Jag behöver inte ett gruppboende – jag behöver förståelse
Tisdag morgon. Vardagen rullar på, men tankarna hänger kvar från gårdagen. Jag har tänkt mycket på de där kommentarerna jag fått – och på varför jag egentligen skriver. För mig handlar det inte om att klaga, utan om att berätta hur livet faktiskt kan se ut när man lever med dyslexi och svårigheter med tidsuppfattning.
Ibland får jag kommentarer som träffar lite hårt. Någon skriver att jag “verkar ha svårt med allt” eller att jag kanske borde bo på ett gruppboende där man får hjälp av personal. Men det är just därför jag skriver – för att visa att svårigheter inte betyder att man inte klarar sig. Det betyder bara att man gör saker på sitt eget sätt.
Jag behöver inte ett gruppboende. Jag behöver ett samhälle som förstår att människor fungerar olika.
Att leva med dyslexi och svårigheter med tidsuppfattning innebär att jag ibland måste planera på mitt eget sätt, hitta genvägar och skapa rutiner. Det är inte alltid lätt, men det fungerar. Jag jobbar, jag planerar och jag tar ansvar för min vardag. Och ja, ibland blir det rörigt – men det är också så livet ser ut för många av oss.
På morgonen, för att inte missa något, använder jag min iPhone. Alarmet och påminnelserna hjälper mig att hålla ordning på tiden. Det har faktiskt lärt mig mycket. Jag har fått bättre rutiner tack vare det – små ljud som påminner mig när det är dags att gå, stiga upp eller packa väskan. Det låter kanske enkelt, men för mig gör det skillnad mellan kaos och struktur.
Ändå blir det ibland krångligt. Som när jag ska byta buss eller hitta till ett nytt ställe. Kartorna visar fel riktning, eller så har de byggt om så att kartorna inte stämmer längre – och då står jag där och försöker förstå vilket håll som egentligen är rätt. Men jag hittar vägen, till slut. På mitt sätt, i min takt.
Nu är det tisdag. Jag ska jobba några timmar till innan jag går hem och förbereder för morgondagen. Kanske baka något gott till kaffet. Små stunder som gör dagen lite lättare.
Jag delar inte det här för att gnälla. Jag delar det för att visa hur det faktiskt kan vara att leva med dyslexi – att vardagen kräver planering, tålamod och ibland lite extra kreativitet.
Jag behöver inte någon som säger åt mig när jag ska gå till bussen.
Jag behöver förståelse för att jag hittar dit själv, på mitt eget sätt.
💙Gullan
1 kommentar:
Problemet är kanske att det är svårt med allt. Inget duger. Du gnäller över nagelsalong, mat, att folk säger upp kontakten, vädret, tvätt, städ. Inget har med dyslexi att göra. Testa göra något för någon annan, gå en extra meter, handla, ställ upp. Vad jag har hört och förstått så ska alla andra slava för dig så du slipper undan. Det är inte ok och så behandlar man inte folk. Då blir man ensam tillslut. I varje inlägg är det folk som skjutsar runt dig. Ta cykeln eller åk mer buss eller kör bil som alla andra, det finns många gamlingar som kör bil.
Skicka en kommentar