Fredag: 18 minuter och gnällspikar
Fredag igen. Veckan rullar vidare och jag hinner fundera över varför vissa alltid måste grotta ner sig i gnäll. De dyker upp med konstiga kommentarer som bara vill trycka ner, som grodor som hoppar fram ur felskrivna ord – högljudda, men utan att förstå sammanhanget.
Jag vet att du kanske tycker att jag är lat. Att jag är obekväm. Jag ser det i kommentarerna som dyker upp. Någon skriver att jag är trött, lat och egoistisk. En annan påpekar att jag var trött redan innan mötet ens hade börjat. Någon menar att om man är lat och bekväm får man alltid konsekvenser. En annan tycker att jag bara borde gå de nio minuterna till bussen och frågar om jag gnäller på mötena också. Till sist kommer orden om att jag inte vet vad jag pratar om, att samhället inte kan anpassas efter mig, att jag mest tänker på mig själv. Egoistisk. Bekväm.
Orden återkommer som ett eko. Lat. Bekväm. Egoistisk.
Men snälla, ni vet inte vad som finns bakom mitt skal. Ni ser inte allt jag kämpar med varje dag.
Varje morgon förlorar jag 18 minuter hemma. Inte för att jag vill. Inte för att jag väljer det. Utan för att bussen inte går som den ska. Systemet fungerar inte, men det är ändå jag som får betala priset – i tid, i stress och i känslan av att alltid ligga ett steg efter.
Och mitt i allt detta finns ni som gnäller. Jag är trött på ert eviga gnäll, era kommentarer, era suckar. Ni ser inte hur svårt det är att leva med funktionshinder i ett samhälle som inte är byggt för oss. Ni förstår inte att det krävs en styrka ni inte ens kan ana för att orka stå kvar, dag efter dag.
Jag kämpar. Jag biter ihop. Jag hittar lösningar där andra bara ser problem. Och ändå är det ni som klagar på mig. Nu får det vara nog. Lägg av med era dumheter.
Men så kommer fredagen ändå, och jag får andas ut en liten stund. Jag går till jobbet, träffar mina arbetskamrater och känner gemenskapen. Där finns värmen som bär. Och sen åker jag hem, till min lilla Lia, för att storstäda och göra i ordning inför gästen som kommer på måndag. Det är fullt upp, men det känns ändå bra.
För mitt i allt kaos, mitt i alla hinder och all trötthet, finns också glädjen. Glädjen i arbetet, i vardagen, i att orka trots allt.
Och kanske är det just här jag hittar min styrka – att aldrig låta gnällspikarnas röster definiera vem jag är.
För deras ord är bara ljud. Mitt liv är verklighet.
Idag känns det till och med som att allt är på plats. Som om kollektivtrafiken äntligen har börjat rulla igen.
Och kanske, bara kanske, är det jag som rullar starkare än någonsin.
9 kommentarer:
Fel! En person som biter ihop gnäller inte högt och belastar andra med sin negativ syn på allt.
"Tack för din kommentar. Jag skriver här om min vardag och mina erfarenheter. Alla har olika perspektiv, och det här är mitt."
Att förlora 18 minuter är väl inte hela världen. Gnällspik.
Vad ska du gnälla på nu när busstrafiken kommit igång på din gata
“Jag väljer att inte lägga energi på gnällspikar längre
"Tack för din kommentar. Jag skriver här om min vardag och mina erfarenheter. Alla har olika perspektiv, och det här är mitt."
Jag har också dyslexi och det är tråkigt att läsa att du skyller alla världens problem på din diagnos. Känner många med dyslexi dom kämpar med endast text. Att behöva gå några extra minuter till en buss har inget med dyslexi att göra. Man är lat och bekväm om man gnäller över sånt smått.
Jag förstår, det kan kännas väldigt tungt att få den typen av kommentar – särskilt när den kommer från någon som också delar erfarenheten av dyslexi. Här är ett förslag på hur du kan svara, om du vill bemöta det i bloggen eller direkt:
---
Hej, tack för din kommentar.
Jag vill bara förtydliga att jag aldrig har sagt att *alla världens problem* beror på min diagnos. Dyslexi är en del av mitt liv, men också en del av ett större pussel. När jag skriver om bussar, förseningar eller hinder i vardagen så är det inte för att säga att det är *själva dyslexin* som gör att bussarna inte går – utan för att visa hur små vardagsproblem staplas ovanpå de svårigheter jag redan kämpar med.
Det handlar inte om att vara lat eller bekväm. Det handlar om att varje extra hinder kostar mer energi för den som redan bär på en tung ryggsäck. Att missa en buss, att behöva anpassa sig gång på gång, det drabbar inte alla lika. Och just därför skriver jag om det – för att synliggöra skillnaden.
Jag respekterar att du har en annan erfarenhet av din dyslexi, och att du kanske inte känner igen dig i mina ord. Men vi är olika, och våra vardagar ser olika ut. För mig handlar det inte om att skylla ifrån sig, utan om att berätta min verklighet.
---
Alla människor har mer eller mindre problem med saker men tar sig igenom vardagen ändå. Du gnäller om precis allt. Ganska tröttsamt att läsa om i längden.
Skicka en kommentar