Tidiga morgnar och mormors mjuka pepparkaka
Det finns morgnar som vaknar före en själv.
När mörkret fortfarande vilar över huset och världen känns långt borta.
Då kan man stå i köket, höra skeden slå mot bunken och känna hur doften av kanel och kryddnejlika väcker minnen.
I de stunderna förstår man att trygghet ibland ryms i något så enkelt som ett gammalt recept – och i vissheten om att man snart ska dela det med andra.
Klockan var ställd på fem, men kroppen ville annorlunda. Redan vid fyra slog jag upp ögonen och kände hur tankarna började röra sig i den stilla mörkret. När sömnen ändå vägrade komma tillbaka, var det lika bra att kliva upp.
Köket mötte mig med sitt mjuka mörker. Bara den lilla lampan över diskbänken lyste medan jag plockade fram ingredienserna till mormors mjuka pepparkaka. Det finns något stilla och tryggt i att börja dagen med något så enkelt som att mäta upp mjöl, knäcka ägg och känna doften av kryddor som långsamt fyller rummet. Kryddnejlika, kanel, banan och ingefära blandas med socker och ägg – och i det ögonblicket känns det nästan som om mormor står där bredvid mig, med samma varma blick som alltid.
Kanske är det just det som rutiner ger – en känsla av förankring. När världen utanför ibland känns rörig och oförutsägbar, finns det något att hålla fast vid. En kaka som alltid blir ungefär likadan. Ett recept som aldrig sviker.
När kakan stod i ugnen upptäckte jag att jag saknade några saker inför dagen. Det blev en sväng ner i den mörka källaren – inte min favoritplats halv fem på morgonen – men ibland får man bita ihop. Upp igen, med armarna fulla, fortsatte jag att fixa och packa det sista.
Matsäcken med tonfiskröra till efter uppsättningen var klar. I år bjuder jag inte bara vår egen förening, utan även den andra. För det är i mötet med varandra vi växer. I att dela både det stora och det lilla – arbetet, skratten, maten – blir banden starkare. Vi bär varandra lite, och det gör skillnad.
Efter vårt evenemang åkte vi hem till en vän. Jag hade tagit med champagneflaskan, och vi satte oss ute i det milda augustivädret. Räksallad på tallrikarna, glas som klirrade och skratt som gled iväg över kvällen. En enkel stund, men fylld av den där stilla tacksamheten som bara kommer när man vet att man är i gott sällskap.
Nu sitter jag här, mätt och nöjd, med doften av pepparkaka som fortfarande dröjer sig kvar i köket. Och jag tänker att livet egentligen är just så här – en blandning av gamla recept och nya möten, av det trygga och det oväntade. Önskar er alla en riktigt fin lördag – med gemenskap, små vardagsmirakel och gärna något nybakat till kaffet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar