💭 När orden blir hårda – om vuxenhet, respekt och härskartekniker

Jag fick en kommentar på bloggen nyligen som fastnade i mig. Inte för att den var saklig eller gav konstruktiv kritik – utan för att tonen gick rakt på mig som person:

"Herregud väx upp. Jag ger mitt perspektiv och en förklaring utifrån hur jag tror att många tänker och du beter dig som ett trotsigt barn med armarna i kors. Ta till dig istället och tänk lite utanför boxen som vuxna gör. För att lösa saker måste man ibland börja med att gå till sig själv."

Det är märkligt hur någon kan prata om att "tänka utanför boxen" och samtidigt stänga in hela samtalet i en dömande och nedlåtande ton. Att kalla någon för ett "trotsigt barn" säger mycket om synsättet – inte om mig, utan om personen som skriver.

Jag tror på samtal där man kan tycka olika. Jag tror på att kunna uttrycka sina känslor och erfarenheter utan att bli förminskad. Och jag tror på att vuxenhet inte sitter i hur man "tänker", utan i hur man behandlar andra.

🧠 Att våga stå för sina upplevelser – även när de är svåra – är inte omognad.
❤️ Att säga ifrån när man blir felbehandlad är inte att "inte ta till sig".
🗣️ Att lyssna är större än att vinna ett argument.

Jag har levt ett helt liv där jag fått kämpa för att bli tagen på allvar. Jag har blivit ifrågasatt, misstänkliggjord och ibland helt osynliggjord. Men vet du vad? Jag fortsätter ändå. För det finns fler som känner som jag. Och vi behöver platser där vi får finnas, precis som vi är.

Och det som kanske känns allra mest obegripligt är det här:

Den som skrev känner mig inte. Inte som vän, inte som kollega, inte som släkt. Inte alls.
Ändå har den så starka åsikter om vem jag är och hur jag borde vara.

Hur kan någon som inte gått i mina skor, som inte vet något om min resa, ändå ta sig rätten att trycka ner mig? Jag vet inte. Men det säger ganska mycket om vilken plats den personen själv kommer ifrån. Och det gör mig ännu mer övertygad om att vi måste våga stå upp för våra egna berättelser – även när andra försöker tysta eller förminska dem.

Så till dig som skrev kommentaren: jag hör dig.
Men jag väljer att inte ta in dina ord som sanning.
Jag väljer min egen väg – en väg där vi lyfter varandra i stället för att trycka ner.

Ett steg i taget – och era ord gör skillnad

Ni anar nog inte hur mycket era ord betyder för mig. Att få känna sig sedd och förstådd – det är något stort. Era kommentarer ger mig mod att fortsätta skriva, även de dagar då det känns svårt. När ni delar era tankar, skickar värme och respekt genom skärmen, då blir det lite lättare att vara jag. Det är i de stunderna jag hämtar kraft att kämpa vidare.

Men ändå… det finns en hårdhet där ute som är svår att blunda för. Ibland känns det som om det pågår en sorts häxjakt – som om vissa människor har svårt att tåla att andra vågar vara öppna och sårbara. Så jag vill bara be: tänk efter innan du skriver något elakt. Ett blogginlägg tar mig flera timmar att skapa – det kräver mod, tid, känsla och eftertanke. Jag önskar att den här platsen får vara ett utrymme för samtal, inte dömande. Läs gärna med hjärtat först – och kommentera utifrån innehållet, inte fördomar.

I morse var jag på mitt andra träningspass. Det kändes riktigt bra. Kroppen blev trött – men inuti blev jag glad. För vissa kanske det låter som en liten grej, men för mig är det ett stort steg. Att ta sig iväg och välja något som stärker både kroppen och knoppen – det kräver vilja och kraft. Och det är precis det jag försöker öva på just nu.

Det pratas ofta om att det är starkt att stå i sin egen kraft. Och visst, det ligger något i det. Men jag vet också hur svårt det kan vara. Jag övar mig i att inte fly från ensamheten, att inte fylla varje tystnad med något annat. Att bara stanna kvar i det som är – även när det skaver. Varje gång jag klarar det, växer jag. Jag lär känna mig själv lite bättre. Och inser att jag faktiskt klarar mer än jag trott.

Så den här helgen handlar inte bara om träning för kroppen – det är också en övning i att fortsätta välja det som är bra för mig. Ett steg i taget. Lugnt, stilla – men alltid framåt.

Samtidigt fortsätter arbetet med Fyrstad Dyslexi. Det är semester, men mycket händer ändå. Vi förbereder oss inför hösten. Den 9 augusti är vi med på Motorfestivalen i Trollhättan – ett arrangemang vi verkligen ser fram emot! Vi planerar också för Europeiska Dyslexiveckan. En inspirerande föreläsare är redan bokad och nu letar vi efter en passande lokal. Det känns både spännande och lite stressigt – men mest av allt: meningsfullt.

Det är mycket att göra, men jag får också mycket tillbaka. När man brinner för något spelar det ingen roll om det är vardag eller ledighet – engagemanget finns där ändå. Och kanske är det just där vi hittar vår kraft: i det som känns meningsfullt, i att ta hand om oss själva, och i att våga stå kvar – även när det är svårt.

Vad brukar ge dig kraft när livet känns lite motigt?

När ord misstolkas – och hur lätt det händer på nätet....

"Det där var ett skämt. Men vem bestämmer det?"

När ord misstolkas – och hur lätt det händer på nätet

"Det där var ett skämt. Men vem bestämmer det?"

Det händer så lätt. Ett inlägg, en kommentar, ett litet skämt – och plötsligt uppstår missförstånd, irritation eller till och med konflikt. På nätet är det så enkelt att feltolka varandras ord. Jag upplever det nästan varje vecka, och det gör mig både trött och ledsen.

Det är något med tonläget i text. När vi pratar med varandra i verkliga livet hör vi rösten, ser ansiktsuttryck och kroppsspråk. Vi kan höra ett skratt eller ett vänligt tonfall som avslöjar att det bara var ett skämt. Men i skrift finns inget av det där. Det som var tänkt som ett skämt kan istället kännas kallt, sarkastiskt – eller elakt.

Och det är inte så konstigt. Vi läser alla med olika glasögon. Våra erfarenheter, dagsform och känslor färgar hur vi tolkar ord. En person kanske ler när de läser ett inlägg, medan en annan känner sig kritiserad eller sårad.

Jag funderar ofta på ansvaret vi har i den digitala kommunikationen. Mitt eget ansvar är att försöka uttrycka mig så tydligt jag kan, men också att tänka efter en extra gång innan jag reagerar på något jag läst. Var det verkligen illa menat – eller kanske bara slarvigt formulerat?

Men ansvaret är inte bara mitt. Vi behöver alla hjälpas åt. Visa tålamod. Vara varsamma med orden. Och inte alltid anta det värsta.

Just nu känner jag mig rätt trött på nätet och sociala sammanhang där det snabbt blir hårda ord och missförstånd. Ibland känns det som att vi glömmer att det finns riktiga människor bakom varje profilbild – med känslor, tankar och sårbarheter.

Så låt oss försöka lyssna lite mer – också med ögonen. Och läsa mellan raderna med omtanke, inte med misstänksamhet. Det vinner vi alla på.

Vänskap, vardag och vikten av att stanna upp

Myskväll, kålpudding och tankar om hösten

Igår blev en riktigt mysig dag. Jag bjöd hem en god vän på middag – något jag verkligen uppskattar att kunna göra ibland, även om vardagen ofta är full av måsten. Jag lagade min hemmagjorda kålpudding, en klassiker här hemma som alltid går hem. Det doftade ljuvligt i köket, och vi åt med andakt. Så enkelt, men så gott.

Vi satt länge och pratade om livet, jobbet, relationer – allt det där som är viktigt men som man sällan hinner prata om i vardagen. Det är något speciellt med att få sitta ner i lugn och ro, dela en måltid och känna att samtalen verkligen får ta plats.

Till efterrätt testade vi en ny glass från Triumfglass – med smak av jordgubb och lemoncurd. Jag serverade den tillsammans med färska jordgubbar. Friskt, sötsyrligt och en perfekt avslutning på kvällen. Vi blev båda glatt överraskade.

Små stunder som dessa värmer verkligen i hjärtat. 💛 Det är lätt att glömma hur viktigt det är att bara få vara – äta något gott, skratta lite och känna sig sedd.

Nu är det mycket som drar igång. Hösten är här på riktigt – med allt vad det innebär. Kalendern börjar fyllas, jobbet rullar på, och ute blir kvällarna både mörkare och svalare. Vecka 41 närmar sig, vilket betyder att det snart är Europeiska dyslexiveckan. Vi i föreningen har börjat fundera på om vi ska boka en föreläsning. Det känns viktigt att lyfta frågan, sprida kunskap och peppa fler att våga stå för sina erfarenheter.

I dag är det fredag – min städdag. Tvättmaskinen snurrar redan och jag har börjat rensa lite i hörn jag annars helst ignorerar. Det känns ändå skönt att få lite ordning inför helgen.

Planen för helgen är att hinna med lite träning och kanske ta en promenad om vädret tillåter. Det gör alltid gott för både kroppen och knoppen.

Tack för att du läser. Ibland behöver man bara få skriva av sig lite om de där små stunderna som betyder så mycket. 💬

Ett oväntat dopp i mod

God morgon, torsdag!

Jag känner mig fortfarande lite nyvaken, men fågelkvittret håller i sig där ute. Hoppas att bostadsföreningen gör något åt det snart – det är svårt att sova när de sätter igång så tidigt!

Men vet du vad? Jag har varit med om något riktigt roligt – och oväntat. Det krävdes en rejäl kraftansträngning för att ta mig dit, för jag har en ganska hög tröskel när det gäller att visa mig i baddräkt bland främmande människor. Jag känner mig helt enkelt inte särskilt bekväm i det.

Men tack vare min fina vän som följde med, vågade jag ta steget. Igår kväll var vi på Älvhögsborg och testade något helt nytt – digital vattengympa! Arenan har köpt in ett träningssystem som heter Hydrohex. Det är en stor skärm där en instruktör – med charmig finlandssvenska – leder passen. Man tränar i vatten till instruktionsvideor med musik, rörelse och visuella effekter. Riktigt häftigt, faktiskt!

Det finns olika pass att välja mellan – Power, Cardio, Move och Beat – och jag har bestämt mig för att testa allihop. Det här känns som en riktig nystart för mig. Jag är så glad att jag gick dit. Det var helt otroligt!

🌊 Reflektion: Byta mönster

Det är så lätt att fastna i gamla vanor, särskilt när osäkerheten får styra. Ibland känns det tryggt att hålla sig till det man redan känner till, även om det inte gör en lyckligare. Men varje gång jag vågar göra något nytt, växer jag lite till.

Kanske handlar mod inte om att alltid vara orädd – utan om att våga i rätt ögonblick, när det verkligen betyder något. Att byta väg, byta tankemönster, byta perspektiv – det kan göra hela skillnaden.

Igår bytte jag skam mot nyfikenhet. Tvekan mot rörelse. Och det var värt det, varje sekund.

Om att rensa i röran – i garderoben, i livet och i själen.

Ett första steg

Idag åt jag frukost på balkongen. Det var en fin stund i stillhet – bara jag, kaffet och den svala morgonluften. Jag satt kvar en stund och försökte verkligen njuta. Att inte bara göra, utan också stanna upp och känna efter. Det är något jag försöker bli bättre på.

Efteråt tog jag tag i garderoberna. Det var dags. Jag rensade ut gamla kläder, sådant som bara tar plats men inte längre känns som jag. Det är märkligt hur vissa plagg kan ligga i en låda i flera år utan att jag ens saknar dem. Och när de väl försvinner känns det lättare – som om det inte bara blivit mer luft i skåpen, utan också i huvudet.

En vän har börjat träna igen, och jag är faktiskt lite stolt över mig själv – jag tog tag i det och anmälde mig också. Idag ska hon visa mig runt i träningslokalen, och det känns skönt att inte behöva gå dit ensam första gången. Men jag ska vara ärlig: jag är nervös. Det känns lite som att ge sig ut på hal is.

När pandemin kom och allt ställdes in, blev jag snabbt bekväm. Det var förståeligt då, men det där bekväma har hängt kvar. Jag tappade rutinerna, och nu känns det motigt att börja om. Dessutom har de byggt om lokalerna, och jag känner mig inte riktigt hemma där längre. Det är något med förändringar som gör att jag drar mig för att ta det första steget.

Samtidigt vet jag att jag mår bra av att röra på mig. Jag har alltid tyckt om vattengympa – kanske är det där jag ska börja igen. För det viktiga nu är inte att prestera, utan att komma igång. Jag vill hitta ett sätt att röra mig som känns roligt, kravlöst och hållbart. Något jag gör för min egen skull, i min egen takt.

Det här känns som ett första steg. Ett nytt kapitel. Med lite mer rörelse, lite mer glädje – och kanske lite mer ordning. Både i kroppen och i själen

Ny lag ger hopp – men vardagen blir bara dyrare

"Man ska inte behöva välja mellan att vara sjuk eller att ha råd att leva."

🧩 Ny socialtjänstlag – men hur ska vi få ekonomin att gå ihop?

Idag, den 1 juli 2025, händer något historiskt: en helt ny socialtjänstlag träder i kraft. Det är första gången på över 40 år som lagen skrivs om i grunden, och mycket av det nya känns faktiskt riktigt bra. Mer fokus på förebyggande stöd, enklare vägar till hjälp, och ett tydligare barnperspektiv – det är steg i rätt riktning. Det är förändringar som signalerar att samhället vill vara mer tillgängligt, mer mänskligt och mer lyhört.

Men samtidigt som vi tar kliv framåt på ett område – så halkar vi bakåt på ett annat.

💊 Från och med idag blir det också dyrare att hämta ut medicin. Igen. Och det gör mig både frustrerad och orolig. För hur mycket ska människor egentligen orka med?

Det är som att vi tvingas leva i en konstant ekonomisk uppförsbacke. Matpriserna har gått upp, elen kostar mer, hyrorna stiger – och nu blir även sjukvården tyngre att bära för plånboken. Det spelar ingen roll om man lever sparsamt, det finns snart inget kvar att spara in på. Många lever redan på marginalen. För dem är det inte bara tufft – det är ohållbart.

Vi pratar så ofta om trygghet i samhället. Men hur trygg känner man sig när man varje månad måste räkna och väga varje utgift – och ibland måste välja mellan att köpa mat eller medicin?

För mig – och för många andra – handlar det inte om att kunna resa, shoppa eller unna sig något extra. Det handlar om att klara vardagen. Att få livet att gå ihop utan att hela tiden känna sig jagad av räkningar eller rädd för nästa prisökning.

Så idag är jag kluven. Jag vill känna hopp över att en ny, modernare socialtjänst nu träder i kraft. Men jag kan inte låta bli att känna en klump i magen över att ännu en gång se vardagen bli dyrare. Det är svårt att glädjas åt framtidsvisioner när man knappt klarar nuet.

Det här handlar inte om gnäll – det handlar om överlevnad. Och det borde faktiskt inte vara för mycket begärt.

18 år med bloggen – en personlig och pedagogisk resa

Onsdag, juni 2007 – min bloggresas början

Det var en onsdag i juni 2007 som jag tog det första steget och startade min blogg. Då visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på – bara att jag behövde ett sätt att uttrycka mig. Orden kom inte alltid lätt, men jag ville försöka.

I början pratade jag in texterna i stället för att skriva dem. Det var ett sätt att komma runt svårigheterna med stavning och grammatik, och det hjälpte mig att få ut det jag ville säga. Rösten blev mitt verktyg, och orden kunde få flyta fritt utan att stoppas av rädslan för att det skulle bli fel.

Att blogga har hjälpt mig att sätta ord på tankar som varit svåra att säga högt. Det har blivit ett sätt att visa vad som känns orättvist, men också att lyfta det som är viktigt – som rätten att få stöd, rätten att få kämpa i sin egen takt och rätten att bli lyssnad på.

Jag skriver inte för att vara perfekt. Jag skriver för att jag vill att någon ska känna igen sig – kanske någon som, precis som jag, har blivit ifrågasatt eller fått höra att man inte kan. För det kan man – på sitt eget sätt.

Bloggen har blivit mitt rum där jag får vara mig själv. Här får texterna ta plats, med både stavfel, känslor och eftertanke. Och varje gång någon säger att de tycker om det jag skriver, blir jag stärkt. Det är därför jag fortsätter.

Många år har gått

Nu har det gått 18 år sedan den där första onsdagen i juni 2007. Tiden har verkligen flugit iväg. Bloggen har följt mig genom glädje och sorg, genom förändringar i livet och i samhället. Det har varit min följeslagare, mitt sätt att bearbeta och förstå det som händer – både runt mig och inom mig.

Under åren har jag skrivit om dyslexi, vardagsliv, minnen från barndomen och kampen för att bli sedd och förstådd. Jag har vågat vara öppen om sådant som inte alltid är lätt att prata om. Och varje gång någon läser, kommenterar eller bara känner igen sig – då känns det som att det var värt allting.

På senare år har bloggen också blivit ett verktyg för att spegla min egen självrannsakan och "självstädning" – att ta hand om tankarna, att rensa i det som skaver och att våga möta sig själv utan att döma.

Bloggen är kanske inte alltid aktiv varje vecka, men den finns där – som en gammal vän jag alltid kan återvända till. Och jag är stolt över att jag vågade börja. Det lilla steget jag tog 2007 har blivit en lång resa som fortfarande pågår – nu i 18 år.

Reflektion i efterhand – bloggandet som uttrycksform

Att skriva en blogg under så många år har inte bara varit ett personligt verktyg, utan också en form av självstyrt lärande. Bloggandet har utvecklat min förmåga att reflektera, strukturera tankar och kommunicera med en bredare publik. I takt med att tekniken har förändrats har även min egen relation till skrivandet utvecklats – från muntligt berättande till mer genomtänkta texter.

Ur ett pedagogiskt perspektiv kan bloggen ses som ett exempel på autentiskt lärande, där jag som skribent själv sätter ramarna för innehåll, tempo och språk. Den blir ett sätt att utmana normer kring hur kunskap uttrycks – särskilt för oss med dyslexi, som ofta har mött hinder i traditionella skriftliga sammanhang.

Bloggen visar också hur det personliga kan bli allmängiltigt. Genom att dela egna erfarenheter skapas en plats där andra kan känna igen sig, och där erfarenhetsbaserad kunskap får ta plats. Det gör skrivandet till mer än bara en privat syssla – det blir ett bidrag till ett större samtal om språk, inkludering och rätten till uttryck.

🌿 Tack till er som läser med hjärtat. Jag skriver för att dela tankar, erfarenheter och styrka – inte för att bli dömd. Låt oss fortsätta lyfta varandra, med värme och respekt.
Önskar dig en fin dag – och kom ihåg: dina ord kan göra skillnad. 💚