God morgon.
En ny dag har börjat, och jag sitter på bussen till jobbet medan tankarna snurrar. Ibland känns det som att det jag skriver vänds emot mig. Som att vissa människor bara väntar på att hitta något att kritisera.
Varför är samhället så tomt på empati? Varför vill man hoppa på den som försöker berätta om något man själv inte har en aning om? Att bli nobbad i grundskolan satte spår – och det märks fortfarande i dag, i vuxenlivet, i vardagen, i samhället.
Jag funderar mycket just nu. Många tycker att jag borde sluta blogga, bara för att några inte kan låta bli att skriva elaka kommentarer. Ni som gör det verkar inte kunna vara vänliga, inte ens lite. Och det gör ont, djupt i hjärtat, att ständigt behöva försvara mig.
Försvara mitt liv. Mitt sätt att vara. Min kamp.
Ni kallar mig lat, bekväm och säger att jag skyller på min dyslexi. Men jag skyltar inte med den som en ursäkt. Jag lever med den varje dag. Den är en del av mig – men inte hela jag.
Så snälla, sluta med de här dumheterna. Låt mig, och alla andra som kämpar med liknande svårigheter, få andas. Låt oss skriva, berätta och dela våra liv utan att behöva be om lov.
Vad ska man ens svara på människor som inte känner mig, men ändå tror att de vet allt?
Jag önskar att era kommentarer kunde vara mer positiva. För elaka ord leder ingenstans. Jag tänker inte delta i någon häxjakt. Jag vill bara visa hur det känns – hur det är att leva med dyslexi i ett samhälle som fortfarande inte riktigt vill förstå. Här kan ni se vad jag ifrågasätter: hur lätt det är för en anonym person bakom ett tangentbord att döma, utan att ens visa sitt riktiga namn.
En kommentar jag fick lät så här:
”Om man struntar i sin post, inte håller rent och tappar bort saker på grund av stök – vad kallar du det då? Dyslexi? Det är ju du själv som bloggat om den här röran. Fattar inte varför du jämt ger läsarna skit för saker du själv skriver om.”
Jag vägrar låta mig tystas. Jag har burit tillräckligt med skam och skuld för något jag aldrig valt själv. Min dyslexi är ingen svaghet – den är ett bevis på att jag kämpar, varje dag, och ändå står upp.
Ni får tycka vad ni vill. Ni får skriva era kommentarer. Men jag tänker fortsätta. Jag tänker skriva, berätta och dela – för min röst är lika mycket värd som alla andras.
Jag har tigit för länge i livet. Nu pratar jag, och jag slutar inte.
2 kommentarer:
Det går inte att dömas på sina egna ord.
Du är ju inte direkt vänlig tillbaka mot dina läsare så fort dom inte håller med dig. Fungerar man så i verkliga livet så orkar folk inte med en. Det är du som skriver om gnäll, inte dina läsare som gnäller. Dom ger bara svar på ditt gnäll och negativa sätt att se på saker.
Skicka en kommentar