Ett steg i taget – och era ord gör skillnad

Ni anar nog inte hur mycket era ord betyder för mig. Att få känna sig sedd och förstådd – det är något stort. Era kommentarer ger mig mod att fortsätta skriva, även de dagar då det känns svårt. När ni delar era tankar, skickar värme och respekt genom skärmen, då blir det lite lättare att vara jag. Det är i de stunderna jag hämtar kraft att kämpa vidare.

Men ändå… det finns en hårdhet där ute som är svår att blunda för. Ibland känns det som om det pågår en sorts häxjakt – som om vissa människor har svårt att tåla att andra vågar vara öppna och sårbara. Så jag vill bara be: tänk efter innan du skriver något elakt. Ett blogginlägg tar mig flera timmar att skapa – det kräver mod, tid, känsla och eftertanke. Jag önskar att den här platsen får vara ett utrymme för samtal, inte dömande. Läs gärna med hjärtat först – och kommentera utifrån innehållet, inte fördomar.

I morse var jag på mitt andra träningspass. Det kändes riktigt bra. Kroppen blev trött – men inuti blev jag glad. För vissa kanske det låter som en liten grej, men för mig är det ett stort steg. Att ta sig iväg och välja något som stärker både kroppen och knoppen – det kräver vilja och kraft. Och det är precis det jag försöker öva på just nu.

Det pratas ofta om att det är starkt att stå i sin egen kraft. Och visst, det ligger något i det. Men jag vet också hur svårt det kan vara. Jag övar mig i att inte fly från ensamheten, att inte fylla varje tystnad med något annat. Att bara stanna kvar i det som är – även när det skaver. Varje gång jag klarar det, växer jag. Jag lär känna mig själv lite bättre. Och inser att jag faktiskt klarar mer än jag trott.

Så den här helgen handlar inte bara om träning för kroppen – det är också en övning i att fortsätta välja det som är bra för mig. Ett steg i taget. Lugnt, stilla – men alltid framåt.

Samtidigt fortsätter arbetet med Fyrstad Dyslexi. Det är semester, men mycket händer ändå. Vi förbereder oss inför hösten. Den 9 augusti är vi med på Motorfestivalen i Trollhättan – ett arrangemang vi verkligen ser fram emot! Vi planerar också för Europeiska Dyslexiveckan. En inspirerande föreläsare är redan bokad och nu letar vi efter en passande lokal. Det känns både spännande och lite stressigt – men mest av allt: meningsfullt.

Det är mycket att göra, men jag får också mycket tillbaka. När man brinner för något spelar det ingen roll om det är vardag eller ledighet – engagemanget finns där ändå. Och kanske är det just där vi hittar vår kraft: i det som känns meningsfullt, i att ta hand om oss själva, och i att våga stå kvar – även när det är svårt.

Vad brukar ge dig kraft när livet känns lite motigt?