Söndag morgon ligger som ett mjukt täcke över världen. Ljuset är mjukare, kaffet smakar lite mer och fötterna är tacksamma över att slippa stå i tolv timmar på asfalt. Igår, från sju på morgonen till sju på kvällen, var vi mitt i sorlet, doften av avgaser och nygrillade hamburgare, bland motorvrål och glänsande lack på motorfestivalen. Det var en sådan dag då man nästan glömmer att man är trött, för allt runt omkring bär en fram.
Och så hände det oväntade – mitt bland alla bilar och höga ljud kom en person fram till mig. Inte för att prata om motorer eller fråga om vägen, utan för att säga att hen visste att jag är engagerad i föreningslivet. Han sa det med sådan värme att jag nästan blev ställd, och tillade att det märktes under motorfestivalen. Det som gjorde det extra speciellt var att han själv är en av dem som varit med och ordnat festivalen – och dessutom djupt engagerad i motorvärlden. Att en sådan person såg och uppskattade vårt arbete betydde mycket, särskilt eftersom det är viktigt att vår förening, Dyslexiförbundet, finns med på sådana här evenemang och syns bland människor där man kanske inte alltid förväntar sig oss. Det är just i miljöer som motorfestivalen – där fokus egentligen ligger någon helt annanstans – som vi kan nå människor vi annars kanske aldrig hade mött och visa att dyslexi finns i alla delar av livet, oavsett intresse eller bakgrund.
Där stod vi på vår lilla plats, omringade av krom och lack som blänkte i solen, med flaggor som fladdrade i vinden och broschyrer som prasslade i händerna. Vi mötte människor i alla åldrar – några stannade för att prata, andra log i förbifarten – och mitt i allt det där blev vårt engagemang en del av festivalens hjärta.
Jag blev så chockad att jag nästan tappade orden, för det är inte varje dag man blir sedd för det man gör i bakgrunden, allt det där som inte syns i stora rubriker. Men tydligen syns det ändå. Kanske är det så med engagemang – att det sipprar ut mellan raderna, mellan mötena, mellan dagarna man ställer upp. Söndag morgon är underbar just därför, för den bär på minnet av igår, på värmen från någon som såg och på vilan som kommer efter att man gett allt.
Nu är det bara två dagar kvar innan arbete och vardag drar igång igen, så vi bestämde oss för att unna oss en söndagsmiddag på den speciella restaurangen. Fläskfilé med bearnaisesås, serverad med grönsaker, pommes frites och en rejäl klick sås. Och så kaffe och kladdkaka till efterrätt – mums! Men sedan kom verkligheten ikapp. Vi behövde tömma och köra bort allt från gårdagen. Ändå blev det en härlig söndag, en sådan som blandar vila, eftertanke och lite mer arbete än man först planerat.
För kanske är det just den blandningen som gör livet rikt – dagarna då man skrattar, upplever och möter människor som ser en, och dagarna då man rullar upp ärmarna och gör det som måste göras. Båda sorterna behövs. Festdagarna ger minnena, vardagsdagarna bär oss framåt.
3 kommentarer:
Orkade du bara en dag. Kunde väl
Inte vara så krävande att sitta i en stol
Gullan
Nej, det var långt ifrån ”bara sitta i en stol”. Faktum är att vi knappt sitter alls. Vi står upp större delen av dagen, pratar med besökare, delar ut material, svarar på frågor och hjälper till med olika saker. En hel dag på motorfestivalen innebär att möta människor, lyssna på deras berättelser och samtidigt hålla igång vårt material och synligheten för föreningen – mitt i buller, värme och ständig rörelse. Det är roligt, men det tar på krafterna. Jag orkade en dag, och den dagen gav mig många fina möten och känslan av att vårt arbete gör skillnad – och det är det som räknas.
För ibland är det just i mötet med andra, där man minst anar det, som någon verkligen ser en.
Förlåt men den kommentaren var kul. Folk har verkligen bilden av henne som bitter, lat och missunnsam gammal tant, ingen aning men bloggen är något spretig och ostrukturerad. Man fattar inte vart uppmuntran och kämparglöden ligger bland all AI text.
Skicka en kommentar