Jag skriver för att skapa – inte för att missförstås

Det jag skriver kommer från hjärtat. Men ibland möts mina ord av något helt annat. Det här är en text om att vilja bli förstådd.

I en tid där digital kommunikation dominerar det offentliga samtalet, har det blivit allt tydligare att skrivna texter ofta tolkas på ett sätt som avviker från avsikten bakom dem. Det gäller inte minst på bloggar och sociala medier, där nyanser och tonfall lätt går förlorade. Som skribent har jag vid upprepade tillfällen upplevt att mina texter bemöts med kommentarer som bygger på en bristande helhetsförståelse – ibland utan att hela inlägget ens blivit läst.

Det finns något vackert i att skriva. I att försöka sätta ord på det som rör sig inom en. Ibland tankar, ibland känslor, ibland bara något man behöver få ur sig. För mig är det skapande – ett sätt att bearbeta, förklara, förstå.

Men på senare tid har jag märkt hur orden jag skriver ibland förvrängs. Hur det jag har försökt uttrycka med omtanke och nyans tolkas som något hårt, kallt eller provocerande. Kommentarer ramlar in – ofta innan hela texten ens verkar ha blivit läst. Och jag undrar: har vi glömt hur man lyssnar på riktigt?

Det här är ingen anklagelse. Det är en reflektion. Kommunikation är svårt, särskilt i skrift. Tonfall försvinner, kroppsspråk saknas, tempot går inte att styra. Men just därför kräver det vi läser lite mer av oss som läsare. Lite mer tålamod. Lite mer vilja att förstå.

Jag skriver inte för att trycka på knappar. Jag skriver för att skapa något äkta – en känsla, en tanke, en igenkänning. Att då bli bemött med snabba, negativa kommentarer som inte speglar det jag faktiskt försökt säga… det slår hårdare än man kanske tror.

Jag svarar inte längre på den typen av kommentarer. Inte av likgiltighet, utan av respekt för det jag skapat. Och för mig själv. Jag vill hellre lägga min energi på dig som läser hela vägen. Som försöker förstå. Som kanske inte alltid håller med – men som möter mina ord med eftertanke.

Så, innan du kommenterar:
Läs hela texten. Låt den landa. Tänk efter. Känn efter. Och skriv sedan – om du vill.

Om du kommenterar med respekt och värme, då lovar jag att svara. Vi förtjänar alla ett bättre samtalsklimat.

Jag skriver inte för att bli hörd.
Jag skriver för att något ska kännas.

VEn varm lördag i Backamo – när sällskapet vägde upp skrotet

VEn varm lördag i Backamo – när sällskapet vägde upp skrotet

Vaknade till en riktig varmbölja i morse – redan innan jag slog upp ögonen kändes luften tjock av sommarvärme. Jag hade haft hårmask i håret under natten, och efter duschen blev det precis så där mjukt och följsamt som man drömmer om. Inget friss, inget spret – bara lent och glansigt. En liten vardagslyx som satte tonen för dagen.

Min särbo kom och hämtade mig, och vi styrde mot Backamo där det var loppis. Förväntningarna var ganska höga – jag såg framför mig charmiga stånd, små fynd, kanske något gammalt porslin eller en udda vas. Men verkligheten var något annat. Det var inte särskilt många säljare på plats, och mycket av det som fanns var… tja, rent ut sagt skräp. Plastiga grejer, saker som sett sina bästa dagar för länge sen och lådor fulla med sådant ingen längre verkar vilja ha.

Vi gick ändå runt en stund, mest för att det var fint väder och roligt att göra något tillsammans. Man får ta det för vad det är – ibland gör själva utflykten mer än innehållet. Och som tur var hittade vi ett mysigt café inne på området där vi kunde ta en paus. Jag tog en glass från SIA, och den räddade nästan hela besöket. Kall, krämig, perfekt i värmen.

Innan vi åkte hem tog jag en varmkorv från föreningens stånd – inte för att jag var särskilt hungrig, men för att stötta de som ändå försöker hålla såna här saker vid liv. Det är något fint med det ändå, att folk lägger ner tid och energi för att skapa små mötesplatser.

När vi kom hem igen blev det kaffe och en stunds stilla prat. Inga måsten, bara ett lugnt avslut på en utflykt som kanske inte gav de största fynden, men som ändå blev en mysig stund tillsammans. För ibland är det just det – sällskapet, solen och en glass – som gör hela dagen.

Fredagstankar – stress, naglar och middag med kärlek

---

Fredagstankar – stress, naglar och middag med kärlek

Jösses, det är redan fredag. Veckorna springer verkligen iväg! Jag var uppe med tuppen i morse och åkte direkt till köpcentret för att fixa naglarna. Det borde ha varit en liten stund av lyx och avkoppling – men tyvärr blev det raka motsatsen.

Personalen kändes både otrevlig och stressad, och de pratade inte ens svenska. Det var som att de bara ville få allt klart så snabbt som möjligt, utan ett leende eller någon känsla för service. Trist nog förstörde det hela upplevelsen. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att gå dit igen. När man unnar sig något, vill man ju känna sig välkommen – särskilt när det handlar om egen tid och omtanke.

Efteråt tog jag en promenad bort från köpcentret, mest för att rensa tankarna lite. Jag passade på att handla också och fick med mig kyckling samt en färdig sås med crème fraîche, citron, vitlök och dragon. Jag piffade till den lite extra hemma med mer vitlök, grädde och ännu mer dragon – en riktigt god kombo, om ni frågar mig! Allt åkte in i ugnen, och så kokade jag ris till.

Och det bästa av allt: min älskade kom förbi och åt middag med mig. Vi satt länge, pratade, skrattade och bara njöt av maten och varandras sällskap. Det var precis vad jag behövde efter en smått rörig dag. Såna stunder är verkligen guld värda – det lilla som gör livet stort.

Hoppas ni också haft en fin fredsdag. Nu laddar vi för helg!
Kram 💛

---

Vad jag hittade på mjölkpaketet i morse – och varför det värmde hjärtat

Vad jag hittade på mjölkpaketet i morse – och varför det värmde hjärtat

Ibland är det små saker som träffar rätt.

Jag stod i köket i morse, halvvaken med frukosten framför mig. Kaffet doftade gott, mackan var halvt bredd – och där, på sidan av mjölkpaketet från Garant, fastnade jag med blicken. Rubriken löd:

"Lästygslådan"

Och under den stod det:

"Att tycka det är knepigt att lära sig bokstäver och ord är helt normalt. Men för vissa kan det faktiskt vara extra svårt. Det kallas läs- och skrivsvårigheter och är väldigt vanligt."

Jag blev faktiskt lite rörd.
Mitt i något så vardagligt som ett mjölkpaket fick läs- och skrivsvårigheter ta plats – ett ämne som ofta glöms bort eller missförstås.

Texten fortsatte:

"Som tur är finns det smarta verktyg som gör läsning enklare, och det är Dyslexiförbundet experter på. De har tips på smarta program som både kan läsa upp text och hjälpa till med stavningen."

Och längst ner:

"Kom ihåg, det är viljan att träna som gör oss till duktiga läsare – inte hur vi läser."

Det här är så fint.
Inte bara för att budskapet är viktigt, utan för hur det ges: vänligt, lågmält och utan pekpinnar. Precis så som läs- och skrivsvårigheter borde bemötas – med förståelse, kunskap och värme.

Det fanns också en QR-kod som leder direkt till Dyslexiförbundets hemsida, för den som vill veta mer eller hitta hjälpmedel. Så enkelt, så tillgängligt.

Så – ett stort tack till Garant för att ni använder era förpackningar till mer än bara innehållsdeklarationer.
Och tack till Dyslexiförbundet, för det viktiga arbete ni gör varje dag.

Ibland är det inte större än så:
Ett mjölkpaket. En text. Och en påminnelse om att alla har rätt till läsning – på sitt eget sätt.

Hotet mot veteranbilen – när EU bestämmer vad som får finnas kvar

Hotet mot veteranbilen – när EU bestämmer vad som får finnas kvar

Ingress:
I en tid då klimatfrågan dominerar den politiska agendan hotas ett älskat kulturarv – veteranbilen. EU:s nya miljöstrategier riskerar att ställa tusentals historiska fordon utanför lagen, trots deras minimala miljöpåverkan. Men måste kampen för ett hållbart samhälle verkligen stå i konflikt med vårt rullande arv?

I garage över hela Europa står de. Gamla Volvos, Saabar, Mercedes och amerikanare från 60-, 70- och 80-talet. Omsorgsfullt bevarade, älskade och ofta i utmärkt skick. Många har ägts i generationer. Andra har räddats från skroten och rustats upp med stor kärlek. Men nu hotas de alla – inte av rost, utan av politik.

EU planerar att införa strängare regler som påverkar alla äldre bilar, även veteranbilar som är över 30 år gamla. Målet är ett klimatneutralt Europa senast 2050. Det är förståeligt och viktigt. Men i sin iver att minska utsläppen riskerar EU att sopa bort en hel kultur. För enligt flera förslag kan äldre bilar klassas som miljöfarliga – oavsett om de körs eller bara står still.

Bilar äldre än 30 år kan förbjudas från att köra i miljözoner, och många länder diskuterar nu även hårdare beskattning eller krav på att avregistrera bilar som inte används aktivt. Det betyder att även en veteranbil som står i ett garage och inte ens körs kan räknas som "miljöbelastning" – och därmed riskera att skrotas.

För många entusiaster är detta både orättvist och okunnigt. En veteranbil är inte en vardagsbil. Den används kanske några gånger per år – till träffar, helgturer eller utställningar. Många veteranbilsägare lägger ner hundratals timmar på att underhålla sina fordon. De bilarna är kulturarv, inte utsläppshot.

EU:s nuvarande strategi skiljer inte tillräckligt tydligt på bruk och missbruk. En SUV som rullar varje dag med höga utsläpp får ibland mer utrymme än en 70-talsbil som körs tre gånger per år. Det är en feltolkning av problemet – och ett direkt hot mot veteranbilskulturen.

Om reglerna inte förtydligas riskerar vi att se tusentals välbevarade bilar klassas som "för gamla", och därmed förbjudas från vägarna. I vissa länder diskuteras även att bilar som inte körs aktivt ska tvångsregistreras som avställda, tas ur trafik – eller i värsta fall, skrotas. Oavsett skick eller historia.

Detta betyder i praktiken att många veteranbilar, trots att de står i garage, kan tvingas bort. Inte för att de är dåliga, utan för att de inte längre "passar in". Men ska verkligen en bil som stått skyddad i ett garage i 40 år, och vårdats bättre än många nya bilar, tvingas skrotas bara för att den är gammal?

Det handlar inte om att säga nej till klimatarbete – det handlar om att göra det rätt. Veteranbilar är kultur, nostalgi, historia. Deras miljöpåverkan är minimal jämfört med all annan trafik. De ska inte klumpas ihop med gamla arbetsbilar eller slitna dieselbilar från 2005. De ska respekteras för vad de är: rullande arv som berättar något om vårt samhälle, vår teknik och vår passion.

Om EU menar allvar med att bevara kultur och värna mångfald, måste det finnas undantag och skydd för veteranbilar. Inte bara på museer – utan i vardagens verklighet. För när en veteranbil rullar ut från ett garage, rullar också ett stycke historia. Och det måste få fortsätta.

Hur undantag kan utformas i lagstiftningen

För att skydda kulturhistoriskt värdefulla fordon samtidigt som klimatmålen nås, krävs en balanserad och nyanserad lagstiftning. Ett möjligt angreppssätt är att införa särskilda undantagskategorier för fordon som uppfyller följande kriterier:

• Veteranstatus enligt gällande definition: Fordon som är 30 år eller äldre, och som har bevarats i ursprungligt eller restaurerat skick med historiskt värde.
• Begränsad användning: Fordonet används endast vid särskilda tillfällen (t.ex. bilträffar, utställningar, kortare hobbyskörningar) och inte i daglig trafik.
• Låg körsträcka: Ett årligt körsträcketak (exempelvis 500–1 000 km/år) skulle kunna användas som en objektiv gräns för undantag.
• Registrering i ett särskilt register: En möjlighet är att skapa ett nationellt eller europeiskt register för historiska fordon, där endast fordon som uppfyller vissa tekniska och kulturella krav godkänns.
• Miljözonstillstånd vid särskilda evenemang: Lättnader bör finnas så att veteranfordon kan delta i godkända kultur- eller föreningsevenemang inom miljözoner.

Dessa undantag skulle kunna speglas i både EU-direktiv och nationell lagstiftning – genom att föreskriva att "historiska fordon med begränsad användning och dokumenterat kulturvärde" inte omfattas av samma krav som moderna fordon.

Samtidigt kan tydliga kontroller införas för att säkerställa att reglerna inte missbrukas, exempelvis med årlig besiktning eller intyg från erkända fordonsklubbar. På så sätt bevaras balansen mellan miljöhänsyn och kulturarv – utan att tusentals bilar riskerar att försvinna i onödan.

För när vi pratar om veteranbilar, pratar vi inte bara om metall och motorer – vi pratar om berättelser. Och lagstiftningen måste också kunna skydda berättelserna.

En personlig reflektion – när det blir för mycket styrning från EU

Jag äger ingen veteranbil själv. Men jag ser vad som håller på att hända – och det känns fel. Det blir för mycket detaljstyrning när EU sitter och bestämmer över allt, till och med om vad som får finnas i människors garage. En bil som är över 30 år gammal, som någon lagt ner tid, kärlek och historia på, borde inte betraktas som ett problem.

För mig handlar det här inte om en bil, utan om respekt för kultur, frihet och sunt förnuft. När regler går så långt att de hotar något så symboliskt som en gammal Volvo eller en 60-talsamerikanare som körs ett par gånger om året – då har vi tappat balansen. Det är inte miljötänk, det är byråkratisk överreach. Och det borde vi alla reagera på, oavsett om vi själva har en gammal bil eller inte.

Källor:
EU Green Deal – European Commission
FIVA – Fédération Internationale des Véhicules Anciens

När bensindoften tystnar – om ett kulturarv på väg bort

Räkmacka i regnet – och det som håller på att försvinna

En onsdag med kaffe, tvätt och veteranbilsträff – men också med en växande känsla av att något håller på att försvinna. EU:s nya regler riskerar att sätta punkt för en hel kultur. Det här handlar inte bara om gamla bilar. Det handlar om frihet, hantverk och mänsklig kontakt.

Ingen telefon i sängen idag. Jag gick upp direkt, tog en kopp kaffe och tittade ut genom fönstret mot en stad som fortfarande låg och drog sig. Små saker, men de gör skillnad. Jag börjar bli trött på att känna mig passiv. Det får vara nog.

Tvätten blev klar igår. Nu ska den vikas och läggas in i skåpet. Det var dags – både praktiskt och symboliskt. Något så enkelt kan bli en markering: jag tar ansvar för min dag, mitt rum, mitt liv. Inga fler dagar som bara glider förbi.

I eftermiddag gick vi ner till Slussen. Det är veteranbilsträff där varje onsdag – en av veckans finaste stunder. Gamla bilar, doften av bensin, folk i olika åldrar som pratar motorer, minnen och hantverk. Det är något levande och äkta i det. Något vi håller på att förlora.

Vi hann precis slå oss ner på Slusscaféet innan regnet kom. Åskan mullrade i fjärran och höstregnet drog in snabbt – rakt från sidan. Vi tog en räkmacka, trots molnen. En sån där klassisk, med för mycket majo, citron och dill. Det var blött, men gott. Vi försökte sitta kvar under paviljongen, men det var snart tydligt att den inte var byggd för regn från alla håll. Vattnet slog in från sidorna, ner från taket, och efter ett tag fick vi ge upp. Men ändå – vi var där. Vi försökte.

Och det slog mig: det vi gjorde var precis det som håller på att försvinna. Att vara ute, att stå i regn, att sitta kvar ändå. Att samlas kring något som luktar metall och bensin. Något som inte går att ladda ner.

För samtidigt som människor samlas där och vårdar sin kultur, sitt intresse, sin historia – så pågår något helt annat i bakgrunden. EU arbetar med lagstiftning, miljözoner och tekniska krav som i praktiken gör det allt svårare att äga eller köra äldre fordon. Allt som inte är nytt, tyst och digitalt ska bort.

Och visst – klimatet är viktigt. Men att ge sig på veteranbilar som körs några få gånger per månad? Det är inte miljökamp. Det är symbolpolitik. Ett sätt att ta ifrån människor det lilla de har kvar av något eget.

Det här handlar inte bara om fordon. Det handlar om ett kulturarv. Om händiga människor som mekar själva, som bevarar och bygger med sina händer. Om något att samlas kring – något mellan generationer. När det försvinner, försvinner också ännu en bit av den mänskliga kontakten. Det analoga. Det oförutsägbara.

Så när vi gick ner till Slussen idag var det inte bara för att titta på gamla bilar. Det var för att ta del av något vi kanske inte får ha kvar särskilt länge till. För om de får bestämma – då är det här sista generationens bilträffar.

Och vi borde fråga oss:
Är det verkligen framtidens samhälle vi bygger – eller håller vi bara på att montera ner allt som en gång var levande?

Vi åt vår räkmacka i regnet, bland gamla bilar och åskmuller. Det var blött, det var stökigt – men det var verkligt. Och just det riskerar att gå förlorat.

Allt det där som inte är perfekt eller effektivt. Som luktar avgaser, smakar kaffe ur pappmugg, låter lite för högt och rör sig lite för långsamt. Det som människor själva bygger, lagar, vårdar. Som delas, inte laddas ner. Det är inte bara bilträffarna som hotas – det är ett sätt att leva. Ett sätt att känna närvaro. Ett sätt att höra till.

Och det är det vi måste försvara, även om det "bara" är en räkmacka i ösregn på Slussen en onsdagskväll i juli.

kattvaktslogistiken

Det finns vissa förändringar som kanske inte märks så mycket utåt, men som känns djupt inuti. För mig har en sån förändring varit att börja säga nej. Inte på ett kallt eller avvisande sätt, utan för att ge plats åt det som faktiskt spelar roll. Jag har länge varit den som försöker få ihop allt – jobbet, relationer, hemmet, sociala sammanhang – och har ofta sagt ja av vana, ibland på bekostnad av min egen energi. Men det funkar inte i längden.

Så nu har jag börjat välja medvetet. Jag säger nej oftare – till sånt som stressar, dränerar eller bara inte passar just nu. Och kanske viktigast av allt: jag säger ja till det som får mig att må bra. Som att åka bort några dagar.

Vi har länge pratat om att komma iväg en sväng, och nu är det äntligen dags – nästa vecka ska vi resa bort några dagar. Ingen lång resa, inget märkvärdigt. Men bara att byta miljö, få andas annan luft och pausa vardagen känns som en riktig vinst. Det vill säga… om vi lyckas få allt på plats.

För den som har husdjur vet att det där med spontanitet är ett minne blott. Och vi har inte bara en katt. Vi har tre. Tre underbara, egenkärleksfulla, ganska krävande pälsklingar som inte direkt klarar sig själva. Så innan vi kunde boka något överhuvudtaget behövde vi lösa den stora frågan: vem ska ta hand om katterna?

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi hörde runt bland vänner och familj, skickade meddelanden, bollade datum, tider, önskemål, matvanor och lådrutiner. Det blev snabbt tydligt att vi inte bara planerade vår resa – vi planerade också en hel liten minivardag för tre katter. Flera gånger fick vi flytta resedatum för att försöka anpassa oss efter när någon kunde ställa upp. Det kändes nästan som att hela kalendern snurrade kring tre små bossar med morrhår och tydliga preferenser.

Men nu verkar det som att det faktiskt kommer att gå ihop. Kattvakt är ordnad (halleluja!), vi har ett datum som funkar för både oss och våra fyrbenta familjemedlemmar, och jag har börjat tillåta mig själv att se fram emot resan. Det känns som en liten seger. Inte bara för att vi får komma iväg – utan för att jag tagit mig själv och mina behov på lite större allvar den här gången.

Katterna kommer såklart få det bra hemma, med mat, gos och ordnade rutiner. Och jag hoppas få komma hem med lite mer lugn i kroppen, kanske till och med ny inspiration. För ibland räcker det med ett litet avbrott för att hitta tillbaka till sig själv.

Till dig som läser – jag hoppas att du också hittar ditt sätt att skapa andrum. Kanske handlar det om att resa bort, kanske om något helt annat. Men vad det än är: våga säga ja till det du längtar efter. Och nej

 till sånt som tar mer än det ger. Du förtjänar det!

. 

📝 Ensam efter helgen – när hjärtat inte hunnit ikapp vardagen

En sömnlös natt, en grå tisdag och en tomhet som känns extra tydlig efter en helg i sällskap. Men bland tröttheten finns små ljusglimtar – en omtänksam vän, en spinnande katt och något att se fram emot.

Fy vilken natt jag haft. En sån där natt när man ligger vaken, fast kroppen egentligen är helt slut. Jag kunde inte somna, bara vred och vände på mig. Allt kändes tomt och stilla efter helgen – när man har haft sällskap och plötsligt är ensam igen, blir tystnaden nästan öronbedövande.

Men habibi… innan jag gick upp, hade jag en liten stund med dig ändå. Jag låg kvar i sängen och kände hur du låg där nära, precis som du brukar. Jag blundade och tänkte på hur du spinner, hur du sträcker ut dig i sängen, hur du tittar på mig med dina trygga, kloka ögon. Det blev en mysig liten stund i tankarna – en tröst mitt i ensamheten.

Tisdagar har alltid varit lite gråa, men idag känns allt extra tungt. Jag vaknade alldeles för tidigt efter en sömnlös natt och försökte få dagen att rulla igång – satte på en tvättmaskin, började städa lite. Det hjälpte för stunden, men tröttheten ligger kvar som en dimma över hela kroppen.

Jag saknar närheten. Inte bara av en människa, utan just den speciella närheten som bara en katt kan ge. Tyst, självklar, trygg. Bara att höra dig tassa omkring, känna dig kura ihop dig intill – det gör så stor skillnad.

Nu börjar dagen smyga förbi, men något fint väntar i köket – jag fick med mig lunch från helgen, från en vän som verkligen känner mig. Det känns så omtänksamt och tryggt. Ska strax gå och värma den. Ibland räcker det med sådana små saker för att dagen ska kännas lite mjukare.

Jag hoppas också att jag kan komma iväg till vattenträningen på torsdag. Det har varit paus nu eftersom jag haft inflammation i hörselgången. Jag avslutade örondropparna igår, så jag hoppas verkligen att det lugnat sig. Jag saknar känslan av vattnet – den lugnar både kropp och tanke.

Och mitt i allt det här lite tunga finns det ändå något jag ser fram emot – motorfestivalen den 9 augusti! Det ska bli så roligt att få känna energin, ljudet, rörelsen, folket. Något helt annat än dagens tystnad. Och kanske du får följa med på ett hörn också, habibi – på något sätt. Eller så väntar du bara hemma tills jag kommer tillbaka, och spinner när jag öppnar dörren. ❤️