Nu är det dags igen

Klockan ska ringa klockan fem. Morgonens tunga tystnad väntar på att spricka när alarmet ljuder och dagen startar. Tillbaka till jobbet efter 14 dagars ledighet. Ledig, ledig – men nu är det slut på det.

Det är alltid lite motigt att komma upp efter en lång paus. Kroppen vill ligga kvar under täcket, men hjärnan vet att det bara är att rulla igång. Gröt på spisen, en snabb dusch, lite rufs i håret – och sen iväg.

Januari har sin egen tyngd. Många kallar den för den fattiga månaden, och det är inte svårt att förstå varför. Ekonomin får kämpa för att sträcka sig fram till nästa lön. Det är samma visa för så många. Men vi tar oss igenom det, som vi alltid gör.

Och som om det inte vore nog, höjer Västtrafik sina priser igen – 25 kronor extra på månadskortet. Det känns i plånboken. Jag tycker det är väldigt dyrt att åka inom stan med busskortet som det är. Det blir inte bättre av att bussarna ibland inte håller tiderna. Inget är värre än att stå och frysa i 30 minuter när bussen borde ha kommit efter 10. Jag har skrivit till Västtrafik förr, och jag kommer inte tveka att göra det igen.

Det får faktiskt vara nog snart. Vem har råd att åka buss längre? Och bilen ska vi inte tala om – bensinpriserna fortsätter att skena. Vi som inte kan cykla eller gå har det inte lätt. Ibland känns det som att det inte finns några bra alternativ kvar.

Men vad gör man? Man tar sin mugg kaffe, slevar i sig lite gröt och ger sig ut i kylan. Dags att möta dagen, en timme i taget.

Fokusera på skolan och framtiden – även med dyslexi

Det är inte alltid lätt att hänga med i skolan. För många ungdomar känns det som om framtiden är långt borta, och skolarbetet kan kännas tungt och ibland meningslöst. Men sanningen är att det du gör idag kan påverka ditt liv på så många sätt i framtiden.

Jag vet hur det känns att kämpa i skolan. Jag har själv dyslexi, och det har inte alltid varit enkelt att hänga med. Bokstäverna kunde dansa runt på sidan, och ibland kändes det som om jag aldrig skulle klara av vissa uppgifter. Men en sak som hjälpte mig var att inse att jag inte var ensam. Det finns så många andra som delar samma utmaningar.

Att ha dyslexi betyder inte att man är dum eller mindre kapabel än andra. Det betyder bara att hjärnan fungerar lite annorlunda. Och det finns verktyg och strategier som kan hjälpa. Jag har lärt mig att ta hjälp av tekniska hjälpmedel, som röst-till-text-program och läsappar. Dessutom har stödet från vänner, familj och lärare gjort en stor skillnad.

När jag ser tillbaka på min skoltid önskar jag att jag hade vågat be om hjälp tidigare och inte skämts för att jag behövde extra stöd. Jag hoppas att du som läser detta kan ta med dig något från mina erfarenheter. Din framtid är viktig, och du har potential att nå dit du vill.

Det finns också föreningar som kan hjälpa ungdomar och föräldrar. Dyslexiförbundet är en av dessa föreningar som arbetar för att stötta människor med dyslexi. De erbjuder råd, verktyg och möjligheter att träffa andra i samma situation. Tveka inte att ta kontakt med dem – de kan göra stor skillnad.

Så till alla ungdomar där ute: fokusera på skolan och det som ligger framför er. Även om det kan kännas tufft ibland, kom ihåg att varje steg ni tar för er närmare era drömmar. Med lite envishet och stöd kan ni åstadkomma så mycket mer än ni tror.

En helg fylld av värme och teaterglädje

Denna helg har verkligen varit både fin och välbehövlig. I fredags var jag hemma hos min vän, som bjöd på falukorv och potatis med morotsstuvning – en riktig klassiker. Det finns något så tröstande i enkel mat lagad med omtanke. Kvällen blev lugn, och vi satt länge och pratade om allt möjligt. Enkelheten i både maten och sällskapet gjorde att allt kändes extra varmt och familjärt.

Lördagen började med en härlig frukost – det är mysigt att bli ompysslad ibland. Vi tog oss tid att fixa småsaker som både min vän och jag skjutit upp, och det var skönt att få det gjort. Men höjdpunkten för dagen var utan tvekan teaterbesöket på Endorfin. Vi såg Familjen Addams – Musikalen, och vilken upplevelse det var! Musiken var fängslande, humorn träffsäker och hela föreställningen bjöd på en underbar atmosfär. Det var länge sedan jag var på teater, och under kvällen insåg jag hur mycket jag faktiskt saknat det. Att få sitta där och skratta och ryckas med av skådespelet kändes som en riktig energiboost.

Helgens sista dag gjorde jag kasslerlåda med potatis och grönsaker, med massor av grädde i gratängen. Jag bjöd in min vän på middag, och vi njöt av ännu en mysig kväll tillsammans.

Den här helgen har verkligen varit fylld av små guldkorn och mysiga stunder. Det känns fint att kunna bära med sig glädjen från dessa dagar när vardagen drar igång igen. Ibland är det de där små sakerna – som en middag med en vän eller ett teaterbesök – som gör störst skillnad. Och när det blir grått och tungt, vet jag att jag kan plocka fram dessa minnen och le åt dem.

Nu ser jag fram emot en ny vecka, med lite mer energi i ryggen och ett leende på läpparna.

Inkludering i skolan – något vi borde prata mer om

Jag läste nyligen om den finska modellen där var fjärde elev får särskilt stöd i skolan. Det fick mig att tänka på hur vi ser på inkludering här i Sverige och vad det egentligen innebär för oss som jobbar i skolan varje dag.

När jag tänker tillbaka på min egen skolgång minns jag hur svårt det var att få stöd. Det var ofta som om man behövde kämpa extra mycket för att bli sedd och förstådd. Jag minns den där känslan av att inte riktigt passa in när man fick gå ifrån klassen för att få hjälp. Det var som om man pekades ut. Idag är det något jag tänker på när jag ser elever som kämpar.

I Finland verkar det annorlunda. Där är det inte något konstigt att få extra stöd. Det är en naturlig del av skoldagen. Ingen behöver känna sig annorlunda för att de får hjälp – och det är precis så det borde vara.

Jag tror att vi i Sverige har en bit kvar att gå. Vi pratar ofta om inkludering, men hur väl fungerar det i praktiken? Jag ser elever som behöver stöd men som får vänta på utredningar, möten och papper som ska fyllas i. Under tiden tappar de både lust och självförtroende. Det känns inte rätt.

Tänk om vi kunde skapa en skola där det är lika självklart att få stöd i svenska eller matte som att låna en bok i biblioteket. Där alla känner sig välkomna, oavsett hur de lär sig.

Jag är övertygad om att små förändringar kan göra stor skillnad. Att vara den som ser och lyssnar kan ibland vara nog för att ge ett barn den där lilla extra knuffen i rätt riktning.

Kanske är det dags att vi pratar mer om vad inkludering faktiskt betyder – och hur vi kan göra det till verklighet, varje dag, för varje elev.

Läs mer här https://www.vilarare.se/nyheter/inkludering/finska-modellen--har-far-var-fjarde--elev-sarskilt-stod/

Januari och minnen som värmer

Januari har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Det är inte bara en månad för nystart, utan också en tid då jag tänker lite extra på min fosterpappa och mormor. De skulle ha fyllt år nu i januari om de fortfarande hade varit med oss.

Det är märkligt hur vissa månader bär på så mycket minnen. Jag kan fortfarande känna doften av något min mormor brukade baka, eller höra min fosterpappas skratt när vi satt tillsammans vid köksbordet. Ibland känns det som att de är nära, även om det gått tid sedan de lämnade oss.

Jag försöker hålla fast vid de fina stunderna. Kanske baka något som påminner om mormor, eller tända ett ljus och låta tankarna vandra till alla gånger vi firade deras födelsedagar. Det behöver inte vara stort, men det känns viktigt att ge dem en stund av min tid – som ett sätt att hålla dem levande i mitt hjärta.

Januari är för mig inte bara början på ett nytt år, utan också en påminnelse om kärlek, saknad och tacksamhet. Och på något sätt gör det mig varm inombords.

Finns det någon i ditt liv som du tänker lite extra på den här tiden på år

När stöd kan förändra liv – Dyslexi i oväntade miljöer

Visste du att nästan hälften av de intagna i ett högriskfängelse i USA har dyslexi? Den här insikten fick mig att reflektera över hur viktigt det är att identifiera och stötta personer med läs- och skrivsvårigheter, även i miljöer där man kanske inte förväntar sig det – som i fängelser.

Ett inspirerande exempel på detta kommer från Halden fängelse i Norge. Där används diagnosverktyget Logos för att kartlägga och identifiera dyslexi hos de intagna. Målet är att ge dem bättre förutsättningar för utbildning och en ny start i livet.

Läraren Renate Evjenth, som arbetar på Halden, beskriver det så här:

“Många av våra elever har kämpat i det tysta under hela sin skoltid. Logos hjälper oss att ge dem svar och anpassat stöd.”

Att dyslexi ofta inte upptäcks i skolan kan leda till en känsla av misslyckande och utanförskap. Tänk vad det kan betyda att få rätt stöd, även senare i livet. Rehabilitering handlar inte bara om att sona sitt brott, utan också om att skapa nya möjligheter – och ibland börjar det med att få rätt verktyg för att förstå och hantera sina svårigheter.

Jag tycker det här visar på hur viktigt det är att vi som samhälle ser dyslexi inte som ett hinder, utan som en utmaning som kan övervinnas med rätt hjälp. Logos är ett exempel på hur teknik och pedagogik kan bidra till inkludering och förändra liv på platser där man minst anar det.

Vi kan alla vara en del av förändringen – i skolan, på jobbet och i samhället i stort.

#Dyslexi #Rehabilitering #Inkludering

Tack för att ni följt med på min resa – vi ses nästa år!

 Tack alla för att ni har läst min blogg i år! Det betyder mycket för mig att få dela mina tankar och erfarenheter med er. Era kommentarer och stöd gör skrivandet ännu roligare och mer givande. Jag ser fram emot att fortsätta skriva och hoppas att ni vill följa med på resan nästa år också. Ta hand om er och ha en fin avslutning på året!

Måndagsmorgon med städning och nyårsförberedels

Det är måndag morgon och jag har satt igång med städningen. Nyår närmar sig och i år kommer det främmande hem till mig för att fira. Det känns roligt att få bjuda in, men det innebär också att jag vill ha ordning och reda hemma. Städning är inte alltid min favoritsyssla, men när jag vet att gäster är på väg så får jag den där extra energin.

Jag har börjat plocka undan i vardagsrummet och dammtorka hyllorna. Det är något speciellt med att göra rent och förbereda för något festligt. Små ljuslyktor har jag ställt fram och jag funderar på om jag ska sätta upp någon extra dekoration inför nyårsafton.

Snart ska jag åka och handla mat. Jag tänker satsa på en buffé med lite plockmat, det brukar vara uppskattat och enkelt att förbereda. Kanske blir det några små snittar, en god gratäng och något sött till efterrätt. Dessutom måste jag fylla på med bubbel – nyår är ju ändå nyår!

Det känns faktiskt ganska mysigt att ha lite planering och fix att se fram emot. Även om det blir en del jobb innan allt är klart, så ser jag fram emot att få fira in det nya året tillsammans med människor jag tycker om.

Nu är det dags att fortsätta städningen innan jag ger mig iväg till affären. Jag hoppas på att hitta lite inspiration till nyårsmenyn medan jag går bland hyllorna. Kanske blir det något nytt och spännande i år.

Hur förbereder ni er inför nyår? Är det någon annan som också har börjat städa och planera?