En stressig lördag – och en långsam söndag

Lördagen blev intensiv. Först iväg till distriktsmötet – fullt fokus och många intryck. Sedan hem, varva ner och summera veckan som gått. Det är märkligt hur dagarna kan rusa iväg utan att man riktigt hinner reflektera över allt som hänt.

Väl hemma blev det en stunds väntan innan det var dags att ta bussen tvärs över stan. Där möttes jag av ett gott glas vin – en välkommen paus efter en hektisk dag.

Middagen blev en enkel men smakrik avslutning på dagen – kyckling med curry, en av de där rätterna som alltid känns rätt. Ett glas vin fick följa med som sällskap. Eller kanske två. I stunden kändes det som en bra idé, en liten stund av avkoppling efter en fullmatad dag.

Men nu är det söndag morgon, och jag frågar mig själv: varför blev det där extra glaset? En klassisk söndagsfundering. Kanske var det för att jag verkligen behövde släppa taget lite. Kanske var det bara en spontan handling i en vecka där mycket kretsat kring planering och struktur.

Det känns skönt att strukturen inför våra årsmöten är klar. Tur att jag har en bra sekreterare som ser brister i stavningen åt mig. Nu väntar en lugn frukost tillsammans och en mysig söndagsstund innan jag ska hem och fixa veckans lunchlådor.

Vi tog verkligen vara på dagen och njöt av en god måltid – värmländsk hackkorv och potatis med rödbetor. Sedan hem till min glada habibi. Nu blir det att ta tag i det jag skjutit upp, och efteråt väntar en välförtjänt belöning.

Här fick ni en glimt av min lördag och hela söndagen. Nu är det dags att ladda för en ny vecka!

Veckans små och stora ögonblick

Den här veckan har varit en blandning av vardagsrutiner, tankar och några små guldkorn som gjort dagarna lite ljusare. Februari är här, årets första månad har redan passerat, och det känns skönt att lämna januari bakom sig. Det är fortfarande mörkt och kallt, och dagarna känns långa, men jag börjar så smått längta efter ljusare tider. Att veta att vi går mot vår, även om det ännu känns avlägset, gör ändå något med humöret.

På jobbet har det varit fullt upp som vanligt. Eleverna har sina egna små och stora utmaningar, och jag försöker finnas där och ge stöd så gott jag kan. Vissa dagar känns det som att jag verkligen gör skillnad, andra dagar känns det mer som en kamp i motvind. Men det är en del av jobbet – och livet. Oavsett hur dagen varit så försöker jag ändå hålla fast vid det positiva. Att se någon lyckas med en uppgift de först trodde var omöjlig eller att få ett spontant leende kan göra hela skillnaden.

I övrigt har veckan varit en blandning av små teknikstrul och funderingar kring ekonomin, vilket är något som alltid hänger över en. Jag har känt mig lite trött och haft svårt att riktigt komma till ro, men jag har ändå försökt skapa små stunder av lugn. En god middag, en stunds avkoppling framför tv:n och några fina samtal har gjort gott för själen.

Idag måste jag kliva upp tidigt för att hinna med buss och tåg till kansliet, där jag ska delta i ett distriktsmöte. Det blir en lång dag, men det känns viktigt att vara med. Att engagera sig i frågor som rör dyslexi och inkludering är något jag verkligen brinner för. Det känns meningsfullt att få vara en del av något större, att kunna bidra och kanske påverka på något sätt. Även om det ibland känns som att det går långsamt framåt, så vet jag att varje liten insats räknas.

Snurrig av allt som händer ikväll, men jag får lite besök. Det blir ett glas vin och en stund framför tv:n för att se Blodsbunden av Anna Holt. Bara en dag kvar att vara ledig…

Nu väntar en ny vecka, och jag hoppas att den bjuder på fler ljusglimtar och kanske någon positiv överraskning. Kanske blir det en vecka där saker faller på plats, eller åtminstone en vecka där jag kan hitta fler stunder av lugn och glädje mitt i allt det vardagliga.

Vikten av tidiga och jämlika dyslexiutredningar

Det pågår en viktig debatt om dyslexi och dess påverkan på individ och samhälle. Jag har själv dyslexi och vet att det kan vara ett stort problem både för den enskilda individen och i förlängningen för hela samhället. Jag håller med om att många ungdomar kommer att möta liknande utmaningar i framtiden, precis som vi som har levt med detta sedan 1970-talet.

Möjligheten till en dyslexiutredning ska inte vara beroende av var du bor eller hur tjock din plånbok är. Alla som behöver stöd ska ha rätt till en utredning i tid, oavsett ekonomiska förutsättningar eller bostadsort. Att tidigt få rätt hjälp kan göra en enorm skillnad för både individens framtid och samhället i stort. Därför är det viktigt att fler får tillgång till utredningar utan onödiga hinder.

En bra artikel i VLT lyfter just detta problem och diskuterar vikten av fler egna dyslexiutredningar i regionen. Jag instämmer i att detta är ett viktigt steg för att ge fler den hjälp de behöver i tid. (Läs artikeln här: VLT – Viktigt steg mot fler egna dyslexiutredningar i regionen).

fortfarande oenig ?

Sista januari – första månaden av det nya året har redan passerat Tiden rusar iväg. Det känns som att vi precis firade in det nya året, och nu är vi redan vid slutet av januari. Dagarna går snabbt och veckorna försvinner i en rasande takt.

Fredag igen. Sista dagen på veckan och ännu en gång en diskussion med bostadsrätten. Vem ska byta min dörr? Vems ansvar är det egentligen? Jag börjar bli frustrerad – snart kokar jag över! Det känns som att de bara skjuter över ansvaret, och jag får inget tydligt svar.

Snart blir jag upphämtad av en väninna. Vi ska åka och hämta lite saker inför mötet imorgon. Det ska bli skönt att få en liten paus och umgås en stund.

Men imorgon blir det ett annat fokus. Jag ska vara med på distriktsmötet under lördagsförmiddagen. Det ska bli intressant att höra vad som tas upp, och kanske får jag möjlighet att bidra med mina egna tankar och erfarenheter.

Nu till något roligare! Jag måste berätta vad min Habibi har gjort. Jag satte upp ett kompostgaller för att hon inte skulle gå ända fram till ytterdörren. Vad gör hon då? Jo, den lilla busen hittar en glipa och kryper in under skoskåpet istället! Smart och envis – precis som matte!

Jag har arbetat i över 26 år inom skolan, från förskola till årskurs nio. Nu undervisar jag på högstadiet, vilket är en utmaning, men också väldigt givande. Min egen skolbakgrund präglades av frånvaro under högstadietiden, och idag ser jag det som en revansch att kunna inspirera mina elever. Jag berättar ofta för dem hur viktigt det är att närvara på lektionerna – att plugga blir betydligt svårare när man blir äldre.

Att arbeta med tonåringar är ofta en glädje. Det händer busiga saker, men det är också utvecklande och fullt av överraskningar. Däremot har min mus till datorn slutat fungera – riktigt irriterande!

Önskar er alla en trevlig helg!

Full fart framåt – en dag i taget! 🚀

God morgon! Nu måste jag sluta gnälla, även om jag vet att rätten är på min sida. Ibland får man bara bita ihop och fortsätta framåt. Två arbetsdagar kvar tills helgen är här, och då väntar ett nytt uppdrag på distriktsnivå. Det känns både spännande och ansvarsfullt att få vara en del av något större. Styrelseuppdraget ger mig möjligheten att påverka och göra skillnad – något jag verkligen brinner för.

Just nu har jag mycket runt omkring mig. En delrapport ska skrivas in innan månaden är slut, och det är en del att hålla reda på. Det är lätt att känna sig stressad när uppgifter hopar sig, men samtidigt gillar jag att ha saker att göra. Jag fungerar bäst när jag har mål att jobba mot, och jag trivs i den där balansen mellan struktur och engagemang. Det ger mig drivkraft, och jag känner att jag växer i de uppgifter jag tar mig an.

Jag älskar att jobba och att ha ett aktivt föreningsliv. Det ger mig energi och mening. Det är i de sammanhang jag känner att jag gör något viktigt, att jag bidrar och får vara en del av något större. Att kunna vara med och påverka, driva frågor och se förändringar ske är en känsla som är svår att beskriva men som betyder mycket för mig. Jag tror på att engagera sig, att våga ta plats och göra sin röst hörd.

Samtidigt kan jag inte förneka att jag ibland känner att tiden inte riktigt räcker till. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill hinna med, men dygnet har bara 24 timmar. Ibland känns det som att jag jonglerar med för många bollar samtidigt, men jag försöker påminna mig själv om att ta en sak i taget. Det är lätt att fastna i tankar på allt som är jobbigt eller känns tungt, men jag vill hellre lyfta blicken och se det positiva. Jag har kommit långt, jag har skapat mig ett liv jag trivs med, och jag har möjligheter som jag för några år sedan inte ens vågade drömma om.

Jag är tacksam för det liv jag har, för de möjligheter som kommer min väg och för att jag får göra det jag brinner för. Även om det ibland känns överväldigande så vet jag att det är värt det. Jag tar ett djupt andetag, fokuserar på det som är viktigt och tar mig an dagen med ny energi.

Nu kör vi, en dag i taget! ☕💪

Ett steg framåt i vintermörkret – tisdagens berg-och-dal-bana

Januari. Mörkret håller fortfarande sitt grepp om dagarna, och kylan biter i kinderna. Energin känns som att den går på sparlåga, men ändå finns där en gnista som vägrar slockna. Den påminner mig om att varje dag är en ny möjlighet – även om det kräver extra kraft att ta sig upp på morgonen.

Men vissa dagar är som en lång berg-och-dal-bana där balansen är svår att hitta. Som i tisdags. Det var en sådan dag när allt tycktes gå fel, och jag kände att jag behövde en hel veckas återhämtning – men verkligheten väntar, jobbet kallar och inkomsten måste in.

Dagen började med ett försök att reda ut bostadsrättsföreningens juridiska snårskog. HSB-juristen använde termer som fick mig att känna mig som ett skolbarn inför en svårläst lärobok. Är det verkligen nödvändigt att göra allt så komplicerat? Jag ville ha ett enkelt svar, men istället fick jag tusen nya frågor och en hjärna som snurrade som en tvättmaskin på högvarv.

Samtidigt kändes det skönt att få bekräftat att det faktiskt är föreningens ansvar att återställa det digitala låset. Vi får se vad de säger, men jag kan i alla fall hänvisa till juristens svar. Det är dock frustrerande att behöva krångla med tre olika parter samtidigt.

Jag hade sett fram emot att få låset installerat i den nya dörren – tänk så bekvämt att kunna låsa upp med ett knapptryck istället för att rota efter nycklar! Men istället för att förenkla vardagen har det bara blivit ett stort frågetecken. Installationen blev aldrig av, och nu väntar jag på att föreningen ska lösa det. Det känns frustrerande att lägga så mycket energi på något som borde ha varit enkelt.

Som grädde på moset dök energitjuvarna upp. De där personerna som bara genom sin närvaro suger musten ur en. Deras negativitet är som en osynlig dimma – omöjlig att undvika. Jag försöker hålla avstånd, men vissa dagar är det extra svårt att inte låta sig påverkas.

Efter en sådan dag blir det viktigare än någonsin att hitta små saker som lyfter sinnet. För mig handlar det om stunder av värme och glädje, mitt i vardagens kaos. En varm kopp kaffe, en bra bok eller ett samtal med en vän som får mig att skratta – det är de små sakerna som gör den stora skillnaden.

På jobbet försöker jag också sprida lite ljus. Ett leende, en komplimang eller att fråga någon hur de mår kan göra mer än man tror. Det är som att ge sig själv en dos positiv energi samtidigt som man ger det till någon annan.

Men allt är förstås inte solsken. Vissa dagar är tyngre än andra, och det är svårt att hålla modet uppe. Jag har lärt mig att även de tuffaste dagarna har något att lära mig. De påminner mig om att jag är starkare än jag tror och kan ta mig igenom mer än jag kanske vågar tro.

Jag försöker bli bättre på att prioritera mig själv och säga nej när det behövs. Det är inte alltid lätt, men varje litet steg i rätt riktning gör skillnad.

Nu när vi går mot ljusare tider vill jag fråga dig: Vad gör du för att hålla energin uppe under vintermörkret? Har du något som hjälper dig att hitta glädjen i vardagen, oavsett hur tungt det känns ibland?

Vi behöver påminna oss om att små framsteg är värda att fira. Det är okej att känna sig trött och omotiverad ibland – vi är bara människor. Men vi kan välja att fokusera på det positiva och skapa stunder av ljus, även när mörkret känns som tyngst.

Så idag tänker jag ta en stund för mig själv, tända några ljus och bara vara. För ibland är det precis vad man behöver för att hitta balansen.

När tålamodet prövas av bostadsrättsföreningen

Jag är så trött på hur vissa frågor hanteras av bostadsrättsföreningen. Det känns som att vi medlemmar ses som obetydliga och körs över, utan att våra behov eller åsikter tas på allvar. Nu har det hänt igen – ännu en situation som får mig att känna mig totalt maktlös och ignorerad.

För 1,5 år sedan bestämde jag mig för att installera ett digitalt lås på min dörr. Tanken var att underlätta vardagen och öka säkerheten. Som ansvarsfull medlem skickade jag ett mejl till föreningen för att fråga om det var okej. Jag fick klartecken och betalade över 10 000 kronor för att installera låset. Men nu planerar föreningen att byta ut dörrarna i trapphuset, och hela processen har börjat om från noll.

Jag ville veta vad som skulle hända med mitt lås, så jag kontaktade företaget som föreningen anlitat. Svaret dröjde. Det tog hela åtta veckor innan jag fick besked, och när mejlet väl kom stod det att de inte tänker fixa låset. Istället kommer de ersätta det med ett vanligt lås – utan att ens fråga mig först. Jag blev helt ställd. Är det ens okej att fatta ett sånt beslut utan att involvera mig som kund? Jag köpte det digitala låset av en anledning – det ger mig både trygghet och bekvämlighet. Att plötsligt få höra att det ska ersättas med något jag aldrig valt känns inte bara respektlöst utan som ett direkt övertramp.

Nu står jag här, med ett lås jag inte valt och som jag inte vill ha. Om jag vill ha tillbaka mitt digitala lås måste jag anlita en låssmed och betala ur egen ficka – 6 000 kronor. Hur blev det här mitt ansvar att lösa något som aldrig borde ha gått fel från början? Det här handlar inte bara om ett lås. Det handlar om respekt, om att bli lyssnad på och behandlad som en vuxen människa med rättigheter. Just nu känns det som att vi medlemmar inte betyder något för föreningen – som om vi bara är en siffra i deras budget.

Ska det verkligen vara så svårt att kommunicera med oss innan de fattar så drastiska beslut som påverkar vår vardag? Att inte ens få veta när dörrarna ska bytas ut i trapphuset förstärker bara känslan av kaos och brist på respekt. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Men jag vet att jag inte är ensam om att känna mig frustrerad och överkörd. Har du varit med om något liknande? Hur hanterade du det?

För mig handlar det inte bara om ett lås. Det handlar om att stå upp för sina rättigheter och om att bli behandlad med den respekt som alla förtjänar.

Från januaris mörker till ljusare dagar – en helg full av värme och nya tag

 

Redan vecka 5 – januari går mot sitt slut
Januari är snart över, och jag känner hur tungheten i denna månad sakta börjar släppa. Det har varit mörkt och kallt, men helgens besök hos min kära vän blev en ljuspunkt som värmde inombords.

I lördags åkte jag upp till honom, och vi spenderade hela dagen tillsammans. Det var precis vad jag behövde – tid för att prata, skratta och bara vara. Att få stanna över natten och fortsätta umgås på söndagen gjorde helgen ännu mer speciell.

Den här typen av stunder får mig att uppskatta det enkla och viktiga i livet – vänskap, närhet och gemenskap. Trots att januari kan kännas tung och långdragen, är det möten som dessa som gör att hjärtat känns lite lättare och att man orkar framåt.

Ett steg in i vardagen med nya tag
På söndagen såg jag också till att förbereda mig för veckan. Jag fixade lunchlådor, städade, bytte sängkläder och bjöd en middagsgäst på mat. Det gav mig känslan av att börja måndagen med en ordnad start. Trots det var det ändå svårt att lämna den varma sängen när klockan ringde vid fem på morgonen. Men med lite viljestyrka tog jag mig upp.

Frukosten blev som vanligt en skål med gröt, och efter att ha gosat med Habibi, min trogna följeslagare, gav jag mig ut för att ta bussen till jobbet. Även om mörkret ännu hänger kvar tidigt på morgonen, kände jag mig nöjd över att veckan började på rätt sätt – med lite ordning och planering i ryggen.

Snön som aldrig verkar sluta falla
Måndagseftermiddagen bjöd på ösande snöfall. Att åka hem från jobbet i det vädret var mindre roligt, men det är väl ändå typiskt januari. Man får försöka se det positiva i det hela – en anledning att dra på sig mjuka kläder och tända några ljus när man väl kommer hem.

En blick framåt
Nu hoppas jag att februari bjuder på fler ljusglimtar och kanske till och med en första antydan till vår. Ljuset börjar återvända, och det känns som om dagarna sakta men säkert blir lite längre. Kanske hittar jag också fler tillfällen att skapa sådana värdefulla stunder som helgens möte med min vän. För när allt kommer omkring är det de små ljuspunkterna som gör skillnad.