Bakom kulisserna på en festival – vårt andra år

Bakom kulisserna på en festival – vårt andra år

Många tror att en festival bara händer. Att man en dag slår upp ett tält, ställer fram några broschyrer – och sedan är det klart. Men så enkelt är det inte.

I år var det andra gången vår förening fick äran att vara med Dyslexiförbundet på den här festivalen. Vi visste hur gruset knastrar under skorna när man kliver in på området, hur vinden drar genom de öppna ytorna och hur kaffetermosen blir räddaren i nöden när timmarna tickar på. Vi hade erfarenheten från förra året – men även om man gjort det förut krävs lika mycket arbete, och lika många små beslut, för att få allt på plats.

Allt börjar runt ett bord där styrelsen samlas. Kaffekoppar ångar, någon bläddrar i en anteckningsbok, en annan ritar en skiss på ett tält. Vi väger för- och nackdelar. Är det här något vi ska satsa på i år igen? När alla nickar och beslutet är taget är det som om kugghjulen börjar snurra.

Listorna växer fram: Vem kan hämta tälten? Vem har plats i bilen för lådorna? Vem tar fram skyltarna som legat ihoprullade sedan förra året? Vi ringer runt, skickar meddelanden, hittar lösningar. I förrådet luktar det lite dammigt av tyg som legat stilla för länge. Släpet fylls av stänger som skramlar mot varandra, presenningar som känns svala under händerna och kartonger som vi hoppas klarar resan utan att välta.

Dagen innan festivalen blåser vinden lite för hårt och vi kastar oroliga blickar mot himlen. På morgonen knäpper någon fast en banderoll som fladdrar som en segelduk. Skruvarna gnisslar när vi drar åt dem. Fingrarna blir kalla av metall som legat ute i luften, och skorna blir dammiga redan innan vi hunnit dricka första kaffekoppen.

Och sedan, till slut, står vi där. Tältet är rest. Bordet är fyllt med informationsmaterial, papper som prasslar till när någon går förbi. Doften av mat från andra stånd blandas med lukten av tryckt papper och nysågat trä. Röster sorlar, barn skrattar, och vi står sida vid sida med Dyslexiförbundet – redo att prata, redo att lyssna, redo att möta de där människorna som kanske för första gången får höra att dyslexi inte är ett hinder för ett rikt och meningsfullt liv.

När du går förbi ett tält på en festival och ser någon stå där med ett leende, tro inte att de bara sitter och väntar på att dagen ska ta slut. Bakom det leendet finns dagar, veckor – ja, till och med månader – av arbete. Det är just därför det känns så varmt i bröstet när vi står där. Vi vet vad som krävts för att nå just den stunden.

Det här var vårt andra år. Och när vinden stillnar, när sista banderollen packas ner och vi går mot bilarna i kvällsljuset, då vet jag att det inte blir det sista. För det finns något i mötet, i samtalen och i leendena som gör varje lyft, varje telefonsamtal och varje dammig presenning värd allt.

---