Bakom kulisserna på en festival – vårt andra år

Bakom kulisserna på en festival – vårt andra år

Många tror att en festival bara händer. Att man en dag slår upp ett tält, ställer fram några broschyrer – och sedan är det klart. Men så enkelt är det inte.

I år var det andra gången vår förening fick äran att vara med Dyslexiförbundet på den här festivalen. Vi visste hur gruset knastrar under skorna när man kliver in på området, hur vinden drar genom de öppna ytorna och hur kaffetermosen blir räddaren i nöden när timmarna tickar på. Vi hade erfarenheten från förra året – men även om man gjort det förut krävs lika mycket arbete, och lika många små beslut, för att få allt på plats.

Allt börjar runt ett bord där styrelsen samlas. Kaffekoppar ångar, någon bläddrar i en anteckningsbok, en annan ritar en skiss på ett tält. Vi väger för- och nackdelar. Är det här något vi ska satsa på i år igen? När alla nickar och beslutet är taget är det som om kugghjulen börjar snurra.

Listorna växer fram: Vem kan hämta tälten? Vem har plats i bilen för lådorna? Vem tar fram skyltarna som legat ihoprullade sedan förra året? Vi ringer runt, skickar meddelanden, hittar lösningar. I förrådet luktar det lite dammigt av tyg som legat stilla för länge. Släpet fylls av stänger som skramlar mot varandra, presenningar som känns svala under händerna och kartonger som vi hoppas klarar resan utan att välta.

Dagen innan festivalen blåser vinden lite för hårt och vi kastar oroliga blickar mot himlen. På morgonen knäpper någon fast en banderoll som fladdrar som en segelduk. Skruvarna gnisslar när vi drar åt dem. Fingrarna blir kalla av metall som legat ute i luften, och skorna blir dammiga redan innan vi hunnit dricka första kaffekoppen.

Och sedan, till slut, står vi där. Tältet är rest. Bordet är fyllt med informationsmaterial, papper som prasslar till när någon går förbi. Doften av mat från andra stånd blandas med lukten av tryckt papper och nysågat trä. Röster sorlar, barn skrattar, och vi står sida vid sida med Dyslexiförbundet – redo att prata, redo att lyssna, redo att möta de där människorna som kanske för första gången får höra att dyslexi inte är ett hinder för ett rikt och meningsfullt liv.

När du går förbi ett tält på en festival och ser någon stå där med ett leende, tro inte att de bara sitter och väntar på att dagen ska ta slut. Bakom det leendet finns dagar, veckor – ja, till och med månader – av arbete. Det är just därför det känns så varmt i bröstet när vi står där. Vi vet vad som krävts för att nå just den stunden.

Det här var vårt andra år. Och när vinden stillnar, när sista banderollen packas ner och vi går mot bilarna i kvällsljuset, då vet jag att det inte blir det sista. För det finns något i mötet, i samtalen och i leendena som gör varje lyft, varje telefonsamtal och varje dammig presenning värd allt.

---

När någon ser – på riktigt

Söndag morgon ligger som ett mjukt täcke över världen. Ljuset är mjukare, kaffet smakar lite mer och fötterna är tacksamma över att slippa stå i tolv timmar på asfalt. Igår, från sju på morgonen till sju på kvällen, var vi mitt i sorlet, doften av avgaser och nygrillade hamburgare, bland motorvrål och glänsande lack på motorfestivalen. Det var en sådan dag då man nästan glömmer att man är trött, för allt runt omkring bär en fram.

Och så hände det oväntade – mitt bland alla bilar och höga ljud kom en person fram till mig. Inte för att prata om motorer eller fråga om vägen, utan för att säga att hen visste att jag är engagerad i föreningslivet. Han sa det med sådan värme att jag nästan blev ställd, och tillade att det märktes under motorfestivalen. Det som gjorde det extra speciellt var att han själv är en av dem som varit med och ordnat festivalen – och dessutom djupt engagerad i motorvärlden. Att en sådan person såg och uppskattade vårt arbete betydde mycket, särskilt eftersom det är viktigt att vår förening, Dyslexiförbundet, finns med på sådana här evenemang och syns bland människor där man kanske inte alltid förväntar sig oss. Det är just i miljöer som motorfestivalen – där fokus egentligen ligger någon helt annanstans – som vi kan nå människor vi annars kanske aldrig hade mött och visa att dyslexi finns i alla delar av livet, oavsett intresse eller bakgrund.

Där stod vi på vår lilla plats, omringade av krom och lack som blänkte i solen, med flaggor som fladdrade i vinden och broschyrer som prasslade i händerna. Vi mötte människor i alla åldrar – några stannade för att prata, andra log i förbifarten – och mitt i allt det där blev vårt engagemang en del av festivalens hjärta.

Jag blev så chockad att jag nästan tappade orden, för det är inte varje dag man blir sedd för det man gör i bakgrunden, allt det där som inte syns i stora rubriker. Men tydligen syns det ändå. Kanske är det så med engagemang – att det sipprar ut mellan raderna, mellan mötena, mellan dagarna man ställer upp. Söndag morgon är underbar just därför, för den bär på minnet av igår, på värmen från någon som såg och på vilan som kommer efter att man gett allt.

Nu är det bara två dagar kvar innan arbete och vardag drar igång igen, så vi bestämde oss för att unna oss en söndagsmiddag på den speciella restaurangen. Fläskfilé med bearnaisesås, serverad med grönsaker, pommes frites och en rejäl klick sås. Och så kaffe och kladdkaka till efterrätt – mums! Men sedan kom verkligheten ikapp. Vi behövde tömma och köra bort allt från gårdagen. Ändå blev det en härlig söndag, en sådan som blandar vila, eftertanke och lite mer arbete än man först planerat.

För kanske är det just den blandningen som gör livet rikt – dagarna då man skrattar, upplever och möter människor som ser en, och dagarna då man rullar upp ärmarna och gör det som måste göras. Båda sorterna behövs. Festdagarna ger minnena, vardagsdagarna bär oss framåt.

---

Tidiga morgnar och mormors mjuka pepparkaka

---

Tidiga morgnar och mormors mjuka pepparkaka

Det finns morgnar som vaknar före en själv.
När mörkret fortfarande vilar över huset och världen känns långt borta.
Då kan man stå i köket, höra skeden slå mot bunken och känna hur doften av kanel och kryddnejlika väcker minnen.
I de stunderna förstår man att trygghet ibland ryms i något så enkelt som ett gammalt recept – och i vissheten om att man snart ska dela det med andra.

Klockan var ställd på fem, men kroppen ville annorlunda. Redan vid fyra slog jag upp ögonen och kände hur tankarna började röra sig i den stilla mörkret. När sömnen ändå vägrade komma tillbaka, var det lika bra att kliva upp.

Köket mötte mig med sitt mjuka mörker. Bara den lilla lampan över diskbänken lyste medan jag plockade fram ingredienserna till mormors mjuka pepparkaka. Det finns något stilla och tryggt i att börja dagen med något så enkelt som att mäta upp mjöl, knäcka ägg och känna doften av kryddor som långsamt fyller rummet. Kryddnejlika, kanel, banan och ingefära blandas med socker och ägg – och i det ögonblicket känns det nästan som om mormor står där bredvid mig, med samma varma blick som alltid.

Kanske är det just det som rutiner ger – en känsla av förankring. När världen utanför ibland känns rörig och oförutsägbar, finns det något att hålla fast vid. En kaka som alltid blir ungefär likadan. Ett recept som aldrig sviker.

När kakan stod i ugnen upptäckte jag att jag saknade några saker inför dagen. Det blev en sväng ner i den mörka källaren – inte min favoritplats halv fem på morgonen – men ibland får man bita ihop. Upp igen, med armarna fulla, fortsatte jag att fixa och packa det sista.

Matsäcken med tonfiskröra till efter uppsättningen var klar. I år bjuder jag inte bara vår egen förening, utan även den andra. För det är i mötet med varandra vi växer. I att dela både det stora och det lilla – arbetet, skratten, maten – blir banden starkare. Vi bär varandra lite, och det gör skillnad.

Efter vårt evenemang åkte vi hem till en vän. Jag hade tagit med champagneflaskan, och vi satte oss ute i det milda augustivädret. Räksallad på tallrikarna, glas som klirrade och skratt som gled iväg över kvällen. En enkel stund, men fylld av den där stilla tacksamheten som bara kommer när man vet att man är i gott sällskap.

Nu sitter jag här, mätt och nöjd, med doften av pepparkaka som fortfarande dröjer sig kvar i köket. Och jag tänker att livet egentligen är just så här – en blandning av gamla recept och nya möten, av det trygga och det oväntade. Önskar er alla en riktigt fin lördag – med gemenskap, små vardagsmirakel och gärna något nybakat till kaffet.

---

Tidiga morgnar, tonfiskmackor och tankar om tillhörighet

h 

---

Tidiga morgnar, tonfiskmackor och tankar om tillhörighet

I den svala morgonluften ryms både vardagsmagi och stora frågor om tillhörighet. Ett loppisfynd, en tonfiskmacka – och tanken som inte vill släppa taget.

---

Det är något med tidiga morgnar.
Luften är sval, världen är tyst, och det känns som om dagen fortfarande ligger insvept i sin filt.
Jag, Gullan, sitter vid datorn och försöker tämja ett trilskande dataprogram som vägrar lyda.
Igår satt jag i timmar – men lyckades till slut fixa layouten på sidan.
I dag gav jag upp tidigare – för morgonen bjöd på andra planer. Min vanliga ögonkontroll väntade.

På vägen dit svängde vi förbi kvarteret, och där stod den – loppisen. Som en oväntad liten present i vardagen. Jag gick in och hittade ett fynd: en enkel potatisskalare. Det låter kanske trivialt, men nästa sommar, när färskpotatisen ligger nykokt på tallriken, kommer den att kännas som ett redskap av guld.
Det lilla kan vara stort. I rätt stund blir en enkel sak en symbol för både förväntan och framtidstro.

Efter loppisen blev det kaffe och mat, och sedan tog vi en tur för att reka platsen där vi ska stå i morgon. Den såg perfekt ut – gott om utrymme, och man kunde nästan höra motorerna i fjärran. I kväll känner jag hur tröttheten ligger som ett mjukt täcke över axlarna.

I morgon blir det en tidig start. Bara vi två som kommer först – två tält som ska upp, bord och saker som ska ordnas innan de andra ansluter. Men jag har en liten plan för att orka – i väskan väntar redan färdiga smörgåsar med min hemlagade tonfiskröra. När tälten är resta och allt står på plats, ska jag slå mig ner, ta en tugga av smörgåsen och låta en varm kopp kaffe tina upp trötta fingrar.
Den stunden kommer att smaka av både lättnad och förväntan – och känslan av att ha gjort något tillsammans.

Jag, Gullan, önskar er alla en riktigt fin helg.

Och så den där tanken som inte vill släppa taget:
Om det inte finns några aktiva föreningar för funktionshindrade – inga som vill eller orkar driva dem – hur ska då föräldrar, vuxna och äldre få den information de behöver?
Vissa frågor behöver fler röster, fler hjärtan och fler händer.
Gemenskap bygger inte sig själv. Vi måste vara dem som startar – igen och igen.

/Gullan på festivalväg – med kaffetermos, tonfiskmackor och en stor portion nyfikenhet

---

Vart tog vi vägen – vi som höll ihop?

---

Det är mycket nu. Flyttkartonger, jobb, vardagslogistik och långa att-göra-listor. Men mitt i allt det praktiska kommer en tanke smygande: vart tog gemenskapen vägen? Föreningslivet som en gång fyllde våra dagar med mening – finns det kvar, eller håller det sakta på att tystna?

Idag gick jag upp vid sjutiden. Fixade ordning mig. Jag och en vän fick rodda med att hämta föreningssaker inför lördagen. Kaffemuggen och smörgåsen hade vi med oss – vi åt i bilen, som så många gånger förr. Lite nöjen hann vi också med. Loppis, såklart. Det blev en plastblomma till uthyrningen – och jag hittade några blusar.

Vi åkte till Sollebrunns Gästgifveri. Allt där var hemlagat. Det fanns fisksoppa och köttgryta att välja på. Jag tog – så klart – den mustiga köttgrytan med potatis. Till efterrätten fick vi smörstekta pannkakor med hemkokt jordgubbssylt och vispad grädde. Under fikat gick vi igenom checklistan. Vi tror att vi har fått ihop allt material till motorfestivalen på lördag. Det känns bra.

Men jag undrar ändå – vad är det som händer?

Det var en gång då föreningslokalen var full. Doften av kokkaffe, ljudet av diskussioner som gick i vågor. Någon ritade upp en plan på whiteboarden, någon annan delade ut kopierade papper med stavfel och hjärta. Och vi var där – vi var många. Inte perfekta, men närvarande.

Men nu… det verkar som att alla människor är upptagna. Upptagna med sitt. Med flyttan, framtiden, familjelogistik, jobbstress. Med att skriva rätt på sociala medier, men inte hinna skriva under på gemenskap. Har vi glömt bort vad det betydde att samlas? Att prata i timmar om något vi brann för. Att vara en del av något större – trots felstavningar, felordningar och grammatiska krascher.

Jag har alltid kämpat med språket. Med att skriva "rätt". Med att bli förstådd, fast jag har så mycket att säga. Men i föreningslivet spelade det ingen roll hur du stavade, bara att du dök upp. Där räckte det att man ville något. Och nu känns det som att det där försvinner. Långsamt, tyst. Som att vi håller på att glömma hur man gör när man gör saker tillsammans.

Kanske är det framtiden. Kanske är det bara en paus. Men jag undrar – har vi blivit så upptagna med att vara individuella att vi glömt bort kraften i gemenskap? Det är inte bara stavningen vi håller på att tappa. Det är vi.

Så här kommer en enkel uppmaning:
Kom tillbaka. Ta med dig ditt hjärta, dina idéer – och din felstavade inköpslista.
Vi behöver inte vara perfekta. Vi behöver bara vara där.

---

Bakvägen gör mest ont

Bakvägen gör mest ont

Det finns många sätt att såra en människa. Men ett av de mest smärtsamma är när kommunikationen tystnar och beslut fattas bakom ryggen på den som borde fått vara med. Det är en sorts svek som inte alltid syns – men som känns djupt inombords.

När kommunikationen uteblir och beslut tas utan att någon får delta, uppstår en känsla av exkludering som inte bara sårar – den bryter ner förtroendet. Den här texten handlar om just det: tystnaden efter ett viktigt meddelande, svek som aldrig förmedlas direkt och vad som händer med en människa när delaktigheten tas ifrån henne.

För över en månad sedan skickade en person ett meddelande. Det var tydligt, rakt och skrivet i god tro – ett försök att skapa kontakt, att förstå, att mötas. Men inget svar kom. Med tiden blev det smärtsamt tydligt: det betydde ingenting. Inte för mottagaren. För den som skrev det betydde det däremot allt.

En dag, mitt i vardagen, stod den berörda bland butikshyllorna när sanningen kom fram – inte från den som fått meddelandet, utan via någon annan. Någon som trodde att allt redan var känt. Där och då försvann all luft. Det som kunde ha varit ett ärligt samtal förvandlades till ett tyst svek. Förödmjukande. Respektlöst.

Det här handlar inte bara om ett uteblivet svar. Det handlar om något mycket större – om det osynliga kontraktet mellan människor. Det som säger att vi ser varandra, lyssnar och inkluderar när det gäller. När det kontraktet bryts och beslut tas i det fördolda, sker en förskjutning: från att vara delaktig till att stå utanför. Från medmänniska till förbipasserande.

Det smärtsamma är insikten: att delaktighet aldrig ens var påtänkt. Att känslor inte vägdes in. Att rösten inte räknades. Allt var redan avgjort. Och det hade skett bakom ryggen på den som borde ha varit med.

Finns det någon lösning? Nej, inte på det som redan hänt. Ett förlorat förtroende kan inte repareras genom att låtsas som om ingenting hänt. Men det går att dra en gräns. Det går att markera vad som är okej och vad som inte är det. Det går att välja vilka sammanhang man vill stanna i – och vilka man behöver lämna bakom sig.

Det här handlar inte om mig, men jag vet hur det känns. Jag har sett vad tystnad gör med människor. Jag har hört berättelserna, känt igen tonläget och sett blicken hos den som blivit utanför. Även om det inte var mitt meddelande som förblev obesvarat, inte jag som stod i affären och fick veta sanningen i förbifarten, så förstår jag vad det innebär. Det gör ont – även på avstånd.

Det här händer oftare än vi tror. Varje gång skapas ett osynligt sår. Ett sår som inte syns utåt men som lämnar spår inuti. För när någon exkluderas, förminskas eller glöms bort, påverkar det mer än bara den enskilda stunden. Det påverkar tilliten, tryggheten och känslan av att vara en del av något.

Därför bär jag den här berättelsen vidare. Inte för att jag själv är den drabbade just nu, men för att jag har varit nära nog att förstå. Och för att jag vet att tystnaden inte får vara det sista som hörs.

Det är kanske inte min erfarenhet – men det är min solidaritet. Och det räcker för att inte vända bort blicken.

Jag tänker inte vara tyst.

---

.

En stilla onsdag, en stark höst – med barnens rätt i fokus

---

Onsdag – sista semesterveckan

En stilla onsdag i slutet av semestern fylls av rörelse, vänskap och oväntade möten.

Med ny energi i kroppen och höstens uppdrag i sikte, växer känslan av att vara redo – för vardag, för engagemang och för att göra skillnad.

Onsdag morgon. Sista veckan på semestern tickar sakta förbi. Det är svårt att förstå att det redan är dags att börja runda av ledigheten. Nästa vecka, på onsdag, börjar jobbet igen. Det känns lite i magen – både förväntan och vemod på samma gång.

Jag går upp i lugn och ro, gör mig lite äggröra till frukost och dricker kaffe medan jag tittar ut genom fönstret. Det är något särskilt med dessa sensommarmorgnar – de är stilla men ändå fulla av liv.

Snart ska jag iväg till vattengympan Hydrohex Move6 – ett pass som fokuserar på helkroppsrörelser, bålstabilitet och rörlighet i vattnet. Det har varit den bästa träningen jag varit på. Och som alltid går jag tillsammans med min kära väninna. Vi peppar varandra, skrattar, pratar om allt möjligt och bara är. Det har blivit ett fint inslag i veckan, som jag kommer att sakna lite när vardagen drar igång igen.

Efter passet smet vi in på vårt café och tog en härlig, god ostsmörgås. En liten lyxstund, mitt i allt.

Senare på dagen hade jag först tid hos frissan – klippte topparna och fräschade upp håret lite inför jobbstarten. Därefter gick jag vidare för att fixa naglarna, i en naturlig stil. Det var en glad och trevlig liten butik, där man verkligen kände sig välkommen. Det är sånt som gör skillnad. Att någon pysslar om en, lyssnar, skrattar – det känns inte bara som vård av händerna, utan som omtanke på riktigt.

Det handlar inte bara om utseende, utan om känslan. Att känna mig redo. Det är som en liten ritual för mig – en nystart i kroppen, i huvudet och i spegelbilden.

Och som om dagen inte redan var fin nog – kvällen bjöd på ännu en oväntad glädje.
Det blåste lite, men det var ändå en härlig onsdagskväll. Jag blev bjuden på en biltur – och det var faktiskt första gången jag åkte med just den personen. En fin bil, och extra kul eftersom den skulle ställas ut i Slussenområdet. Det var trevligt att bara vara där, titta på bilarna, känna kvällsluften och prata.

Det slog mig där, bland bilar och kvällsbris, hur viktigt det är att ta vara på de enkla stunderna. De där ögonblicken som inte är planerade – men som blir minnen ändå. Precis som med läsning för barn: det behöver inte vara komplicerat – bara tillgängligt.

Och så här, mitt i denna onsdag, kommer tanken till mig:
Den här semestern har inte varit särskilt märkvärdig – inga stora resor eller storslagna planer – men den har gett mig något ovärderligt. Tid. Tid att landa, att andas, att bara vara. Tid att känna efter, lyssna inåt, vara nära dem jag tycker om – och nära mig själv.

Och nu, när hösten snart börjar, känner jag faktiskt glädje. Det väntar mycket spännande framöver – roliga aktiviteter, nya möten, och kanske också några oväntade äventyr.

En av höjdpunkterna blir att få vara med och arrangera Dyslexiveckan tillsammans med Helena Jakobsson i Trollhättan. Det känns både viktigt och meningsfullt. Att få sätta ljus på det som ofta hamnar i skymundan – och att få vara med och påverka.

Årets tema känns extra starkt och angeläget:

Barns rätt att läsa
Läs för nöje.
Läs för att växa.
Läs på ditt sätt!

Vi vill lyfta att alla barn har rätt att läsa – oavsett hur. Med ögon, öron eller fingrar. Det viktiga är att få tillgång till berättelser, kunskap och språk – på sitt eget sätt.

Så ja – jag är redo.
Med nyklippt hår, fräscha naglar, ny energi och en vilja att göra skillnad.

/Gullan

---

Tack till dig som visar respekt och hänsyn

Tack till dig som visar respekt och hänsyn

Vi har alla våra egna svårigheter – en del syns, andra märks inte alls.
Men du som visar hänsyn ändå – tack.
Du som väntar in, backar undan, håller upp dörren eller bara möter med ett leende i stället för en suck.
Du gör skillnad. Små handlingar, stor påverkan.

---

Idag har jag försökt få lite ordning här hemma.
Städat i gången och kollat upp tiderna för vattengympan – hösten är på väg, vare sig man vill eller inte.
Rutinerna smyger sig tillbaka, och med dem kommer allt som ska göras.

Den här veckan är det fullt upp med föreningslivet.
Vi förbereder ett stort arrangemang – och det är mycket som ska klaffa:
tält som ska hämtas, material som ska fixas, bord som ska lastas och köras.
Och självklart: fika ska vi också ha med oss. Bullar, kaffe och servetter.
Det kanske låter enkelt, men det är många små saker som behöver funka för att helheten ska bli bra.

Att jobba ideellt är inte särskilt glamoröst.
Det är tidiga morgnar, många lyft, svettiga ryggar och ibland en stressig planering.
Men vi gör det ändå. För att vi tror på något större.
Gemenskap. Deltagande. Mänskliga möten.

På lördag blir det heldag.
Vi som står där kanske inte syns mest, men vi är där.
Och det räcker långt.

---

Snart ses vi i Trollhättan!

Och nu är det dags igen:
Dyslexiförbundet – tillsammans med distriktet och vår lokalförening – ska vara med på Motorfestivalen i Trollhättan!

Kanske låter det som en udda kombination?
Men just därför behöver vi vara där.

För läs- och skrivsvårigheter finns överallt – också bland motorintresserade, skruvare och fixare.
Det handlar inte bara om skola eller myndighetspost.
Det handlar om livet: att kunna läsa instruktioner, förstå skyltar, fylla i blanketter eller hänga med i information.

Vi kommer dit med tält, bord, foldrar, affischer – och med vår vilja att möta människor.
Vi vill prata, lyssna, förklara.
Visa att alla inte läser med ögonen – och att det är helt okej.

Så om du är i närheten – kom förbi!
Säg hej. Ta en folder. Dela en tanke. Eller bara stå en stund i skuggan av vårt tält.

Vi ses i Trollhättan.