kring vad jag ska packa inför en tvådagars övernattning med likasinnade. Jag har svårt att välja vad jag vill ha med mig. Helgen kommer att vara full av konferens, och då behöver man bekväma kläder när man sitter länge. Jag funderar på vilka skor som är sköna men ändå fina, vilken tröja som känns mjuk mot huden och hur jag ska få plats med allt i väskan. Bara tanken på planeringen ger både stress och förväntan på samma gång, men jag försöker se det som en del av äventyret – en chans att förbereda mig för något nytt och spännande.

Det ger verkligen energi att vara med, även om det tar på krafterna. Du som läser kanske inte alltid ser hur mycket arbete som ligger bakom en text. Att få ihop meningarna och forma orden på rätt sätt tar både tid, kraft och tålamod. Ibland känns det som om bokstäverna stretar emot, men jag ger mig inte. Jag vill att varje ord ska bära något av mig – något äkta. Efter att jag dikterat mina tankar kan jag gå in och forma texten med tangentbordet, göra den mer personlig och flytande. Då lägger jag till mina reflektioner, känslor och små kommentarer som gör texten levande, så att du som läser verkligen kan känna det jag vill förmedla.

När jag skriver till bloggen sitter jag ofta i timmar och funderar på vilket budskap jag vill dela. Jag tänker på alla små hinder jag mött med ord och bokstäver, och hur varje liten framgång betyder så mycket. Jag vill att det ska kännas, att du som läser ska förstå hur det är att leva med dyslexi och ändå vilja uttrycka sig. Det är inte AI som skapar mina texter – det är mina egna ord, mina egna tankar och min egen kamp för att få dem på plats. AI är bara mitt stöd i bakgrunden. Den rättar grammatiken och hjälper texten att flyta lite bättre, men innehållet, känslan och berättelsen är helt min.

Har du förstått hur jag använder min AI nu? Den är ett hjälpmedel, inte en genväg. Och ja – den är inte gratis, 250 kronor i månaden kostar det. Men det är värt det. För varje gång jag lyckas få mina ord att nå fram känns det som att jag vinner lite till över svårigheterna. Att skriva, rätta, fundera och forma mina tankar till ord är en liten seger varje gång – och det vill jag dela med dig som läser.

Och nu sitter jag här, med morgonljuset som sipprar in genom fönstret, med en kopp te i handen och känslan av lugn efter nattens vila. Det är i de stunderna jag får kraft att fortsätta skriva, fortsätta kämpa med orden och fortsätta dela min berättelse.

Måndagskaos och Västtrafikäventyr

 God morgon, måndag!

Jag har haft en helskotta natt – Habibi har tjatat och väckt mig flera gånger.
Men jag gick ändå upp i vanlig tid för att åka till jobbet. Fixade i ordning mig, gjorde frukost, gav henne mat och sen iväg till jobbet.

Idag flyttar jag mig mellan olika enheter, och det gör att tiden och tidsuppfattningen blir lite sårbar för mig. Men ändå känns det roligt att få träffa andra som jobbar med samma sak som jag. Polletten trillade ner för mig – jag behöver inte vara så nervös längre.

Jag börjar faktiskt lita lite mer på Västtrafik-appen nu. Även om det känns som att hela Sverige är en enda stor byggarbetsplats – särskilt i Göteborg – så fungerar det ändå rätt bra. Google Maps däremot... den är inte alltid så uppdaterad. Den visar vägar som inte längre finns, och när man står där mitt bland avspärrningar och omvägar känns det som att man får lita mer på magkänslan än på kartan.

Jag känner mig stolt över att klara av att resa runt i stan. Västtrafik lever verkligen upp till sitt rykte. Det är inte alltid lätt när stressen kryper på och man oroar sig för att hinna i tid till allt man ska. Att läsa skyltar och hålla reda på tiden är fortfarande ganska svårt, men jag gör mitt bästa.

Just nu är det fullt upp – jag försöker hinna med allt, packa och fixa i ordning inför Stockholmsresan till helgen.

💛 Du vet inte vad någon annan bär på

---

God morgon, lördag!
En härlig lördagsmorgon och det känns verkligen som att hösten har kommit. Jag har haft en skön sovmorgon, försöker ta det lugnt och planera dagen med lite städning och packning. Det är något speciellt med att gå runt hemma en lördagsmorgon — kaffet i handen, musiken i bakgrunden och dammsugaren som väntar på sin tur. Det blir nog lite dans med städningen också, för det hör liksom till.

Igår eftermiddag fick jag ett så fint mejl från bokförlaget. Jag fick en länk till CD-boken så att ungdomarna på jobbet kan lyssna på kemi. Så himla bra och så snällt av dem! Det gjorde verkligen min dag — små saker som betyder mycket i vardagen.

Men vet ni, idag vill jag prata lite allvar också.

Det har varit någon som skrivit svåra och elaka kommentarer på min blogg. Och det gör mig faktiskt ledsen. För du som sitter där bakom skärmen — du vet ingenting om vad som händer i folks vardag. Du anklagar människor för att vara lata och bekväma, för att de inte tränar eller lever på ditt sätt. Men du vet inte vad jag kämpar med, vilka utmaningar jag möter varje dag.

Det är bara ord, men jag försöker förklara hur min vardag kan se ut — och ni som följer mig här vet att jag delar med mig av både det tunga och det fina. För livet med dyslexi och andra svårigheter är inte alltid enkelt, men jag försöker ändå hålla humöret uppe och se det ljusa i det lilla.

När någon alltid skyller allt på dig... då säger det mer om den personen än om dig.
Ditt beteende avslöjar bara vem du egentligen är.

Så nästa gång du vill kasta ord på någon — stanna upp en stund.
Tänk på att alla bär på något du inte ser.
Lite omtanke och förståelse kostar ingenting, men kan betyda allt för någon annan. 💛

Ta hand om er där ute.
/ Gullan

---

Varför tar man bort det som fungerar?

---

Förr fanns det faktiskt en CD med kemiboken, så man kunde lyssna på den. Det var guld värt för oss som har svårt att läsa längre texter. Men i år har de bytt ut allt till Myndigheten för Tillgängliga Medier.

Den gamla boken har funnits sedan 2017, både som mp3-fil på nätet och som CD i bokform. Det var ett sätt att ge alla möjlighet att lära sig kemi – på sitt sätt, i sin takt.
Nu känns det som att något viktigt har försvunnit. För när man byter bort något som fungerat, glömmer man ofta dem som verkligen behövde det.

Tillgänglighet handlar inte bara om att finnas digitalt, utan om att finnas på det sätt som passar olika människor. Och ibland är en enkel CD-skiva mer tillgänglig än alla appar i världen.

Men varför blir en gammal bok helt plötsligt flyttad till Myndigheten för Tillgängliga Medier?
Förr fick varje elev en bok och en CD – alla hade tillgång till samma kunskap.
Nu känns det som att man måste “be om lov” för att få något som tidigare bara fanns där, redo att användas.

Varför har det blivit så här?
Varför tar man bort något som fungerade, något som gjorde skillnad för oss som lär på ett annat sätt?

Det känns som att beslut fattas långt bort från klassrummen, av människor som aldrig suttit där med en bok som flyter ihop till ett enda virrvarr av bokstäver.
De pratar om “digital utveckling” och “nya format”, men glömmer att tillgänglighet inte handlar om teknik – det handlar om människor.

När en CD försvinner kanske det inte verkar som en stor sak för någon som lätt kan läsa en text.
Men för den som kämpat för att förstå, lyssnat om och om igen, varit stolt över att äntligen hänga med – då betyder den mycket.
Det handlar inte om nostalgi, det handlar om rättvisa.

Vi pratar så mycket om inkludering, men det känns ofta som att vi som behöver mest stöd får minst förståelse.
Tillgänglighet borde vara början på lärandet, inte en byråkratisk eftertanke.

För varje gång något tas bort “för att förenkla”, gör man det svårare för någon annan.
Och varje gång man säger att det bara är att “gå in på en app”, glömmer man att inte alla har vägen dit.

Tillgänglighet är inte ett tekniskt projekt – det är ett mänskligt ansvar.
Att lyssna, förstå och låta alla få möjlighet att lära.
För kunskap ska inte gömmas bakom lösenord, inloggningar eller beslut som ingen av oss var med och tog.
Den ska finnas där – öppen, enkel och möjlig att nå, för alla.

---

?

Elevernas engagemang värmde på Världsdyslexidagen

Ett fint avslut på veckan  

Idag blev det ett riktigt fint avslut på veckan. Såna där dagar som påminner en om varför man älskar sitt jobb lite extra. Eleverna spred glädje, vi skrattade mycket – och det kändes som en bra uppladdning inför helgen.  

### Äntligen fredag!  

Så skönt att helgen äntligen är här. Igår hade jag dessutom så otroligt snälla elever som hjälpte mig med att forma bokstäver – det var verkligen gulligt av dem! Vi gjorde det för att uppmärksamma **Världsdyslexidagen**, och eleverna gick verkligen in för uppgiften.  

Varför gjorde vi detta? Jo, det var för **#formadinbokstav** – en fin kampanj som uppmärksammar dyslexi på nätet. En av eleverna hjälpte mig dessutom att lägga upp något digitalt om det. Så fint engagemang!  

De tog mina läromedelsböcker och byggde upp ordet *dyslexi* med böckerna. Helt deras idé – så smart och kreativt! Vi pratade också lite om varför det är så viktigt att lyfta fram dyslexi. Att det inte handlar om att vara dålig på att läsa eller skriva, utan om att man tänker på ett annat sätt. Det blev faktiskt en riktigt fin och meningsfull stund där i uppehållsrummet, fylld av både skratt och eftertanke.  

Den här helgen tänker jag försöka hitta tillbaka till motivationen att börja träna igen. Det har inte blivit så mycket av det på sistone – livet har liksom haft fullt upp med annat.  

Och ja, sen är det förstås dags för det där mindre roliga... lunchlådorna inför nästa vecka. Men jag får trösta mig med att det bara blir fyra dagar, för jag har faktiskt tagit ledigt på fredagen! En långhelg väntar alltså runt hörnet – och det känns riktigt bra.  

Jag funderar också på att laga min **folkrockgryta** i helgen – den jag alltid brukade göra på *Folk och Rock* i Segmon. Jag saknar verkligen den tiden. Det var något speciellt med musiken, maten och gemenskapen där. Nu är det så tomt när det inte finns längre.  

Men på måndag är det dags igen – upp tidigt, ta bussen till jobbet och träffa alla underbara elever och kollegor. Det är ändå något fint med vardagen också.  

Vad ska ni hitta på i helgen? 🌿  

---

Att vara med i **#formadinbokstav** kändes viktigt. Det handlar inte bara om en dag, utan om att visa att vi som har dyslexi finns – varje dag. Att vi lär oss, arbetar och tänker på vårt eget sätt. Och det är faktiskt något att vara stolt över.  

En vanlig dag – fast ändå inte

---

En vanlig dag – fast ändå inte

Ingress:

En vanlig dag kan ibland bli något alldeles extra.
Mellan kaffekoppen, jobbet och väskan som ska packas händer något oväntat – en känsla av mening.
I dag handlar det om att prata om dyslexi, om kampen bakom bokstäverna och om att se möjligheterna där andra ser hinder.

---

Ibland är det de vanliga dagarna som betyder mest. När man står där med kaffekoppen, packar väskan och försöker hinna allt – men ändå känner att det man gör faktiskt spelar roll. I dag handlar min dag om att prata om dyslexi, om kampen bakom bokstäverna och om att se möjligheterna i stället för hindren.

Morgonen började som så många andra. Kaffet i handen, tankarna redan ett steg före. Det är mycket som ska fixas i dag, men på något sätt känns det bra. Det är en sån där dag när man har något viktigt framför sig, något som betyder lite extra.

I kväll är det föreläsning, och jag ser verkligen fram emot att höra den igen. Det är något speciellt med att samlas, prata och känna att man inte är ensam. Att få dela tankar och erfarenheter med andra som verkligen förstår hur det är. Men innan dess är det mycket som ska ordnas. Jag ska packa fika, material och alla de där småsakerna som alltid behövs i lokalen. Först ska jag jobba lite, sen springer jag ner till vår klubblokal. Det är full fart – men på ett bra sätt. En vanlig dag, fast ändå inte.

Att prata om dyslexi och läs- och skrivsvårigheter är något jag brinner för. Men ibland stannar tanken kvar där: man berättar, man förklarar – men sen då? Vad händer efter orden? Jag vet inte hur människor väljer att döma en person som skriver med ord de kanske inte alltid förstår. Ord som gömmer sig bakom mina skal. De ser kanske bara stavfelen, men inte kampen bakom varje bokstav. Jag gömmer mig inte – jag skyddar mig. För bakom mina skal finns en röst som vill bli hörd, även om bokstäverna vinglar.

Det blev en god stämning och en helt fantastisk föreläsning. Några hade svårt att hitta till lokalen, så jag fick gå ut och visa vägen. Men det gjorde ingenting – det blev nästan en del av upplevelsen. Föreläsaren var fantastisk, och vi som satt där blev verkligen engagerade. Det blev en varm och mysig kväll, kaffe i ena handen och sockerkaka i den andra, medan vi lyssnade, diskuterade och kände igen oss i varandras berättelser.

Att boka en riktigt bra föreläsare är som att hitta någon som talar samma språk som hjärtat. Någon som inte bara förklarar, utan får oss att känna. En pedagog som låter orden landa mjukt, som vågar beröra det svåra – och gör det möjligt att förstå. Då vet man att man hittat rätt.

Ja, ibland är det svårt med höger och vänster, med siffror och ord, men just den här kvällen gjorde det inget. Dagen blev väldigt bra, och jag gick därifrån trött men med ny energi.

Att prata om dyslexi är viktigt. Inte bara för att förklara, utan för att visa att vi finns. Att våra röster betyder något, även när bokstäverna inte står i perfekt ordning. Föreläsningar, samtal och möten hjälper, men det är i vardagen kampen fortsätter. När orden fastnar, när någon suckar, eller när jag ändå väljer att skriva – då påminner jag mig om varför jag gör det. För jag vet att min röst behövs. Varje gång jag berättar, varje gång jag vågar visa hur det känns, öppnas en dörr för någon annan. Någon som kanske också kämpar, men inte vågat säga det högt ännu. Jag tänker inte acceptera att de bara ser mitt hinder. För jag ser bara möjligheterna.

---

Avslutande reflektion:

I varje möte, i varje ord och i varje liten kamp finns något större – en chans att förstå varandra lite bättre. För när vi delar våra berättelser, växer både vi och världen omkring oss.

---

Jag behöver inte ett gruppboende – jag behöver förståelse

---

Jag behöver inte ett gruppboende – jag behöver förståelse

Tisdag morgon. Vardagen rullar på, men tankarna hänger kvar från gårdagen. Jag har tänkt mycket på de där kommentarerna jag fått – och på varför jag egentligen skriver. För mig handlar det inte om att klaga, utan om att berätta hur livet faktiskt kan se ut när man lever med dyslexi och svårigheter med tidsuppfattning.

Ibland får jag kommentarer som träffar lite hårt. Någon skriver att jag “verkar ha svårt med allt” eller att jag kanske borde bo på ett gruppboende där man får hjälp av personal. Men det är just därför jag skriver – för att visa att svårigheter inte betyder att man inte klarar sig. Det betyder bara att man gör saker på sitt eget sätt.

Jag behöver inte ett gruppboende. Jag behöver ett samhälle som förstår att människor fungerar olika.

Att leva med dyslexi och svårigheter med tidsuppfattning innebär att jag ibland måste planera på mitt eget sätt, hitta genvägar och skapa rutiner. Det är inte alltid lätt, men det fungerar. Jag jobbar, jag planerar och jag tar ansvar för min vardag. Och ja, ibland blir det rörigt – men det är också så livet ser ut för många av oss.

På morgonen, för att inte missa något, använder jag min iPhone. Alarmet och påminnelserna hjälper mig att hålla ordning på tiden. Det har faktiskt lärt mig mycket. Jag har fått bättre rutiner tack vare det – små ljud som påminner mig när det är dags att gå, stiga upp eller packa väskan. Det låter kanske enkelt, men för mig gör det skillnad mellan kaos och struktur.

Ändå blir det ibland krångligt. Som när jag ska byta buss eller hitta till ett nytt ställe. Kartorna visar fel riktning, eller så har de byggt om så att kartorna inte stämmer längre – och då står jag där och försöker förstå vilket håll som egentligen är rätt. Men jag hittar vägen, till slut. På mitt sätt, i min takt.

Nu är det tisdag. Jag ska jobba några timmar till innan jag går hem och förbereder för morgondagen. Kanske baka något gott till kaffet. Små stunder som gör dagen lite lättare.

Jag delar inte det här för att gnälla. Jag delar det för att visa hur det faktiskt kan vara att leva med dyslexi – att vardagen kräver planering, tålamod och ibland lite extra kreativitet.

Jag behöver inte någon som säger åt mig när jag ska gå till bussen.
Jag behöver förståelse för att jag hittar dit själv, på mitt eget sätt.

💙Gullan

Måndag – Tiden rinner iväg, men jag försöker hinna med

:

---

Måndag – Tiden rinner iväg, men jag försöker hinna med

Idag ringer klockan redan vid fyra på morgonen. Det är mörkt ute, huset sover, men jag ska iväg till en annan ort. Jag försöker ordna mig, plocka ihop allt jag behöver. Jag vet att jag inte hinner fixa någon lunchlåda, så jag får köpa något på stan i dag istället.

Tidsuppfattningen är verkligen en utmaning för mig. Jag märker det mer och mer. Hur lång tid tar det egentligen att packa, duscha, hitta rätt buss? Det blir alltid något som drar ut på tiden — eller så blir jag färdig alldeles för tidigt. Jag sitter och väntar, ibland länge, på något jag inte ens ser komma.

Jag har svårt för att förstå hur mycket tid saker faktiskt tar. Det låter så enkelt, men i vardagen blir det en kamp. När jag ska skriva in en resa i Västtrafiks app får jag dessutom konstiga förslag. Jag måste skriva in resan steg för steg – det går inte att skriva hela på en gång. Det är som om systemet inte riktigt förstår hur jag tänker.

Så nu sitter jag här på sjukhuset, trettio minuter för tidigt. Men det gör inget. Jag andas, tittar ut genom fönstret, försöker låta tiden bara vara utan att stressa.

Snart ska jag träffa ungdomarna. Det är alltid mysigt att vara i uppehållsrummet, där det händer små saker hela tiden. Sen väntar några möten och hemma väntar materialet jag ska kopiera till onsdag.

Och mitt i allt det här pågår Dyslexiveckan – med temat Forma din bokstav. Det är fint, tycker jag. För varje bokstav, varje ord, varje tanke vi formar är en del av oss. Vi som kämpar med läsning, skrivning och tid — vi formar också våra egna vägar genom vardagen.

Jag är ofta tidig. Ibland för tidig. Men hellre det än att tiden springer ifrån mig.
Och kanske är det just där min styrka ligger – i att försöka, varje dag, att hitta rytmen i min egen tid.

---