Jag behöver inte ett gruppboende – jag behöver förståelse

---

Jag behöver inte ett gruppboende – jag behöver förståelse

Tisdag morgon. Vardagen rullar på, men tankarna hänger kvar från gårdagen. Jag har tänkt mycket på de där kommentarerna jag fått – och på varför jag egentligen skriver. För mig handlar det inte om att klaga, utan om att berätta hur livet faktiskt kan se ut när man lever med dyslexi och svårigheter med tidsuppfattning.

Ibland får jag kommentarer som träffar lite hårt. Någon skriver att jag “verkar ha svårt med allt” eller att jag kanske borde bo på ett gruppboende där man får hjälp av personal. Men det är just därför jag skriver – för att visa att svårigheter inte betyder att man inte klarar sig. Det betyder bara att man gör saker på sitt eget sätt.

Jag behöver inte ett gruppboende. Jag behöver ett samhälle som förstår att människor fungerar olika.

Att leva med dyslexi och svårigheter med tidsuppfattning innebär att jag ibland måste planera på mitt eget sätt, hitta genvägar och skapa rutiner. Det är inte alltid lätt, men det fungerar. Jag jobbar, jag planerar och jag tar ansvar för min vardag. Och ja, ibland blir det rörigt – men det är också så livet ser ut för många av oss.

På morgonen, för att inte missa något, använder jag min iPhone. Alarmet och påminnelserna hjälper mig att hålla ordning på tiden. Det har faktiskt lärt mig mycket. Jag har fått bättre rutiner tack vare det – små ljud som påminner mig när det är dags att gå, stiga upp eller packa väskan. Det låter kanske enkelt, men för mig gör det skillnad mellan kaos och struktur.

Ändå blir det ibland krångligt. Som när jag ska byta buss eller hitta till ett nytt ställe. Kartorna visar fel riktning, eller så har de byggt om så att kartorna inte stämmer längre – och då står jag där och försöker förstå vilket håll som egentligen är rätt. Men jag hittar vägen, till slut. På mitt sätt, i min takt.

Nu är det tisdag. Jag ska jobba några timmar till innan jag går hem och förbereder för morgondagen. Kanske baka något gott till kaffet. Små stunder som gör dagen lite lättare.

Jag delar inte det här för att gnälla. Jag delar det för att visa hur det faktiskt kan vara att leva med dyslexi – att vardagen kräver planering, tålamod och ibland lite extra kreativitet.

Jag behöver inte någon som säger åt mig när jag ska gå till bussen.
Jag behöver förståelse för att jag hittar dit själv, på mitt eget sätt.

💙Gullan

Måndag – Tiden rinner iväg, men jag försöker hinna med

:

---

Måndag – Tiden rinner iväg, men jag försöker hinna med

Idag ringer klockan redan vid fyra på morgonen. Det är mörkt ute, huset sover, men jag ska iväg till en annan ort. Jag försöker ordna mig, plocka ihop allt jag behöver. Jag vet att jag inte hinner fixa någon lunchlåda, så jag får köpa något på stan i dag istället.

Tidsuppfattningen är verkligen en utmaning för mig. Jag märker det mer och mer. Hur lång tid tar det egentligen att packa, duscha, hitta rätt buss? Det blir alltid något som drar ut på tiden — eller så blir jag färdig alldeles för tidigt. Jag sitter och väntar, ibland länge, på något jag inte ens ser komma.

Jag har svårt för att förstå hur mycket tid saker faktiskt tar. Det låter så enkelt, men i vardagen blir det en kamp. När jag ska skriva in en resa i Västtrafiks app får jag dessutom konstiga förslag. Jag måste skriva in resan steg för steg – det går inte att skriva hela på en gång. Det är som om systemet inte riktigt förstår hur jag tänker.

Så nu sitter jag här på sjukhuset, trettio minuter för tidigt. Men det gör inget. Jag andas, tittar ut genom fönstret, försöker låta tiden bara vara utan att stressa.

Snart ska jag träffa ungdomarna. Det är alltid mysigt att vara i uppehållsrummet, där det händer små saker hela tiden. Sen väntar några möten och hemma väntar materialet jag ska kopiera till onsdag.

Och mitt i allt det här pågår Dyslexiveckan – med temat Forma din bokstav. Det är fint, tycker jag. För varje bokstav, varje ord, varje tanke vi formar är en del av oss. Vi som kämpar med läsning, skrivning och tid — vi formar också våra egna vägar genom vardagen.

Jag är ofta tidig. Ibland för tidig. Men hellre det än att tiden springer ifrån mig.
Och kanske är det just där min styrka ligger – i att försöka, varje dag, att hitta rytmen i min egen tid.

---

“Teknikstrul, curry och en gnutta höst”

:

---

Vilken helg det blev!

Regn och rusk hela lördagseftermiddagen — så typiskt när man hade hoppats på lite höstsol. Men det gjorde inte så mycket, för jag blev bjuden på currykyckling med ris och grönsaker. Jag tog med en flaska vin till maten, och vi satt länge vid bordet, pratade och skrattade. Timmarna bara flöt iväg, sådär som de gör när man har det riktigt trevligt.

Mitt i allt råkade jag trycka på någon knapp på min Apple Watch — och plötsligt började den ringa!
“HALLÅ!” hörde jag i klockan, och vi höll på att skratta ihjäl oss. Inte det mest eleganta samtalet jag haft direkt…

Efter maten satte vi på Rättfärdighetens ryttare på Netflix. En sån där film som blandar humor, sorg och action på ett sätt som får en att både skratta och tänka. Perfekt avslut på en grå lördag.

Så, även om vädret inte var något att hurra för, blev det en varm och rolig helg ändå — med god mat, skratt och lite teknikstrul på köpet.

Söndagar känns det som att det alltid finns mycket måsten.
I dag flyttar en gäst ut, så jag måste städa och få ordning på allt.
Sen ska jag fixa med föreningen — kopiera lite material och förbereda inför onsdagen.

Men ändå… det finns något skönt i det där också.
Att ta tag i saker, beta av listan, känna att veckan börjar på rätt sätt.
Kanske är det just det som söndagar är till för — att städa bort veckan som varit och göra plats för det som kommer.

---

Snart startar DyslexiVeckan

Lördag

Typiskt – hela veckan har det varit fint väder och just idag vaknar man till ljudet av regnet som smattrar mot sovrumsfönstret. Man vill nästan inte krypa upp ur sängen. Men lilla Habibi ligger här bredvid, gosar och pratar, och då känns allt lite mysigare.

Nu drar Dyslexi-veckan igång – med utmaningen ”forma din bokstav och lägg ut på nätet”. En rolig grej, och vi kommer vara med. Jag blir så glad att det är så många som anmält sig till vår föreläsning.

Imorgon ska jag börja baka, fylla frysen och fixa ordning inför föreläsningen. Men först idag: plocka ihop mig, äta lite havregrynsgröt i lugn och ro, starta diskmaskinen och sen åka till min älskling.

Det är alltid mysigt på helgerna när vi träffas – så underbart. Just nu känner jag inte alls för att gå utanför dörren, men jag vet att det blir fint när jag väl kommer iväg. Jag ser verkligen fram emot det.

Önskar er alla en riktigt mysig helg! 🌸

👉 Vill du också vara med i Dyslexi-veckan? Forma din bokstav och dela med hashtaggen #Dyslexiveckan2025 så syns vi där!

En vecka med möten, mejl och nya möjligheter

En vecka fylld av möten, beslut och små utmaningar – men också nya möjligheter och glädje i vardagen.

Gött, veckan är gjord.

Det har varit en rolig vecka där jag fått träffa intressanta människor och dela med mig av min kunskap. Jag har berättat om den dagliga assisterande teknik jag använder och arbetat ihop med under åren – något som alltid känns meningsfullt att sprida vidare.

Nu väntar jag med spänning på nästa steg.
År 2023 gick de tre främsta företagen inom språkteknologi – Svensk Talteknologi AB, Oribi AB och Wizkids AB – samman och bildade Oribi Texthelp AB. Det stärkte vår position som en ledande aktör i branschen. Och nu har Oribi bytt namn igen – till Everway. Ett företag som fortsätter utveckla assisterande teknik.

Igår kväll fick jag dessutom ett extra möte. Vi var tvungna att diskutera om vi skulle genomföra Dyslexiveckan. Beslutet blev att vi kör – men vi fick byta lokal och avboka den andra till förmån för en mindre.

Det var många mejl som skulle skickas ut, och tur då att det finns tekniska hjälpmedel att ta till. Men när jag gick in i mejlprogrammet dök engelskan plötsligt upp – och jag fick lite panik. I sådana stunder känns det som att energin bara rinner ur en. Jag fick byta webbläsare för att kunna fixa mejlkontakterna, och till slut gick det.

Sådana stunder blir tydliga påminnelser om hur viktigt det är att tekniken fungerar – och hur mycket kraft det kan ta när den inte gör det.

Nu väntar några timmars jobb innan helgen tar vid. Och då blir det både bakning inför vår föreläsning och, förhoppningsvis, lite tid att träffa en vän också.

✨ Det gäller att ta vara på de små stunderna – både i arbetet och i vardagen – för det är där kraften och glädjen finns.

👉 Hur har din vecka sett ut? Har du haft några små stunder som gett dig extra energi?

Dyslexi – forskningen bekräftar det vi redan vet men samhället glömmer bort

---

Dyslexi är inget man växer ifrån – det är en följeslagare genom livet. En ny rapport från Prins­parets stiftelse och forskare på KIND bekräftar det vi med dyslexi redan vet i hjärtat: kampen med orden tar aldrig slut. Men den visar också på våra styrkor – kreativitet, helhetstänk och förmågan att se lösningar där andra fastnar. Frågan är bara: kommer samhället möta oss i tid, eller låta ännu en generation barn känna sig dumma innan någon ser deras kamp?

---

Dyslexi – forskningen bekräftar det vi redan vet men samhället glömmer bort

Det har nyligen kommit en stor rapport om dyslexi, framtagen av Prins­parets stiftelse tillsammans med forskare på KIND. Den samlar allt det där vi redan vet, det vi ibland inte vill veta, och det vi med dyslexi lever med varje dag.

Forskarna slår fast det som så många av oss redan känt i kroppen: dyslexi är inget man växer ifrån. Det är ett livslångt sätt att vara. Det handlar inte bara om långsam läsning, utan om att alltid kämpa med stavning, med ord som smiter undan, med känslan av att ligga ett steg efter i textens värld.

Mellan fem och tio procent av befolkningen bär på det här. Och många av oss har dessutom andra svårigheter – ADHD, språkstörning, matematiksvårigheter – som gör vägen ännu krokigare.

Forskningen säger en sak – verkligheten gör en annan

Rapporten lyfter det som forskare har sagt i årtionden:

• Barn måste fångas upp tidigt.

• Träningen behöver vara strukturerad, tydlig och långsiktig.

• Stödet måste anpassas till individen.

Men här finns ett glapp. För i verklighetens klassrum ser det inte ut så. Barn får vänta. Barn hamnar efter. Barn hinner känna sig dumma innan någon ens upptäcker deras kamp. Jag minns själv den där känslan – när bokstäverna aldrig riktigt ville stanna kvar på sidan, när jag alltid var sist klar, när lärarens blick blev otålig. Vi vet vad forskningen säger – men ändå lämnas barn att kämpa ensamma tills det är för sent att hinna ikapp.

Mer än svårigheter

Men mitt i allt det tunga påminner rapporten också om något viktigt: dyslexi handlar inte bara om hinder. Många av oss tänker i bilder, ser helheter, hittar kreativa lösningar där andra fastnar. Jag vet hur det är – ibland är det som att min hjärna tar en genväg, hittar ett annat spår som inte ens var synligt för de andra i rummet.

Det är styrkor som kan bli till kraft – men bara om vi får använda dem utan att först bli utmattade av motstånd. För att vi ska orka använda våra styrkor måste samhället möta oss halvvägs.

• Skolan måste ge rätt stöd från början.

• Högskolan måste ha fungerande anpassningar.

• Arbetsplatser måste förstå att hjälpmedel inte är fusk, utan en förutsättning för att vi ska kunna bidra med det vi är bra på.

När stöd blir en klassfråga

Jag pratade nyligen med en förälder som har sitt barn i en friskola. Där får föräldrarna ofta själva köpa licenser till appar och digitala stöd, som exempelvis Bingoi. Det kan vara bra verktyg – tydliga och användbara – men de blir bara tillgängliga för den som har råd. Och här ser vi ett annat problem: att hjälpmedel riskerar att bli en klassfråga. Så ska det inte vara. Alla barn har rätt till stöd, oavsett föräldrarnas plånbok.

---

Källor

• Prinsparets stiftelse – Dyslexi

• Dyslexiförbundet – Ny nationell kunskapsöversikt: Dyslexi i ett svenskt och internationellt perspektiv (pdf)

---

Ett rop till politiker och skolledare

Jag vet hur det känns att bli lämnad ensam med orden. Jag vet hur det känns att kämpa dubbelt så hårt för hälften så mycket. Därför säger jag: det är inte vi med dyslexi som behöver ändra oss – det är samhället. Vi har styrkor, vi har kreativitet, vi har lösningar. Men vi behöver att någon möter oss där vi är.

Så min fråga blir: hur många fler barn ska behöva känna den där klumpen i magen, som jag själv minns så väl, innan politiker och skolledare inser att det inte är barnen som brister – utan stödet de får?

---

🌞 Godmorgon onsdag!

---

🌞 Godmorgon onsdag!

Det här var helt utanför min komfortzon. Men vet ni vad? Det var väldigt kul! Att få möta människor som verkligen ville ha information om läs- och skrivsvårigheter och om det tekniska stödet på hemsidor. Igår blev det ett riktigt trevligt möte.

Var jag nervös? Nej, inte först. Men när jag fick se alla kort på de personer som skulle komma, då pirrade det till i magen. Jag visste inte vilka de var, eller vilket företag de kom ifrån. Ingenting. Och kanske var det just det som gjorde det så bra – att allt var avskalat. Jag kunde prata fritt, utifrån min egen erfarenhet, utan krångliga hemsidor eller presentationer. Bara jag och min historia.

Jag visade min verktygslåda – den som tagit mig 30 år att bygga färdig. Den är mitt stöd, mina hjälpmedel, mina sätt att klara vardagen med läs- och skrivsvårigheter. Det känns viktigt att fler får se den – att andra människor får en inblick i hur det faktiskt kan vara, och vad som finns för oss som behöver extra stöd.

Nyfikenheten finns alltid kvar i mig. Jag vill gärna prova nya tekniska hjälpmedel som kommer ut, för utvecklingen går framåt hela tiden. Och AI är en av de bästa sakerna som finns just nu – ett stöd jag kan använda på många sätt i vardagen.

Men ni ska också veta: det kostar pengar. Det är inte billigt. Ändå väljer jag att lägga de pengarna, för att kunna vara med, för att kunna vara delaktig och fortsätta framåt. För mig är det en investering i livet.

Igår tog jag med mig känslan av pirr, stolthet och envishet. Ett steg utanför komfortzonen blev ett steg framåt. Och kanske är det just där, utanför det trygga, som utvecklingen händer.

✨ Mitt budskap: Våga gå utanför din komfortzon, våga satsa på det som hjälper dig framåt – även om det kostar. För det du investerar i dig själv, det är alltid värt mest.

---

Från fel hållplats till föreläsning: en dag i Göteborg

---

På resa med min dyslexi

Morgonen började stilla med en skål varm havregrynsgröt. Jag tänkte på resan som väntade och kände både förväntan och pirr. När jag kollade Västtrafik-appen såg jag att informationen inte stämde. En hållplats var avstängd, men det stod inte där. Jag fick ladda ner tidtabellen och leta rätt själv. Små hinder kanske, men för mig blev de stora redan innan resan börjat.

Efter några timmars arbete gick jag till tåget. Jag satte mig ner, packade fram mina hjälpmedel och lät landskapet rulla förbi. Jag visste att det här inte bara var en resa – det var ett steg i att stå upp som dyslektiker och visa både styrkan i våra hjälpmedel och bristerna i samhället.

Men allt gick inte smidigt. Jag blev avsläppt på fel ställe, och när jag tog fram Google Maps visade den mig fel håll. Den fungerar inte riktigt för mig, och jag kan inte lita på den överhuvudtaget. Och visst kan man fråga sig varför digitala tjänster alltid ska vara så dyra att använda, när de ändå så ofta brister i det viktigaste – att faktiskt vara till hjälp. Som tur var hade jag varit i Göteborg tidigare och förstod ungefär hur bussarna gick, annars hade det blivit ännu svårare. Jag fick ta bussen tillbaka till centralen och sen promenera vidare. Till slut kom jag fram en halvtimme för sent.

Det kunde ha känts tungt, men jag bestämde mig för att inte låta det stoppa mig. Jag hann med det jag skulle göra.

Och där stod jag. Inför företagare och besökare som ville veta mer om digital tillgänglighet och assisterande teknik. Stiftelsen Funka och Knowit Experience hade bjudit in till öppet hus, och jag fick vara en del av programmet. Jag visade hur jag använder mina hjälpmedel, berättade om vardagen med dyslexi och pekade på de hinder som fortfarande finns.

Det var pirrigt, men det kändes rätt. För varje gång jag möts av kommentarer som kallar mig lat, bekväm eller att jag bara begär skjuts – så får jag ännu mer kraft att stå där. För jag vet hur mycket energi det krävs att leva i ett samhälle som inte är anpassat. Jag vet hur hårt jag kämpar varje dag. Att kalla mig lat är att blunda för verkligheten.

När föreläsningen var slut tog jag promenaden tillbaka från företaget till centralen. Den gick galant och jag kände mig jätteglad över att jag klarat detta. Och där, precis när tåget stod redo att rulla hemåt, satt min älskling. Jag fick sällskap, ett lyssnande öra, och kunde berätta om allt som hänt under dagen.

Trött i kroppen men varm i hjärtat åkte jag hem. För jag vet – min röst blev hörd.
Och min röst är min – och jag låter ingen tysta den.