Måndag och missförstånd
💭 Om inlägget:
En måndag, en försvunnen fjärrkontroll och en kommentar som gick över gränsen.
Ibland handlar det inte om vad som faktiskt hände – utan om hur snabbt människor dömer.
Och jag? Jag städar vidare, rak i ryggen.
Godmorgon!
Klockan är omställd men det gick bra. Upp, hoppa, kaffe i handen och bussen till jobbet. Nu är det måndag igen och jobbet väntar. Jag gillar faktiskt måndagar ibland. När eleverna har höstlov blir det lite lugnare på jobbet. Vi som är kvar kan ta en längre lunch, prata om livet och inte bara om scheman och städlistor. Det är trevligt. Samtidigt blir det mer kontorsarbete för min del. Papper ska sorteras, saker planeras och möbler flyttas. Vi ska möblera om i uppehållsrummet igen – som om lite förändring kan skapa ny energi. Kanske har de rätt.
Igår fick jag en kommentar här på bloggen: "Skyll på inneboende, fräckt! Du har säkert slarvat bort den själv. Bilden du gett av dig är att du är en slarver." (Söndag 26 oktober 2025 kl. 17:21:02 CET)
Jag tyckte det var ganska fräckt faktiskt. Sånt händer – folk tror att de känner en bara för att de läst några rader på en skärm. Men låt mig förtydliga: jag bor inte där – jag städar inför uthyrning. Det är alltså den person som hyrt rummet som tagit med sig fjärrkontrollen.
Det är märkligt hur snabbt människor dömer. En liten detalj, ett missförstånd, och plötsligt har man fått en etikett. “Slarvig.” “Oansvarig.” “Typisk.” Som om vissa letar efter fel bara för att känna sig lite bättre själva. Men vet du vad? Jag har lärt mig att inte ta åt mig. Att leva med dyslexi har gjort mig tålmodig – jag vet hur det känns att bli missförstådd. Folk tror att man inte försöker, när man egentligen kämpar dubbelt så mycket som de.
Jag vet att jag gör mitt jobb. Jag vet att jag håller ordning, även om det inte alltid syns på ytan. Och jag vet att jag inte behöver försvara mig inför någon som redan bestämt sig för vem jag är. Så kalla mig gärna slarver – det biter inte längre. Jag vet vem jag är, och det räcker.
Ibland är det inte vi som slarvar bort saker – utan andra som slarvar bort förståelse.
Måndag 27 oktober 2025 kl. 08:14
På väg till jobbet ☕🚌
'
4 kommentarer:
Väljer man att ha en annan uppfattning så är det tillåtet.Du har ju det hela tiden. Efter att läst din blogg så verkar du vara en gnälltant. Den bilden får jag. Samtidigt som du även skriver om folk som gång på gång avslutar vänskap med dig, och folk som verkar känna dig och kommenterar om hur du alltid tvingar andra att göra saker åt dig. Folk lägger ihop och gör sig en bild det är mänskligt särskilt på en offentlig blogg där kollegor, vänner, främlingar kan läsa.
⸻
Tack för din kommentar.
Ja, det är tillåtet att ha en annan uppfattning – precis som det är tillåtet att läsa utan att förstå.
Att kalla någon “gnälltant” säger mer om din inställning än om min personlighet.
Jag skriver inte för att behaga. Jag skriver för att synliggöra det som ofta göms: hur det känns att leva med dyslexi, att kämpa, att ständigt bli ifrågasatt.
Om du tycker det är gnäll, då kanske du aldrig behövt kämpa för att bli tagen på allvar.
Då kanske du inte vet hur det känns när folk vänder bort blicken i stället för att lyssna.
Folk får gärna lägga ihop sina små pusselbitar om mig.
Men kom ihåg – en bild blir inte sann bara för att många tittar på den samtidigt.
Jag fortsätter skriva.
Du får fortsätta tycka.
Det är också mänskligt.
Kommer aldrig att se sina brister och fel när man lever i sin egen bubbla och skyller allt på andra . Egoism kallas det.
Svar:
Du får gärna tycka som du vill, men du känner inte mig eller mitt liv. Det jag skriver handlar inte om att skylla ifrån mig, utan om att visa hur det faktiskt känns att leva med dyslexi i ett samhälle som ofta saknar förståelse.
Att berätta om svårigheter är inte egoism – det är mod. Jag delar mina erfarenheter för att andra i liknande situationer ska känna sig mindre ensamma. Om du inte vill läsa, behöver du inte. Men jag tänker fortsätta skriva. För min röst är också värd att höras.
Skicka en kommentar