Klockan ska ringa klockan fem. Morgonens tunga tystnad väntar på att spricka när alarmet ljuder och dagen startar. Tillbaka till jobbet efter 14 dagars ledighet. Ledig, ledig – men nu är det slut på det.
Det är alltid lite motigt att komma upp efter en lång paus. Kroppen vill ligga kvar under täcket, men hjärnan vet att det bara är att rulla igång. Gröt på spisen, en snabb dusch, lite rufs i håret – och sen iväg.
Januari har sin egen tyngd. Många kallar den för den fattiga månaden, och det är inte svårt att förstå varför. Ekonomin får kämpa för att sträcka sig fram till nästa lön. Det är samma visa för så många. Men vi tar oss igenom det, som vi alltid gör.
Och som om det inte vore nog, höjer Västtrafik sina priser igen – 25 kronor extra på månadskortet. Det känns i plånboken. Jag tycker det är väldigt dyrt att åka inom stan med busskortet som det är. Det blir inte bättre av att bussarna ibland inte håller tiderna. Inget är värre än att stå och frysa i 30 minuter när bussen borde ha kommit efter 10. Jag har skrivit till Västtrafik förr, och jag kommer inte tveka att göra det igen.
Det får faktiskt vara nog snart. Vem har råd att åka buss längre? Och bilen ska vi inte tala om – bensinpriserna fortsätter att skena. Vi som inte kan cykla eller gå har det inte lätt. Ibland känns det som att det inte finns några bra alternativ kvar.
Men vad gör man? Man tar sin mugg kaffe, slevar i sig lite gröt och ger sig ut i kylan. Dags att möta dagen, en timme i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar