På resa med min dyslexi
Morgonen började stilla med en skål varm havregrynsgröt. Jag tänkte på resan som väntade och kände både förväntan och pirr. När jag kollade Västtrafik-appen såg jag att informationen inte stämde. En hållplats var avstängd, men det stod inte där. Jag fick ladda ner tidtabellen och leta rätt själv. Små hinder kanske, men för mig blev de stora redan innan resan börjat.
Efter några timmars arbete gick jag till tåget. Jag satte mig ner, packade fram mina hjälpmedel och lät landskapet rulla förbi. Jag visste att det här inte bara var en resa – det var ett steg i att stå upp som dyslektiker och visa både styrkan i våra hjälpmedel och bristerna i samhället.
Men allt gick inte smidigt. Jag blev avsläppt på fel ställe, och när jag tog fram Google Maps visade den mig fel håll. Den fungerar inte riktigt för mig, och jag kan inte lita på den överhuvudtaget. Och visst kan man fråga sig varför digitala tjänster alltid ska vara så dyra att använda, när de ändå så ofta brister i det viktigaste – att faktiskt vara till hjälp. Som tur var hade jag varit i Göteborg tidigare och förstod ungefär hur bussarna gick, annars hade det blivit ännu svårare. Jag fick ta bussen tillbaka till centralen och sen promenera vidare. Till slut kom jag fram en halvtimme för sent.
Det kunde ha känts tungt, men jag bestämde mig för att inte låta det stoppa mig. Jag hann med det jag skulle göra.
Och där stod jag. Inför företagare och besökare som ville veta mer om digital tillgänglighet och assisterande teknik. Stiftelsen Funka och Knowit Experience hade bjudit in till öppet hus, och jag fick vara en del av programmet. Jag visade hur jag använder mina hjälpmedel, berättade om vardagen med dyslexi och pekade på de hinder som fortfarande finns.
Det var pirrigt, men det kändes rätt. För varje gång jag möts av kommentarer som kallar mig lat, bekväm eller att jag bara begär skjuts – så får jag ännu mer kraft att stå där. För jag vet hur mycket energi det krävs att leva i ett samhälle som inte är anpassat. Jag vet hur hårt jag kämpar varje dag. Att kalla mig lat är att blunda för verkligheten.
När föreläsningen var slut tog jag promenaden tillbaka från företaget till centralen. Den gick galant och jag kände mig jätteglad över att jag klarat detta. Och där, precis när tåget stod redo att rulla hemåt, satt min älskling. Jag fick sällskap, ett lyssnande öra, och kunde berätta om allt som hänt under dagen.
Trött i kroppen men varm i hjärtat åkte jag hem. För jag vet – min röst blev hörd.
Och min röst är min – och jag låter ingen tysta den.
2 kommentarer:
Du kom försent till föreläsningen. Det var väl inte så bra. Jag skulle ha skäms.
Jag gick fel till föreläsningen och därför blev jag sen. Sånt kan hända, särskilt när man kämpar med att hitta rätt i nya miljöer. Jag ser det inte som något att skämmas för, utan som en erfarenhet att ta med mig.”
Skicka en kommentar