Idag
Jag hade det väldigt trevligt idag. Det är viktigt att få sådana stunder – att vila i något som känns bra, mitt i allt som snurrar. Livet rusar ofta förbi med krav, tider att passa och tankar som aldrig riktigt vilar. Men just idag fick jag andas ut en stund. Och det gör skillnad. På riktigt.
Till dig som undrade hur det gick med resväskan: jo, jag hann faktiskt med allt jag behövde fixa hemma i fredags. Det var skönt att få ordning på det. Att känna att jag hade kontroll över situationen. Att hitta ett redskap som faktiskt underlättar städningen – ja, det må låta litet för någon annan, men för mig är det stort. Det är ett verktyg som gör vardagen mindre tung. Och sådana små hjälpmedel kan göra stor skillnad för både orken och känslan av att klara sig själv.
Det är en stilla lycka, den där som inte ropar högt – men som känns i kroppen när man landar i soffan efteråt och vet att man fixade det.
Nästa helg är det dags för motorfestivalen! Då kommer Dyslexiförbundets distrikt och vår lokalavdelning att finnas på plats. Vi kommer stå bredvid Svenska Volvoklubben – och det känns så fint. Där står vi, sida vid sida, olika men tillsammans. Det är något jag verkligen ser fram emot.
Att vi får synas, mötas och vara med där det händer – det är en viktig markering. Vi är inte vid sidan av samhället, vi är en del av det. Det är i mötena med andra vi bygger broar, ökar förståelse och hittar gemensamma vägar framåt. Vi har mycket att bidra med, och jag tror att många behöver se det.
Men mitt i allt det positiva, så har jag också landat i ett beslut.
Från och med nu kommer jag inte längre att tillåta anonyma kommentarer här på bloggen. Det är inget infall, utan något jag har tänkt på länge.
För många har valt att gömma sig bakom anonymitet för att slänga ur sig kritik, ifrågasättanden eller rent av personliga påhopp. Det tär. Och det hör inte hemma här.
Den här bloggen är mitt rum. Det är mitt sätt att uttrycka mig, dela erfarenheter, tankar och känslor. Här skriver jag med hjärtat. Och om du vill svara – då får du också göra det med ditt eget namn. Med respekt. Med ansvar.
För det är så enkelt: du får tycka olika. Du får säga emot. Du får ställa svåra frågor. Men du måste också stå för det du säger. Göra det öppet. Göra det mänskligt.
Vi bygger något här. Något som betyder något. Och det bygger vi tillsammans – men aldrig på andras bekostnad.
Så om du vill vara med och bidra: gör det med hjärtat. Stå för det du säger. Och kom ihåg – här pratar vi med varandra, inte mot varandra.
Vi ses i nästa inlägg – samma kamp, samma kraft, ny dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar