En vanlig dag – fast ändå inte
Ingress:
En vanlig dag kan ibland bli något alldeles extra.
Mellan kaffekoppen, jobbet och väskan som ska packas händer något oväntat – en känsla av mening.
I dag handlar det om att prata om dyslexi, om kampen bakom bokstäverna och om att se möjligheterna där andra ser hinder.
Ibland är det de vanliga dagarna som betyder mest. När man står där med kaffekoppen, packar väskan och försöker hinna allt – men ändå känner att det man gör faktiskt spelar roll. I dag handlar min dag om att prata om dyslexi, om kampen bakom bokstäverna och om att se möjligheterna i stället för hindren.
Morgonen började som så många andra. Kaffet i handen, tankarna redan ett steg före. Det är mycket som ska fixas i dag, men på något sätt känns det bra. Det är en sån där dag när man har något viktigt framför sig, något som betyder lite extra.
I kväll är det föreläsning, och jag ser verkligen fram emot att höra den igen. Det är något speciellt med att samlas, prata och känna att man inte är ensam. Att få dela tankar och erfarenheter med andra som verkligen förstår hur det är. Men innan dess är det mycket som ska ordnas. Jag ska packa fika, material och alla de där småsakerna som alltid behövs i lokalen. Först ska jag jobba lite, sen springer jag ner till vår klubblokal. Det är full fart – men på ett bra sätt. En vanlig dag, fast ändå inte.
Att prata om dyslexi och läs- och skrivsvårigheter är något jag brinner för. Men ibland stannar tanken kvar där: man berättar, man förklarar – men sen då? Vad händer efter orden? Jag vet inte hur människor väljer att döma en person som skriver med ord de kanske inte alltid förstår. Ord som gömmer sig bakom mina skal. De ser kanske bara stavfelen, men inte kampen bakom varje bokstav. Jag gömmer mig inte – jag skyddar mig. För bakom mina skal finns en röst som vill bli hörd, även om bokstäverna vinglar.
Det blev en god stämning och en helt fantastisk föreläsning. Några hade svårt att hitta till lokalen, så jag fick gå ut och visa vägen. Men det gjorde ingenting – det blev nästan en del av upplevelsen. Föreläsaren var fantastisk, och vi som satt där blev verkligen engagerade. Det blev en varm och mysig kväll, kaffe i ena handen och sockerkaka i den andra, medan vi lyssnade, diskuterade och kände igen oss i varandras berättelser.
Att boka en riktigt bra föreläsare är som att hitta någon som talar samma språk som hjärtat. Någon som inte bara förklarar, utan får oss att känna. En pedagog som låter orden landa mjukt, som vågar beröra det svåra – och gör det möjligt att förstå. Då vet man att man hittat rätt.
Ja, ibland är det svårt med höger och vänster, med siffror och ord, men just den här kvällen gjorde det inget. Dagen blev väldigt bra, och jag gick därifrån trött men med ny energi.
Att prata om dyslexi är viktigt. Inte bara för att förklara, utan för att visa att vi finns. Att våra röster betyder något, även när bokstäverna inte står i perfekt ordning. Föreläsningar, samtal och möten hjälper, men det är i vardagen kampen fortsätter. När orden fastnar, när någon suckar, eller när jag ändå väljer att skriva – då påminner jag mig om varför jag gör det. För jag vet att min röst behövs. Varje gång jag berättar, varje gång jag vågar visa hur det känns, öppnas en dörr för någon annan. Någon som kanske också kämpar, men inte vågat säga det högt ännu. Jag tänker inte acceptera att de bara ser mitt hinder. För jag ser bara möjligheterna.
Avslutande reflektion:
I varje möte, i varje ord och i varje liten kamp finns något större – en chans att förstå varandra lite bättre. För när vi delar våra berättelser, växer både vi och världen omkring oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar