God lördag 🌸
Igår skrev jag om hur orden inte ville komma. Jag satt länge och försökte, men allt kändes trögt. Så är det ibland – särskilt när man kämpar med orden och världen samtidigt snurrar lite för fort. Idag känns det lite lättare. Jag sitter med frukosten, kaffet är varmt och jag njuter av att vara ledig från jobbet. Men ledig betyder inte riktigt fri – det finns alltid tvätt, disk och allt det där vardagliga som väntar.
Som tur är finns ljudböcker, och just nu lyssnar jag på Marie Jungstedts “När stjärnorna faller”. Den fyller hela rummet med sin stämning, och jag kan verkligen rekommendera den. Det är något med rösten, berättelsen och orden som fångar mig. När jag lyssnar känns det som att tiden stannar en stund, och allt blir lite lättare.
Men ändå, mitt i det där lugnet, kommer tankarna smygande. Varför finns det fortfarande så mycket okunskap? Okunskap om hur det är att leva med dyslexi, om hur mycket energi det tar att läsa, skriva, förstå – och att bli förstådd. Jag är trött på att behöva förklara, trött på att människor tror att svårigheter med orden betyder att man inte tänker. För det gör vi. Kanske till och med mer än de flesta.
Jag önskar att fler ville förstå att orden kan vara både hinder och frihet, beroende på hur samhället väljer att möta oss. Det handlar inte om att inte vilja, utan om att behöva mer tid, mer förståelse och mer tålamod. Jag försöker vila i det i dag – lyssna, andas och låta orden komma i sin egen takt.
För ibland är det just genom andras berättelser som jag hittar mina egna ord igen. När någon annan sätter ljud på känslorna jag själv bär, då blir språket lite mindre tungt – och världen lite mer begriplig.
/Gullan 🌸
1 kommentar:
Sluta med orden och allt och gör något fysiskt istället.
Skicka en kommentar