Dyslexi är inget man växer ifrån – det är en följeslagare genom livet. En ny rapport från Prinsparets stiftelse och forskare på KIND bekräftar det vi med dyslexi redan vet i hjärtat: kampen med orden tar aldrig slut. Men den visar också på våra styrkor – kreativitet, helhetstänk och förmågan att se lösningar där andra fastnar. Frågan är bara: kommer samhället möta oss i tid, eller låta ännu en generation barn känna sig dumma innan någon ser deras kamp?
Dyslexi – forskningen bekräftar det vi redan vet men samhället glömmer bort
Det har nyligen kommit en stor rapport om dyslexi, framtagen av Prinsparets stiftelse tillsammans med forskare på KIND. Den samlar allt det där vi redan vet, det vi ibland inte vill veta, och det vi med dyslexi lever med varje dag.
Forskarna slår fast det som så många av oss redan känt i kroppen: dyslexi är inget man växer ifrån. Det är ett livslångt sätt att vara. Det handlar inte bara om långsam läsning, utan om att alltid kämpa med stavning, med ord som smiter undan, med känslan av att ligga ett steg efter i textens värld.
Mellan fem och tio procent av befolkningen bär på det här. Och många av oss har dessutom andra svårigheter – ADHD, språkstörning, matematiksvårigheter – som gör vägen ännu krokigare.
Forskningen säger en sak – verkligheten gör en annan
Rapporten lyfter det som forskare har sagt i årtionden:
-
Barn måste fångas upp tidigt.
-
Träningen behöver vara strukturerad, tydlig och långsiktig.
-
Stödet måste anpassas till individen.
Men här finns ett glapp. För i verklighetens klassrum ser det inte ut så. Barn får vänta. Barn hamnar efter. Barn hinner känna sig dumma innan någon ens upptäcker deras kamp. Jag minns själv den där känslan – när bokstäverna aldrig riktigt ville stanna kvar på sidan, när jag alltid var sist klar, när lärarens blick blev otålig. Vi vet vad forskningen säger – men ändå lämnas barn att kämpa ensamma tills det är för sent att hinna ikapp.
Mer än svårigheter
Men mitt i allt det tunga påminner rapporten också om något viktigt: dyslexi handlar inte bara om hinder. Många av oss tänker i bilder, ser helheter, hittar kreativa lösningar där andra fastnar. Jag vet hur det är – ibland är det som att min hjärna tar en genväg, hittar ett annat spår som inte ens var synligt för de andra i rummet.
Det är styrkor som kan bli till kraft – men bara om vi får använda dem utan att först bli utmattade av motstånd. För att vi ska orka använda våra styrkor måste samhället möta oss halvvägs.
-
Skolan måste ge rätt stöd från början.
-
Högskolan måste ha fungerande anpassningar.
-
Arbetsplatser måste förstå att hjälpmedel inte är fusk, utan en förutsättning för att vi ska kunna bidra med det vi är bra på.
När stöd blir en klassfråga
Jag pratade nyligen med en förälder som har sitt barn i en friskola. Där får föräldrarna ofta själva köpa licenser till appar och digitala stöd, som exempelvis Bingoi. Det kan vara bra verktyg – tydliga och användbara – men de blir bara tillgängliga för den som har råd. Och här ser vi ett annat problem: att hjälpmedel riskerar att bli en klassfråga. Så ska det inte vara. Alla barn har rätt till stöd, oavsett föräldrarnas plånbok.
Källor
Ett rop till politiker och skolledare
Jag vet hur det känns att bli lämnad ensam med orden. Jag vet hur det känns att kämpa dubbelt så hårt för hälften så mycket. Därför säger jag: det är inte vi med dyslexi som behöver ändra oss – det är samhället. Vi har styrkor, vi har kreativitet, vi har lösningar. Men vi behöver att någon möter oss där vi är.
Så min fråga blir: hur många fler barn ska behöva känna den där klumpen i magen, som jag själv minns så väl, innan politiker och skolledare inser att det inte är barnen som brister – utan stödet de får?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar