lördag, november 08, 2025

⚡ Blogginlägg: Samtalet är på väg att dö – och vi låter det hända



Blogginlägg: Samtalet är på väg att dö – och vi låter det hända

Något håller på att gå sönder i Sverige.
Vi pratar om yttrandefrihet, men i verkligheten vågar färre och färre säga vad de tycker. Människor tystnar inte för att de saknar ord, utan för att de vet vad som händer när de öppnar munnen – attack, misstolkning, förlöjligande.

Jag märker det varje gång jag skriver.
Folk läser inte för att förstå, de läser för att hitta något att bli arga på. En formulering, en åsikt, ett ord – och plötsligt är hela texten ”fel”. Diskussionen dör. Tonen tar över.

Samhället har blivit hårt.
Vi dömer snabbare än vi lyssnar.
Vi ropar högre än vi tänker.
Vi pekar hellre ut någon än försöker förstå varför de tycker som de gör.

Jag skriver inte för att provocera. Jag skriver för att säga ifrån. För att påminna om att vi håller på att tappa något grundläggande: respekt, nyfikenhet, förmågan att prata med varandra utan att gå till attack.

Om vi fortsätter så här kommer samtalet att dö helt.
Och när det händer – då har vi inte bara tappat tonen, vi har tappat själva demokratin.

💬 Till er som vill kommentera:
Ni är välkomna att dela era tankar – men gör det med respekt.
Håll en saklig ton, lyssna på varandra och läs innan ni reagerar.
Det är så vi håller samtalet levande.



fredag, november 07, 2025

Små förändringar som gör vardagen lite lätta

 Nu har man jobbat fem dagar, och det märks att kroppen börjar ställa om sig till vardagsrutinerna igen. Det är som med sommar- och vintertiden – man känner verkligen av det där skiftet. Det är inte många länder som fortfarande ställer om klockan, men här gör vi det, och varje gång tar det sin lilla tid att vänja sig.

Ändå är man seg på morgonen, som om hjärnan inte riktigt hunnit vakna när klockan ringer. Kaffet hjälper lite, men inte helt. Först jobbet, och sedan ska man hem och ta tag i alla vardagssysslor – precis som alla andra. Tvätt, disk, matlådor, städning. Det tar aldrig slut, men samtidigt finns det något tryggt i rutinerna.

Sen måste jag ta mig tid att mysa med min goa katt och slå mig ner framför tv:n. Helst tittar jag på Efterlyst – en liten vardagslyx, att bara sitta still och njuta av att det äntligen är helg.

Sedan jag fixade NIX-telefoni har det blivit så tyst i telefonen. Inga fler säljare som ringer och stör mitt i maten eller precis när man satt sig för att vila. Det känns faktiskt härligt – som att en tyngd har släppt, en puck som äntligen är borta.

Jag försöker fortsätta som förra veckan och fixa mina egna lunchlådor. Det sparar både tid och pengar, men det är inte alltid lätt att komma på något som är enkelt, gott och går snabbt att värma i mikron. Ibland blir det samma rätt flera dagar i rad, men det gör inget. Det viktiga är att det fungerar i vardagen.

Det är märkligt hur små förändringar kan göra så stor skillnad – lite mindre stress, lite mer kontroll över tillvaron. Kanske är det just det som vuxenlivet handlar om: att försöka skapa små öar av lugn i allt det där som snurrar på.




torsdag, november 06, 2025

✍️ Tillgänglighet är ingen genväg – det är vägen framåt

🌅 Godmorgon torsdag

Att använda hjälpmedel borde vara självklart – men i praktiken väcker det ofta misstänksamhet. I det här inlägget vill jag reflektera över vad tillgänglighet egentligen betyder, varför den fortfarande ifrågasätts och hur tekniken kan ge fler av oss en röst i det digitala samtalet.

En dag kvar till helg. Jag känner mig nöjd – lunchlådorna för veckan är klara: cowboysoppa, fläsk med potatis och löksås, samt kyckling i dragonsås med ris. Men mest ser jag fram emot att koka risgrynsgröt och göra risgrynspudding. Det tog mycket kraft att fixa all maten, men det känns värt det. Det är både billigare och roligare att laga maten från grunden. Det var länge sedan jag kände lusten att laga mat, och det känns fint att den har återvänt.

Samtidigt känner jag mig frustrerad. Jag skriver samhällskritiska blogginlägg, men ibland undrar jag hur de uppfattas – och varför vissa använder mina ord emot mig. Nu vill jag sätta stopp för det. Mina vänner frågar ibland varför jag ens fortsätter att blogga. Men för mig är det viktigt att berätta, att synliggöra och att stå upp för något som betyder mycket.

Jag är både egenföretagare och heltidsanställd. Det innebär ansvar, långa dagar och ett liv i ständig rörelse – men också en djup känsla av stolthet. Jag har gått den hårda vägen, utbildat mig sent i livet och tagit varje steg på egen hand. Hade det varit idag hade jag sannolikt fått mer stöd under studierna. Där jag växte upp var det arbete som gällde, inte utbildning. Jag började jobba redan som sextonåring och har sedan dess arbetat och utbildat mig i över fyrtio år.

Trots allt detta blir jag fortfarande ifrågasatt – inte för vad jag skriver, utan hur. När jag nyligen publicerade texten “När hjälpmedel blir misstolkade som lathet” fick jag en kommentar som löd:

“Är det AI som skriver noveller till dig? Det är inte att utvecklas.”

De orden fick mig att stanna upp. De säger något viktigt om vår tid – om hur samhället ser på tillgänglighet, och vem som anses ha rätt att använda den.

I dagens samtal om digitalisering och inkludering framställs tillgänglighet ofta som något självklart. Men i praktiken accepteras den bara så länge den förblir osynlig och teoretisk. När någon faktiskt tar ett hjälpmedel i bruk väcks misstänksamhet. Orden “fusk”, “genväg” och “beroende” uttalas sällan öppet, men ligger ofta som ett eko i bakgrunden. Det är som om kampen för att klara sig på egna villkor bara räknas som äkta när den sker i tystnad – utan stöd, utan teknik.

Som person med dyslexi möter jag det här motståndet ofta. När jag berättar att jag använder AI som hjälpmedel i mitt skrivande får jag ibland höra att texterna inte är “riktigt skrivna”, att de saknar röst eller personlighet. Men erfarenheten visar något helt annat. AI skriver inte åt mig – det möjliggör mitt uttryck. Det ersätter inte mitt tänkande, utan hjälper mig att formulera det.

Tillgänglighet handlar inte om bekvämlighet, utan om förutsättningar. Det är inte en genväg – det är ett sätt att överhuvudtaget kunna ta sig fram. Kanske är det just det som provocerar: tanken att vi som möter hinder kan hitta egna vägar runt dem. Att vi inte längre accepterar att stå utanför, utan kräver rätten att delta, skapa och tala på våra egna villkor.

Att använda hjälpmedel är inte att avstå från ansträngning – det är att utmana ett samhälle som fortfarande värderar prestation högre än tillgång. Tillgänglighet är varken lyx eller privilegium. Det är en demokratisk rättighet och en förutsättning för delaktighet.

När tillgänglighet väcker irritation säger det mer om samhällets syn på vem som tillåts ta plats – än om den som använder stödet. För varje gång någon säger att en text skriven med hjälpmedel inte är “på riktigt”, blir mitt svar detsamma:

Jo. Det är precis vad det är.

Det här är verkligt – för mig, för många andra och för framtiden. Jag lägger timmar vid datorn med att formulera, redigera och reflektera. Det är inte en genväg – det är mitt arbete.

Men för att kunna fortsätta krävs också respekt i mötet med läsaren. Om tonen i kommentarsfältet inte förbättras överväger jag att stänga det – inte för att tysta samtalet, utan för att skydda det.

Tillgänglighet är inte en genväg. Det är en väg framåt – för alla oss som vägrar låta tystnaden bli normen.

💬 En reflektion från “Gullans svårigheter med Dyslexi” – om språk, delaktighet och rätten att bli hörd.



onsdag, november 05, 2025

Kommentarsfältens makt över samtalet



Kommentarsfältens makt över samtalet

Inledning

Det här inlägget fortsätter tisdagens reflektion om kommentarsfälten och samtalets förändring.
Igår skrev jag om hur tonen på nätet hårdnat och hur det påverkar vår tillit till varandra.
I dag vill jag ta det ett steg närmare – till min egen erfarenhet som person med dyslexi, och hur det känns att delta i ett digitalt samtal där orden ibland får för stor makt.

Som person med dyslexi har jag länge tänkt på hur det digitala samtalet påverkar oss – särskilt för oss som inte alltid har lätt för att skriva.
Att skriva i en blogg skapar mod och kraft.
Men kommentarsfälten, som skulle kunna vara platser för gemenskap och utbyte av tankar, blir ibland istället en källa till stress och osäkerhet.

Varje ord kan kännas som ett test: ser någon mina stavfel innan de ser mitt budskap?
Det är lätt att dra sig undan, låta tystnaden tala istället för att våga skriva.

Men samtidigt vill jag vara där – i det offentliga samtalet, i sociala medier, i kommentarsfälten.
För om bara de som skriver felfritt får höras, blir samtalet fattigare.
Vi som kämpar med orden bär också på erfarenheter och perspektiv som samhället behöver lyssna till.

Kommentarsfälten och deras påverkan

Ibland tänker jag på hur mycket samhället har förändrats sedan kommentarsfälten tog plats i våra liv.
Det som en gång var ett sätt att dela tankar och erfarenheter har blivit en plats där känslor och åsikter kastas ut i luften – ofta utan eftertanke.

Ur ett samhällsperspektiv kan kommentarsfälten ses som en form av digital offentlighet, där människor möts, debatterar och formar sina uppfattningar.
Men den här formen av kommunikation saknar ofta det som gör ett samtal mänskligt – tonen, blicken, pausen mellan orden.
När vi skriver snabbt, anonymt och med starka känslor blir språket hårdare.
Det märks inte alltid i stunden, men det påverkar hur vi ser på varandra.

Kommentarsfälten speglar ett samhälle som vill bli hört mer än det vill lyssna.
De visar på en tid där kommunikationen är omedelbar, men förståelsen långsam.
Det är som om själva samtalet har tappat sin värme – ersatts av reaktioner, gillamarkeringar och snabba svar.

Samtidigt finns där något viktigt: behovet av att bli sedd, hörd och tagen på allvar.
Kanske är det därför jag fortfarande tror på kraften i ord.
För även i ett kommentarsfält fullt av brus kan ett vänligt ord, en tanke med omtanke, göra skillnad.
Och kanske är det just där – i det lilla – som förändringen kan börja.

Reflektion

För mig, med dyslexi, är kommentarsfält både en utmaning och en möjlighet.
De visar hur samhället ser på språk, på fel, och på människor som inte passar in i det skrivna mönstret.
Men de visar också att språket är levande – och att det viktigaste inte är perfektionen, utan viljan att kommunicera.

Vi behöver kommentarsfält där fler röster får plats.
Där orden inte används för att döma, utan för att förstå.
För först när alla vågar skriva, även vi som stavar fel ibland, kan samhället börja lyssna på riktigt.

Jag ska reflektera över om jag vill ha ett kommentarsfält eller inte.
Kanske är det inte svaret som är det viktiga, utan själva reflektionen – att våga tänka efter vad samtalet egentligen betyder.

Orden är inte perfekta, men de är mina.
Och kanske är det just där styrkan finns – i att våga skriva ändå.
För en god ton i kommentarsfältet börjar inte med stavningen, utan med hjärtat bakom orden.
Vi kan alla välja hur vi möter varandra – med förståelse, respekt och lite mer tålamod.
Kanske är det där samtalet kan börja på riktigt.


📖 Läs också gårdagens tisdagstankar: Kommentarsfältets förändring och samtalets förlust



tisdag, november 04, 2025

Tisdagstankar: Kommentarsfältets förändring och samtalets förlust

Tisdagstankar – när orden får för mycket makt


Kommentarsfälten har under två decennier gått från att vara öppna arenor för dialog till att bli rum präglade av kontroll, misstänksamhet och ibland hat.
Utvecklingen säger något om vår tid – inte bara om tekniken, utan om tilliten mellan människor.


Var i världen finns det längre någon vänlighet?
Den frågan återkommer ofta i mina samtal med vänner. Vi konstaterar att tonen på nätet hårdnat, att samtalen blivit kortare och att lyssnandet nästan försvunnit.

Jag tvekar ibland inför tanken på ett öppet kommentarsfält.
Det som en gång var en plats för meningsutbyte har i många fall förvandlats till en arena för makt och missbruk av språket.
Kommentaren – en gång en gest av delaktighet – har för vissa blivit ett vapen.
I stället för att bidra till dialog används orden för att skapa avstånd, positionera sig och utöva kontroll.

Denna förändring handlar inte enbart om teknik, utan om något djupt mänskligt: hur vi förstår samtalets värde.
Ett öppet kommentarsfält kräver tillit, ömsesidighet och respekt – tre element som allt oftare saknas i den digitala offentligheten.

När jag ser tillbaka på de första åren av mitt bloggande minns jag en annan ton.
Då fylldes kommentarsfälten av värme, nyfikenhet och genuina samtal.
Det fanns en tro på att ord kunde föra människor närmare varandra.
I dag tycks den tron delvis ha ersatts av försvar, misstänksamhet och rädsla för missförstånd.

Att hålla kommentarsfältet öppet i dag är därför inte ett tecken på naivitet, utan ett medvetet val – ett försök att värna samtalets mänskliga dimension.
Det handlar inte om att släppa in alla röster, utan om att skapa utrymme för dem som fortfarande vill förstå, snarare än vinna.

Kanske är det just i denna balans mellan öppenhet och skydd som framtidens digitala samtal måste hitta sin form.
Vi behöver forum där människor kan uttrycka sig utan rädsla, men också utan att skada.
Ett samtal som bygger på ansvar, inte på dominans.


Vänlighet är inte ett svaghetstecken.
Det är en form av motstånd – mot hatet, mot tystnaden och mot språkets förstelning.


Reflektionsfråga:

Hur kan vi skapa digitala rum där samtalets mänskliga värde får finnas kvar?


Det här inlägget är en del av tisdagstankarna på Gullans svårigheter med Dyslexi, där jag reflekterar över språk, tillgänglighet och det mänskliga i den digitala tiden.


måndag, november 03, 2025

Tjugo år av ord och motstånd



Tjugo år av ord och motstånd

Efter två decennier av skrivande reflekterar jag över hur språket, tillgängligheten och tekniken har format både mitt liv och mitt sätt att uttrycka mig.
Det här är berättelsen om att skriva trots svårigheter – och om hur ord kan bli en form av frihet.


Under åren med bloggen har jag samlat många erfarenheter och djupare insikter om både samhället och skrivandets betydelse.
Bloggen har blivit min plats i världen — en plats där orden får vila, växa och ibland protestera, men också bära hoppet vidare när mycket annat känns mörkt.

När jag började skriva visste jag inte hur länge det skulle pågå.
Tangenterna blev som ett eget språk, ett som inte dömer stavfel eller snubblande meningar.
Här fick jag vara mig själv, utan rödpenna och utan krav på perfektion.

Genom åren har jag sett hur samhället förändras – snabbt, men inte alltid till det bättre.
Vi talar om inkludering, men lyssnar vi verkligen?
Många pratar om tillgänglighet, men det är fortfarande ofta de med lättlästa ord som får mest plats.

För oss med dyslexi, eller andra läs- och skrivsvårigheter, är hindren inte bara bokstäverna.
Det är attityderna, tystnaden och normen för hur man “ska” uttrycka sig.

Skrivandet har blivit mitt sätt att stå emot – och stå upp.
För varje inlägg är ett steg mot att visa att språk inte måste vara perfekt för att vara meningsfullt.
Orden kanske haltar, men de kommer fram. Och i dem finns hoppet kvar.


Ändå har mycket förändrats.
Från att behöva hjälp med varje mening till att, med AI:s stöd, kunna stå mer självständigt i mitt skrivande.
Tekniken kan vara både hinder och hjälp, men när jag använder den för att hitta min egen röst – inte ersätta den – då blir den ett verktyg för frihet.

Kanske är det just där motståndet finns idag.
I att våga använda tekniken utan att förlora det mänskliga.
Att fortsätta skriva med känsla, trots algoritmer, filter och förväntningar.
Att påminna världen om att varje stavfel fortfarande bär en mening – och varje röst ett värde.

För orden lever. De förändras, utvecklas och hittar alltid sin väg – precis som vi.


Vad betyder skrivande, teknik och självständighet för dig?

Skriv gärna en kommentar och dela dina tankar.


Det här inlägget är en personlig reflektion över tjugo år som bloggare med dyslexi.
Jag skriver för att synliggöra hur språket, tekniken och tillgängligheten formar våra möjligheter att uttrycka oss – och för att påminna om att skrivandet alltid är en mänsklig handling, oavsett hur orden ser ut.



söndag, november 02, 2025

Ett klick mot det ständigt ringande samhället




Samhället som aldrig slutar ringa

När tystnaden blir en lyxvara måste vi börja värna den.

Efter fyradagars välbehövlig ledighet närmar sig vardagen återigen. Tiden har gått fort, nästan som om pausen bara hann börja innan den tog slut. Samtidigt påminner ledigheten om värdet av stillhet, gemenskap och kravlöshet – att få finnas utan prestation, att bara vara.

Sex veckor återstår till jullovet för eleverna. Hösten rusar fram, och november har gjort sitt intåg med sin stilla gråhet. I dag är det dags att återvända till lägenheten, till rutinerna och till skrivandet. Mitt i den lugna rytmen under ledigheten fick jag ett tips om Nix – en tjänst där man kan registrera sitt telefonnummer för att slippa samtal från telefonförsäljare. Det lät först som en praktisk detalj, men ju mer jag tänkte på det, desto tydligare blev symboliken.

Varje gång telefonen ringer och någon vill sälja något, bryts något i mig. Koncentrationen spricker som en tunn hinna, och tystnaden förlorar sin kraft. Samtidigt väcks en irritation över hur många människor fortfarande blir vilseledda av aggressiv telefonförsäljning – ofta äldre personer eller de som inte har orken att säga nej. Enligt Konsumentverket är oönskade säljsamtal ett av de vanligaste klagomålen från svenska hushåll. Många berättar om abonnemang de aldrig trodde att de tackat ja till.

Det är just därför Nix finns – som ett sätt att skydda både tiden och tryggheten i hemmet. Genom att registrera sitt nummer på tjänstens officiella webbplats, www.nixtelefon.org, kan man enkelt minska mängden oönskade samtal. Det är en liten handling, men den rymmer en större mening: att själv få bestämma när man vill vara tillgänglig.

För i grunden handlar det inte bara om telefonförsäljning. Det handlar om ett samhälle där tillgänglighet har blivit ett ideal och uppmärksamhet en handelsvara. Vi ska alltid svara, alltid vara redo, alltid lyssna – men sällan på oss själva. Att säga nej till det ständiga ringandet är därför inte att stänga ute världen, utan att värna sitt eget utrymme i den.

Att skydda sin tystnad är att ta ansvar för sitt fokus. Det är att sätta en gräns mot en kultur som belönar avbrott, snabbhet och ständig uppkoppling. För i tystnaden växer något annat – koncentration, eftertanke och språklig rytm.

Kanske är det just där – i stillheten, i motståndet mot det ständigt ringande – som skrivvågen verkligen tar form. Där orden inte bara blir text, utan ett sätt att stå emot ett samhälle som sällan lämnar plats för tystnad, men alltid kräver svar.

Och kanske börjar det där motståndet i något så enkelt som ett klick.
Att registrera sig på www.nixtelefon.org är inte bara ett sätt att slippa säljsamtal – det är ett sätt att återta sin rätt till lugn, att säga nej till onödiga avbrott och ja till sin egen tid. En påminnelse om att stillhet inte är en brist, utan en styrka.





lördag, november 01, 2025

Allhelgonahelgen – värme i mörkret



Allhelgonahelgen – värme i mörkret

Idag är det allhelgonahelgen.
Jag känner mig nöjd efter veckostädningen och njuter av en ledig fredag innan det är dags att åka bort. Det ska bli så trevligt att träffa en vän och ha en mysig helg tillsammans. Det ska bli fint att prata, skratta och bara ta dagen som den kommer.

Det är alltid något särskilt med att umgås, prata och bara vara. Igår blev det klassiska fredagstacos – en enkel men härlig tradition.

Lördagsmorgonen började med en härlig guacamole, ägg på mackan och en kopp kaffe. Den där lugna stunden när dagen precis vaknar är något jag verkligen uppskattar. Sen blev det en tur till köpcentrumet, där jag fick en födelsedagspresent från en butik – ett fint set med salt- och pepparkvarnar. En liten överraskning som gjorde mig glad. Vi fortsätter nu helgen tillsammans, med tid för gemenskap och vila.

När jag skriver här på bloggen känner jag mig fortfarande lite som i “sandlådan” – på väg att hitta min röst och mitt sätt att uttrycka mig. Jag accepterar att internet är som det är: ibland varmt och välkomnande, ibland kallt och anonymt.
Det förvånar mig ändå hur många som inte vågar stå för det de skriver. Orden får mer kraft när man står för dem. För mig handlar skrivandet om mod – att våga vara sig själv, med alla stavfel, känslor och tankar som följer med.

Kanske är det just det som gör skrivandet levande – att det kommer från hjärtat, inte från en perfekt formulerad mall.

Och till dig som läser: visa respekt.
Om du inte tycker om hur jag skriver, eller om du tycker att min blogg känns för "ungdomlig" – då är det bättre att du slutar läsa, istället för att döma.
För här skriver jag som jag är, på mitt sätt.
Det är så jag hittar min röst.

Allhelgona handlar för mig om att minnas, men också om att leva – att ta vara på de stunder som värmer, och människorna som bryr sig.
För när mörkret faller tidigt, är det våra möten, våra ord och vår omtanke som tänder ljusen igen. 🌙


/Gullan 💛