Fredag: 18 minuter och gnällspikar

---

Fredag: 18 minuter och gnällspikar

Fredag igen. Veckan rullar vidare och jag hinner fundera över varför vissa alltid måste grotta ner sig i gnäll. De dyker upp med konstiga kommentarer som bara vill trycka ner, som grodor som hoppar fram ur felskrivna ord – högljudda, men utan att förstå sammanhanget.

Jag vet att du kanske tycker att jag är lat. Att jag är obekväm. Jag ser det i kommentarerna som dyker upp. Någon skriver att jag är trött, lat och egoistisk. En annan påpekar att jag var trött redan innan mötet ens hade börjat. Någon menar att om man är lat och bekväm får man alltid konsekvenser. En annan tycker att jag bara borde gå de nio minuterna till bussen och frågar om jag gnäller på mötena också. Till sist kommer orden om att jag inte vet vad jag pratar om, att samhället inte kan anpassas efter mig, att jag mest tänker på mig själv. Egoistisk. Bekväm.

Orden återkommer som ett eko. Lat. Bekväm. Egoistisk.
Men snälla, ni vet inte vad som finns bakom mitt skal. Ni ser inte allt jag kämpar med varje dag.

Varje morgon förlorar jag 18 minuter hemma. Inte för att jag vill. Inte för att jag väljer det. Utan för att bussen inte går som den ska. Systemet fungerar inte, men det är ändå jag som får betala priset – i tid, i stress och i känslan av att alltid ligga ett steg efter.

Och mitt i allt detta finns ni som gnäller. Jag är trött på ert eviga gnäll, era kommentarer, era suckar. Ni ser inte hur svårt det är att leva med funktionshinder i ett samhälle som inte är byggt för oss. Ni förstår inte att det krävs en styrka ni inte ens kan ana för att orka stå kvar, dag efter dag.

Jag kämpar. Jag biter ihop. Jag hittar lösningar där andra bara ser problem. Och ändå är det ni som klagar på mig. Nu får det vara nog. Lägg av med era dumheter.

Men så kommer fredagen ändå, och jag får andas ut en liten stund. Jag går till jobbet, träffar mina arbetskamrater och känner gemenskapen. Där finns värmen som bär. Och sen åker jag hem, till min lilla Lia, för att storstäda och göra i ordning inför gästen som kommer på måndag. Det är fullt upp, men det känns ändå bra.

För mitt i allt kaos, mitt i alla hinder och all trötthet, finns också glädjen. Glädjen i arbetet, i vardagen, i att orka trots allt.

Och kanske är det just här jag hittar min styrka – att aldrig låta gnällspikarnas röster definiera vem jag är.
För deras ord är bara ljud. Mitt liv är verklighet.

Idag känns det till och med som att allt är på plats. Som om kollektivtrafiken äntligen har börjat rulla igen.
Och kanske, bara kanske, är det jag som rullar starkare än någonsin.

---

---